OBS: Detta är utgåva 2019.5. Visa senaste utgåvan.

Skatteverket kan begära att annan stats behöriga myndighet bistår med delgivning. Skatteverket är också behörig myndighet att utföra delgivning på begäran av en annan stat i ärenden som rör skatteändamål. Delgivning kan i vissa fall även ske direkt från det ena landet till den sökta personen i det andra landet.

Internationell delgivning – delgivningslagen

Internationell delgivning betyder för myndigheters del delgivning av en fysisk eller juridisk person som finns i ett annat land, och avser både situationen att delgivning behöver ske i Sverige på begäran av en annan stat och att myndigheten behöver delge en person i utlandet.

Av 1 § delgivningslagen framgår att lagen gäller när delgivning ska ske i ärende hos myndigheter men att om det i lag eller annan författning finns avvikande bestämmelser gäller dessa.

Delgivningslagen stadgar att delgivning utomlands får ske om den andra staten tillåter detta (3 § första stycket DelgL). Lagstiftningen på den utländska orten ska tillämpas, om det inte strider mot svenska allmänna rättsprinciper (3 § andra stycket DelgL).

Utgångspunkten i intern rätt vid delgivning i Sverige på utländsk myndighets begäran är att delgivningslagen ska tillämpas (2 § förordning [2013:982] om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige samt prop. 2012/13:182 s. 34).

Delgivningssätt ska väljas utifrån vad som är ändamålsenligt med hänsyn till handlingens innehåll och omfattning och delgivning får inte ske på ett olämpligt vis (4 § DelgL).

Den myndighet som genomför delgivningen beslutar om sättet för delgivningen. En ansökan om bistånd med delgivning i Sverige från utlandet kan emellertid innehålla en begäran om att Sverige ska tillämpa ett visst förfarande som avviker från delgivningslagen. Ett sådant avvikande förfarande får tillämpas så länge det inte strider mot svenska allmänna rättsprinciper (4 a § DelgL). Av lagmotiven framgår att avvikelsen även kan gälla den annars uttömmande regleringen i 2 § tredje stycket DelgL av vilka delgivningssätt som får förekomma (prop. 2012/13:182 s. 35). Om den begärande staten framfört önskemål om hur delgivningen ska utföras bör man således kontrollera i den åberopade överenskommelsen eller författningen att man kan tillmötesgå önskemålet.

Länsstyrelsen i Stockholms län är centralmyndighet

Inom förvaltningsrättsliga området i stort kan förordningen (2013:982) om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige bli aktuell vid internationella delgivningar eftersom det saknas generella internationella överenskommelser om delgivningssamarbete. Sverige har inte ratificerat (godkänt) en generell europarådskonvention från 1977 om delgivning i utlandet av handlingar rörande administrativa frågor. Samarbete kan komma till stånd trots det men då om den andra staten ändå godtar ett samarbete.

Enligt förordningen om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige är Länsstyrelsen i Stockholms län dels centralmyndighet för internationella delgivningsfrågor, dels mottagande organ för vissa utländska ansökningar om bistånd med delgivning i Sverige.

Centralmyndighetens åtagande för att assistera en svensk myndighet med att genomföra delgivning i utlandet är begränsat. En förutsättning är att den svenska myndigheten inte har rättsliga möjligheter att själv agera i delgivningsärendet eller att den förgäves har försökt delge i den andra staten (3 § förordningen om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige).

I nordiska förhållanden är inte centralmyndigheten behjälplig eftersom en överenskommelse mellan dessa stater anger att inbördes hjälp med delgivning görs direkt hos behörig myndighet i den stat där delgivning behöver ske (4 § förordningen om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige).

Bestämmelserna i förordningen om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige innebär att centralmyndigheten vid delgivning i utlandet främst assisterar beträffande stater med vilka Sverige inte har någon överenskommelse om delgivningssamarbete.

I skatteärenden torde behovet av förordningen om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige och av centralmyndighetens bistånd vara begränsat.

Länsstyrelsen i Stockholms län assisterar såsom mottagande vid delgivning inom Sverige vid ansökan om sådan hjälp från en icke-nordisk utländsk domstol eller myndighet eller från någon som är behörig att ansöka enligt bindande internationell överenskommelse (9 § förordningen om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige).

Delgivning enligt internationella överenskommelser

Att någon inte är folkbokförd i Sverige förändrar inte huvudregeln om att underrättelser normalt ska skickas i vanligt brev. Den som bor utomlands har ingen skyldighet att anmäla nya adressuppgifter till Skatteverket. I ärenden med en adressat i utlandet kan det därför finnas starkare skäl till att använda sig av delgivning, t.ex. genom rekommenderat brev, istället för att skicka underrättelsen i ett vanligt brev. Det kan exempelvis vara om personen sedan flera år bor utomlands och Skatteverket inte nyligen har haft kontakt med personen eller har fått någon ny adressuppgift. En annan situation kan vara om det är fråga om efterbeskattning med stora belopp och att personen trots detta inte har hört av sig under utredningens gång. Ett tredje exempel är att en underrättelse kommer i retur. Slutligen kan postgången vara osäker i den främmande staten, på grund av krig eller annat. I dessa fall finns det skäl att använda sig av delgivning, även om ny adress skulle hittas, för att vara säker på att underrättelsen når rätt adress.

För Skatteverkets del finns det specifika internationella överenskommelser på beskattningsområdet.

Sverige är på skatteområdet bundet av olika överenskommelser och andra rättsakter med andra stater och organisationer, vilka geografiskt och organisatoriskt kan delas upp så här:

  • Utanför EU
  • Inom EU
  • Inom de nordiska länderna (avhandlas inte här)

Genomgående för nedan rättsakter gäller att i begreppet handräckning ingår bistånd med delgivning i Sverige och i utlandet.

Utanför EU

Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden

Utanför EU (primärt) gäller Europarådets och OECD:s konvention om ömsesidig handräckning i skatteärenden, i det följande kallad konventionen. Den gäller även punktskatt och mervärdesskatt. Den ursprungliga versionen är från 1988. En ny version finns enligt ett protokoll från 2010 men innebär inga skillnader i dessa delar. Konventionen har lagfästs i Sverige, genom lag (1990:313) om Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden (InförandeL) och genom en följdändring däri med anledning av det nämnda protokollet. Av de stater som ratificerat den ursprungliga versionen är det endast USA som inte ratificerat den senare versionen.

Konventionen anger att efter framställning från en stat ska den anmodade staten verkställa delgivningen enligt dess lagstiftning i fråga om handlingar av i huvudsak likartat slag och, om det är rättsligt möjligt i den anmodade staten, på det särskilda delgivningssätt som särskilt begärts (artikel 17 punkten 2).

Konventionen tillåter endast (fysisk) postdelgivning som alternativ till så kallad biträdd delgivning. Elektronisk överföring tillåts inte (artikel 17 punkten 3).

Enligt artikel 30 i konventionen kan varje stat motsätta sig dels generellt vissa slag av skatter eller vissa former av handräckning, dels mer specifikt delgivning avseende alla eller vissa skatter eller delgivningsformen postdelgivning, för alla eller vissa skatter. Vissa stater har mycket riktigt reserverat sig avseende delgivning, helt eller delvis.

Lagen om ömsesidig handräckning i skatteärenden

Samtidigt som InförandeL, stiftades lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden, LÖHS, en förfarandereglering som ska användas då bl.a. konventionen tillämpas. LÖHS i sig utgör med andra ord inte den rättsliga grunden för handräckning utan stöd måste finnas i konventionen eller i annan överenskommelse (4 och 14 §§ LÖHS).

Det hänvisas beträffande mer generella frågor i LÖHS till Lagen om ömsesidig handräckning skatteärenden.

I 6 § första stycket 1 LÖHS finns reglerat att svenskt bistånd med bl.a. delgivning inte får innefatta att svensk myndighet ska vidta åtgärd som avviker från lagstiftning eller administrativ praxis i Sverige.

LÖHS ska inte tillämpas där de tre nedan nämnda EU-rättsakterna kan tillämpas (21 §). De tre rättsdokumenten tillåter dock å sin sida att skyldigheter enligt mer långtgående konventioner används.

Till skillnad från EU-rättsakterna och LÖHS omfattar den i svensk rätt inkorporerade konventionen enligt sin ordalydelse även delgivningsåtgärder vidtagna av rättstillämpande myndigheter, om det är lämpligt (artikel 1 punkten 1). Rättsliga avgöranden nämns särskilt som handlingar som kan vara föremål för delgivning (artikel 17 punkten 1).

Konventionen, till skillnad från LÖHS, tillåter enligt dess artikel 27 att konventionsstaterna tillämpar andra överenskommelser och vice versa, d.v.s. motsvarande reglering som i de tre EU-rättsakterna.

Närmare om delgivningsförfarandet enligt LÖHS

Delgivning utomlands, i detta fall i en annan konventionsstat, kan ske på två sätt med stöd av LÖHS:

  • genom begäran till en behörig myndighet i den andra staten (20 § första stycket LÖHS), så kallad biträdd delgivning
  • med post direkt till personen, om det finns en bestämmelse om den möjligheten i en överenskommelse mellan Sverige och en främmande stat (20 § andra stycket LÖHS), så kallad postdelgivning.

Postdelgivning omfattar inte att handlingarna skickas elektroniskt till denna. Här motsvarar regleringen i LÖHS inte vad som gäller för vanlig delgivning enligt 16- 18 §§ delgivningslagen. I andra rättsakter kan elektronisk postdelgivning godtas, se t.ex. nedan om handräckningsdirektivet.

Postdelgivning är det förfarande som ska användas i första hand.

Om postdelgivning inte är möjligt, ska handläggaren skicka en begäran till behörig myndighet (vilket är Skatteverket, enligt 3 § LÖHS, om inte det gäller indrivning) om att den aktuella handlingen ska delges i det andra landet.

En begäran till ett annat land om bistånd med delgivning ska innehålla uppgifter om ämnet för den handling som ska delges, mottagarens namn och adress, samt alla andra uppgifter som kan underlätta identifieringen av mottagaren (14 § förordningen [1990:320] om ömsesidig handräckning i skatteärenden). Det finns också möjlighet att begära att delgivningen ska ske på ett visst sätt (15 § samma förordning).

Delgivning i Sverige på begäran av annan konventionsstat

När det gäller delgivning på begäran av annan stat handlar det främst om två delgivningssätt:

Den sökta personen ska delges handlingen i original eller en kopia som myndigheten har framställt. Om en enskild person ska delges i internationella ärenden är det viktigt att man delger den enskilda personligen. Delgivning kan då ske genom vanlig delgivning med rekommenderad post med mottagningsbevis.

Om vanlig delgivning misslyckas eller om det finns uppgifter som tyder på att vanlig delgivning inte kommer att lyckas, ska man använda sig av stämningsmannadelgivning, om inte den begärande staten framfört annat önskemål. I 40 § DelgL anges vilka som är behöriga att utföra stämningsmannadelgivning.

Känsliga delgivningsfrågor avgörs av regeringen

Om ett delgivningsärende är av särskild betydelse eller annars av sådan beskaffenhet att det bör avgöras av regeringen, ska den behöriga myndigheten överlämna ärendet dit, med ett bifogat yttrande (22 § LÖHS).

Behörig myndighets beslut i delgivningsfrågan kan inte överklagas

Behörig myndig beslutar i varje fall av utländsk begäran om delgivningsbistånd i Sverige om begäran ska bifallas. Detsamma gäller om myndigheten ska använda sig av biträdd delgivning genom annan stats behöriga myndighet. I båda fallen får inte behörig myndighets avgörande överklagas (23 § LÖHS).

Inom EU

Handräckningsdirektivet – inkomstskatt och andra direkta skatter

Inom EU gäller för direkt skatt Rådets direktiv 2011/16/EU om administrativt samarbete i fråga om beskattning, det så kallade handräckningsdirektivet. Det hänvisas beträffande mer generella frågor och övriga varianter av handräckning till EU-direktivet om handräckning i skatteärenden.

Det är enbart behörig myndighet som får begära delgivning utomlands och samarbetet gäller mellan skatteförvaltningarna. Handräckningsdirektivet tillåter att EU:s medlemsstater inbördes använder sig av mer långtgående skyldigheter i andra överenskomna samarbeten.

Den begärande myndigheten ska bara begära bistånd när den inte kan delge inom landet eller där sådan delgivning skulle medföra orimliga svårigheter (artikel 13 fjärde punkten första meningen). Behörig myndighet får delge direkt med rekommenderad post eller på elektronisk väg en person i den andra medlemsstaten (artikel 13 fjärde punkten andra meningen). Delgivningsformen rekommenderad post utgör en inskränkning i förhållande till delgivningssättet vanlig delgivning i delgivningslagen (jfr 17 § DelgL).

Handräckningsdirektivet är gällande rätt i Sverige

Genom lag (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning (LASEU) införlivades handräckningsdirektivet i svensk rätt. Skatteverket är enligt 4-6 §§ LASEU behörig myndighet i delgivningsärenden enligt den lagen.

LASEU motsvarar i det mesta handräckningsdirektivet. Delgivning på begäran av en annan stat sker enligt delgivningslagen (18 § LASEU). Skatteverket får enligt 19 § första stycket LASEU delge en person i en annan medlemsstat i enlighet med 16-18 §§ DelgL (den s.k. vanliga delgivningen, däri inkluderad via post). I 19 § andra stycket LASEU ställs motsvarande villkor som i handräckningsdirektivet om att delgivning kan begäras i annan medlemsstat bara om det inte är möjligt eller medför orimliga svårigheter att delge personen i Sverige. Regleringen i 19 § första stycket LASEU avviker från handräckningsdirektivet då den tillåter delgivning via annan fysisk post än den som går som rekommenderad.

Av 24 § LASEU framgår att beslut av Skatteverket i ett delgivningsärende enligt den lagen inte får överklagas. Någon möjlighet att överlämna känsliga delgivningsfrågor till regeringen finns inte i LASEU, i motsats till vad som stadgas i LÖHS.

EU-samarbete beträffande andra skatter än direkt skatt

Samarbete på punktskatte- och momsområdena inom EU regleras i egna rättsakter, Rådets förordning (EU) nr 389/2012 av den 2 maj 2012 om administrativt samarbete i fråga om punktskatter och om upphävande av förordning (EG) nr 2073/2004) respektive Rådets förordning (EU) 904/2010 av den 7 oktober 2010 om administrativt samarbete och kampen mot mervärdesskattebedrägeri (momsförordningen).

Det hänvisas beträffande mer generella frågor och övriga varianter av handräckning i momsförordningen till EU-förordningen om administrativt samarbete i fråga om mervärdesskatt.

Momsförordningen möjliggör, till skillnad från handräckningsdirektivet, inte delgivning på elektronisk väg (artikel 25 momsförordningen). Tvärtemot handräckningsdirektivet kräver den inte att begärande myndigheten har försökt delge inom det egna landet eller om det skulle medföra orimliga svårigheter att försöka delge innan biträdd delgivning tillämpas.

Referenser på sidan

Lagar & förordningar

  • Delgivningslag (2010:1932) [1] [2] [3] [4]
  • Förordning (1990:320) om ömsesidig handräckning i skatteärenden [1]
  • Lag (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden [1] [2] [3] [4] [5]
  • Lag (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning [1] [2]

Propositioner

  • Proposition 2012/13:182 Internationell delgivning [1] [2]