Faderskap med internationell anknytning

Giltigheten av utländska faderskapspresumtioner

Faderskapspresumtion är en rättslig princip som innebär att då en gift kvinna föder barn presumeras (anses) hennes make vara far till barnet. En utländsk faderskapspresumtion är giltig i Sverige om mannen anses som barnets far enligt lagen i det land där barnet vid födelsen fick hemvist. Om barnet inte har någon presumtiv far enligt hemvistlandets lag får frågan prövas enligt lagen i det land där barnet vid födelsen blev medborgare (2 § IFL).

En utländsk faderskapspresumtion är giltig även om äktenskapet mellan modern och fadern inte kan erkännas i Sverige. Äktenskapet måste dock vara giltigt enligt lagen i det land mot vilken frågan om faderskapspresumtionen prövats, d.v.s. lagen i det land barnet vid födelsen antingen fick hemvist eller blev medborgare.

Om barnet vid födelsen fick hemvist i Sverige ska faderskapsfrågan alltid bedömas enligt svensk lag, d.v.s. enligt reglerna i FB (2 § sista meningen IFL).

I vissa utländska lagar finns bestämmelser som anger att en man blir rättslig far till ett barn om han ingår äktenskap med modern efter barnets födelse (legitimation). Ett sådant faderskap kan inte erkännas i Sverige med stöd av 2 § IFL eftersom bedömningen ska göras utifrån förhållandena vid barnets födelse.

För att ett utländskt presumerat faderskap ska kunna registreras i folkbokföringen måste det alltså vara visat

• att ett barn har fötts i utlandet av en viss kvinna (modern),
• att mannen var gift med modern vid tidpunkten för födelsen
• att mannen, på grund av äktenskapet med modern, anses som barnets rättsliga far enligt aktuell utländsk lagstiftning

Att en man är presumtiv far kan visas genom uppvisade av exempelvis ett födelsebevis, civilregisterutdrag eller annan handling som visar att mannen var gift med barnets moder vid tidpunkten för födelsen.

Nordiska faderskapsavgöranden

I NFL finns bestämmelser om erkännande av faderskapsavgöranden från ett annat nordiskt land än Sverige. NFL reglerar emellertid inte frågan om faderskapspresumtioner. Giltigheten av nordiska faderskapspresumtioner får därför i stället bedömas utifrån de allmänna reglerna om utländska presumtioner i 2 § IFL.

Huvudregeln är att en lagakraftvunnen faderskapsdom eller en fastställelse av faderskap i annan form från Danmark, Finland, Island eller Norge gäller även i Sverige. Med dom jämställs en förlikning som har ingåtts inför domstol i Danmark. Med fastställelse i annan form avses som regel en faderskapsbekräftelse (1 och 2 §§ NFL).

Ett nordiskt faderskapsavgörande gäller dock inte i Sverige i följande situationer (3 § NFL).

• Om avgörandet står i strid med en annan faderskapsdom som är giltig i Sverige om denna dom har meddelats i en rättegång som påbörjades innan rättegången i det nordiska landet inleddes eller innan den nordiska faderskapsbekräftelsen skedde.
• Om avgörandet står i strid med en här i landet giltig faderskapsbekräftelse om denna fastställelse skedde innan rättegången i det nordiska landet inleddes eller innan den nordiska faderskapsbekräftelsen skedde.
• Om det i Sverige eller utomlands pågår en rättegång angående faderskapet som kan leda till en dom som gäller i Sverige och denna rättegång påbörjades innan den nordiska rättegången inleddes eller innan den nordiska faderskapsbekräftelsen skedde.
• Om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna domen eller fastställelsen (ordre public).

Utomnordiska faderskapsavgöranden

Frågan om ett utomnordiskt faderskapsavgörande kan erkännas i Sverige bedöms enligt reglerna i IFL. Giltigheten av utländska faderskapsdomar regleras i 7 § IFL och giltigheten av utländska faderskapsbekräftelser i 8 § IFL.

Utomnordiska faderskapsdomar

En fastställelse av faderskap genom ett avgörande av utländsk domstol gäller enligt 7 § första stycket IFL i Sverige om

• Avgörandet har fått laga kraft
• Det fanns skälig anledning att talan prövades i det andra landet med hänsyn till mannens eller barnets hemvist, medborgarskap eller annan anknytning

En förutsättning för erkännande är att den utländska domstolen måste ha prövat frågan om faderskap i sak. Skulle däremot mannen eller någon annan person enbart ha intygat inför domstolen vem som är far till barnet utan att faderskapsfrågan har prövats så är det inte ett domstolsavgörande som kan erkännas i Sverige. Sådana intyganden benämns ibland affidavit.

I 7 § andra stycket IFL anges vissa situationer när ett utländskt domstolsavgörande om faderskap inte kan erkännas i Sverige trots att de grundläggande förutsättningarna i paragrafens första stycke är uppfyllda. Bestämmelserna innebär att det utländska avgörandet inte ska erkännas i följande situationer:

• Om mannen inte har fått kännedom om den utländska rättegången i tillräcklig tid eller av andra skäl inte fått rimliga möjligheter att föra sin talan i den utländska rättegången
• Om avgörandet strider mot en svensk dom
• Om avgörandet strider mot ett här i landet giltigt utländskt avgörande i en rättegång som började tidigare än den andra utländska rättegången
• Om avgörandet strider mot en här i landet giltig fastställelse av faderskap i annan form än genom domstolsavgörande och den fastställelsen har skett innan den utländska rättegången började
• Om en rättegång om faderskapet pågår i Sverige
• Om det utomlands pågår en rättegång om faderskapet som har börjat tidigare än den andra utländska rättegången och som kan antas leda till ett här i landet giltigt avgörande.

Enligt 12 § IFL ska ett utländskt faderskapsavgörande inte erkännas om det är uppenbart oförenligt med grunderna i den svenska rättsordningen (ordre public). En man kan t.ex. ofrivilligt, genom hot eller tvång, ha yttrat sig inför domstol i ett faderskapsmål. I en sådan situation måste personen göra Skatteverket uppmärksam på att nämnda omständigheter har förekommit vid domstolsförhandlingen.

I förarbetena till 12 § IFL anges att det strider mot ordre public att erkänna en utländsk faderskapsdom om det står i det närmaste klart att den inte överensstämmer med de biologiska förhållandena (prop. 1984/85:124 s. 31–35, 61 och 62). Om det i en utländsk dom fastställs mer än en far till ett och samma barn så kan avgörandet därför endast erkännas i den del det överensstämmer med barnets genetiska far. Det förhållandet att samtycke som grund för faderskap under senare år har godtagits i fler fall i svensk intern rätt innebär inte att man vid tillämpning av IFL kan ha andra utgångspunkter än de som kommer till uttryck i förarbetena till den lagen. Detta innebär bland annat att det inte är möjligt att erkänna en utländsk fastställelse av faderskapet för en man som har genomgått ett surrogatarrangemang i utlandet och där man vid behandlingen av surrogatmodern har använt en annan mans spermier. Ett sådant förfarande kan inte ligga till grund för fastställande av faderskap enligt svensk rätt eftersom det inte överensstämmer med de biologiska förhållandena (SOU 2016:11 s. 498 och 526).

Giltigheten av en utländsk faderskapsdom kan prövas av allmän domstol. Om domstolen beslutar att det utländska faderskapet gäller i Sverige är detta bindande för Skatteverket, andra myndigheter och enskilda. Ansökan till domstol kan göras av någon av parterna i den utländska rättegången och vars rätt frågan rör. Ansökan kan även göras av svensk myndighet – till exempel Skatteverket – som har att pröva frågan om erkännande och det finns behov av att frågan prövas av domstol. (9 § IFL).

Ett faderskap som är fastställt genom domstolsavgörande kan normalt visas genom uppvisande av den lagakraftvunna domen.

Giltighet av utomnordiska faderskapsbekräftelser

En utländsk faderskapsbekräftelse är giltig i Sverige under de förutsättningar som anges i 8 § IFL.

En grundläggande förutsättning för att en utländsk bekräftelse ska vara giltig i Sverige är att bekräftelsen är giltig enligt lagen i det land där barnet eller den som har lämnat bekräftelsen hade hemvist eller var medborgare. Det är förhållandena vid tidpunkten för bekräftelsen som ska ligga till grund för bedömningen (8 § första stycket IFL). För att bekräftelsen ska vara giltig i Sverige är det tillräckligt att den uppfyller de formkrav som gällde enligt lagen i det land den lämnades. Bekräftelsen behöver alltså inte uppfylla de krav som gäller för svenska faderskapsbekräftelser (8 § andra stycket IFL).

Även om de grundläggande förutsättningarna i 8 § första och andra styckena IFL är uppfyllda så kan den utländska faderskapsbekräftelsen inte erkännas i följande situationer (8 § tredje stycket IFL).

• Om den utländska bekräftelsen strider mot en svensk faderskapsdom i en rättegång som började innan bekräftelsen skedde
• Om den utländska bekräftelsen strider mot en tidigare här i landet giltig fastställelse av faderskap i annan form än genom domstolsavgörande
• Om det i Sverige pågår en rättegång om faderskapet som har börjat innan fastställelsen skedde
• Om det utomlands pågår en rättegång om faderskapet som har börjat innan fastställelsen skedde och som kan antas leda till ett här i landet giltigt avgörande
• Om bekräftelsen är uppenbart oriktig, d.v.s. när det står helt klart att det inte fanns förutsättningar för att lämna bekräftelsen. Om det enbart finns tvivel om dess riktighet så bör bekräftelsen erkännas här tills den eventuellt förklaras ogiltig av domstol (prop. 1984/85:124 s. 35).

Om en man har utsatts för tvång eller hot i samband med faderskapsbekräftelsen så är den inte giltig i Sverige med stöd av 12 § IFL (ordre public). Ett erkännande av faderskap genom bekräftelse är en rättshandling (förklaring) som ska göras frivilligt av mannen. I en sådan situation så måste någon av parterna göra Skatteverket uppmärksam på att nämnda omständigheter har förekommit i samband med bekräftelsen.

Ett faderskap kan normalt visas genom uppvisande av bekräftelsehandlingen eller motsvarande.