Vad räknas inte som fasta kostnader?

Undantag för vissa fasta kostnader

Vissa kostnader får inte räknas som fasta kostnader vid beräkningen av omställningsstödet, trots att kostnaden kan vara en fast kostnad enligt 13 § FOM2.

I 14 § FOM2 finns sex punkter som närmare specificerar vilka kostnader som inte ska ses som fasta kostnader vid beräkningen av omställningsstödets storlek:

1. kostnader som företaget kan undvika
2. ingående mervärdesskatt
3. kostnader som är hänförliga till förbrukning av bränsle för uppvärmning av lokaler eller el enligt 13 § 5 FOM2 till den del sådan förbrukning ger rätt till skattebefrielse enligt lagen (1994:1776) om skatt på energi (LSE)
4. kostnader hänförliga till verksamhet i utlandet
5. kostnader som motsvaras av en intäkt i ett annat koncernföretag
6. kostnader som inte avser näringsverksamhet.

Varje punkt beskrivs närmare nedan.

Kostnader som företaget kan undvika

Kostnader som företaget kan undvika genom åtgärder som skäligen kan krävas vid en plötslig nedgång i produktionen eller omsättningen av varor eller tjänster räknas inte som fasta kostnader. En grundtanke är att den skadedrabbade måste göra allt som kan förväntas för att undvika eller minimera skadan och därmed undvika onödiga kostnader.

Ett exempel på en situation som träffas av bestämmelsen är om företaget, efter att konsekvenserna av coronaviruset blivit kända, har ingått nya avtal som inte varit nödvändiga för att upprätthålla verksamheten, till exempel genom att hyra nya lokaler eller maskiner i syfte att expandera. Ett annat exempel är om företaget inte har utnyttjat sin möjlighet att säga upp ett icke nödvändigt avtal, trots att detta hade varit möjligt utan oproportionerligt stora ekonomiska konsekvenser. Olika missbrukssituationer där företaget åsamkat sig onödiga kostnader för att maximera rätten till stöd kan också omfattas av bestämmelsen Även s.k. rörelsefrämmande kostnader får typiskt sett anses vara kostnader som företaget skäligen hade kunnat undvika, oberoende av eventuella bindningstider och liknande.

Ingående mervärdesskatt

En annan typ av kostnader som stöd inte lämnas för är mervärdesskatt som inte utgör någon faktisk kostnad. Detta gäller för ingående mervärdesskatt som ett företag har avdragsrätt för enligt 8 kap. ML eller kan få återbetald enligt 10 kap. ML. Det saknar betydelse om företaget rent faktiskt har gjort avdrag i mervärdesskattedeklaration eller ansökt om återbetalning.

Kostnader för uppvärmning av lokaler eller el

Kostnader som är hänförliga till förbrukning av bränsle för uppvärmning av lokaler eller el enligt 13 § 5 FOM2 räknas inte som fasta kostnader, till den del sådan förbrukning ger rätt till skattebefrielse enligt LSE (14 § 3 FOM2).

Om förbrukningen är av sådant slag att befrielse endast medges delvis kan den del av skatten som befrielse inte medges för utgöra en stödberättigande kostnad för företaget (se motivuttalande till 11 § FOM i Fm 2020:8 s. 14 f.). Detta innebär att avräkning inte alltid ska göras med ett belopp som motsvarar gällande skattesats, utan i vissa fall med ett mindre belopp.

Kostnaden ska räknas av även om företaget inte fått skattebefrielse enligt LSE

Undantaget gäller oavsett om företaget är skattskyldigt och redovisar skatt i en egen punktskattedeklaration eller om företaget indirekt betalat skatten genom att exempelvis en nätinnehavare övervältrat sin energiskatt på företaget via elnätsfakturan. Om det specifika företaget faktiskt är berättigat till nedsättningen vid tidpunkten för ansökan om omställningsstöd eller inte har ingen betydelse vid bedömningen enligt 14 § 3 FOM2. Det är alltså inte avgörande om företaget i enlighet med LSE har begärt avdrag, ansökt om återbetalning eller avser att göra något av detta i framtiden. Avgörande är i stället om det är fråga om skatt på sådan förbrukning av el eller bränsle som av något skäl är helt eller delvis skattebefriad enligt LSE. Grund för sådan skattebefrielse kan exempelvis vara förbrukning för vissa utpekade ändamål, förbrukning av biobränsle eller, under vissa omständigheter, förbrukning av el från förnybara källor (se motivuttalande till 11 § FOM i Fm 2020:8 s. 14).

Förbrukning av el

Vid förbrukning av el för ett ändamål som medför rätt till full skattebefrielse ska ett belopp motsvarande 35,3 öre per kilowattimme räknas av från kostnaden för förbrukning av el om förbrukaren har tagit med elkostnaden vid beräkningen av fasta kostnader. Vid förbrukning av el som är delvis skattebefriad ska ett lägre belopp räknas av. Exempelvis ska den som har förbrukat el i en datorhall eller som landström räkna av ett belopp motsvarande skattebefrielsen, d.v.s. 34,8 öre (35,3-0,5) per kilowattimme, från den totala elkostnaden.

Detta kan jämföras med el som förbrukats i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet. För sådan elförbrukning får ingen kostnad räknas som fasta kostnader, varken elnätsavgift, elhandelspris eller energiskatt.

Förbrukning av bränsle vid uppvärmning av lokaler

Den som har förbrukat bränsle som är skattebefriat enligt LSE för framställning av värme som använts för uppvärmning av lokaler och tagit med den kostnaden i beräkningen av fasta kostnader ska räkna av ett belopp motsvarande skattebefrielsen.

Bränslet skattebefrias enligt LSE vid exempelvis följande förbrukning

• tillverkningsprocessen i industriell verksamhet
• framställning av värme i en anläggning som omfattas av handeln med utsläppsrätter
• biobränsle som är skattebefriat enligt 6 a kap. 2 b och 2 c §§ LSE.

Kostnader hänförliga till verksamhet i utlandet

Som fasta kostnader räknas inte kostnader som är hänförliga till en verksamhet som bedrivs i utlandet (14 § 4 FOM2). För ett utländskt företag innebär detta att en bedömning måste ske avseende vilka kostnader som är hänförliga till verksamheten som bedrivs i Sverige respektive utlandet. Motsvarande bedömning måste göras för ett svenskt företag med verksamhet utomlands. Bedömningen av vilka kostnader som ska anses hänförliga till Sverige respektive till utlandet ska göras med utgångspunkt i OECD:s tillvägagångssätt i fråga om vinstallokering till fasta driftställen (se motivuttalande till 11 § FOM i Fm 2020:8 s. 15).

Kostnader som motsvaras av en intäkt i ett annat koncernföretag

Kostnader som motsvaras av en intäkt hos någon som ingår i samma koncern av sådant slag som anges i 1 kap. 4 § ÅRL räknas inte som fasta kostnader. Även utländska koncerner omfattas om företagen upprätthåller förbindelser med varandra motsvarande vad som anges i årsredovisningslagen (se motivuttalande till 11 § FOM i Fm 2020:8, s. 15).

Undantaget innebär att kostnader som anges som fasta kostnader i 13 § FOM2, som exempelvis hyra, leasing, ränta och royalty, inte får räknas med i underlaget för omställningsstöd om det företag som har motsvarande intäkt är ett svenskt eller utländskt företag inom samma koncern.

Om ett koncernföretag inte är avtalspart gentemot en extern part utan bara betalar en faktura för ett annat koncernföretags räkning så är betalningen ett utlägg för det andra koncernföretagets räkning. Ett sådant utlägg för någon annans räkning utgör inte en fast kostnad för den som har gjort betalningen. Det utgör däremot en fast kostnad för det koncernföretag som är avtalspart.

Den avgörande tidpunkten för frågan om företagen har en sådan gemenskap är den tidpunkt då kostnaden anses uppkomma hos det företag som ansöker om stöd (se motivuttalande till 11 § FOM i Fm 2020:8, s. 15).

Kostnader som inte avser näringsverksamhet

Som fasta kostnader räknas inte kostnader som är hänförliga till verksamhet som inte utgör näringsverksamhet enligt 13 kap. 1 § IL. Den verksamhet som träffas är främst ideell verksamhet som bedrivs av stiftelser, ideella föreningar och registrerade trossamfund. Sådan verksamhet utgör inte grund för omställningsstöd.