OBS: Detta är utgåva 2023.5. Sidan är avslutad 2023.
Vem som är skyldig att betala skatten till staten, d.v.s. vem som är skattskyldig, framgår av 1 kap. 2 § ML. Motsvarande bestämmelser finns i artiklarna 192a–204 i mervärdesskattedirektivet. Fysiska eller juridiska personer, svenska eller utländska beskattningsbara personer, kan vara skattskyldiga.
Som huvudregel gäller att det är säljaren som är skattskyldig för sin omsättning (1 kap. 2 § första stycket 1 ML). Motsvarande bestämmelse finns i artikel 193 i mervärdesskattedirektivet. Vem som är säljare är oftast inga problem att avgöra. I vissa fall kan det dock uppstå viss osäkerhet.
Den som förmedlar en vara eller en tjänst i annans namn för dennes räkning har tillhandahållit en förmedlingstjänst. Vid förmedling i annans namn av en vara eller en tjänst är det huvudmannen som omsätter själva varan eller tjänsten, medan förmedlaren omsätter förmedlingstjänsten.
För att det ska vara fråga om förmedling i annans namn för dennes räkning ska förmedlaren enligt Skatteverkets uppfattning göra det som är nödvändigt för att säljaren och köparen ska kunna sluta avtal utan att förmedlaren har något eget intresse av avtalets innehåll. En förmedlingstjänst förutsätter att uppdraget har en tydlig koppling till den tjänst eller de varor som säljaren ska tillhandahålla köparen. Det finns dock inte något krav på att huvudtransaktionen, det vill säga säljarens tillhandhållande till köparen, ska äga rum för att det ska vara en förmedlingstjänst. Detta gäller under förutsättning att förmedlaren kan visa att syftet med uppdraget hela tiden varit att huvudtransaktionen skulle genomföras (Skatteverkets ställningstagande Förmedling av tjänster i eget eller i annans namn och Skatteverkets ställningstagande Förmedling av varor i annans namn för dennes räkning).
Även om varan eller tjänsten som förmedlas är undantagen från skatteplikt är det inte säkert att förmedlingstjänsten är det. Vilka omsättningar som är undantagna från skatteplikt anges i 3 kap. ML.
För plattformsföretag gäller särskilda bestämmelser som innebär att en beskattningsbar person som genom användning av ett elektroniskt gränssnitt möjliggör försäljning av varor i vissa fall ska anses ha förvärvat och omsatt varorna själv. Plattformsföretaget har i sådant fall inte tillhandahållit någon förmedlingstjänst.
En auktionsförrättare förmedlar normalt varor i annans namn. Auktionsförrättaren är skattskyldig för förmedlingsersättningen (kallas ibland för provision). Om inlämnaren är en beskattningsbar person ska mervärdesskatt på försäljningssumman tas ut och redovisas av denne.
Vid försäljning på exekutiv auktion föreligger inte skattskyldighet för Kronofogdemyndigheten. Omsättning anses ingå som ett led i Kronofogdemyndighetens myndighetsutövning och är därmed inte ekonomisk verksamhet (4 kap. 6 § 1 ML).
En enskild auktionsförrättare som på uppdrag av Kronofogdemyndigheten genomför en exekutiv auktion bedriver inte myndighetsutövning. En sådan auktionsförrättare är skattskyldig för den provision han eller hon får.
Om en beskattningsbar person i eget namn förmedlar en vara eller en tjänst för annans räkning och tar emot betalningen för varan eller tjänsten ska båda anses ha sålt varan eller tjänsten vid bedömningen av skattskyldigheten.
När den som förmedlar en vara eller tjänst i eget namn är skattskyldig för sin försäljning gäller det för den förmedlade varans eller tjänstens totala försäljningssumma.
Det som förmedlaren betalar till sin huvudman är huvudmannens ersättning för försäljningen till förmedlaren. Huvudmannen blir skyldig att redovisa utgående skatt på denna ersättning om hen uppfyller kraven för att vara skattskyldig. Den mervärdesskatten blir i sin tur avdragsgill ingående skatt hos förmedlaren, förutsatt att förmedlaren har full avdrags- eller återbetalningsrätt. Om varorna eller tjänsterna är undantagna från mervärdesskatt gäller detta undantag även i rättsförhållandet mellan huvudmannen och förmedlaren.
Ofta har det avtalats att förmedlaren ska få en förmedlingsersättning från huvudmannen, t.ex. en provision eller kommissionsersättning. Denna ersättning utgör en bonus eller återförsäljarrabatt som minskar inköpspriset för varan eller tjänsten.
Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att ett bolag som sålt prenumerationer på allmänna nyhetstidningar och utländska periodiska publikationer inte tillhandahållit några förmedlingstjänster. Det har inte funnits något avtal mellan bolaget och förlaget om förmedling. Bolaget har stått risken för utebliven betalning och bolaget har ansvaret i övrigt gentemot prenumeranterna. Utredningen i målet tyder enligt Högsta förvaltningsdomstolen på att bolaget agerat som en självständig återförsäljare (RÅ 2002 ref. 113).
Vid förmedling av elektroniska tjänster och internettelefoni gäller särskilda bestämmelser om vem som ska anses som säljare.
Ett producentföretag är ett företag som har bildats av producenter för avsättning av deras produktion eller som har tillkommit i detta syfte. Ett producentföretag som säljer varor eller tjänster på auktion (producentauktioner) jämställs med en återförsäljare. I sådana fall ska varorna eller tjänsterna alltså anses sålda i två led, dels från producenten till producentföretaget dels från producentföretaget till kunden (6 kap. 8 § ML). Bestämmelsen gäller vid bl.a. fiskauktioner och för sådana auktionsföretag som förmedlar försäljning av grönsaker, blommor m.m. för odlares räkning (se prop. 1968:100 s. 122 och prop. 1993/94:99 s. 190).
Bestämmelser om ett slags, ibland kallat oäkta, kommissionärsförhållande finns i 36 kap. IL. Skattskyldig för mervärdesskatten i dessa fall är kommissionärsföretaget. Företagen i kommissionärsförhållandet kan ansöka om att anses som en enda beskattningsbar person (mervärdesskattegrupp).
Det är pantsättaren och inte panthavaren som är skattskyldig för försäljning av pantsatt gods. Det gäller även om det är panthavaren som ordnar försäljningen som ett led i att han eller hon gör sin panträtt gällande. Om pantsättaren är en beskattningsbar person ska mervärdesskatt tas ut. Panthavaren kommer att kunna göra anspråk på och sannolikt också tillgodogöra sig hela den ersättningen, inklusive mervärdesskatt, som betalas vid pantens försäljning, om inte beloppet överstiger fordringsbeloppet. Trots detta är pantsättaren skattskyldig för försäljningen.
Ett finansieringsföretags försäljning av vara som återtagits med stöd av ett övertaget köpeavtal medför skattskyldighet för finansieringsföretaget (jfr. 3 kap. 24 § tredje stycket ML).
När det gäller mervärdesskattegrupper etablerade i ett annat EU-land ska gruppen anses som skattskyldig för sådan omsättning av varor och tjänster i Sverige som ska redovisas enligt unions- eller importordningen på grund av ett identifieringsbeslut (registrering) i ett annat EU-land (1 kap. 2 § första stycket 1 a ML).
I vissa uppräknade fall är det köparen som blir skattskyldig för omsättningen, s.k. omvänd skattskyldighet. Omvänd skattskyldighet tillämpas i många fall när en utländsk beskattningsbar person omsätter varor eller tjänster i Sverige till köpare som är eller ska vara registrerade till mervärdesskatt i Sverige och ska betala skatten. Omvänd skattskyldighet tillämpas också vid vissa omsättningar mellan beskattningsbara personer i Sverige. I dessa fall är det alltså köparen som ska betala skatten till staten. Säljaren anger ingen mervärdesskatt i fakturan. Köparen beräknar skatten baserat på den ersättning han eller hon erlagt.
De fall det gäller är följande:
Vid skattepliktiga unionsinterna förvärv är det den som förvärvar eller för över varan som är skattskyldig (1 kap. 2 § första stycket 5 ML).
Vid import av varor där tullskuld uppkommer i Sverige är det den som enligt tullagstiftningen är betalningsskyldig för tull som är skattskyldig (1 kap. 2 § första stycket 6 a ML)
Om tullskuld inte uppkommer är det den som skulle ha varit betalningsskyldig för tull om varorna hade varit tullbelagda som är skattskyldig för mervärdesskatten på importen (1 kap. 2 § första stycket 6 b ML). Det inträffar när en vara inte är belagd med tull eller importen är befriad från tull. Vidare kan detta inträffa när det i skattehänseende är fråga om import men inte i tullhänseende, t.ex. då varan förs in till Sverige från ett område som är inom EU:s tullområde men utanför mervärdesskatteområdet, Åland är ett exempel på ett sådant område. Importen avser i sådant fall en unionsvara (1 kap. 2 § femte stycket ML och artikel 5 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen [tullkodex]).
Om den som är eller skulle ha varit betalningsskyldig för tull enligt 1 kap. 2 § första stycket 6 a eller b ML, är ett ombud är det dock huvudmannen som är skattskyldig, förutsatt att Skatteverket är beskattningsmyndighet (1 kap. 2 § första stycket 6 c ML).
Ett ombud kan enligt tullagstiftningen i vissa situationer anses handla i eget namn och för egen räkning. Om ombudet är registrerat till mervärdesskatt är Skatteverket beskattningsmyndighet. I sådana fall anser Skatteverket att det ska göras en oberoende bedömning av vem som är skattskyldig för mervärdesskatt.
Om tullskulden uppkommer i ett annat EU-land, eller skulle ha uppkommit där om varan hade varit belagd med tull, till följd av att en tulldeklaration ges in i det landet med stöd av ett sådant tillstånd för centraliserad klarering som avses i artikel 179 i tullkodex, är det den som är eller skulle ha varit skyldig att betala tullen i det andra EU-landet som är skattskyldig. Om Skatteverket är beskattningsmyndighet och den som är eller skulle ha varit skyldig betala tullen i det andra EU-landet är ett ombud så är det i stället den för vars räkning ombudet handlar som är skattskyldig (1 kap. 2 § första stycket 6 d och e ML). Bestämmelserna gäller från och med 1 januari 2022. Läs mer på sidan Beskattning vid import.
Bestämmelserna i 1 kap. 2 § första stycket 6 a-e ML motsvaras av artikel 201 i mervärdesskattedirektivet.
Vid uttag från skatteupplag och uttag från lager finns särskilda bestämmelser om vem som är skattskyldig.
Det finns fler bestämmelser som anger vem som är skattskyldig i särskilda fall.
Den som är skattskyldig ska normalt registreras. Registrering är en formell åtgärd och kan inte ske retroaktivt. Skattskyldigheten och redovisningsskyldigheten inträder omedelbart på grund av lagbestämmelserna och gäller därmed även tid före registreringen.