Leverans av varor genom användning av ett elektroniskt gränssnitt

Leverans av varor genom användning av ett elektroniskt gränssnitt

Med elektroniskt gränssnitt avses en marknadsplats, en plattform, en portal eller motsvarande (5 kap. 4 § ML). Bestämmelsen är avsedd att omfatta nuvarande och framtida tekniska lösningar som möjliggör försäljning av varor (se avsnitt 2.1.3, fotnot 4 i förklarande anmärkningar om e-handel).

Om en beskattningsbar person genom användning av ett elektroniskt gränssnitt möjliggör distansförsäljning av varor importerade från en plats utanför EU i försändelser med ett verkligt värde på högst 150 euro, ska den beskattningsbara personen anses själv ha förvärvat och levererat dessa varor (5 kap. 5 § ML).

Om en beskattningsbar person genom användning av ett elektroniskt gränssnitt möjliggör leverans av varor inom EU från en beskattningsbar person som inte är etablerad i EU till någon som inte är en beskattningsbar person, ska den som möjliggör leveransen anses själv ha förvärvat och levererat dessa varor (5 kap. 6 § ML). Utöver unionsintern distansförsäljning av varor omfattar bestämmelsen även försäljning av varor till någon som inte är en beskattningsbar person där transporten av varan sker inom ett och samma EU-land, allt under förutsättning att det är fråga om möjliggörande av försäljning av varor från en beskattningsbar person som inte är etablerad inom EU.

Bestämmelserna motsvaras av artikel 14a i mervärdesskattedirektivet.

Syftet med bestämmelserna

En stor del av distansförsäljning av varor, både inom EU och från ett land utanför EU, möjliggörs genom användningen av ett elektroniskt gränssnitt, såsom en marknadsplats, plattform, portal eller liknande. Bestämmelserna om leverans av varor genom användning av ett elektroniskt gränssnitt har till syfte att säkerställa en ändamålsenlig och effektiv uppbörd av mervärdesskatt samt minska den administrativa bördan för säljare, skattemyndigheter och köpare (prop. 2019/20:122 s. 57).

Till hjälp för tolkningen av bestämmelserna finns, utöver prop. 2019/20:122, Europeiska kommissionens Förklarande anmärkningar till mervärdesskattereglerna för e-handel (förklarande anmärkningar om e-handel). Förklarande anmärkningar är inte bindande utan innehåller endast praktisk och informell vägledning. Skatteverkets uppfattning är att bestämmelserna ska tolkas i enlighet med de förklarande anmärkningarna.

En beskattningsbar person som möjliggör försäljning genom ett elektroniskt gränssnitt ska anses själv ha förvärvat och levererat varorna

En beskattningsbar person som genom användning av ett elektroniskt gränssnitt möjliggör en sådan försäljning av en vara som uppfyller förutsättningarna i 5 kap. 5 eller 6 §§ ML anses själv ha förvärvat och levererat dessa varor. De köpare som avses i bestämmelserna kallas nedan för konsumenten.

Bestämmelserna i 5 kap. 5 och 6 §§ ML är utformade så att försäljningen till konsumenten delas upp i två identiska leveranser av varor som sker efter varandra. Det blir alltså dels en leverans från den bakomliggande säljaren till den beskattningsbara personen som möjliggör försäljningen och dels en leverans från denna beskattningsbara person till konsumenten. Denna fiktiva uppdelning medför att den beskattningsbara personen som möjliggör försäljningen ska anses som den faktiska leverantören av varan till konsumenten. Det har ingen avgörande betydelse om den beskattningsbara personen fysiskt förfogar över varan (prop. 2019/20:122 s. 77, jämför även med avsnitt 2.1.4 i förklarande anmärkningar om e-handel).

Bedömningen av om en beskattningsbar person möjliggör en försäljning av en vara genom användning av ett elektroniskt gränssnitt och uppfyller kraven i 5 kap. 5 eller 6 §§ ML ska göras transaktion för transaktion.

Samma beskattningsbara person kan alltså genom användning av ett och samma elektroniska gränssnitt möjliggöra transaktioner där denne ska anses som den faktiska leverantören av en vara och transaktioner där denne inte ska anses som den faktiska leverantören av en vara (se förklarande anmärkningar om e-handel avsnitt 2.1.3).

Förmedling i eget namn omfattas inte av bestämmelserna

Skatteverket anser att bestämmelserna i 5 kap. 5 § ML och 5 kap. 6 § ML inte omfattar sådana transaktioner som innebär att ett företag förmedlar varor i eget namn.

När någon förmedlar varor i eget namn för någon annans räkning och tar emot betalningen för varan ska båda anses ha sålt varan. Det innebär att både den bakomliggande säljaren och den som förmedlar varan i eget namn anses ha levererat varan. Det har alltså skett två identiska leveranser, dels från den bakomliggande säljaren och dels från den som förmedlar varan (5 kap. 3 § andra stycket 3 ML). Detta gäller även för förmedling av varor i eget namn som sker från en egen webbsida.

Detta innebär att ett företag som i eget namn via ett elektroniskt gränssnitt möjliggör vissa försäljningar redan, som en följd av 5 kap. 3 § andra stycket 3 ML, anses ha levererat varan till konsumenten. Bestämmelserna i 5 kap. 5 och 6 §§ ML, som innebär att ett företag som möjliggör en leverans själv ska anses ha förvärvat och levererat varan, kan endast gälla i de fall då företaget inte redan enligt andra bestämmelser i ML anses ha levererat varan till konsumenten (Skatteverkets ställningstagande Försäljning av varor genom elektroniskt gränssnitt till konsument).

Försändelser

Med begreppet försändelser i 5 kap. 5 § ML avses varor som paketeras tillsammans och som försänds samtidigt av samma leverantör eller bakomliggande leverantör till samma mottagare och som omfattas av samma transportavtal (se avsnitt 1.4 och 4.2.10 i förklarande anmärkningar om e-handel)

Verkligt värde

Verkligt värde (realvärde) definieras i fråga om varor av kommersiell natur, som priset för själva varorna när de säljs, eller hade sålts, för export. Beloppet är exklusive transport- och försäkringskostnader om dessa inte ingår i priset och inte anges separat på fakturan. I beloppet ingår inte skatter och avgifter som kan fastställas av tullmyndigheterna. Det finns även en definition som avser varor av icke-kommersiell natur (se avsnitt 1.4, 4.2.3 och 4.2.10 i förklarande anmärkningar om e-handel).

Beloppet 150 euro

Det finns ingen bestämmelse i vare sig ML eller mervärdesskattedirektivet som anger hur motvärdet i nationell valuta till beloppet 150 euro ska räknas fram vid tillämpning av 5 kap. 5 § ML, d.v.s. vid distansförsäljning av varor importerade från ett land utanför EU. I detta fall är 23 kap. 6 § ML (som motsvaras av artikel 369zc i mervärdesskattedirektivet) inte tillämplig. I stället får de allmänna bestämmelserna om omräkning tillämpas (prop. 2019/20:122 s. 78), d.v.s. omräkningen ska göras enligt vad som sägs i 8 kap. 21-23 §§ ML. Se även avsnitt 4.2.10 exempel 21 i förklarande anmärkningar om e-handel)

Leverans av varor inom EU

Skatteverket anser att 5 kap. 6 § ML bara kan tillämpas om varorna fysiskt befinner sig inom EU och har ursprung i EU, eller har övergått i fri omsättning, vid den tidpunkt då den beskattningsgrundande händelsen inträffar enligt 7 kap. 11 § ML, d.v.s. när konsumentens betalning har godkänts. Detta innebär enligt Skatteverkets bedömning att varorna ska transporteras från en plats inom EU till en annan plats inom EU. Bestämmelsen kan inte tillämpas om varorna transporteras från en plats utanför EU eller om varorna finns i ett tullager som är beläget inom EU. Det finns däremot inget krav på att transporten måste vara gränsöverskridande. Detta innebär att leverans av varor där transporten går mellan två platser inom ett och samma EU-land kan omfattas av bestämmelsen (Skatteverkets ställningstagande Försäljning av varor genom elektroniskt gränssnitt till konsument).

Exempel: leverans av varor inom EU

NO importerar varor till Sverige och lägger dem i ett lager här. NO säljer därefter varorna till privatpersoner i Sverige och andra EU-länder. Försäljningen möjliggörs av US som genom sin webbsida säljer varorna i NO:s namn för NO:s räkning. Varorna transporteras i försändelser med ett verkligt värde på högst 150 euro. NO och US är beskattningsbara personer etablerade i Norge respektive USA. Varorna transporteras direkt från NO:s lager i Sverige till slutkunderna.

Eftersom varorna finns i Sverige när slutkunderna beställer dem och betalningen från dessa godkänns har US möjliggjort leverans av varor inom EU. Att varorna dessförinnan har importerats av NO till Sverige saknar betydelse. US ska själv anses ha förvärvat och levererat varorna enligt 5 kap. 6 § ML.

Exempel: inte leverans av varor inom EU

NO säljer en vara till SE2. Försäljningen till SE2 möjliggörs av SE1 som genom sin webbsida säljer varan i NO:s namn för NO:s räkning. Försändelsen har ett verkligt värde på över 150 euro. NO och SE1 är beskattningsbara personer registrerade för mervärdesskatt i Sverige. NO är etablerad i Norge. Slutkunden SE2 är en privatperson i Sverige. Varorna transporteras direkt från NO till SE2. NO väljer att själv göra importen till Sverige.

Det är fråga om en distansförsäljning av importerade varor till SE2 (2 kap. 8 § ML). Eftersom försändelsens verkliga värde överstiger 150 euro ska SE1 inte anses själv ha förvärvat och levererat varan enligt bestämmelsen i 5 kap. 5 § ML. Att värdet överstiger 150 euro innebär vidare att distansförsäljningen är gjord inom landet enligt 6 kap. 6 § ML. Trots det ska SE1 inte heller anses ha förvärvat och levererat varan enligt bestämmelsen i 5 kap. 6 § ML eftersom varan fanns i Norge när betalningen från SE2 godkändes.

Exempel som illustrerar bestämmelserna

Exemplen nedan är tänkta att illustrera de svenska bestämmelsernas samband med beaktande av EU-perspektivet och avser därför i viss mån transaktioner som medför skyldighet att betala skatt i Sverige och andra EU-länder. För en utförlig genomgång av regleringen med utgångspunkt i mervärdesskattedirektivets bestämmelser, se förklarande anmärkningar om e-handel.

Det finns även fler exempel på sidan Grundläggande om internationell varuhandel.

Exempel: företag etablerat i Kina säljer vara till lågt värde till Sverige via en beskattningsbar person som via ett elektroniskt gränssnitt möjliggör försäljningen – 5 kap. 5 § ML inte tillämplig

SE1 säljer en vara till SE2 genom sin webbutik. SE1 köper i sin tur varan från CN1. Försäljningen till SE1 möjliggörs av CN2 som genom sin webbsida säljer varan i CN1:s namn för CN1:s räkning. Försändelsen har ett verkligt värde på högst 150 euro. CN1 och CN2 är beskattningsbara personer etablerade i Kina. SE1 är en beskattningsbar person registrerad för mervärdesskatt i Sverige. Slutkunden SE2 är en privatperson i Sverige. Varan transporteras direkt från CN1 till SE2 (dropshipping). SE1 meddelar CN2 sitt svenska registreringsnummer för mervärdesskatt eller klargör på annat sätt att denna är en beskattningsbar person.

Eftersom CN2 möjliggör en leverans till en beskattningsbar person som gör unionsinterna förvärv är det inte fråga om distansförsäljning av varor importerade från ett land utanför EU i ledet mellan CN1 och SE1 (jfr 2 kap. 8 § ML). CN2 ska därmed inte anses själv ha förvärvat och levererat varan enligt bestämmelsen i 5 kap. 5 § ML. Försäljningen ska i detta fall anses ha skett i två led, dels mellan CN1 och SE1, dels mellan SE1 och SE2. Eventuellt tillhandahållande mellan CN2 och CN1 är gjort utomlands (6 kap. 3 § ML).

Läs mer på sidan Import av varor.

Exempel: företag etablerat i Kina säljer vara över 150 euro till Sverige via en beskattningsbar person som via ett elektroniskt gränssnitt möjliggör försäljningen – 5 kap. 5 § ML inte tillämplig

CN1 säljer en vara till SE. Försäljningen till SE möjliggörs av CN2 som genom sin webbsida säljer varan i CN1:s namn för CN1:s räkning. Försändelsen har ett verkligt värde på över 150 euro. CN1 och CN2 är beskattningsbara personer etablerade i Kina. Slutkunden SE är en privatperson i Sverige. Varan transporteras direkt från CN1 till SE (dropshipping).

CN1 gör en distansförsäljning av importerade varor till SE (2 kap. 8 § ML). Eftersom försändelsens verkliga värde överstiger 150 euro ska CN2 inte anses själv ha förvärvat och levererat varan enligt bestämmelsen i 5 kap. 5 § ML. Eventuellt tillhandahållande mellan CN2 och CN1 är en transaktion utomlands (6 kap. 3 § ML).

Läs mer om distanshandel med importerade varor.

Exempel: företag etablerat i Sverige säljer varor inom EU via en beskattningsbar person som via ett elektroniskt gränssnitt möjliggör försäljningen – 5 kap. 6 § ML inte tillämplig

SE1 förmedlar i eget namn varor mellan ES och SE2. Försäljningen möjliggörs av US som genom sin webbsida säljer varorna i SE1:s namn för SE1:s räkning. US är en beskattningsbar person etablerad i USA. ES och SE1 är beskattningsbara personer registrerade för mervärdesskatt i Spanien respektive Sverige. Slutkunden SE2 är en privatperson i Sverige. Varorna transporteras direkt från ES till SE2 (dropshipping). SE1 ansvarar för transporten och meddelar ES sitt svenska registreringsnummer för mervärdesskatt.

Eftersom US möjliggör leverans av varor från ett företag som är etablerat inom EU ska US inte anses själv ha förvärvat och levererat dessa varor enligt bestämmelsen i 5 kap. 6 § ML. Försäljningen ska i detta fall anses ha skett i två led, dels mellan ES och SE1, dels mellan SE1 och SE2 (5 kap. 3 § 3 ML). US har tillhandahållit en förmedlingstjänst till SE1 vilken är tillhandahållen i Sverige (6 kap. 33 § ML). Betalningsskyldig för mervärdesskatten för tillhandahållandet av tjänsten är SE1 (16 kap. 9 § ML).

Hur varuförsäljningarna ska beskattas framgår av exempel på sidan Handel med tre eller flera parter.

Vad menas med begreppet möjliggör?

Med begreppet ”möjliggöra” avses användning av ett elektroniskt gränssnitt som gör det möjligt för en konsument och en säljare som erbjuder varor till försäljning via det elektroniska gränssnittet att komma i kontakt med varandra på ett sätt som leder till en leverans av varor genom det elektroniska gränssnittet (artikel 5b första stycket i rådets genomförandeförordning [EU] nr 282/2011).

Med andra ord genomförs eller slutförs försäljningen från säljaren till konsumenten med hjälp av ett elektroniskt gränssnitt. Det omfattar situationer där konsumenten inleder inköpsprocessen eller lämnar bud för att köpa varor som den bakomliggande säljaren accepterar via det elektroniska gränssnittet. Vid e-handel utförs normalt den faktiska beställningen och utcheckningen av, eller med hjälp av, det elektroniska gränssnittet. Lydelsen "genom användning av ett elektroniskt gränssnitt” vilket resulterar i en leverans av varor, innebär att en transaktion avslutas på det elektroniska gränssnittet (avsnitt 2.1.6 i förklarande anmärkningar om e-handel).

En beskattningsbar person möjliggör inte (via ett elektroniskt gränssnitt) en leverans av varor om samtliga följande villkor är uppfyllda (artikel 5b andra stycket i rådets genomförandeförordning [EU] nr 282/2011):

• Den beskattningsbara personen fastställer varken direkt eller indirekt något av de allmänna villkoren för leveransen av varorna.
• Den beskattningsbara personen medverkar varken direkt eller indirekt till godkännandet av debitering av konsumenten för betalningar som gjorts.
• Den beskattningsbara personen medverkar varken direkt eller indirekt till beställningen eller leveransen av varorna. Med ”leveransen” avses i detta sammanhang transporten.

Samtliga tre villkor måste alltså vara uppfyllda för att den beskattningsbara personen inte ska anses möjliggöra leveransen av varan via sitt elektroniska gränssnitt. Detta kan innebära att ett företag som fastställer de allmänna villkoren för leveransen och medverkar till att varan levereras till konsumenten, men inte medverkar till godkännandet av debiteringen av konsumenten, anses möjliggöra leveransen. Vad som närmare avses med indirekt medverkan får avgöras från fall till fall (prop. 2019/20:122 s. 76).

Vad betyder ”fastställer varken direkt eller indirekt något av de allmänna villkoren för leveransen av varorna”?

Innebörden av ”de allmänna villkoren för leveransen av varorna” ska förstås som de rättigheter och skyldigheter som den bakomliggande säljaren och konsumenten har och som är kopplade till försäljningen. Det kan t.ex. vara varans pris, typ av varor, betalningsarrangemang, transportsätt eller eventuella garantier. Det innefattar även villkoren för både den bakomliggande säljaren och konsumenten att använda webbplatsen eller plattformen, inklusive villkor för att ha ett konto på webbplatsen eller plattformen. Eftersom bestämmelsen hänvisar till ”något av de allmänna villkoren” som varken får fastställas direkt eller indirekt, bör begreppet tolkas vitt. Syftet är att täcka in ett stort antal olika beskattningsbara personer som driver en marknadsplats, plattform, portal eller någon liknande verksamhet som existerar nu eller kan uppstå i framtiden (se avsnitt 2.1.6.1 i förklarande anmärkningar om e-handel. Där framgår även exempel på olika omständigheter som tyder på att företaget omfattas av villkoret).

Vad betyder ”medverkar varken direkt eller indirekt till godkännandet av debitering av konsumenten för betalningar som gjorts”?

Begreppet ”godkännandet av debiteringen” avser situationen där företaget (via ett elektroniskt gränssnitt) kan påverka vid vilken tidpunkt eller under vilka villkor konsumenten betalar. Företaget anses godkänna betalningen när det beslutar att konsumentens konto, bankkort eller liknande debiteras eller kan debiteras som betalning för leveransen. Detsamma gäller om företaget medverkar i att ta emot meddelandet om att betalningen är godkänd eller betalningsåtagandet från konsumenten. För att omfattas av begreppet krävs inte att företaget faktiskt måste samla in eller ta emot betalningen eller att det ska vara involverat i varje steg i betalningsprocessen (avsnitt 2.1.6.2 i förklarande anmärkningar om e-handel. Där framgår även exempel på olika omständigheter som tyder på att företaget omfattas av villkoret).

Vad betyder ”medverkar varken direkt eller indirekt till beställningen eller leveransen av varorna”?

Begreppet ”medverkar till beställningen eller leveransen av varorna” ska tolkas vitt. Med ”leveransen” avses i detta sammanhang transporten av varan till konsumenten. Att medverka vid beställningen eller transporten av varorna omfattar situationer där företaget via ett elektroniskt gränssnitt på något sätt kan påverka beställningen eller transporten av varor. Begreppet är således inte begränsat till att omfatta situationer där företaget är involverat i att skapa en order eller utföra den fysiska transporten (avsnitt 2.1.6.3 i förklarande anmärkningar om e-handel. Där framgår även exempel på olika omständigheter som tyder på att företaget omfattas av villkoret).

Aktiviteter som inte omfattas av bestämmelserna?

Bestämmelserna i 5 kap. 5 och 6 §§ ML ska inte gälla beskattningsbara personer som genom användning av ett elektroniskt gränssnitt endast tillhandahåller något av följande (artikel 5b tredje stycket i rådets genomförandeförordning [EU] nr 282/2011):

• hantering av betalningar i samband med leveransen av varor
• förteckning eller marknadsföring av varor
• omdirigering eller överföring av konsumenter till andra elektroniska gränssnitt där varor saluförs, utan någon ytterligare medverkan i leveransen.

Detta innebär att en beskattningsbar person som genom användning av ett elektroniskt gränssnitt exempelvis bara hanterar betalningar inte faller under tillämpningsområdet för 5 kap. 5 och 6 §§ ML.

Ett företag omfattas inte heller av bestämmelsen om det genom användning av ett elektroniskt gränssnitt endast tillhandahåller tjänster som innebär åtkomst till ett betalningssystem eller bara upplyser om varor som kan köpas, t.ex. genom klickbar reklam som omdirigerar potentiella konsumenter till en säljares webbplats. Företaget blir då alltså inte den faktiska leverantören av varorna. Det medverkar varken direkt eller indirekt till den försäljningen som sker helt självständigt mellan säljaren och konsumenten och kommer normalt att sakna uppgift om och när en transaktion avslutas, var varorna finns eller vart varorna transporteras. Utan denna information kommer det inte att vara möjligt för företaget att fullgöra sin skyldighet att betala skatt som en faktisk leverantör.

Även om ett företag för vissa transaktioner inte omfattas av bestämmelserna på grund av de omständigheter som beskrivs ovan, kan det anses som den faktiska leverantören av varor för andra transaktioner (avsnitt 2.1.7 i förklarande anmärkningar om e-handel).

Exempel: socialt media med klickbar reklam

A är en beskattningsbar person som tillhandahåller ett socialt media där användare på plattformen kan skapa kontakter, dela information och kommunicera med varandra. A:s plattform växer i antal användare vilket väckt intresse från ett antal säljare av olika produkter. A lägger ut reklam för dessa säljare med länkar. Reklamen kan avse en specifik produkt med pris. Genom att användarna klickar på dessa länkar omdirigeras de till respektive säljares plattform. På denna plattform kan användaren välja att köpa produkten och det är även på säljarens plattform som användaren avslutar affären.

Genom att A endast omdirigerar konsumenter till andra plattformar där varorna säljs omfattas A inte av bestämmelsen i 5 kap. 5 och 6 §§ ML.

Flera beskattningsbara personer som använder elektroniska gränssnitt i leveranskedjan

När flera beskattningsbara personer som använder elektroniska gränssnitt ingår i leveranskedjan till konsumenten så är det endast en av de beskattningsbara personerna som anses möjliggöra leverans genom användning av ett elektroniskt gränssnitt. Det är den beskattningsbara personen som har det elektroniska gränssnitt där konsumenten lägger sin order och där affären avslutas som omfattas av bestämmelserna i 5 kap. 5 och 6 §§ ML och därmed ska anses själv ha förvärvat och levererat varan. Alla andra beskattningsbara personer i leveranskedjan utför normalt leveranser mellan företag antingen till den underliggande leverantören, till det elektroniska gränssnitt som anses vara den faktiska leverantören eller potentiellt till något annat gränssnitt (avsnitt 2.1.8 i förklarande anmärkningar om e-handel samt prop. 2019/20:122 s. 77).

En beskattningsbar person som omfattas av 5 kap. 5–6 §§ ML är inte alltid skyldig att betala mervärdesskatten

Eftersom bestämmelserna innebär en fiktiv leverans har den beskattningsbara personen när den omfattas av 5 kap. 5 och 6 §§ ML vanligtvis inte rätt att förfoga över varan då äganderätten till varan överförs mellan den bakomliggande säljaren och konsumenten. Därför har den beskattningsbara personen inte själv den information som krävs för att kunna fullgöra sina skyldigheter som betalningsskyldig, t.ex. var varan finns vid tidpunkten för transaktionen eller vilken typ av vara det är frågan om. Den beskattningsbara personen måste istället få denna information från den bakomliggande säljaren. Vidare måste den beskattningsbara personen kunna bedöma vilken skattesats som blir tillämplig etc. i samband med att konsumenten slutför sin beställning (vid utcheckningen). Detta innebär att den beskattningsbara personen är beroende av att få tillförlitlig information av den bakomliggande säljaren före eller senast vid utcheckningen för att på ett korrekt sätt kunna deklarera och betala mervärdesskatt på dessa leveranser.

I syfte att inte lägga en oproportionerlig börda på de beskattningsbara personer som omfattas av 5 kap. 5–6 §§ ML har det införts bestämmelser som begränsar deras skyldighet att betala mervärdesskatten (se avsnitt 2.1.9.1 i förklarande anmärkningar om e-handel).

Bestämmelsen innebär att även om förutsättningarna i bestämmelserna i 5 kap. 5 och 6 §§ ML är uppfyllda och den beskattningsbara personen är betalningsskyldig, ska denna inte vara skyldig att betala mervärdesskatt som överstiger den mervärdesskatt som denna har deklarerat och betalat för dessa leveranser om samtliga följande villkor är uppfyllda (artikel 5c i rådets genomförandeförordning [EU] nr 282/2011):

1. Den beskattningsbara personen är beroende av uppgifter från leverantörer som säljer varor genom ett elektroniskt gränssnitt eller andra tredje parter för att korrekt deklarera och betala mervärdesskatt på dessa leveranser.
2. De uppgifter som avses i led a är felaktiga.
3. Den beskattningsbara personen kan visa att den inte kände till och rimligen inte kunde ha känt till att dessa uppgifter var felaktiga.

Det är den beskattningsbara personen som har bevisbördan för att villkoren i bestämmelsen i artikel 5c i genomförandeförordningen är uppfyllda. Detta bör bedömas från fall till fall. I bedömningen kan dock hänsyn tas till om den beskattningsbara personen utifrån normala affärsförhållanden gjort tillräckligt för att samla in all nödvändig information från den bakomliggande säljaren för att korrekt deklarera och betala mervärdesskatt på dessa leveranser. Detta bör utformas som en del av affärsförhållandet mellan den beskattningsbara personen och den bakomliggande säljaren.

Den beskattningsbara personen bör alltså inom det affärsmässiga förhållandet med den bakomliggande säljaren kräva, och visa på vikten av, att få all relevant information. Om den bakomliggande säljaren inte tillhandahåller nödvändig information bör den beskattningsbara personen vidta lämpliga åtgärder (avsnitt 2.1.9.2 i förklarande anmärkningar om e-handel).

Under alla omständigheter måste den beskattningsbara personen agera i god tro och göra vad som rimligen kan förväntas under normala affärsförhållanden. Bedömningen av om den beskattningsbara personen gjort vad som krävs, och nivån på bevisningen, kan variera beroende av dess storlek.

I avsnitt 2.1.9.2 i förklarande anmärkningar om e-handel finns exempel på information som den beskattningsbara personen bör ta in från den bakomliggande säljaren och när en beskattningsbar person kan anses gjort vad som krävs.

Exempel: den beskattningsbara personen som omfattas av 5 kap. 5–6 §§ ML får inte information om plats för leverans

En konsument beställer varor från en bakomliggande säljare via en beskattningsbar person som möjliggör leverans genom ett elektroniskt gränssnitt. Enligt uppgift ska varan transporteras till medlemsstat A. Den beskattningsbara personen debiterar den mervärdesskatt som gäller i medlemsstat A. Efter beställningen kommer konsumenten och den bakomliggande säljaren överens om att varan istället ska transporteras till medlemsstat B som har en högre skattesats än medlemsstat A. Den beskattningsbara personen som möjliggör försäljningen har inte fått information om detta. Det innebär att den beskattningsbara personen inte blir skyldig att betala mellanskillnaden (jfr avsnitt 2.1.9.1 exempel 1 i förklarande anmärkningar om e-handel).

Exempel: den beskattningsbara personen som omfattas av 5 kap. 5–6 §§ ML betalar in för lite mervärdesskatt

Den beskattningsbara personen får information från den bakomliggande säljaren att varan ska beskattas med mervärdesskatt på 1 000 kr men deklarerar av misstag endast 700 kr i mervärdesskatt. Bestämmelsen i artikel 5c i genomförandeförordning gäller inte i denna situation och den beskattningsbara personen är fortfarande skyldig att betala mellanskillnaden på 300 kr. Den beskattningsbara personen är även skyldig att betala eventuella räntor och avgifter, såsom förseningsavgifter och skattetillägg (jfr avsnitt 2.1.9.1 exempel 2 i förklarande anmärkningar om e-handel).

Exempel: ytterligare mervärdesskatt att betala efter kontroll

Vid en kontroll av Skatteverket konstateras att mervärdesskatten ska vara 1 200 kr för en viss vara. Den beskattningsbara personen som omfattas av 5 kap. 5–6 §§ ML har redovisat 1 000 kr i mervärdesskatt i enlighet med den information det fått från den bakomliggande säljaren. Eftersom bestämmelsen i artikel 5c i genomförandeförordningen är tillämplig när den beskattningsbara personen fått felaktig information från den bakomliggande säljaren är den beskattningsbara personen inte skyldig att betala mellanskillnaden på 200 kr (jfr avsnitt 2.1.9.1 exempel 3 i förklarande anmärkningar om e-handel).

Exempel: fel information om var varan finns

Varor finns för försäljning via en beskattningsbar person som omfattas av 5 kap. 5–6 §§ ML av en bakomliggande säljare med etablering i ett land inom EU. Den bakomliggande säljaren har informerat den beskattningsbara personen att varorna finns i medlemsstat A. Den beskattningsbara personen redovisar därför inte mervärdesskatt för försäljning av dessa varor. Under en skatterevision visar det sig dock att varorna (helt eller delvis) skickades till konsumenter i Sverige direkt från en plats utanför EU. Det är frågan om varor i försändelser med ett verkligt värde som är mindre än 150 euro. Den beskattningsbara personen har fått felaktig information och blir inte skyldig att betala mervärdesskatten på grund av distansförsäljning av varor importerade från ett land utanför EU till Sverige (jfr avsnitt 2.1.9.1 exempel 4 i förklarande anmärkningar om e-handel).

Presumtioner för bakomliggande säljarens och köparens status

En beskattningsbar person som omfattas av 5 kap. 5–6 §§ ML får en stor administrativ börda om denna ska bevisa statusen på den bakomliggande säljaren och deras köpare i varje enskilt fall. I syfte att minska den administrativa bördan har det införts bestämmelser om presumtioner, som kan motbevisas. Om den beskattningsbara personen inte har uppgifter som visar motsatsen ska det antas att (artikel 5d i rådets genomförandeförordning [EU] nr 282/2011):

• den bakomliggande säljaren, d.v.s. den person som säljer varor via ett elektroniskt gränssnitt, är en beskattningsbar person
• den person som köper dessa varor är någon som inte är en beskattningsbar person.

Presumtion för bakomliggande säljares status

Att ett registreringsnummer för mervärdesskatt inte anges, t.ex. vid registreringen hos en beskattningsbar person som omfattas av 5 kap. 5–6 §§ ML, innebär inte med automatik att den bakomliggande säljaren inte är en beskattningsbar person. Om den bakomliggande säljaren uppger att denna inte agerar i egenskap av beskattningsbar person bör den beskattningsbara personen behandla säljaren som någon som inte är en beskattningsbar person. Dock bör den beskattningsbara personen ha kontrollfunktioner e.d. för att kunna bedöma om den bakomliggande säljarens leveranser innebär att denna trots allt ska kvalificeras som beskattningsbar person (se avsnitt 2.1.10.1 i förklarande anmärkningar om e-handel).

Presumtion för köparens status

Även om registreringsnummer för mervärdesskatt inte är ett absolut krav för att betraktas som en beskattningsbar person, är det ett viktigt bevis för den beskattningsbara personens status. En beskattningsbar person som omfattas av 5 kap. 5–6 §§ ML kan därför presumera att köparen inte är en beskattningsbar person om uppgift om registreringsnummer för mervärdesskatt inte lämnas vid t.ex. registrering på det elektroniska gränssnittet (se avsnitt 2.1.10.2 i förklarande anmärkningar om e-handel).

Krav på bevarande av underlag

En beskattningsbar person som omfattas av 5 kap. 5–6 §§ ML och som därför ska anses som den faktiska leverantören av varan, ska genom räkenskaper eller annan lämplig dokumentation se till att det finns underlag avseende de leveranser som möjliggörs via det elektroniska gränssnittet. Liknande krav finns även när annan försäljning av varor och tjänster möjliggörs av en beskattningsbar person som omfattas av 5 kap. 5–6 §§ ML till någon som inte är en beskattningsbar person. Läs mer om dokumentationsskyldigheten på sidan Bevarande av fakturor.

Kompletterande information

• Distansförsäljning av varor och vissa tillhandahållanden av tjänster.
• Leverans av varor genom användning av ett elektroniskt gränssnitt.
• Undantag från skatteplikt för elektroniskt gränssnitt.