Begreppet ärende i förvaltningslagen

Förvaltningslagen gäller huvudsakligen vid ärendehandläggning

Förvaltningslagen (FL) gäller i princip bara vid handläggning av ärenden. Reglerna om god förvaltning har dock en vidare tillämpning (1, 5–8 §§ FL). Det är därför viktigt att veta vad som är handläggning av ett ärende och vad som är annan förvaltningsverksamhet, även kallat faktiskt handlande.

Ärendehandläggning och faktiskt handlande

Skillnaden mellan handläggning av ett ärende och faktiskt handlande kan illustreras med följande exempel: En professor som föreläser sysslar med faktiskt handlande och inte handläggning av ett ärende. Men om professorn har hand om examinationen i sitt ämne, eller disciplinär bestraffning av en elev, så är det fråga om handläggning av ett ärende. På motsvarande sätt är en läkares operation av en patient ett faktiskt handlande, medan frågan om patientens betalning för utförd behandling är handläggning av ett ärende. Som ett ytterligare exempel kan nämnas att hämta sopor är ett faktiskt handlande, medan debitering av avfallsavgifter för hämtningen av soporna är handläggning av ett ärende.

Ett exempel på faktiskt handlande är när Skatteverket lämnar upplysningar och råd med stöd av den allmänna bestämmelsen om serviceskyldighet i förvaltningslagen (6 § FL). Så är fallet när Skatteverket håller informationsträffar. Ett annat exempel är skatteupplysningens verksamhet. När Skatteverket däremot beslutar om skatt eller folkbokföring för en enskild så är det fråga om ärendehandläggning.

Ärenden avslutas genom ett beslut som är avsett att få faktiska verkningar

Skillnaden mellan ärendehandläggning och faktiskt handlande ligger principiellt i att ärendehandläggning alltid utmynnar i ett beslut av något slag. En tentamen avslutas med att professorn beslutar att godkänna eller underkänna tentanden. Sjukvårdsmyndigheternas behandling av frågan om patientens ersättningsskyldighet för vården utmynnar i ett beslut om avgiftsdebitering.

När Skatteverket handlägger ett ärende avslutas alltid handläggningen genom ett beslut, t.ex. att skatt bestäms till ett visst belopp eller att Skatteverket beslutar att ändra adress i folkbokföringen. Besluten som fattas är avsedda att få faktiska verkningar för mottagaren.

Vad är handläggning?

Uttrycket handläggning innefattar alla åtgärder som en myndighet vidtar från det att ett ärende inleds till dess att det avslutas. När en enskild tar initiativ till att en myndighet ska inleda ett ärende så är det ofta ganska enkelt att avgöra när handläggningen av ärendet påbörjas. Ett ärende inleds då när en ansökan, omprövning, överklagande eller liknande kommer in till myndigheten. Det kan vara något svårare att bedöma när ett ärende inleds om det är myndigheten själv som tar initiativ till handläggningen, t.ex. vid tillsyns- och inspektionsverksamhet. Skatteverket handlägger både ärenden som är på den enskildas initiativ och ärenden som sker på Skatteverkets initiativ.

Oavsett vem som har tagit initiativet till att ett ärende ska inledas, så är myndigheten skyldig att göra någon form av prövning av den fråga som har aktualiserats. Prövningen görs i ett beslut som är avsett att få faktiska verkningar för en mottagare. Om det inte finns någon skyldighet att fatta ett beslut så är det i stället fråga om faktiskt handlande och inte ärendehandläggning.

Vad är ett beslut?

För att veta om ett ärende har inletts vid en myndighet så är det av betydelse att kunna avgöra om myndigheten måste avsluta handläggningen genom ett beslut. Det är därmed också av vikt att kunna avgöra när en myndighet ska anses ha fattat ett beslut i ett ärende.

Det är svårt att slå fast någon entydig och helt invändningsfri definition av uttrycket beslut. Ett beslut innefattar dock regelmässigt ett uttalande från en myndighet som är avsett att ha vissa verkningar för den som beslutet är riktat mot. Det är uttalandets syfte och innehåll som avgör uttalandets karaktär av beslut, inte dess yttre form (RÅ 2004 ref. 8). Uttalandet syftar till att påverka mottagarens handlande i en given situation.

Myndighetens serviceskyldighet är inte beslutsfattande

Det är inte ett beslut i förvaltningsrättslig mening när en myndighet lämnar upplysningar och råd med stöd av den allmänna bestämmelsen om serviceskyldighet i förvaltningslagen. Detta gäller även om myndighetens information och besked kan påverka mottagarens handlande. Den huvudsakliga skillnaden kan sägas vara att den information som lämnas genom myndighetens faktiska handlande i dessa fall innefattar ett besked som adressaten inte nödvändigtvis måste följa (prop. 2016/17:180 s. 24 f.).

De upplysningar och råd som ges av skatteupplysningen är inte någon form av ärendehandläggning som leder till ett beslut, utan är att betrakta som Skatteverkets faktiska handlande.