Vad är myndighetsutövning?

Begreppet myndighetsutövning och förvaltningslagen

Begreppet myndighetsutövning användes i äldre förvaltningsrättslagstiftning för att bestämma en mer kvalificerad typ av offentlig verksamhet, vilken skulle omfattas av särskilda regler. Det fanns en uppdelning mellan allmänna bestämmelser som skulle tillämpas vid all ärendehandläggning samt särskilda bestämmelser som var mer centrala från rättssäkerhetssynpunkt och som bara var tillämpliga i ärenden som utgjorde myndighetsutövning.

Begreppet myndighetsutövning används inte längre i förvaltningslagen. De processuella rättssäkerhetsgarantierna ska istället som huvudregel gälla i alla slags ärenden, inte bara i ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild (prop. 2016/17:180 s. 48). Tillämpningsområdet för flera av förfarandereglerna i den nuvarande förvaltningslagen har därmed utvidgats i förhållande till vad som gällde tidigare.

Den gränsdragning som finns kvar i förvaltningslagen är mellan ärendehandläggning och faktiskt handlande. Vid faktiskt handlande så är endast reglerna i förvaltningslagen om god förvaltning tillämpliga (1, 5–8 §§ FL).

Myndighetsutövning används fortfarande i andra författningar

Begreppet myndighetsutövning används fortfarande i ett antal andra författningar, bl.a. brottsbalken, skadeståndslagen och regeringsformen.

Skadeståndslagen

I skadeståndslagen används begreppet myndighetsutövning vid avgränsningen av det allmännas skadeståndsansvar (se 3 kap. 2 § skadeståndslagen). En förutsättning för att staten ska kunna åläggas skadeståndsansvar enligt den bestämmelsen är att felet eller försummelsen har inträffat vid myndighetsutövning.

Brottsbalken

I brottsbalken används uttrycket myndighetsutövning för att avgränsa tillämpningsområdet för vissa straffbestämmelser som förutsätter att en gärning riktas mot en utövare av offentlig verksamhet. Det är där fråga om brotten våld eller hot mot tjänsteman, förgripelse mot tjänsteman och våldsamt motstånd (se 17 kap. 1, 2 och 4–6 §§ brottsbalken).

Ett annat exempel är det särskilda straffansvaret för offentliga funktionärer. En person kan dömas för tjänstefel om denne vid myndighetsutövningen åsidosätter vad som gäller för uppgiften, uppsåtligen eller av oaktsamhet (20 kap. 1 § brottsbalken). Detta brott har motiverats främst för att skydda samhällsmedborgarna mot fel vid utövandet av den offentliga makten och för att myndigheten ska iaktta särskild noggrannhet vid handläggningen av frågor som kan ha betydelse för att myndighetsutövningen görs på ett riktigt sätt (prop. 1988/89:113 s. 13).

Regeringsformen

I regeringsformen används uttrycket myndighetsutövning bl.a. för att upplysa om att regeringsformen begränsar möjligheterna att överlåta vissa förvaltningsuppgifter på privata subjekt (12 kap. 4 § RF).

Definition av begreppet myndighetsutövning

I förarbeten har myndighetsutövning beskrivits som beslut och andra åtgärder som en myndighet vidtar gentemot en enskild. Det ska ske med stöd av en befogenhet som myndigheten har getts genom en offentligrättslig författning, eller genom ett konkret beslut av regeringen eller riksdagen. Beslutet eller åtgärden är ytterst ett uttryck för samhällets makt över medborgarna. Det gäller oberoende av om den aktuella åtgärden uttrycker en skyldighet för någon enskild eller innebär att någon enskild gynnas i det enskilda fallet.

Karaktäristiskt för myndighetsutövning är också att den enskilda befinner sig i en beroendeställning i förhållande till det allmänna och att detta inte har sin grund i ett frivilligt åtagande. Det innebär att myndigheten i dessa fall – till skillnad från i t.ex. ett avtalsförhållande – ensidigt ska besluta i saken (prop. 2016/17:180 s. 47 ff. samt där angivna referenser).