Andra kostnader i näringsverksamhet

Utgifter för intäkternas förvärvande och bibehållande dras av som kostnad

Huvudregeln är att utgifter för intäkternas förvärvande och bibehållande dras av som kostnad (16 kap. 1 § IL). Ränteutgifter och kapitalförluster som hör till näringsverksamheten ska dras av även om de inte är att se som sådana utgifter.

För att avdrag ska medges krävs inte något direkt samband mellan utgiften och någon specifik intäktspost. Det finns inte heller något krav på att utgiften ska ha varit nödvändig för att förvärva och bibehålla inkomster.

Avdraget ska göras det beskattningsår som utgiften avser

När man konstaterat att en utgift är avdragsgill så uppkommer frågan om vid vilken tidpunkt avdraget ska göras. Avdrag ska göras det beskattningsår som utgiften är hänförlig till enligt god redovisningssed. Räkenskaperna har alltså betydelse för beskattningen när det gäller tidpunkten för avdraget. Detta förutsatt att inte något annat är särskilt föreskrivet i lag (14 kap. 2 § IL).

Utgifter innan en verksamhet startar

Enskilda näringsidkare kan dra av även sådana utgifter i verksamheten som uppstod före starten (16 kap. 36 § IL).

De utgifter som ska dras av enligt denna regel är de utgifter som näringsidkaren haft under det kalenderår då verksamheten påbörjades och det föregående kalenderåret.

Som ytterligare förutsättning gäller att utgiften ska vara av det slag att avdrag ska göras omedelbart i en näringsverksamhet.

Utgifterna får inte dras av till den del de

• dragits av på annat sätt
• räknas in i anskaffningsvärdet eller anskaffningsutgiften för tillgångar som tillförs när näringsverksamheten påbörjas eller
• motsvarar inkomster som uppkommit i verksamheten under tiden innan verksamheten påbörjades och som inte tagits upp som intäkt.

För avdrag enligt denna regel krävs att näringsidkaren visar att det klart framgår att förutsättningarna för att göra avdrag är uppfyllda (16 kap. 36 § sista stycket IL).

Det är viktigt att fastslå vid vilken tidpunkt under året verksamheten startat. Detta eftersom avdrag för kostnader före denna tidpunkt ska prövas mot 16 kap. 36 § IL med de begränsningar och högre beviskrav som anges i denna regel.

Om en verksamhet anses ha startats den 1 juli ett år ska alltså kostnader under startårets första sex första månader och kalenderåret före prövas mot 16 kap. 36 § IL.

Utgifter innan ett aktiebolag har registrerats

Utgifter på grund av förpliktelser i bolagets namn, där ansvaret enligt aktiebolagslagen övergår på bolaget när bolaget har registrerats, är avdragsgilla för bolaget om inte annat är särskilt reglerat eller följer av praxis, se Skatteverkets ställningstagande Utgifter innan aktiebolaget har registrerats.

Samma avdragsrätt gäller för utgifter för tillgångar eller tjänster som har förvärvats i bolagets namn efter det att bolaget har bildats men innan bolaget har registrerats. Utgifter för bolagsbildningen är dock aldrig avdragsgilla för bolaget.

Utgifter för fusion, fission eller överföring av registrerat säte

Utgifter som det överlåtande och det övertagande företaget har i samband med en fusion eller en fission ska dras av. Detsamma gäller för utgifter som ett aktiebolag har i samband med att bolaget för över sitt registrerade säte i Sverige till en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. (16 kap. 7 § IL).

Organisationsutgifter

Utgifter som ett aktiebolag har i samband med aktieutdelning och förändring av aktiekapitalet samt andra utgifter för bolagets förvaltning är avdragsgilla. Även utgifter som en ekonomisk förening har i samband med förändring av föreningens medlems- och förlagsinsatser samt andra utgifter för föreningens förvaltning är avdragsgilla (16 kap. 8 § IL). Detta är de direkt lagreglerade organisationsutgifterna. Därutöver finns ett flertal andra utgifter, som brukar betecknas som organisationsutgifter.

Förvaltningskostnader

Med förvaltningskostnader brukar i allmänhet avses kostnader som är nödvändiga för den löpande driften och som har ett klart samband med förvaltningen eller organisationen av det egna kapitalet. Aktiebolag får göra avdrag för kostnader för förändring och förvaltning av bolagets kapital samt för kostnader hos Bolagsverket för registrering av ändring av bolagsordning.

En enskild näringsidkares kostnad hos Bolagsverket för registrering av företaget är inte en egentlig förvaltningskostnad. En sådan kostnad är i stället avdragsgill enligt huvudregeln i 16 kap. 1 § IL.

Kostnader i samband med en nyemission är avdragsgilla även i det fall att kostnaderna bokförs direkt mot eget kapital utan att påverka resultaträkningen (RÅ 1999 ref. 3).

Detsamma gäller en ekonomisk förenings kostnader för ökning av föreningens medlems- och förlagsinsatser samt för förvaltning av insatserna. Vidare är kostnader i samband med en fusion avdragsgilla.

Kostnader för förtäring och liknande i samband med bolags-stämma ska bedömas utifrån vad som gäller för representationskostnader.

Icke avdragsgilla organisationskostnader

Organisationskostnader som uppkommer innan en närings-verksamhet startar är normalt inte avdragsgilla (prop. 1996/97:154 s. 40). De anses inte utgöra driftkostnader i näringsverksamheten utan är i stället att hänföra till kapitalinsatsen. En kapitalinvestering är inte någon kostnad.

Kostnaderna för upplåning av kapital är avdragsgilla med de begränsningar som finns för räntor hos företag, se Avdragsbegränsningar för ränteutgifter.

Som inte avdragsgilla organisationskostnader räknas normalt stämpel-, registrerings-, annons-, garanti- och andra kostnader vid bolagsbildning (jfr 4 kap. 2 § ÅRL). Till inte omedelbart avdragsgilla kostnader hänförs vidare kringkostnader i samband med förvärv av aktier t.ex. i samband med utvidgning av bolagets verksamhet eller liknande, medan avdrag däremot medges för kostnader för planerade men inte genomförda aktieförvärv (se RÅ 1970 Fi 2071, RÅ 1992 ref. 55 I–II och RÅ 1994 ref. 18 samt SOU 1995:137 s. 113 f och 125 ff.). Ett aktiebolag som tidigare inte bedrivit någon verksamhet, har medgetts avdrag för de kostnader bolaget haft för bl.a. registrering av ändrad firma och uppläggning av bolagets redovisning i samband med att bolaget började bedriva rörelse (RÅ 1987 ref. 106 se även RÅ 2006 ref. 44 angående avdrag för ett aktiebolags arvode till likvidator).

Avdragsgilla organisationskostnader

Utgifter för tekniskt, kommersiellt eller annat arbete som är av betydelse för organisationen av företagets näringsverksamhet är organisationskostnader som till sin natur är avdragsgilla.

Detsamma gäller företagets utgifter för upprättande av årsredovisning och hållande av bolagsstämma. Vad gäller utgifter i samband med bolagsstämma kan dock del av utgifterna omfattas av avdragsbegränsningarna för representation. Utgifterna för årsredovisning och bolagsstämma dras av som kostnad det beskattningsår som de hänför sig till enligt god redovis­ningssed.

Utgifter för extern rådgivning i samband med uppköpserbjudande kan vara avdragsgilla för noterade bolag. I RÅ 2009 ref. 48 fick ett noterat bolag avdrag för konsultkostnader som avsåg tjänster som köpts in för att styrelsen skulle kunna fullgöra sin skyldighet i enlighet med noteringsavtalet. Kostnaderna hade uppstått som en direkt följd av bolagets börsnotering och var därför avdragsgilla.

Utgifter för forskning och utveckling är avdragsgilla

Utgifter för forskning och utveckling som har eller kan antas få betydelse för den huvudsakliga näringsverksamheten eller verksamheten i övrigt ska dras av. Detta gäller även utgifter för att få information om sådan forskning och utveckling (16 kap. 9 § IL).

Med FoU avses såväl målinriktad forskning som grundforskning och utvecklingsarbete. Som exempel på forskningsarbeten har förarbetena nämnt till exempel teknisk forskning på industrins och jord- och skogsbrukets område. Men förarbetena nämner också kommersiell och företagsekonomisk forskning, forskning om arbetspsykologi och arbetsskydd, personalvård, informationsteknisk forskning och forskning rörande miljövård. I samband med 1990 års skattereform uttalade föredragande statsrådet att praxis beträffande avdragsrätten är generös (prop. 1989/90:110 s. 612). I sammanhanget hänvisade statsrådet till utgången i några rättsfall (RÅ 1973 A 118, RÅ 1976 ref. 105 och RÅ 1987 not. 440).

En motprestation krävs men behöver inte vara direkt

Avdrag förutsätter att givaren får en motprestation. Det räcker dock att givaren har ett ”rimligt intresse” av den bedrivna forskningen. Detta gäller till exempel för bidrag till så kallad grundforskning, där en direkt motprestation sällan kan erhållas. Detta innebär att motprestationen inte nödvändigtvis måste riktas direkt mot bidragsgivaren. Avdrag medges således för utgifter för FoU om arbetet har eller kan antas få betydelse för den skatt­skyldigas näringsverksamhet, det vill säga ett krav på samband. (se prop. 2011/12 s. 516 f.).

Avdragsrätten avser både kostnader för egen FoU-verksamhet och för anskaffning av FoU-resultat från utomstående. Till extern FoU hör bland annat bidrag till utvecklingsbolag och forskningsinstitut. Avdrag förutsätter således inte att bidragsmottagaren själv utför forskningen, utan denne kan vidareförmedla bidragen till sådan forskning som ligger inom bidragsgivarens verksamhetsområde, se bland annat RÅ 1988 ref. 88, RÅ 1990 ref. 114 (förhandsbesked) och RÅ 1991 not. 24 (förhandsbesked). Dock ställs krav på att man med säkerhet kan förutse att mottagaren verkligen vidareförmedlar forskningsmedlen inom rimlig tid, se RÅ 1991 ref. 71 (förhandsbesked).

Rättsfall: motprestation

Det bör påpekas att praxis visar att det måste finnas ett visst samband mellan den skattskyldigas näringsverksamhet och ändamålet med utgiften. Stora Kopparbergs Bergslags AB fick avdrag för bidrag till Världsnaturfondens projekt Levande skog; däremot medgavs inte avdrag för bidrag till projekten Varg, Utter, Sälen i Östersjön, Rovfågelcentral och Linné (RÅ 1976 ref. 105). ICA AB medgavs i ett förhandsbesked avdrag för bidrag till Cancerfonden för forskning inom området cancer, kost, hälsa (RÅ 1987 not. 440). Av rättsfallet kan även slutsatsen dras att det inte spelar någon roll för avdragsrätten att även andra än finansiären kan dra nytta av FoU-arbetet.

Ett aktiebolag (fåmansföretag) som bedrev bil- och drivmedels-försäljning vägrades avdrag för donation till en stiftelse för cancerforskning (RÅ 1990 ref. 114, förhandsbesked). Högsta förvaltningsdomstolen fann att stiftelsens verksamhet saknade samband med bolagets verksamhet och att bidraget därför inte utgjorde en driftkostnad för bolaget (se även RÅ 1988 ref. 88 och RÅ 1984 Aa 85 och RÅ 1984 Aa 112).

Avdragsrätt för FoU-bidrag till en institution som bedriver både forskning och utbildning, förutsätter att bidragen villkoras att endast användas för forskning som har ett samband med bidragsgivarens verksamhet (RÅ 2000 not. 158).

Ett bolag som bedriver kapitalförvaltning med inriktning mot hälso- och sjukvårdsområdet har i ett fall funnits ha rätt till avdrag för bidrag till en stiftelse som i sin tur skulle stödja medicinsk forskning (HFD 2016 ref. 19, förhandsbesked).

Bidrag som ska dras av

Bidrag till Stiftelsen tekniska museet ska dras av (16 kap. 10 § IL).

Avdrag ska göras för sådana avgifter och bidrag till Stiftelsen Svenska Filminstitutet som avses i ett avtal den 15 september 2005 mellan staten och ett antal företag som specificeras i 16 kap. 11 § IL.

Avdrag ska även göras för bidrag som lämnas utan villkor till ett regionalt utvecklingsbolag eller dess moderbolag om utvecklingsbolaget har fått rätt att pröva frågor om stöd till näringsidkare med stöd av 1 § lagen (1994:77) om beslutanderätt för regionala utvecklingsbolag (16 kap. 12 § IL).

Skadestånd

Vissa skadestånd är avdragsgilla andra är det inte.

Arbetsrättsliga skadestånd

Skadestånd som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, MBL, får inte dras av om det gäller annat än ekonomisk skada. Detsamma gäller motsvarande skadestånd enligt andra lagar som gäller förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare (16 kap. 15 § IL).

Livränta

Skadestånd i form av livränta är vanligtvis avdragsgilla oavsett grunden för skadeståndet. Om en sådan livränta ersätts med ett engångsbelopp blir avdragsrätten dock beroende av om skadeståndet skulle varit avdragsgillt om det från början utgått i form av engångsbelopp (se RÅ 1957 Fi 942 och RÅ 1961 Fi 640).

När det gäller skadestånd i form av livränta till en tidigare anställd som drabbats av personskada är avdragsrätten begränsad till det belopp som hos mottagaren utgör skattepliktig ersättning för förlorad arbetsinkomst eller för förlorat underhåll.

Engångsbelopp

När skadestånd betalas ut som engångsbelopp får frågan om avdragsrätt bedömas med hänsyn till om skadeståndet kan anses vara av sådan natur att det framstår som en kostnad i näringsverksamheten eller inte. De skadestånd som kan anses utgöra en kostnad i näringsverksamheten kan i princip delas in i två kategorier:

• skadestånd på grund av avtalsbrott
• utomobligatoriska skadestånd (skadestånd som inte har sin grund i brott mot ingångna avtal)

Skadestånd på grund av avtalsbrott

Skadestånd på grund av brott mot ett avtal som ingåtts i näringsverksamheten är avdragsgillt (se RÅ 1956 ref. 6, RÅ 1956 Fi 581 och RÅ 1960 Fi 1108). I RÅ 1967 ref. 12 ansågs ett vite utgöra skadestånd.

Ett handelsbolag medgavs avdrag för utgivet skadestånd på grund av att en delägare brutit mot en konkurrensklausul i avtal med en tidigare arbetsgivare (RÅ 1993 ref. 67).

Ett rederibolag medgavs avdrag på grund av innehållen handpenning vid annullering av kontrakt avseende köp av ett fartyg (RÅ 1952 Fi 243).

En revisor fick avdrag för ett skadestånd på grund av bristande fullgörande av uppgifter han åtagit sig i sin verksamhet (RÅ 1981 1:18).

Rätt till avdrag för skadestånd till följd av fel i sålda eller levererade varor föreligger i allmänhet, se till exempel RÅ 1938 Fi 594.

Skadestånd på grund av att en part avsiktligen brutit mot ett ingånget avtal eller bestämmelser kan vara avdragsgillt om det kan anses vara försvarbart av kommersiella skäl, se till exempel RÅ 1980:12. Däremot saknas avdragsrätt om avtalsbrottet har sin grund i personliga skäl, exempelvis blev en operasångare skadeståndsskyldig för att av rent personliga skäl ha ställt in ett framträdande (RÅ 1942 Fi 290).

Utomobligatoriska skadestånd

Avdragsrätten för utomobligatoriska skadestånd får bedömas enligt huvudregeln om utgifter för intäkternas förvärvande och bibehållande i 16 kap. 1 § IL.

I äldre praxis var avdragsrätten beroende av om skadan varit av sådan art att den utgjorde en normal risk i verksamheten. Detta normalitetskrav är numera slopat.

I förarbetena i samband med att normalitetskravet slopades konstaterades att ett slopat normalitetskrav kunde tänkas påverka avdragsrätten så att vissa tidigare icke avdragsgilla skadestånd skulle komma att bli avdragsgilla. Samtidigt påpekades att ”Det med andra ord inte är självfallet att det räcker med att en förlust har samband med verksamheten för att den ska anses utgöra en kostnad i verksamheten” (prop. 1996/97:154 s. 25).

Förlust av kontanta medel genom brott

Förluster av kontanta medel genom brott får bara dras av om det klart framgår att förutsättningarna för avdrag är uppfyllda. Avdrag för förlust av kontanta medel genom stöld eller rån får inte göras med större belopp än vad som motsvarar normalt innehav av kontanta medel i näringsverksamheten (16 kap. 20 § IL).

I förarbetena anges, att när det gäller förluster av kontanta medel genom brott bör avdrag inte medges när förlusten har sin grund i brottslig gärning av verksamhetens ägare eller någon närstående (prop. 1996/97:154 s. 57).

Advokat- och rättegångskostnader

Advokat- och rättegångskostnader och likande kostnader är bara avdragsgilla om de är kostnader för förvärvande eller bibehållande av skattepliktiga intäkter eller sänkande av avdragsgilla kostnader (RÅ 1958 Fi 1461, RÅ 1966 Fi 902, RÅ 1973 Fi 771 och RÅ 1974 ref. 84). Utgifter för skatteprocesser som rör svensk inkomstskatt kan aldrig vara avdragsgilla (även om det är kostnader för förvärvande eller bibehållande av skattepliktiga intäkter) eftersom svenska allmänna skatter inte får dras av (9 kap. 4 § IL, 16 kap. 1 § IL, prop. 1996/97:154 s.48, jfr. även (RÅ 1988 ref. 49). Avdrag har däremot medgetts för ombudsarvode i en mervärdesskatteprocess. Domstolen konstaterade att ombudsarvodet hade ett sådant samband med bolagets näringsverksamhet att arvodet var en avdragsgill kostnad i näringsverksamheten (RÅ 1986 ref. 128).

Rättegångskostnader avseende förköpsrätt till fastighet har i äldre praxis inte ansetts avdragsgilla eftersom fastigheten utgjorde en egen förvärvskälla. Förvärvskällebegreppet är numera utmönstrat, men avdrag torde fortfarande inte medges. Rättegångskostnaderna skulle dock kunna ingå som en del av omkostnadsbeloppet för fastigheten.

En gäldenärs konkurs- och ackordskostnader är inte avdragsgilla.

Kostnader för deklarationshjälp

Utgifter för deklarationshjälp med moms- och arbetsgivardeklarationer får dras av men normalt inte utgifter för hjälp med inkomstdeklaration.

Lokalkostnader

Kostnader för en arbetslokal är avdragsgill oavsett om lokalen är hyrd eller om det är fråga om egna lokaler. Avdrag medges enligt huvudregeln i 16 kap. 1 § IL.

Om verksamheten flyttas från en plats till en annan på grund av till exempel ökat lokalbehov är flyttkostnaden omedelbart avdragsgill.

Lantmäteriförättningsutgifter

Utgifter för lantmäteriutgifter i samband med omarrondering som utgör ett led i jord- eller skogsbrukets yttre rationalisering ska dras av omedelbart (16 kap. 20 a § IL).

Föreningsavgifter

Det finns ett uttryckligt förbud mot avdrag för medlemsavgifter (9 kap. 2 § IL). Detta gäller alltså oavsett om medlemskapet är till nytta för näringsverksamheten eller inte. Avdragsförbudet gäller även den delen av avgiften som avser medlemstidning eller service tillhandahållen av föreningen.

En avgift till ett servicebolag blir dock avdragsgill enligt huvudregeln i 16 kap. 1 § IL om bolaget debiterat för utförda tjänster och intäkterna blir intäkt av näringsverksamhet i bolaget.

Avdrag har godkänts för avgifter till organisationer med verksamhet som haft karaktär av rörelse och huvudsakligen avsett service åt medlemmarna (RÅ 1982 1:13).

Brandförsäkringar för all framtid

Om en brandförsäkring tas för all framtid och premien enligt försäkringsavtalet betalas på en gång ska bara fem procent av premien dras av. Om premien enligt försäkringsavtalet i stället ska betalas med ett och samma belopp under flera år beror avdragets storlek på hur många år premien ska betalas. Avdragets storlek framgår av 16 kap. 21 § IL.

Transaktionsförsäkring

En premie för en transaktionsförsäkring, en köparförsäkring vid köp av aktier i ett externt företag, har i ett fall bedömts vara avdragsgill som en kostnad i näringsverksamheten istället för att läggas till anskaffningsutgiften för aktierna (HFD 2018 ref. 37).

Som grund för sin bedömning angav domstolen bland annat att försäkringsavtalet var ett från köpeavtalet fristående avtal och att försäljningen av aktierna inte villkorats av att en försäkring tecknas och att säljaren av aktierna varken direkt eller indirekt finansierat utgiften för premien. Domstolen uttalade även att det i grunden var fråga om en sedvanlig skadeförsäkring. (Se Skatteverkets rättsfallskommentar premie för så kallad transaktionsförsäkring).

Utgifter hänförliga till PEPP-produkter

Utgifter som är hänförliga till sådana inkomster som inte ska tas upp enligt 15 kap. 12 § IL (d.v.s. inkomster hänförliga till PEPP-produkter), får inte dras av (16 kap. 38 § första stycket IL).

Ett företag som tillhandahåller PEPP-produkter ska beskattas med avkastningsskatt för den delen av verksamheten. Därför ska den delen inte inkomstbeskattas.

Om en kostnadspost ska delas upp mellan olika delar av verksamheten, ska fördelningen göras på skäligt sätt (16 kap. 38 § andra stycket IL). Vägledning för en sådan fördelning finns i praxis, se t.ex. RÅ 2010 ref. 8 och RÅ 2010 not. 9 (prop. 2022/23:7 s. 273).

Bestämmelsen i 16 kap. 38 § IL ska även tillämpas av livförsäkringsföretag och utländska tjänstepensionsinstitut som tillhandahåller PEPP-produkter (39 kap. 3 § andra stycket IL resp. 39 kap. 13 b § andra stycket IL).

Bestämmelse för inkomster som är hänförliga till PEPP-produkter finns i 15 kap. 12 § IL.

Utgifter för inteckning och uppläggning av lån

Utgifter för inteckning och uppläggning av lån är avdragsgilla i inkomstslaget näringsverksamhet om lånet som inteckningen avser lagts ned i näringsverksamheten (RÅ 1945 ref. 18, RÅ 1958 Fi 2427 och RÅ 1984 1:19). Avdrag sker med stöd av huvudregeln i 16 kap. 1 § IL. Detta gäller även om utgifterna uppstått i samband med förvärv av fastighet.

Ränteutgifter

Ränteutgifter hänförliga till lån i näringsverksamheten får dras av med ­begränsning av sådana räntor och avgifter som framgår av 9 kap. 7–­–­­­8 §§ IL. Det finns också regler som begränsar avdragsrätten för räntor hos företag, se Avdragsbegränsningar för ränteutgifter.