Förordning (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten

Tillämpningsområde

1 § Denna förordning gäller sådana anspråk på ersättning för skador som riktas mot staten.

Förordningen gäller dock inte anspråk på ersättning som grundas på

1. påstående om att staten inte har fullgjort sina förpliktelser enligt ett avtal, eller

2. ett statligt anställningsförhållande.

2 § Denna förordning tillämpas oavsett vad som gäller enligt bestämmelser i instruktioner eller andra författningar som har beslutats av regeringen.

Handläggande myndighet

3 § Justitiekanslern handlägger anspråk på ersättning med stöd av

– 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken,

– 2 kap. 1 § eller 3 kap. 1 eller 2 § skadeståndslagen (1972:207), om anspråket grundas på ett påstående om felaktigt beslut eller underlåtenhet att meddela beslut,

– 23 § datalagen (1973:289),

– 48 § personuppgiftslagen (1998:204), 2 kap. 6 § lagen (2007:258) om behandling av personuppgifter i Försvarsmaktens försvarsunderrättelseverksamhet och militära säkerhetstjänst och 2 kap. 5 § lagen (2007:259) om behandling av personuppgifter i Försvarets radioanstalts försvarsunderrättelse- och utvecklingsverksamhet,

– lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, dock inte anspråk som avses i 8 § i den lagen,

– 13 § lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete, om anspråket grundas på ett felaktigt beslut eller en underlåtenhet att meddela beslut,

– 26 § lagen (2011:111) om förstörande av vissa hälsofarliga missbrukssubstanser,

– 46 kap. 20 § skatteförfarandelagen (2011:1244), eller

– 44 § kameraövervakningslagen (2013:460).

Justitiekanslern handlägger också anspråk på ersättning som grundas på ett påstående om överträdelse av gemenskapsrätten.

Av 4 § följer att vissa anspråk på ersättning med stöd av 3 kap. 1 eller 2 § skadeståndslagen handläggs av Kammarkollegiet. Förordning (2013:462).

3 a § Har upphävts genom förordning (2003:611).

4 § Kammarkollegiet handlägger

1. anspråk på ersättning med stöd av

– 18 kap. 4 eller 4 a § eller 19 kap. 37 eller 38 § jordabalken,

– 51 eller 52 § lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg,

– 19 kap. 5 § fastighetsbildningslagen (1970:988),

– 22 kap. 4 eller 5 § sjölagen (1994:1009),

– 5 kap. 1 eller 2 § lagen (2008:990) om företagshypotek,

– 7 kap. 5 eller 6 § lagen (2011:1200) om elcertifikat,

– 8 kap. 9 eller 10 § lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrätter,

– 21 § lagen (2006:985) om energideklaration för byggnader,

– 18 § lagen (2010:601) om ursprungsgarantier för el, eller

– 3 kap. 1 eller 2 § skadeståndslagen (1972:207), om anspråket grundas på ett påstående om fel eller försummelse vid handläggning av eller beslut i inskrivningsärende enligt jordabalken eller vid utfärdande av pantbrev eller annat bevis på grundval av innehållet i fastighetsregistrets inskrivningsdel,

2. ärenden som har överlämnats till Kammarkollegiet enligt 9 §, och

3. ärenden som ska handläggas av Kammarkollegiet på grund av en överenskommelse enligt 4 § förordningen (1995:1300) om statliga myndigheters riskhantering. Förordning (2011:1482).

5 § De förvaltningsmyndigheter som anges i bilagan till denna förordning handlägger andra anspråk än de som anges i 3 och 4 §§, om anspråket avser en skada som har inträffat inom myndighetens verksamhetsområde. I andra fall handläggs sådana anspråk av Justitiekanslern. Förordning (2014:1319).

Behörighet, samråd, överlämnande m.m.

6 § En myndighet hos vilken ett anspråk på ersättning handläggs förhandlar för statens räkning med den som kräver ersättning. Myndigheten för också statens talan inför domstol.

Om inte annat följer av 8 eller 9 §, får myndigheten på statens vägnar besluta i fråga om skadestånd.

7 § En förvaltningsmyndighet som handlägger anspråk på ersättning som framställs med stöd av skadeståndslagen (1972:207), lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder eller 19 § lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter ska samråda med Justitiekanslern, om ärendet är av principiell natur eller av stor ekonomisk betydelse.

När det gäller åtaganden för staten att betala högre ersättning än 250 000 kronor ska myndigheten alltid samråda med Justitiekanslern.

Skyldigheten att samråda gäller inte för Kammarkollegiet. Förordning (2014:1319).

8 § Har upphävts genom förordning (2004:986).

9 § En förvaltningsmyndighet ska, om inte annat följer av lag eller annan författning, överlämna ärenden om anspråk på ersättning för personskador till Kammarkollegiet. Om ett ärende avser även anspråk på ersättning för någon annan skada, ska hela ärendet överlämnas till kollegiet.

Ett ärende ska inte överlämnas till Kammarkollegiet enligt första stycket, om det avser anspråk på ersättning som framställs med stöd av

– 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207),

– 8 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, eller

– 19 § lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter. Förordning (2014:1319).

10 § Justitiekanslern får uppdra åt en annan myndighet att fullgöra de uppgifter som Justitiekanslern har enligt denna förordning. Justitiekanslern får även ta över handläggningen av ärenden som avses i förordningen. Förordning (2004:986).

Yttrande från Statens skaderegleringsnämnd

11 § I ett ärende om reglering av personskada ska den handläggande myndigheten begära yttrande från Statens skaderegleringsnämnd när det är fråga om

1. ersättning för inkomstförlust under invaliditetstid, om den medicinska invaliditeten uppgår till minst tio procent eller den årliga förlusten beräknas uppgå till minst ett halvt prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken,

2. ersättning under invaliditetstid för kostnader eller för ideell skada i fall med sådan medicinsk invaliditetsgrad som avses under 1,

3. ersättning för förlust av underhåll, eller

4. omprövning av livränta eller engångsbelopp enligt 5 kap. 5 § första stycket skadeståndslagen (1972:207).

Myndigheten ska även begära ett sådant yttrande om ärendet är av principiell natur. Förordning (2010:1694).

12 § Nämnden skall höras även i andra ärenden om reglering av personskador, om den skadelidande begär det och den handläggande myndigheten inte finner det uppenbart obehövligt.

13 § Oavsett bestämmelserna i 11 och 12 §§ får den handläggande myndigheten besluta om förskott som understiger fem prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken, om det är uppenbart att staten är ersättningsskyldig med minst förskottsbeloppet.

I ett ärende om regressanspråk från försäkringsföretag behöver nämndens yttrande inte begäras, om företaget begärt yttrande från den nämnd som avses i 6 § trafikförsäkringsförordningen (1976:359). Förordning (2011:249).

Kostnader

14 § Justitiekanslern får besluta om ersättning av allmänna medel för biträde och för utredning i ett ärende i den utsträckning kostnaderna inte skall betalas av staten enligt rättshjälpslagen (1996:1619).

Om Justitiekanslern med stöd av 10 § har uppdragit åt en myndighet att i ett visst ärende fullgöra Justitiekanslerns uppgifter, får myndigheten besluta om ersättning enligt första stycket. Förordning (2004:986).

Överklagande

15 § Ett beslut i ett ärende som handläggs enligt denna förordning får inte överklagas.

Övergångsbestämmelser

1995:1301

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1996.

2. Genom förordningen upphävs kungörelsen (1972:416) om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall.

3. I ärenden där framställning om ersättning gjorts före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.

2000:324

1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2000.

2. I ärenden där framställan om anspråk har gjorts före ikraftträdandet tilllämpas äldre bestämmelser.

2003:611

1. Denna förordning träder i kraft den 1 december 2003.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för ansökningar om ersättning som kommit in till Rikspolisstyrelsen eller Riksåklagaren före ikraftträdandet.

2004:986

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2005.

2. I ärenden där framställning om ersättning har gjorts före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.

2011:1452

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2012.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för anspråk på ersättning med stöd av 21 § lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter.

2014:1319

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2015.

2. I ärenden där ersättningsanspråk har framställts före ikraftträdandet gäller 5 § i den äldre lydelsen.

3. Ersättningsärenden som handläggs av Rikspolisstyrelsen ska efter utgången av år 2014 handläggas av

– Säkerhetspolisen, om de gäller skador som uppkommit i en verksamhet som enligt lag eller förordning eller enligt annat beslut av regeringen handläggs av den myndigheten, och

– Polismyndigheten i övriga fall.

Bilaga

Förvaltningsmyndigheter som avses i 5 §

Arbetsförmedlingen

Bolagsverket

Centrala studiestödsnämnden

Domstolsverket

Ekobrottsmyndigheten

Försvarets materielverk

Försvarsmakten

Försäkringskassan

Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen

Konsumentverket

Kriminalvården

Kronofogdemyndigheten

Kustbevakningen

Lantmäteriet

Livsmedelsverket

Luftfartsverket

Migrationsverket

Patent- och registreringsverket

Polismyndigheten

Sjöfartsverket

Skatteverket

Statens institutionsstyrelse

Statens jordbruksverk

Säkerhetspolisen

Trafikverket

Transportstyrelsen

Tullverket

Åklagarmyndigheten Förordning (2014:1319).