Reglerna om självfaktura i mervärdesskattelagen

1 Sammanfattning  

Av skrivelsen framgår hur reglerna om självfaktura i 11 kap. 1 och 4 §§ mervärdesskattelagen (1994:200), ML ska tolkas. Dessa regler är nya och trädde i kraft den 1 januari 2004.

Slutsatsen är att reglerna om självfaktura är möjliga att tillämpa i alla situationer då faktureringsskyldighet föreligger, dvs. både vid omsättning inom och utom landet. Dock föreligger vissa krav som måste vara uppfyllda när det är fråga om självfakturering vid omsättningar inom landet.

2 Frågeställning

Fråga har uppkommit om hur reglerna i ML avseende självfaktura ska tolkas. De förutsättningar för självfaktura som anges i 11 kap. 4 § ML gäller endast vid omsättningar inom landet. Innebär detta att självfaktura inte kan användas vid omsättningar utom landet.

3 Gällande rätt

Av 11 kap. 1 § första stycket ML framgår bl.a. att varje näringsidkare ska säkerställa att faktura utfärdas av honom själv eller i hans namn och för hans räkning av köparen eller en tredje person för omsättning av varor eller tjänster som görs till en annan näringsidkare. Regeln i 11 kap. 1 § första stycket i ML motsvaras av första meningen i artikel 22.3 a i Rådets sjätte direktiv 77/388/EEG (sjätte direktivet).

Enligt 11 kap. 4 § ML får faktura utfärdas av köparen för omsättningar inom landet om det

1. finns ett i förväg träffat avtal om detta mellan säljaren och köparen,
2. finns ett förfarande för säljarens godkännande av varje faktura, och
3. framgår av uppgift på fakturan att det är köparen som utfärdat den.

Regeln i 11 kap. 4 § ML motsvaras av artikel 22.3 a åttonde och nionde stycket i sjätte direktivet. Av åttonde stycket framgår bl.a. att det ska finnas ett i förväg träffat avtal mellan parterna om självfakturering samt att det finns ett förfarande för godkännande av varje faktura av säljaren. Vidare framgår av nionde stycket att medlemsstaterna får ha ett ytterligare krav vid omsättningar inom landet som innebär att det ska framgå av fakturan att den utfärdats i den skattskyldiges namn och för hans räkning, dvs. att det är fråga om självfakturering. Som framgår ovan har detta krav tagits med i den svenska lagstiftningen.

4 Skatteverkets bedömning

Som framgår ovan återfinns regeln om möjligheten att tillämpa självfakturering i 11 kap. 1 § första stycket ML och att detta stycke i sin helhet är EG-konformt. Regeln begränsar inte tillämpningen till att avse endast vissa omsättningar. Enligt Skatteverkets uppfattning är det således möjligt att tillämpa självfakturering vid både omsättningar inom och utom landet.

Skatteverket kan vidare konstatera att den svenska lagstiftningen genom 11 kap. 4 § ML inte i sin helhet stämmer överens med sjätte direktivet. De obligatoriska kraven avseende självfaktura återfinns i artikel 22.3 a åttonde stycket i direktivet. Dessa krav ska vara generella och gälla vid samtliga omsättningar då självfakturering tillämpas. Enligt den svenska lagstiftningen gäller dock endast dessa krav vid omsättningar inom landet. Detta innebär att den svenska regleringen i 11 kap. 4 § p. 1-2 ML inte gäller vid omsättning utom landet. Skatteverket kan inte heller tillämpa direktivets regler, s.k. direkt effekt, då den svenska lagstiftningen är mer gynnsam för företagen vid omsättning utom landet. Således kan Skatteverket inte kräva att förutsättningarna som återfinns i 11 kap. 4 § p. 1-2 ML ska gälla vid andra omsättningar än de som skett inom landet enligt 5 kap. ML.

Den sista förutsättningen som återfinns i 11 kap. 4 § p. 3 ML gäller också endast vid omsättningar inom landet. I detta fallet är det dock överensstämmelse med artikel 22.3 a nionde stycket i sjätte direktivet eftersom denna förutsättning enligt direktivet endast får gälla vid omsättningar på medlemslandets territorium.

Skatteverket har uppmärksammat Finansdepartementet på den bristande överensstämmelsen mellan den svenska regleringen och sjätte direktivet.