Vad räknas som näringsverksamhet?

Vad räknas som näringsverksamhet?

Avgränsningen av inkomstslaget näringsverksamhet är beroende av hur begreppet definieras, d.v.s. de näringskriterier som räknas upp i 13 kap. 1 § första och andra stycket IL.

Näringsverksamhet är förvärvsverksamhet som bedrivs yrkesmässigt och självständigt (13 kap. 1 § första stycket IL). Detta gäller oavsett om verksamheten bedrivs i någon officiellt registrerad företagsform eller inte.

Näringskriterierna är avgörande för att bedöma till vilket inkomstslag en inkomst ska hänföras. Kravet på självständighet avgränsar inkomstslaget näringsverksamhet mot inkomstslaget tjänst. Kravet på yrkesmässighet är en avgränsning mot inkomstslaget kapital och kravet på förvärvsverksamhet (vinstsyfte) är i första hand en avgränsning av inkomstslaget näringsverksamhet mot hobby (inkomstslaget tjänst).

Förvärvsverksamhet

Uttrycket förvärvsverksamhet används i lagtexten för att avgränsa inkomstslaget till verksamhet som bedrivs i förvärvssyfte. Förvärvssyfte innebär att verksamheten ska ge någon form av ekonomiskt utbyte – det ska finnas ett vinstsyfte. Vinstsyftet är i första hand en avgränsning av inkomstslaget mot hobbyverksamhet vars överskott beskattas som inkomst av tjänst.

Om en verksamhet genererar större intäkter än kostnader förutsätts som regel att ett vinstsyfte föreligger. Frågan om en verksamhet bedrivs med vinstsyfte eller inte ska avgöras utifrån en samlad bedömning i varje enskilt fall.

Prövningen ska vidare ske utifrån en objektiv bedömning. Det är således inte den skattskyldiges subjektiva uppfattning om eventuellt vinstsyfte som ska ligga till grund för bedömningen.

Att en verksamhet drivs vidare trots att den gått med underskott under en följd av år kan vara en omständighet som tyder på att ett objektivt vinstsyfte saknas (se t.ex. RÅ 2010 ref. 111 och RÅ 1968 not. 509).

Högsta förvaltningsdomstolen har i ett antal fall prövat näringskriterierna för konstnärer. Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att det handlat om rörelse trots att verksamheterna endast genererat blygsamma intäkter och underskott under en följd av år (d.v.s. det är svårt att utläsa ett objektivt vinstsyfte). Högsta förvaltningsdomstolen har fäst avgörande betydelse vid högre studier inom det konstnärliga området, anställning inom närliggande område, t.ex. som teckningslärare under lång tid, att ett omfattande konstnärskap utövats under en lång följd av år, att konstnärskapet utövats inom olika tekniker, deltagande i utställningar samt att konstnären fått avsättning för sina alster (RÅ 1977 Aa. 43, RÅ 1983 Aa. 39 och RÅ 1987 ref. 56).

Om brottslig verksamhet kan anses vara förvärvsverksamhet har bedömts i ett antal rättsfall. Enligt äldre rättspraxis kan brottslig verksamhet normalt inte ansetts konstituera någon förvärvskälla (jfr. RÅ 1987 not. 184, RÅ 1991 ref. 6 och RÅ 1992 not. 327).

Om den brottsliga verksamheten ingår som ett led i en legal verksamhet kan finnas anledning att beakta även brottsliga intäkter som skattepliktiga (jfr. RÅ 1988 ref. 69 och RÅ 1949 Fi 209).

Högsta Förvaltningsdomstolen har i ett fall som avsåg förskingring av olja från en arbetsgivare bl.a. hänvisat till 36 kap. 1 § första stycket brottsbalken och att utbyte av brott ska förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt. Verksamhet som uteslutande grundas på brott enligt brottsbalken kan objektivt normalt sett inte anses leda till vinst. I de rättsfall där inkomst av illegal verksamhet beskattats som rörelseinkomst har den illegala verksamheten utgjort bara en del av förvärvsverksamheten i inkomstslaget. Av rättspraxis framgår att hänsyn tas till förverkat belopp vid bestämmandet av skatt som ska utgå på inkomster från illegal verksamhet (RÅ 1991 ref. 6).

På många olika områden finns straffsanktionerade tillståndskrav för att bedriva viss näringsverksamhet, t.ex. tillstånd av Vägverket för att driva trafikskola enligt lagen (1998:493) om trafikskolor, tillstånd av länsstyrelsen för att bedriva biluthyrningsrörelse enligt lagen (1998:492) om biluthyrning och tillstånd enligt yrkestrafiklagen att bedriva taxitrafik. Att en viss näringsverksamhet är otillåten på grund av att näringsidkaren saknar det tillstånd som krävs för att bedriva den lagenligt och den som bedriver den därigenom gör sig skyldig till en brottslig handling medför inte att inkomsten inte är skattepliktig (RÅ 2005 ref. 14).

Skatteverket anser att Högsta förvaltningsdomstolens avgörande är generellt tillämpligt för beskattning av otillåten tillståndpliktig näringsverksamhet. Som exempel kan nämnas tillståndspliktigt spel på spelautomater och liknande som bedrivs utan tillstånd.

Yrkesmässighet

Med kravet på yrkesmässighet följer att verksamheten ska bedrivas regelbundet, varaktigt och med en viss omfattning. Yrkesmässighet är, till skillnad mot kravet på förvärvssyfte, en avgränsning mot inkomstslaget kapital. Kravet på yrkesmässighet kan även ha betydelse för vilka beräkningsregler som ska tillämpas inom inkomstslaget näringsverksamhet. Exempel på detta är frågan om köp och försäljning av värdepapper ska beskattas enligt närings- eller kapitalreglerna i ett aktiebolag.

Självständighet

Kravet på självständighet avgränsar inkomstslaget mot tjänst. Verksamheten ska inte ha karaktären av en anställning. Ett kriterium som har betydelse vid bedömning av självständigheten är antalet uppdragsgivare. Någon fast gräns finns inte utan bedömningen får göras utifrån den praxis som råder på området. Det har även betydelse om uppdragstagaren kan sätta någon annan i sitt ställe, vem som håller med arbetsredskap, hur fakturering sker etc.

Vid självständighetsbedömningen ska det särskilt beaktas vad som avtalats mellan uppdragstagaren och uppdragsgivaren och i vilken omfattning uppdragstagaren är inordnad i uppdragsgivarens verksamhet (13 kap. 1 § andra stycket IL).

Uttrycket "vad som avtalats med uppdragsgivaren" syftar på att avsikten att ingå ett uppdragsavtal har betydelse vid bedömningen. Detta innebär att parternas avsikt och villkoren för uppdraget får en ökad betydelse. Sådana villkor kan vara fördelning av ansvar och risk, rätt att anta andra uppdrag parallellt eller rätt att tacka nej till fler uppdrag från uppdragsgivaren. Avsikten kan även framgå genom att uppdragstagaren agerar som en företagare, t.ex. om uppdragstagaren har registrerat en firma och gjort anmälningar i skatte- och avgiftshänseende.

Partsviljan kan emellertid inte få genomslag om uppdragstagaren har ett stort beroende till uppdragsgivaren och är inordnad i dess verksamhet i stor utsträckning. Även om en uppdragsgivare bestämmer ramen för vad som ska utföras så ankommer det normalt på uppdragstagaren att bestämma hur arbetet ska utföras. Var och när uppdraget ska utföras kan vara beroende av verksamhetens natur och omständigheterna. Avgörande för bedömningen är om arbetsuppgifterna är specifika och avgränsade till sin natur eller om arbetsinsatserna endast gäller arbetsuppgifter allt eftersom de uppkommer. En verksamhet som innefattar att man hyr ut sig själv för kortare uppdrag till olika uppdragsgivare kan dock komma att bedömas annorlunda. Det kan vara fråga om att ersätta ordinarie anställda till följd av tillfälligt behov av arbetskraft till exempel på grund av sjukfrånvaro eller att rycka in vid arbetstoppar. Det kan i sådana fall förekomma att tjänsterna tillhandahålls under sådana former och villkor att det är fråga om självständig verksamhet (prop. 2008/09:62 s. 34).

Uttrycket "i vilken omfattning uppdragstagaren är beroende av uppdragsgivaren och i vilken omfattning uppdragstagaren är inordnad i dennes verksamhet" tar sikte på relationen mellan uppdragstagaren och uppdragsgivaren och hur arbetet bedrivs. Sådana omständigheter som kan påverka bedömningen av om uppdragstagaren är beroende av uppdragsgivaren är

• uppdragstagarens avsikt med verksamheten
• om uppdragstagaren står under uppdragsgivarens arbetsledning
• uppdragstagarens rätt att anlita medhjälpare
• möjlighet att anta andra uppdrag och att tacka nej till erbjudna uppdrag
• uppdragstagarens rätt att låta någon annan utföra arbetet
• antalet uppdragsgivare.

Omständigheter som kan påverka bedömningen av om uppdragstagaren är inordnad i uppdragsgivarens verksamhet är

• om verksamheten utförs i uppdragsgivarens lokaler och med dennes verktyg
• ansvarsfördelning mellan parterna
• ekonomiskt risktagande
• om verksamheten avser utförande av ålagda arbetsuppgifter efter hand
• om arbetsuppgifterna ingår i uppdragsgivarens ordinarie verksamhet
• uppdragets varaktighet.

Skatteverket har med anledning av den ändrade lagtexten gjort vissa uttalanden samt exemplifiering av olika verksamheter som kan, respektive inte kan, anses nå upp till kriterierna för näringsverksamhet, se t.ex. ställningstagandet Utfärdande av F-skattsedel efter ändrat näringsbegrepp. I ställningstagandet framgår bl.a. följande:

• Den som hyr ut sig själv för kortare uppdrag (kortare än två månader) till flera olika uppdragsgivare i syfte att ersätta ordinarie anställda till följd av tillfälliga behov av arbetskraft t.ex. på grund av sjukfrånvaro eller arbetstoppar kan anses bedriva näringsverksamhet. Detta förutsatt att det framgår att det är uppdragstagarens avsikt att bedriva uthyrningsverksamheten som näringsverksamhet. Detta gäller även om förmedlingen av uppdragstagaren sker via ett bemanningsföretag.
• Säljare som arbetar på provisionsbasis och som har sitt tjänsteställe i bostaden eller i egen lokal kan anses bedriva näringsverksamhet eftersom han inte är inordnad i verksamheten.
• Dagbarnvårdare som tar hand om andras barn (regelmässigt tre barn eller fler) kan anses uppfylla kraven på näringsverksamhet om tillsynen sker i egen regi.
• Konsult, t.ex. ekonomi- eller IT-konsult, som påbörjar sin näringsverksamhet med bara enstaka kunder och där den tidigare arbetsgivaren är en av kunderna kan anses bedriva näringsverksamhet förutsatt att det handlar om avgränsade uppdrag.
• Arbete som styrelseledamot, som inte är hänförligt till eget eller närståendes ägande i bolaget, bör kunna utgöra näringsverksamhet, antingen som ett led i en bedriven konsultverksamhet eller som egen verksamhetsgren om fortlöpande minst tre sådana uppdrag finns.

Däremot kan, enligt Skatteverkets uppfattning, följande verksamheter inte anses uppfylla kraven på näringsverksamhet:

• En verksamhet som bygger på att man hyr ut sig själv för längre uppdrag i syfte att ersätta ordinarie anställda kan normalt inte anses uppfylla kraven för näringsverksamhet även om parterna kommit överens om att uppdragstagaren ska utföra arbetet som näringsidkare. Det kan exempelvis gälla lärarvikarier, vikarierande sjukvårdspersonal eller chaufförer som ställer sin arbetskraft till förfogande till en och samma uppdragsgivare för en längre tid (två månader eller mer).
• En verksamhet som bygger på att man hyr ut sig själv för kortare uppdrag räknas inte som näringsverksamhet om det sker till endast enstaka uppdragsgivare.
• En barnflicka eller au pair som arbetar åt en familj och utför merparten av arbetet i familjens bostad kan inte anses bedriva näringsverksamhet.

I RSV Rapport 1998:4 F-skatt åt flera, finns en genomgång av yrkeskategorier för vilka praxis finns och där svårigheter ofta föreligger vid gränsdragningen mellan näringsverksamhet och tjänst. En belysande genomgång återfinns även i RÅ 2001 ref. 25.

Eftersyn?

Vid prövningen av om näringsverksamhet föreligger kan det bli aktuellt att beakta längre perioder än de beskattningsår som är uppe till bedömning.

Enligt Skatteverkets uppfattning bör man alltid ta hänsyn till hur verksamheten har utvecklats under tiden efter det år prövningen avser (jämför t.ex. RÅ 1987 ref. 56, KRNG 2007-04-20, mål nr 626–630-06 och KRNJ 2008-10-14, mål nr 1115-08).

I ett fall i Högsta Förvaltningsdomstolen gällde frågan om en konstnärligt bedriven verksamhet skulle anses utgöra näringsverksamhet. Målet avsåg 1983 års taxering. I sin bedömning tog Högsta förvaltningsdomstolen även hänsyn till hur verksamheten hade bedrivits under beskattningsåren 1980 t.o.m. 1984 (RÅ 1987 ref. 56).

I ett annat rättsfall gällde frågan om en bedriven hästavel skulle anses utgöra hobby- eller näringsverksamhet. Målet gällde taxeringsåret 2002 samt eftertaxering för åren 1989–2001. I sin bedömning tog kammarrätten även hänsyn till hur verksamheten hade bedrivits t.o.m. beskattningsåret 2005 (KRNG dom 2007-04-20, mål nr 626–630-06).