OBS: Detta är utgåva 2016.13. Sidan är avslutad 2023.
Här beskrivs avdragsförbudet för personbilar och motorcyklar samt avdragsbegränsningarna för löpande kostnader för personbilar och motorcyklar.
Kostnader gällande lastbilar beskrivs under Tillgångar som nyttjas privat.
Det är avdragsförbud för ingående skatt vid inköp av personbilar för andra ändamål än återförsäljning, uthyrning, persontransporter enligt taxitrafiklagen (2012:211), transporter av avlidna eller körkortsutbildning som omfattas av skatteplikt (8 kap. 15 § ML). Detta innebär att inköp av personbil som är avsedd för återförsäljning i bilhandel, för uthyrning i uthyrningsverksamhet, för persontransporter i taxirörelse, för transporter av avlidna i begravningsverksamhet eller för körkortsutbildning inte omfattas av avdragsförbudet. På grund av lagens uttryckssätt ”andra ändamål än” gäller avdragsförbudet däremot vid inköp av personbilar till nämnda verksamheter när bilen ska användas på annat sätt än som lagen anger, t.ex. som tjänstebil eller för godstransporter.
Skatterättsnämnden har uttalat att ett tidningsdistribuerande företag inte hade rätt till avdrag för ingående skatt för inköp av personbilar till verksamheten och att företaget hade avdragsrätt med bara hälften av den ingående skatten vid hyra av personbilar. Frågan i ärendet var om avdragsförbudet i ML stred mot artikel 176 i mervärdesskattedirektivet. Skatterättsnämnden hänvisade till att medlemsstaterna har befogenhet att behålla befintlig lagstiftning fram till dess att rådet har utfärdat nya bestämmelser (SRN 2002-03-18).
Högsta förvaltningsdomstolen har fastställt ett förhandsbesked som gällde avdragsrätten för personbilar. Ett bolag som drev revisionsverksamhet leasade ett 40-tal personbilar. Bolaget hade för avsikt att efter leasingtidens utgång köpa bilarna för att sälja dem vidare till t.ex. bilhandlare, leasegivare, anställda i bolaget eller till andra privatpersoner. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg i likhet med Skatterättsnämnden att bolaget inte hade rätt till avdrag för ingående skatt i samband med inköpet av personbilarna. Begreppet återförsäljning ansågs vara försäljning som sker i sådana former som utmärker en yrkesmässigt bedriven bilhandel. Bolagets tillfälliga inköp av personbilar som tidigare hade hyrts ansågs inte falla under detta begrepp, trots att bolagets syfte med förvärven var att sälja bilarna vidare (RÅ 2000 not. 98).
Avdrag för ingående skatt på hyra (leasing) av personbil finns enligt en schablonregel med 50 procent av den ingående skatten på hyran (8 kap. 15–16 §§ ML). En förutsättning för att avdrag ska få göras är att bilen används i mer än ringa omfattning i en verksamhet som medför skattskyldighet eller rätt till återbetalning enligt ML. Vid kortare hyresperioder får användning i verksamheten relateras till hyrestiden. Någon ytterligare begränsning av avdraget med hänsyn till användning även i en verksamhet som inte medför skattskyldighet eller för privat bruk behöver inte göras.
Avdraget medges schablonmässigt och formen för avtalet om uthyrning är utan betydelse, d.v.s. samma regler gäller både vid långtids- och korttidsleasing och oavsett om det är fråga om fullserviceleasing eller finansiell leasing. Även om bilen används uteslutande i verksamheten är avdragsrätten bara 50 procent av den ingående skatten på leasing- och hyresavgiften.
Kammarrätten har ansett att det är tillräckligt att en hyrd bil körs minst 100 mil i verksamheten för att ett företag ska ha rätt att göra avdrag för ingående skatt med 50 procent av mervärdesskatten på leasingavgiften. När det gäller rätten att göra avdrag för hela mervärdesskatten på driftkostnader, ansåg kammarrätten att det är tillräckligt att bilen till någon del används i mervärdesskattepliktig verksamhet (KRNG 2003-04-07, mål nr 6649-2001). Skatteverket överklagade domen men prövningstillstånd beviljades inte.
Skatteverket anser att en personbil som körts mer än 100 mil under året i en verksamhet som medför skattskyldighet anses använd i mer än ringa omfattning. Rätt till avdrag för 50 procent av den ingående skatten på leasingavgiften finns alltså i sådant fall. Om en och samma körning med en leasad personbil avser två olika verksamhetsgrenar, varav endast den ena medför skattskyldighet, får endast de mil som kan hänföras till verksamhet som medför skattskyldighet beaktas. Detsamma gäller när en körning, i en verksamhet som endast delvis medför skattskyldighet, avser både omsättningar som är skattepliktiga och omsättningar som är undantagna från skatteplikt.
Det är den som begär avdragsrätt som ska visa att villkoren för avdragsrätt är uppfyllda.
Den avtalade hyresersättningen för bilen betraktas som en helhet. Det är inte tillåtet att dela upp ersättningen så att t.ex. räntekostnader som belastar bilen debiteras separat utan mervärdesskatt. Hyran innefattar visserligen räntekostnader, men dessa avser uthyrarens kapitalskuld. Av ett förhandsbesked framgår att det inte heller är möjligt att upprätta ett separat hyresavtal som gäller extrautrustning, för att hyrestagaren på så sätt ska få avdrag med mer än 50 procent av den ingående skatten på extrautrustningen (RSV/FB Im 1983:11). Vid fullserviceleasing gäller samma sak i fråga om bilens driftkostnader.
En separat fakturering av dessa medför alltså inte att hyrestagaren får rätt till större avdrag än 50 procent av mervärdesskatten på driftkostnaderna.
Om hyrestagaren däremot själv får köpa extrautrustning eller stå för bilens driftkostnader, gäller inte den 50-procentiga schablonregeln. Då gäller i stället avdragsreglerna för extrautrustning och driftkostnader.
Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att mervärdesskatt enligt serviceavtal för personbil som hyrts genom s.k. finansiell leasing, var helt avdragsgill även om avtalet ingåtts med en återförsäljare med vilken sökandebolaget i det överklagade förhandsbeskedet även hade ingått hyresavtalet avseende personbilen (RÅ 1999 not. 293).
I SOU 1994:120, s. 254, beskrivs vad som gäller vid leasingavtals upphörande. Bland annat nämns följande. Många leasingavtal innehåller en bestämmelse om att hyrestagaren garanterar att leasegivaren erhåller bilens beräknade restvärde vid avtalstidens slut. Om bilens marknadsvärde då understiger restvärdet ska hyrestagaren betala en mellanskillnad och detta belopp utgör tillkommande hyra. Hyrestagaren har avdragsrätt för hela eller hälften av den debiterade skatten beroende på för vilken typ av verksamhet bilen leasats. Skulle hyrestagaren välja att under hyrestiden eller efter dess utgång förvärva bilen är dock inte skatten på förvärvet avdragsgill i andra fall än när detta görs för sådan verksamhet som medför avdragsrätt vid inköp av personbilar (8 kap. 15 § 1 ML).
Leasingavtal med restvärdegaranti innehåller ofta också en rätt för hyrestagaren att erhålla kompensation i de fall bilens marknadsvärde vid avtalstidens slut överstiger beräknat restvärde. En sådan kompensation till hyrestagaren betraktas som en kreditering av tidigare betalda leasingavgifter varför tidigare avdragen ingående skatt ska minskas i enlighet med leasegivarens kreditnota. Om hyrestagaren köper bilen måste beskattningsunderlaget utgöras av det högre marknadsvärdet på bilen för att undvika att avdragsrätt för skatten på anskaffningskostnaden uppkommer till följd av höga leasingavgifter och lågt restvärde.
Om en hyrestagare köper en personbil innan hyrestiden enligt kontraktet har gått ut måste han betala resterande leasingavgifter fram till hyrestidens utgång. Den mervärdesskatten på lösen av leasingkontraktet kan inte anses vara leasingavgifter utan är mervärdesskatt på inköp av en personbil. På grund av det finns inte avdragsrätt för mervärdesskatten på lösen av ett leasingkontrakt som gäller en personbil om det inte sker för en sådan användning att avdrags- eller återbetalningsrätt finns vid personbilsköp.
Om bilen i stället återlämnas till uthyraren före hyrestidens utgång framgår av ett förhandsbesked att det belopp som hyrestagaren då får betala inte kan anses vara ersättning för en skattepliktig omsättning av vara eller tjänst. Någon mervärdesskatt ska då inte tas ut (RSV Im 1974:31).
Det förekommer att en beskattningsbar person som leasar en personbil (leasetagaren), säljer sitt leasingkontrakt. Bilen anses ha ett övervärde och köparen är därför beredd att betala för att överta kontraktet. Det är då fråga om en överlåtelse av en sorts rättighet, en omsättning som är skattepliktig.
En beskattningsbar person som förvärvar en sådan rättighet kan varken anses köpa eller hyra en personbil. Avdragsbegränsningarna i 8 kap. 15-16 §§ ML kan därmed inte bli tillämpliga. Det kan däremot bli aktuellt med begränsad avdragsrätt enligt de allmänna reglerna i ML. Notera att det vid förvärv av ett leasingkontrakt är fråga om ett förvärv av en tjänst, inte förvärv av en investeringsvara. Om förvärvet görs delvis för privat användning ska avdragsrätten följaktligen begränsas.
Rätt till avdrag finns för all ingående skatt på driftkostnader för en personbil som är ett inventarium i en verksamhet som medför skattskyldighet eller rätt till återbetalning enligt ML. Detsamma gäller om en personbil har hyrts för användning i en sådan verksamhet (8 kap. 16 § ML).
Skatteverket anser att rätt till avdrag för ingående skatt på driftkostnader som gäller en personbil som hyrts för användning i verksamheten finns om varorna och tjänsterna för driften kan anses anskaffade för att helt eller delvis användas i verksamheten. Enligt Skatteverkets uppfattning kan det förutsättas att driftkostnaderna till viss del gäller verksamheten om bilen faktiskt till viss del används i verksamheten under det beskattningsår när inköpet av varorna och tjänsterna för driften sker. Är det däremot klarlagt att användningen av en bil i verksamheten upphört kan avdrag för ingående skatt i enlighet med 8 kap. 16 § ML inte längre medges.
Som driftkostnad anses kostnad för bl.a. bensin, service, reparation (även av utrustning och tillbehör), underhåll och besiktning eller test.
Bestämmelsen om driftkostnader medför att det finns full avdragsrätt även i de fall en personbil används för en s.k. blandad verksamhet (prop. 1993/94:99 s. 216). Någon uppdelning efter skälig grund enligt 8 kap. 13 § ML behöver då inte göras. Ingående skatt för driftkostnaderna för en bil som är ett inventarium i en verksamhet som huvudsakligen inte medför skattskyldighet, t.ex. en tandläkarverksamhet, men som används till 10 procent i en verksamhet som medför skattskyldighet behöver alltså inte begränsas.
En anställd som har bilförmån, betalar normalt själv allt drivmedel och får kostnadsersättning för drivmedlet som gäller tjänstekörningen. Under dessa förutsättningar har arbetsgivaren inte rätt till avdrag för någon del av mervärdesskatten på drivmedlet, eftersom det är den anställde och alltså inte arbetsgivaren som har gjort inköpet. Utgiven kostnadsersättning berättigar alltså inte till avdrag för ingående skatt.
Om en näringsidkares personbil inte är ett inventarium i verksamheten får avdrag för ingående skatt på i rörelsen bokförda driftkostnader göras till den del de avser verksamhet som medför skattskyldighet eller rätt till återbetalning enligt ML. Motsvarande gäller för bilar som inte är personbilar enligt ML. I dessa fall får avdrag inte göras för all mervärdesskatt på driftkostnaderna enligt schablonen i 8 kap. 16 § ML. Bestämmelsen om den generella avdragsrätten medger dock avdragsrätt för ingående skatt för inköp för verksamheten, d.v.s. för den del av den ingående skatten som kan anses gälla körning i verksamheten (8 kap. 3 § ML). Vid s.k. blandad verksamhet gäller på motsvarande sätt bestämmelserna i 8 kap. 13 § ML och 8 kap. 14 § ML.
Olika tillval som görs i samband med ett bilköp anses vara en del av anskaffningskostnaden för bilen och omfattas därför av avdragsförbudet för personbilar. Det kan gälla valfrihet i fråga om klädsel, lack, fälgar, taklucka, klimatsystem, säkerhetsutrustning m.m. Ofta fabriksutrustas bilen med dessa tillval.
När det gäller annan utrustning eller tillbehör till bilen får avdragsrätten bedömas enligt de allmänna reglerna i ML. Det gäller både vid nyanskaffning och vid utbyte av utrustningen. Som exempel på sådan utrustning kan nämnas telefon, kommunikationsradio, vinterdäck, dragkrok, extraljus, motorvärmare, takbox och ljudanläggning. Hänvisningen till de allmänna reglerna innebär att det kan bli fråga om proportionering av den ingående skatten om bilen används i en blandad verksamhet eller uttagsbeskattning om utrustningen har anskaffats delvis för privat bruk. Avdragsrätten påverkas dock inte av om extrautrustningen levereras i samband med att bilen levereras eller vid ett senare tillfälle.
Ett företag, A, leasar en personbil, för användning i verksamheten. Innan bilen tas i bruk av A så skickas bilen till en tredje part (annan än bilförsäljaren och leasegivaren) för att konverteras. Syftet med konverteringen är att bilen ska kunna tankas med både gas och bensin. Konverteringen beställs och betalas av A.
Då varken billeverantören eller leasegivaren har tillhandahållit den aktuella utrustningen och inte heller har något garantiansvar för utrustningen, bör gaskonverteringen inte ses som ett sådant tillval som görs i samband med ett bilköp.
Gaskonverteringen får i detta fall istället ses som en anskaffning av sådan extrautrustning för vilken avdragsrätten ska bedömas enligt de allmänna reglerna i ML. Även om A inte äger bilen utan endast leasar den, så har A beställt och betalat konverteringen vilket medför att det är ett förvärv för dennes verksamhet.
Mervärdesskatt som ingår i en anställds kostnader är inte en avdragsgill ingående skatt för arbetsgivaren. Som exempel kan nämnas när arbetsgivaren betalar ut kostnadsersättning för att den anställde använder sin egen bil i tjänsten. För att mervärdesskatt som den anställde betalar ska kunna anses gälla inköp i verksamheten och på så sätt vara avdragsgill ingående skatt för arbetsgivaren, anser Skatteverket att betalningen måste ha karaktär av utlägg för arbetsgivarens räkning. Det medför att avdragsrätt för ingående skatt på driftkostnader i allmänhet inte finns när en anställd använder sin egen bil i tjänsten. För att den anställdes betalning ska kunna hänföras till ett utlägg för arbetsgivarens räkning, bör den anställdes inköp enligt Skatteverkets uppfattning helt överensstämma med vad som förbrukas eller konsumeras för företagets räkning. De enda driftkostnader för en personbil som ett sådant synsätt torde överensstämma på är därför närmast bensinkostnader.
I detta sammanhang kan det vara av intresse att EU-domstolen ansett att Nederländerna har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt EU-fördraget, genom att i strid med direktivets bestämmelser (artiklarna 168 a och 178 a i mervärdesskattedirektivet) föreskriva att en skattskyldig arbetsgivare får dra av en del av den ersättning som betalas ut till en anställd för användning av privat bil i tjänsten (C338/98, kommissionen mot Nederländerna).
En förutsättning för avdragsrätten är enligt Skatteverkets uppfattning att bensinen antingen betalas med kontokort som tillhör arbetsgivaren och bensinbolaget sänder räkningen direkt till denne eller att den anställde i nära anslutning till tidpunkten för utlägget återfår detta mot kvitto. Vidare krävs att kvittot eller fakturan kan anses utgöra företagets verifikation i enlighet med BFL:s krav och uppfyller kraven på en faktura enligt 11 kap. ML. Avdrags- eller återbetalningsrätt föreligger i så fall för arbetsgivaren enligt de allmänna reglerna i ML.
Avdragsförbudet i 8 kap. 15 § ML gäller inte vid inköp av personbilar för återförsäljning i bilhandelsföretag, för uthyrning i biluthyrningsföretag, för persontransporter i taxiföretag, för transporter av avlidna eller för körkortsutbildning som omfattas av skatteplikt.
Vid köp av personbil för andra ändamål i dessa verksamheter, t.ex. för användning som tjänstebilar eller servicebilar, gäller däremot avdragsförbudet. Detsamma gäller för bilar som helt eller delvis ska användas för godstransporter. Om bilen används för både person- och godstransport, liksom när den i övrigt bara delvis används i exempelvis persontransportverksamheten, gäller bestämmelserna om uppdelning av den ingående skatten i 8 kap. 13 § ML och 8 kap. 14 § ML (se Blandad verksamhet). Transport av resgods i samband med persontransport medför dock inte någon begränsning av avdragsrätten.
Kammarrätten har uttalat att avdragsrätt inte finns för den mervärdesskatten på ett bolags inköp av personbilar, då den verksamhet som bilarna ska användas i inte kan anses vara en sådan traditionell biluthyrningsverksamhet som avses i 8 kap. 15 § ML. De bilar som hyrs ut är dyrbara personbilar. Med hänsyn till de aktuella bilarnas karaktär sker denna uthyrning under överseende av en representant för bolaget. Av domskälen framgår bl.a. att den verksamhet som bolaget bedriver i huvudsak består av att det erbjuder sina kunder en körupplevelse med de bilar som tillhandahålls. Med hänsyn till upplägget i verksamheten är kundens rätt att fritt förfoga över bilarna dessutom starkt begränsad (KRNS 2012-11-06, mål nr 4447-12). Kammarrättsdomen har överklagats.
Skatterättsnämnden har ansett att ett företag som bedrev andra förarkurser än körkortsutbildning inte hade rätt att göra avdrag med mer än hälften av den mervärdesskatt som bolaget betalade i samband med hyra av personbilar till utbildningen. Företagets utbildning ansågs inte utgöra körkortsutbildning eftersom företaget inte kunde betraktas som en trafikskola (SRN 2001-01-05).
Sjuktransporter räknas inte som persontransporter enligt taxitrafiklagen (jfr 3 kap. 5 § andra stycket ML)). Om en taxibil används för verksamhet som inte medför skattskyldighet, exempelvis för sådana sjuktransporter som utgör sjukvård och är undantagna från skatteplikt kan detta påverka avdragsrätten vid inköpet.
Skatteverket anser att vid köp av motorcykel för persontransporter i taxiverksamhet blir avdragsförbudet i 8 kap. 15 § ML tillämpligt, eftersom taxitrafiklagen (2012:211) inte omfattar persontransporter med motorcykel. Vid köp av motorcykel för andra ändamål än för persontransport, t.ex. återförsäljning eller körkortsutbildning, gäller dock samma avdragsregler som för personbilar.
Avdragsrätt för ingående skatt på kostnader för hyra av personbil eller motorcykel skiljer sig beroende på andamålet med förhyrningen.
Om ett bilhandelsföretag hyr in fordon för att användas i verksamheten gäller regeln i 8 kap. 16 § ML om avdrag med 50 procent av mervärdesskatten på leasingavgifterna. Om bilen används i ringa omfattning föreligger ingen avdragsrätt för den ingående skatten (8 kap. 15 § 2 ML). För leasingbilar i bilhandelsföretag gäller alltså samma regler som för verksamheter i allmänhet, se Leasing av personbil (ovan).
Om ett företag hyr in fordon för att användas för uthyrning, för personbefordran i taxiverksamhet, för transport av avlidna eller för körkortsutbildning gäller inte sådan schablonmässig begränsning av avdrag för den mervärdesskatten på leasingavgiften som för bilhandelsföretag. I stället gäller de allmänna reglerna i ML. När det gäller inköp eller återlämnande av leasingbil, se Leasing av personbil (ovan).
För en personbil som hyrs in för annan användning i verksamheten, t.ex. tjänstebilar, finns dock rätt till avdrag med bara 50 procent av den mervärdesskatten på leasingavgifterna (8 kap. 16 § ML). Om bilen används i ringa omfattning i verksamheten får inget avdrag göras för ingående skatt rörande bilen (8 kap. 15 § 2 ML). När det gäller sådana leasingbilar gäller alltså samma regler som för verksamheter i allmänhet, se Leasing av personbil (ovan).
Även för motorcykel som används i taxiverksamhet gäller motsvarande regler som för verksamheter i allmänhet.
Skatterättsnämnden har ansett att ett biluthyrningsföretag har avdragsrätt för ingående skatt på inköp av leasingbilar som det tidigare hyrt ut i sin yrkesmässiga biluthyrningsverksamhet. Skatterättsnämnden bedömde att avdragsrätt fanns oavsett om alla bilarna efter inköpet såldes vidare eller om vissa bilar vidaresåldes och vissa bilar var föremål för fortsatt användning i uthyrningsverksamheten (SRN 2006-04-25).
Samma regler gäller för dessa verksamheter som för andra verksamheter, se Driftskostnader m.m. för personbil se (ovan).
En anställd som har bilförmån ska själv betala allt drivmedel och få kostnadsersättning som gäller drivmedlet för tjänstekörningen. Arbetsgivaren har då inte avdragsrätt för någon del av den ingående skatt som avser drivmedlet, se Driftskostnader m.m. för personbil (ovan).
Om arbetsgivaren trots detta betalar allt drivmedel, ska den anställde beskattas för en särskild drivmedelsförmån vid inkomstbeskattningen. Om arbetsgivaren köper drivmedlet, finns avdragsrätt för denne (8 kap. 16 § första stycket 1 ML). Detta gäller om fordonet tillhör inventarierna i verksamheten eller har förhyrts för användning i denna och även för de företag som kan komma att uttagsbeskattas för privat användning av en personbil.
Skatteverket tycker att en drivmedelsförmån inte ska medföra uttagsbeskattning enligt ML. En uttagsbeskattning i detta avseende skulle enligt Skatteverkets bedömning sätta den generella avdragsrätten i 8 kap. 16 § ML för driftkostnader hänförliga till personbilar ur spel.
Nedanstående tablå, vilken bara tar upp normalfallen, visar översiktligt rätten till avdrag för ingående skatt vid inköp m.m. av personbilar i olika slag av företag. För motorcyklar för persontransporter i taxiverksamhet gäller samma regler som för kategorin ”Övriga”.
Taxi |
Bilhandel |
Biluthyrning Begravningsbyråer Trafikskolor |
Övriga | |
---|---|---|---|---|
Inköp |
Fullt avdrag*) |
Fullt avdrag |
Fullt avdrag |
Ej avdrag |
Hyra |
Fullt avdrag*) |
50 % avdrag |
Fullt avdrag |
50 % avdrag |
Drift |
Fullt avdrag |
Fullt avdrag |
Fullt avdrag |
Fullt avdrag |
*) Avdragsrätten begränsas om fordonet även används för godstransporter.
Skatteverket anser att avdragsrätten vid köp, hyra, ombyggnad, extrautrustning och komplettering av personbilar och motorcyklar för användning i yrkesmässigt tävlingsverksamhet bör bedömas på samma grunder som vid inköp för annan yrkesmässig verksamhet som medför skattskyldighet och omfattas av de särskilda avdragsbegränsningarna för personbilar och motorcyklar.
Enligt Skatteverkets uppfattning bör avdragsbegränsningarna i första hand omfatta ett komplett fordon antingen det förvärvas i sådant skick eller i form av komponenter avsedda att monteras och kompletteras för att bli ett sådant fordon.
För tävlingsfordon gäller typiskt sett att de förses med omfattande specialutrustning, som är avsedd att monteras i efterhand. Vid inköp av sådan utrustning och vid ombyggnad, trimning, m.m. för tävlingsverksamheten bör avdrag medges som för andra varor och tjänster än sådana som omfattas av avdragsbegränsningarna för personbilar och motorcyklar.