Om ett konkursbo saknar tillgångar men boet ändå vill driva en process, kan Skatteverket i vissa fall ställa säkerhet eller ta på sig betalningsansvar för konkursboets kostnader.
Skatteverket får i den utsträckning det behövs för att tillvarata borgenärens rätt på grund av en fordran som verket gör gällande i en konkurs
Konkursförvaltaren har en skyldighet att vidta alla nödvändiga åtgärder för att tillvarata boets och borgenärernas intressen, vilket inkluderar bl.a. att driva processer om så behövs.
Om en förvaltare bedömer att processföremålet är en reell tillgång i boet så är han eller hon berättigad att föra talan oavsett om en borgenär ställer säkerhet eller inte. Detta gäller även om processandet sker på en viss borgenärs risk men till förmån för en annan borgenär (NJA 1999 s. 131).
En konkursförvaltare som väcker talan har inte någon generell skyldighet att vid skadeståndsansvar se till att svaranden kan få ersättning för sina av domstol utdömda rättegångskostnader (NJA 2006 s. 420).
Borgenärsförordningens regler om möjligheten att ställa säkerhet och konkursförvaltarens skyldigheter att ta tillvara borgenärernas intressen kan leda till ovisshet om när Skatteverket bör ställa säkerhet för rättegångskostnader som boet kan komma att bli betalningsansvarig för.
Skatteverket anser att verket som huvudregel inte ska ställa säkerhet för motpartens rättegångskostnader när ett konkursbo vill väcka talan. I vissa fall kan det dock finnas skäl att frångå huvudregeln (Skatteverkets ställningstagande Ställande av säkerhet i samband med konkurs).
Ett undantag kan vara att processen gäller en rättsfråga som inte tidigare prövats. Frågan kan vara av betydelse för fler konkurser eller för kommande konkurser och det finns intresse av att driva målet som ett pilotfall.
Ett annat undantag kan vara att konkursförvaltaren avser att väcka talan i en annan stat och lagstiftningen i den staten kräver att käranden ställer säkerhet för svarandens rättegångskostnader.
Ett tredje undantag kan vara om Skatteverket är ensam eller helt dominerande konkursborgenär. Det kan möjligen anses stötande att konkursförvaltaren för statens räkning driver en process när motparten vid vinst aldrig kan få ersättning för sina rättegångskostnader. Skatteverket bör kunna ställa säkerhet då konkursboet saknar tillgångar och verket anser att process bör inledas trots att värdet av processen är osäker.
Det kan nämnas, att om förvaltaren avböjer att driva process kan Skatteverket ta över processen.
Huvudregeln att Skatteverket ska vara restriktivt med att ställa säkerhet gäller inte ställande av säkerhet i samband med att konkursboet ansöker om kvarstad. Avser frågan ställande av säkerhet i mål om kvarstad finns det skäl för verket att göra andra överväganden om säkerhet ska ställas. I regel får kvarstad endast beviljas om sökanden ställer säkerhet för den skada som kan tillfogas motparten (15 kap. 6 § RB).
Om sökanden ställer säkerhet får kvarstad beviljas om sökanden visat sannolika skäl för sitt anspråk. Om sökanden inte kan ställa säkerhet måste denne visa på synnerliga skäl för sitt anspråk för att rätten ska kunna befria från skyldigheten att ställa säkerhet (15 kap. 6 § RB). Regeln innebär en skillnad i den bevisning som ett konkursbo måste visa vid en ansökan om kvarstad beroende på om säkerhet ställs eller inte.
Efter att Högsta domstolen funnit att konkursboet inte kunde ställa säkerhet prövades frågan om det förelåg synnerliga skäl för konkursboets talan (NJA 1979 s. 317).
Viss vägledning beträffande bevisläget och kraven för att bli befriad från skyldigheten att ställa säkerhet kan hämtas från detta avgörande som avser prövning av bestämmelsen i dess tidigare lydelse. Avgörandet får fortfarande anses vara vägledande.
Skatteverket får ställa säkerhet för eller ta på sig betalningsansvar för kostnader som konkursboet kan bli skyldigt att betala på grund av andra åtgärder som boet vidtar.
Med konkurskostnad avses i detta sammanhang arvode och kostnadsersättning till förvaltaren (14 kap. 1 § KonkL). Om konkurskostnaderna inte kan tas ur konkursboet ska de betalas av staten (14 kap. 2 § KonkL). Om en förvaltare som t.ex. vill göra en utredning, beställa en datakörning eller rekvirera handlingar och boet saknar tillgångar som täcker utredningskostnaderna riskerar förvaltaren att få betala dessa själv. Detta kan inträffa om utredningen inte medför att boet tillförs medel och att Tillsynsmyndigheten i konkurs (TSM) motsätter sig att utgiften ses som en ersättningsgill konkurskostnad (se t.ex. NJA 1996 s. 618 och 794, NJA 1999 s. 358, NJA 2006 s. 662 och NJA 2009 s. 823). I en sådan situation kan Skatteverket ställa säkerhet för eller ta på sig betalningsansvar för kostnaderna. Innan verket tar beslut i frågan ska samråd ske med TSM (7 kap. 10 § KonkL).
Skatteverket har möjlighet att, i stället för konkursboet, betala förskott eller på annat sätt ta på sig betalningsansvar för förrättningskostnader som kan uppkomma i samband med att konkursboet begär verkställighet.
Det är i första hand gäldenären som ansvarar för förrättningskostnaderna i ett utsökningsmål. Kan kostnaderna inte tas ut av gäldenären får sökanden betala dessa (17 kap. 2 § UB). Kronofogden har rätt att begära betalning i förskott för kostnaderna (17 kap. 5 § UB). Om konkursboet saknar pengar att betala förskottet kan Kronofogden ställa in verkställigheten. För att undvika att tingsrättens beslut om kvarstad inte kan verkställas på grund av att boet saknar tillgångar kan Skatteverket gå in och betala förskottet.