Skatteverkets skyldighet att utreda

Skyldigheten att utreda framgår av skatteförfarandelagen

I skatteförfarandelagen finns en definition av oriktig uppgift (49 kap. 5 §). Enligt bestämmelsens första stycke handlar det om en uppgift oriktig om det klart framgår att

• en lämnad uppgift är felaktig
• en uppgift som ska lämnas till ledning för beskattningen har utelämnats.

Av detta stycke skulle man kunna dra slutsatsen att skattetillägg alltid kan tas ut redan om t.ex. en felaktig uppgift lämnats i en deklaration. Att så inte är fallet framgår av bestämmelsens andra stycke. Där sägs nämligen att det inte föreligger en oriktig uppgift om

• uppgiften tillsammans med övriga uppgifter som har lämnats eller godkänts utgör tillräckligt underlag för ett riktigt beslut
• uppgiften uppenbart inte kan läggas till grund för ett beslut.

Förutom att det måste finnas t.ex. en felaktig uppgift i en deklaration måste man alltså ta hänsyn till andra uppgifter som den uppgiftsskyldiga kan ha lämnat till ledning för sin egen beskattning. Likaså måste man göra en rimlighetsbedömning av uppgifterna.

Finns det olika typer av utredningsskyldighet?

Av 49 kap. 5 § andra stycket SFL framgår att Skatteverket har ett ansvar för att rätta en felaktighet om felet direkt framgår av deklarationsmaterialet, eller att åtminstone inleda en utredning om det av någon anledning framstår som uppenbart att en uppgift inte kan godtas. Hur långt detta ansvar sträcker sig måste bedömas i varje enskilt fall. Om det i ett visst fall konstateras att en sådan skyldighet föreligger, har Högsta förvaltningsdomstolen i praxis uttalat att det framstår som närmast uteslutet att deklarationen skulle ha godtagits utan vidare utredning. I Skatteverkets verksamhet kallas denna skyldighet att rätta en felaktighet eller inleda en utredning för en särskild utredningsskyldighet.

Denna särskilda utredningsskyldighet har endast betydelse när man ska bedöma om en oriktig uppgift har lämnats. Den ska därför inte sammanblandas med den skyldighet att utreda som gäller allmänt inom beskattningsförfarandet. Nedan förklaras skillnaden mellan dessa två situationer.

Skillnaden mellan allmän och särskild utredningsskyldighet

När det ska avgöras om en oriktig uppgift har lämnats är det viktigt att känna till skillnaden mellan det som allmänt gäller för Skatteverkets skyldighet att utreda ärenden och den skyldighet att utreda som har betydelse för om en oriktig uppgift har lämnats.

Allmän utredningsskyldighet

Att förvaltningsmyndigheter har en skyldighet att utreda kan sägas framgå redan av bestämmelsen om serviceskyldighet i 4 § FL (jfr RÅ 2006 ref. 15). I skatteförfarandelagen har det dock införts en uttrycklig bestämmelse om att Skatteverket ska se till att ärendena blir tillräckligt utredda (40 kap. 1 § SFL).

Skyldigheten för Skatteverket att utreda är en av grundprinciperna i beskattningsförfarandet. Detta innebär bl.a. att ett ärende i princip ska vara färdigutrett innan det når domstol (prop. 2010/11:165 s. 409).

I vissa fall kan någon utredning inte ske innan man fattar beslut. Detta är fallet för de beslut som meddelas automatiskt när t.ex. en skattedeklaration har lämnats i rätt tid (53 kap. SFL). I dessa fall får utredningsskyldigheten i princip bara betydelse i samband med omprövningar (prop. 2010/11:165 s. 410).

Skatteverkets skyldighet att utreda är tämligen långtgående. När en utredning av en fråga väl har inletts ska Skatteverket se till att underlaget för beslutet är så bra som möjligt. Skyldigheten att utreda innebär dock inte att Skatteverket måste påbörja en utredning i alla de fall en uppgift i en deklaration kan ifrågasättas.

Endast en mindre del av de deklarationer som lämnas till Skatteverket blir föremål för en manuell granskning, och urvalet görs i många fall på maskinell väg efter olika typer av riskanalyser. Det är också förutsatt av lagstiftaren att Skatteverkets granskningsverksamhet ska inrikta sig på deklarationsskyldiga som från olika aspekter är kontrollvärda (prop. 1989/90:74 s. 284 och prop. 1993/94:224 s. 22).

Särskild utredningsskyldighet

Med en särskild utredningsskyldighet avses en skyldighet för Skatteverket att rätta felaktigheter eller inleda en utredning om en misstänkt felaktighet. Denna skyldighet är av avgörande betydelse när man ska bedöma om en oriktig uppgift har lämnats i en deklaration. Som sägs ovan är Skatteverket inte skyldigt att utreda alla deklarationer där innehållet kan ifrågasättas. Att endast en mindre del av alla deklarationer i praktiken blir föremål för en manuell granskning och utredning saknar dock betydelse när man ska bedöma om en oriktig uppgift har lämnats. Den särskilda utredningsskyldigheten utgår således ifrån att alla deklarationer blir föremål för en viss granskning (se bl.a. resonemanget i SOU 2001:25 s. 220).

Uttrycket ”närmast uteslutet att Skatteverket skulle ha godtagit deklarationen utan närmare utredning”

Uppgifter i en deklaration kan på olika sätt indikera att det finns en felaktighet i deklarationen. Om dessa indikationer är av en viss styrka kan det ha uppkommit en särskild utredningsskyldighet för Skatteverket. Högsta förvaltningsdomstolen har i mål där en sådan skyldighet anses ha uppkommit uttalat att det framstår som närmast uteslutet att Skatteverket skulle godta deklarationen utan närmare utredning (RÅ 2003 ref. 4 och RÅ 2003 ref. 22). I en del äldre rättsfall har den uppgiftsskyldiga i sådana fall ansetts ha lämnat ett oriktigt yrkande och inte en oriktig uppgift (se bl.a. RÅ 1981 1:25).

Det är viktigt att framhålla att den särskilda utredningsskyldigheten endast utgår ifrån den deklaration, med eventuella bilagor, som lämnats till ledning för den egna beskattningen för t.ex. ett visst beskattningsår. Att det framkommer omständigheter av något annat material som gör att redovisningen i deklarationen kan ifrågasättas, innebär inte att det har uppkommit en särskild utredningsskyldighet. Sedan är det en annan sak att sådant material, t.ex. en kontrolluppgift, kan innebära att något skattetillägg inte får tas ut, trots att det föreligger en oriktig uppgift.

Rättsfall: uppgifter i en underrättelse om lagfart m.m.

Den uppgiftsskyldiga hade i sin deklaration inte redovisat en fastighetsförsäljning. Däremot framgick försäljningen av en underrättelse från Lantmäteriverket. Vidare hade den uppgiftsskyldiga gjort en fyllnadsinbetalning, och andra delägare till fastigheten hade redovisat sina försäljningar på ett korrekt sätt. Högsta förvaltningsdomstolen fann att det lämnats en oriktig uppgift och att uppgifterna i underrättelsen m.m. inte utgjorde sådana omständigheter som medförde något sådant utredningsansvar som har betydelse för frågan om skattetillägg (RÅ 2004 not. 104. Se även t.ex. RÅ 2004 not. 164).

Uttrycklig hänvisning till andra uppgifter

Även om en uppgift inte har lämnats till ledning för egen beskattning kan den ändå medföra att det uppkommer en särskild utredningsskyldighet för Skatteverket. Detta kan bli fallet om en uppgiftsskyldig i sin deklaration hänvisar till en uppgift som finns tillgänglig för Skatteverket. För att en hänvisning ska få denna verkan måste den vara tydlig och avgränsad. Det förutsätts därför att det framgår vilken konkret fråga som hänvisningen avser.

Exempel: hänvisning till en makes deklaration

I en inkomstdeklaration redovisas en försäljning av en fastighetsandel. I deklarationen hänvisas till makens deklaration där det finns ytterligare upplysningar om vissa kostnader som har lagts ned på fastigheten. Om det av makens deklaration framgår att vissa kostnader inte är avdragsgilla så har någon oriktig uppgift inte lämnats.

Att Skatteverket börjat utreda innebär inte att det finns en särskild utredningsskyldighet

Det kan vara så att de uppgifter som lämnats i en deklaration föranleder Skatteverket att påbörja en utredning. Enbart det faktum att Skatteverket ställt frågor till den uppgiftsskyldiga innebär dock inte att det finns en särskild utredningsskyldighet. Det beror på att det ställs vissa krav för att en lämnad uppgift ska ge upphov till en särskild utredningsskyldighet, nämligen att uppgiften uppenbart inte kan läggas till grund för ett beslut (49 kap. 5 § andra stycket 2 SFL).

Rättsfall: innehållet i en deklaration avviker från det normala

Som huvudregel är nedskrivningar av anläggningstillgångar inte avdragsgilla vid beskattningen. Högsta förvaltningsdomstolen fann i målet att någon särskild utredningsskyldighet inte hade uppkommit trots att innehållet i deklarationen föranlett Skatteverket att begära ytterligare upplysningar (RÅ 2004 ref. 11).

Vad krävs för att uppgifter i en deklaration ska medföra en särskild utredningsskyldighet?

Högsta förvaltningsdomstolen har i ett antal domar uttalat att Skatteverkets utredningsansvar kan aktualiseras om uppgifterna i en deklaration är otydliga eller motstridiga, eller att den uppgiftsskyldiga särskilt markerat en skatterättslig frågeställning (t.ex. RÅ 2003 ref. 4).

I vissa fall kan det vara förenat med svårigheter att avgöra om en uppgift, eller en utelämnad uppgift, innebär att det har lämnats en oriktig uppgift. Detta gäller särskilt när man inte enbart på grundval av uppgifterna i en deklaration kan fatta ett beslut, d.v.s. när man måste bedöma om uppgiften uppenbart inte kan läggas till grund för ett beslut (jfr 49 kap. 5 § andra stycket 2 SFL). Ibland kan uppgifter i en deklaration i och för sig inte anses som motstridiga, men redovisningen avviker i något avseende från vad som är vanligt i motsvarande situation. Det kan också vara så att det av de lämnade uppgifterna framgår att den uppgiftsskyldiga missuppfattat rättsläget eller det överlåtitits till Skatteverket att avgöra en viss skatterättslig fråga.

Uppgifter i en deklaration kan innebära att det uppkommer en särskild utredningsskyldighet för en skatterättslig frågeställning. Om det vid den utredning som påbörjas även framkommer andra felaktigheter och dessa inte framgått av deklarationen har det inte i den delen uppkommit någon särskild utredningsskyldighet.

En inkomstdeklaration innehåller fler uppgifter än en skattedeklaration

En inkomstdeklaration innehåller betydligt fler uppgifter än en skattedeklaration. Om den som ger in en skattedeklaration inte lämnar någon sidoupplysning kan det endast undantagsvis uppkomma en särskild utredningsskyldighet för Skatteverket. Något rent sådant fall finns inte heller i den praxis som utvecklats av Högsta förvaltningsdomstolen. Därför hänvisas nedan i huvudsak till avgöranden som rör inkomstdeklarationer. I förekommande fall är dock det som framgår av domarna även tillämpligt för skattedeklarationer.

Vad avses med en ”normal granskning”?

Utöver de uppgifter som efterfrågas i Skatteverkets deklarationsformulär ska den som deklarerar också lämna de övriga uppgifter som Skatteverket behöver för att kunna fatta korrekta beslut. Vidare förutsätts det att uppgifterna lämnas på ett så strukturerat sätt att Skatteverket ges en rimlig möjlighet att vid en normal granskning upptäcka t.ex. en motstridighet. Även om Skatteverket ska uppmärksamma t.ex. otydligheter eller motsägelser när deklarationer granskas är därför detta krav inte obegränsat. En deklaration kan först vid en mycket ingående granskning visa sig innehålla uppgifter som sammantagna skulle ha gett Skatteverket anledning att ifrågasätta t.ex. ett avdragsyrkande.

Med sidoupplysningar menas uppgifter som inte direkt framgår av fastställda formulär, t.ex. uppgifter under ”Övriga upplysningar” eller i bilagor till deklarationen. Utformningen av sidoupplysningar kan skilja sig mycket åt. Det kan vara fråga om allt ifrån en kort kommentar till omfångsrika bilagor. I vissa fall framgår det tydligt att den som deklarerar vill göra Skatteverket uppmärksam på en skatterättslig frågeställning, medan det i andra fall kan vara svårt att utläsa någon sådan avsikt.

Högsta förvaltningsdomstolen har uttalat att Skatteverkets särskilda utredningsskyldighet kan aktualiseras om uppgifterna i en deklaration är otydliga eller motstridiga, eller om den uppgiftsskyldiga särskilt har markerat en skatterättslig frågeställning. När Högsta förvaltningsdomstolen gjort denna bedömning har det lagts vikt vid om det framstår som närmast uteslutet att Skatteverket skulle ha följt deklarationen utan närmare utredning (t.ex. RÅ 2003 ref. 4 och RÅ 2004 ref. 11). Av Högsta förvaltningsdomstolens praxis får vidare anses framgå att utgångspunkten vid denna bedömning är vad Skatteverket kan upptäcka vid en normal granskning av deklarationer (RÅ 2003 ref. 22).

Bedömningen av vad som kan anses innefattas i uttrycket ”normal granskning” kan skilja sig åt beroende på omständigheterna i det enskilda fallet och det kan i vissa fall vara svårt att avgöra hur långt Skatteverkets särskilda utredningsskyldighet sträcker sig. Så kan t.ex. vara fallet om den uppgiftsskyldiga till sin deklaration har bifogat ett omfångsrikt material.

Som nämnts finns en skyldighet att lämna uppgifter på ett så strukturerat sätt att Skatteverket ges en rimlig möjlighet att vid en normal granskning upptäcka t.ex. en motstridighet. Den uppgiftskyldiga kan därför inte anses ha fullgjort sin uppgiftsskyldighet om uppgifter som rör en fråga har lämnats på olika ställen i en deklaration på ett sådant sätt att det krävs en ingående granskning för att en skatterättslig frågeställning eller en motstridighet ska kunna identifieras (uppgiftssplitning). Någon särskild utredningsskyldighet bör i ett sådant fall inte anses ha uppkommit för Skatteverket.

Om t.ex. ett aktiebolag till sin deklaration bifogar en omfattande årsredovisning kan det vara så att en noggrann genomgång av årsredovisningen skulle visa att ett avdragsyrkande i deklarationen är felaktigt. Allmänt måste i ett sådant fall gälla att det inte kan anses ingå i en normal granskning att en avstämning mot årsredovisningen görs av alla uppgifter som lämnas i deklarationsformulären. Om det inte i det enskilda fallet är så att en uppgift i ett deklarationsformulär motiverar en avstämning mot innehållet i årsredovisningen bör det krävas att den uppgiftsskyldiga uppmärksammar Skatteverket på att det finns en frågeställning som av någon anledning behöver utredas av Skatteverket. Om så inte är fallet är det svårt att hävda att t.ex. ett avdragsyrkande uppenbart inte kan läggas till grund för ett beslut eller, som Högsta förvaltningsdomstolen uttrycker det, att det framstår som närmast uteslutet att Skatteverket vid en normal granskning skulle godta deklarationen utan närmare utredning. Detta ligger också i linje med RÅ 1988 ref. 98, där Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att något oriktigt meddelande inte hade lämnats vid en felaktig överföring av ett rörelseresultat enligt en resultaträkning som bifogats till deklarationen. Domstolen motiverade sitt avgörande med att den korrekta uppgiften funnits tillgänglig på en väl synlig plats i deklarationsmaterialet.

Exempel: nedskrivning av anläggningstillgångar

Även om de sidoupplysningar som bifogats en deklaration är omfattande bör i vissa fall redan uppgifterna i deklarationsformulären kunna ge Skatteverket anledning att göra en avstämning mot uppgifterna i sidoupplysningarna. Detta kan vara fallet om en uppgift i ett deklarationsformulär i något hänseende avviker från det normala. Som exempel kan nämnas att ett aktiebolag i sitt räkenskapsschema gjort en nedskrivning av anläggningstillgångar som inte har återförts till beskattning. Eftersom en sådan nedskrivning endast undantagsvis är avdragsgill bör det ingå i Skatteverkets särskilda utredningsskyldighet att göra en kontroll om det i den bifogade årsredovisningen lämnats några kompletterande uppgifter om nedskrivningen.

Olika typsituationer då frågan om oriktig uppgift kan uppstå

Nedan finns en genomgång av ett antal olika situationer då frågan om oriktig uppgift kan uppstå. Med sidoupplysningar menas uppgifter som inte direkt framgår av fastställda formulär, t.ex. uppgifter under ”Övriga upplysningar” eller i bilagor till deklarationen.

Helt utelämnade uppgifter

Det framstår som självklart att det inte föreligger någon särskild utredningsskyldighet för Skatteverket om t.ex. en inkomst har utelämnats och det inte heller i övrigt finns några uppgifter om inkomsten i deklarationen. Lika självklart uppkommer ingen särskild utredningsskyldighet för Skatteverket om det i en deklaration finns ett felaktigt avdragsyrkande utan att det finns några andra uppgifter som ger Skatteverket anledning att ifrågasätta riktigheten av yrkandet.

Det föreligger ett stort antal avgöranden om oriktig uppgift där Högsta förvaltningsdomstolen endast behövt konstatera att det inte lämnats några uppgifter om en inkomst eller ett avdragsyrkande. Att domstolen i normalfallet inte uttalar sig särskilt om Skatteverkets skyldighet att utreda i sådana fall kan förefalla naturligt. Det har ju inte i deklarationen funnits något som gett Skatteverket anledning att misstänka att någon felredovisning skett.

Motstridiga uppgifter

En deklaration kan innehålla en felaktig uppgift samtidigt som det finns en annan uppgift som motsäger den felaktiga uppgiften. En sådan motstridighet kan framgå av en annan uppgift i ett deklarationsformulär eller av en uppgift som lämnats i en sidoupplysning. Högsta förvaltningsdomstolen har i flera fall funnit att någon oriktig uppgift inte förelegat på grund av sådana oförenliga uppgifter. I senare praxis har Högsta förvaltningsdomstolen i sådana fall anfört att det framstår som närmast uteslutet att Skatteverket skulle godkänna deklarationen utan ytterligare utredning.

Rättsfall: motstridighet i deklarationsformulär

Ett bolag gjorde i deklarationen avdrag med 11 819 895 kr för ”bokförda intäkter som inte är skattepliktiga” samtidigt som bolaget i räkenskapsschemats resultaträkning redovisade rörelseintäkter om totalt 5 151 376 kr. Högsta förvaltningsdomstolen fann att motsägelsen i deklarationen innebar att det framstod som närmast uteslutet att Skatteverket skulle godta deklarationen utan ytterligare utredning (RÅ 2002 ref. 20).

I bl.a. RÅ 1988 ref. 98, RÅ 2002 not. 117, RÅ 2003 ref. 4 och RÅ 2006 ref. 18 har det på motsvarande sätt inte ansetts föreligga någon oriktigt uppgift.

Rättsfall: motstridighet i en sidoupplysning

Genom en kryssmarkering i en deklarationsbilaga angavs att något lån inte hade tagits från ett bolag, samtidigt som det bl.a. upplystes om att en fastighet förvärvats från bolaget och att bolaget hade en fordran mot delägaren. Högsta förvaltningsdomstolen uttalade att det framstod som närmast uteslutet att Skatteverket utan ytterligare utredning skulle godta uppgiften att delägaren inte hade något lån från bolaget (RÅ 2005 not. 4).

Motsvarande bedömning har gjorts i bl.a. RÅ 1973 Fi 922, RÅ 1982 Aa 38 och RÅ 2004 not. 184.

Enligt Skatteverkets mening är dock skyldigheten för Skatteverket att uppmärksamma en motstridighet begränsad. Utredningsskyldigheten kan endast uppkomma om det inom ramen för en normal deklarationsgranskning finns en rimlig möjlighet för Skatteverket att uppmärksamma de oförenliga uppgifterna.

Uppgifter som avviker från det normala

Det kan förekomma att Skatteverket inleder en utredning för att redovisningen i något hänseende avviker från vad som är normalt i motsvarande situation. Även om det är avvikelsen som är orsaken till Skatteverkets utredning innebär den i sig inte att det har uppkommit en sådan särskild utredningsskyldighet som har betydelse för om en oriktig uppgift har lämnats.

Rättsfall: nedskrivning av anläggningstillgångar

En nedskrivning av anläggningstillgångar som redovisats i ett räkenskapsschema är i normalfallet inte skattemässigt avdragsgill och ska därför som huvudregel återföras till beskattning i deklarationen. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade dels att avdrag av detta slag kan föreligga under vissa förutsättningar, dels att uppgifterna i deklarationen inte motsade att en sådan avdragsrätt förelåg. (RÅ 2007 ref. 65). Det förelåg därför förutsättningar för att ta ut skattetillägg på grund av oriktig uppgift trots att det normala är att en sådan nedskrivning ska återföras till beskattning.

När det gäller nedskrivningar av olika typer av anläggningstillgångar har Högsta förvaltningsdomstolen gjort samma bedömning i bl.a. RÅ 2004 ref. 11, RÅ 2004 not. 164 och RÅ 2005 ref. 7. I RÅ 2003 ref. 4 fann dock Högsta förvaltningsdomstolen att det inte förelåg någon oriktig uppgift eftersom uppgifterna i deklarationen på ett tillräckligt tydligt sätt motsade att avdragsrätt kunde föreligga.

Även i andra situationer har Högsta förvaltningsdomstolen gjort en motsvarande prövning där redovisningen avvikit från det normala. Oriktig uppgift har ansetts föreligga i RÅ 2004 ref. 75 (tillämpning av schablonmetoden vid avyttring av aktier) och RÅ 2004 ref. 106 (återläggning av värdeminskningsavdrag). Däremot har en motsatt bedömning gjorts i RÅ 2004 not. 98 (allmänt avdrag för nystartad näringsverksamhet) och RÅ 2006 ref. 18 (fördelning av realisationsvinst mellan inkomstslagen tjänst och kapital).

Rättsfall: lågt redovisat underlag för särskild löneskatt på pensionskostnader

I deklarationen fanns en betydande differens mellan å ena sidan redovisade pensionskostnader och å andra sidan redovisat underlag för särskild löneskatt på pensionskostnader. Eftersom en sådan differens kan ha flera förklaringar ansågs en oriktig uppgift föreligga (HFD 2014 ref. 24).

Rättsfall: uppgifter framstår som orimliga

I deklarationen yrkades avdrag för resor till och från arbetet med 148 352 kr samtidigt som det i inkomstslaget tjänst redovisades en inkomst om 221 795 kr. Efter utredning framkom det att avdraget rätteligen uppgick till 14 835 kr. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen framstod det som närmast uteslutet att yrkandet, med hänsyn till beloppets storlek och dess relation till redovisad löneinkomst, skulle ha godtagits av Skatteverket utan närmare utredning (RÅ 2008 ref. 51).

I ett annat mål har däremot Högsta förvaltningsdomstolen ansett att det lämnats en oriktig uppgift när en inkomst av tjänst uppgick till i vart fall 220 000 kr samtidigt som avdrag yrkades med 85 066 kr för resor till och från arbetet. Även i detta fall förefaller det vara fråga om en en felskrivning av den deklarationsskyldiga eftersom avdraget rätteligen uppgick till 8 566 kr (RÅ 2008 ref. 61 II).

Rättsfall: uppenbar brist i deklarationen

Ett bolag hade i deklarationen inte redovisat någon sifferuppgift i deklarationsrutan för särskild löneskatt på pensionskostnader. Däremot hade bolaget i resultaträkningen tagit upp lönekostnader, pensionskostnader och kostnader för AMF- och ITP-avgifter med relativt betydande belopp. På grund av dessa uppgifter borde det enligt Högsta förvaltningsdomstolen ha stått klart för Skatteverket att det inte fanns tillräckligt underlag för ett beslut om beskattning. Att myndigheten vid en normal granskning av deklarationen inte skulle ha uppmärksammat en brist av detta slag bedömde domstolen som närmast uteslutet (RÅ 2003 ref. 22). Även i RÅ 1981 1:25 ansågs det föreligga en sådan brist som innebar att någon oriktig uppgift inte hade lämnats.

Sidoupplysningar

I en sidoupplysning kan den uppgiftsskyldiga t.ex. redogöra för omständigheter som har betydelse för hur ett i deklarationen yrkat kostnadsavdrag ska bedömas. En sådan sidoupplysning kan innebära att det för Skatteverket uppkommer en särskild utredningsskyldighet. Som utvecklats närmare ovan förutsätts dock, om det till deklarationen bifogade materialet är omfattande, att uppgifterna lämnas så strukturerat att Skatteverket ges en rimlig möjlighet att upptäcka en felredovisning inom ramen för en normal deklarationsgranskning.

Rättsfall: sidoupplysningar om internvinstkonto

Att ett bolag lämnat sidoupplysningar om internvinster innebar inte att det uppkom någon särskild utredningsskyldighet. Uppgifterna som lämnades hade närmast karaktären av information, d.v.s. de gav inte Skatteverket anledning att misstänka att bolaget hade gjort en felaktig bedömning (RÅ 2000 ref. 66 I). Se också kommentaren till detta avgörande på sidan Skyldigheten att lämna uppgifter.

Information om en intern aktieöverlåtelse lämnades i bilagor i RÅ 2009 not. 61. Däremot saknades uppgifter som gav Skatteverket anledning att utreda aktiernas marknadsvärde, och därmed hade en oriktig uppgift lämnats.

Rättsfall: en uppgift ansågs sakna substans

Den uppgiftsskyldiga beskattades med stöd av lagen mot skatteflykt efter att indirekt ha överlåtit sitt bolag till en utländsk kapitalförsäkring. I en bilaga till deklarationen hade endast ”Quaestus” uppgetts som tillgång, med ett visst värde. Högsta förvaltningsdomstolen fann att uppgifterna var substanslösa och inte kunde ligga till grund för taxering (RÅ 2010 ref. 51).

Högsta förvaltningsdomstolen har inte heller ansett att det förelegat någon särskild utredningsskyldighet för Skatteverket i RÅ 2006 not. 130 och RÅ 2010 ref. 67.

Rättsfall: avdrag för kapitalförlust

Avdrag yrkades för en kapitalförlust. Vidare hade den uppgiftsskyldiga lämnat följande sidoupplysning. ”Förlust; LI 402 94 42-599-”--631”. Högsta förvaltningsdomstolen bedömde att sidoupplysningen endast kunde ha avsett den redovisade förlusten. Domstolen fann vidare att det framstod som närmast uteslutet att den uppgivna kapitalförlusten skulle godtas utan vidare utredning av vad som egentligen avsågs med de angivna bokstäverna och siffrorna i deklarationen (RÅ 2008 not. 118). Förklaringen till att det ansågs föreligga en särskild utredningsskyldighet bör ha varit att de lämnade uppgifterna inte var möjliga att tyda.

Rättsfall: arbete på Grönland

I en deklaration saknades upplysningar om inkomster som en följd av ett arbete på Grönland. I deklarationen lämnades dock följande upplysning: ”Under år 1957 vistats utomlands (Nordöstgrönland)”. På grund av upplysningen och med hänsyn till övriga omständigheter ansågs inte någon oriktig uppgift ha lämnats (RÅ 1966 Fi 1606). Eftersom det framstår som oklart vad domstolen avsåg med ”övriga omständigheter” är det svårt att närmare kommentera detta mål. Det omnämns dock särskilt i prop. 2002/03:106 s. 234).

Fler exempel på mål där en sidoupplysning inneburit att någon oriktig uppgift inte har lämnats är RÅ 1964 ref. 1 och RÅ 1969 Fi 363.

Rättsfall: avdrag för periodiskt understöd

En sidoupplysning kan också ge vid handen att den uppgiftsskyldiga har missuppfattat en skattebestämmelse. Ett avdrag yrkades för periodiskt understöd till en son. I en sidoupplysning uppgavs bl.a. att eftersom sonen inte längre var skolpliktig så var understödet inget bidrag till uppfostran eller studier. För att få rätt till avdrag var dock inte skolplikten av intresse, utan avgörande var om några studier hade bedrivits. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen hade någon oriktig uppgift inte lämnats. Det förelåg således en skyldighet för dåvarande taxeringsnämnden att uppmärksamma denna missuppfattning (RÅ 1963 ref. 38).

Osanna uppgifter

Om osanna uppgifter lämnas i en deklaration framstår det som självklart att detta starkt talar för att en oriktig uppgift har lämnats. I det enskilda fallet kan det dock finnas andra uppgifter i en deklaration som klart utvisar att den osanna uppgiften inte är korrekt.

Rättsfall: osann uppgift om inbetalning till Riksbanken

Ett företag yrkade avdrag för avsättning till en allmän investeringsfond och uppgav oriktigt att en nödvändig inbetalning gjorts till Riksbanken. Något inbetalningsbesked från Riksbanken hade dock inte bifogats deklarationen – en uppgift som enligt gällande föreskrifter skulle bifogas. Högsta förvaltningsdomstolen fann att den osanna uppgiften innebar att en oriktig uppgift lämnats, detta även om avsaknaden av beskedet från Riksbanken gett taxeringsnämnden anledning att närmare undersöka om inbetalningen verkligen gjorts (RÅ 1987 ref. 171). Detta mål kan jämföras med RÅ 1981 1:25 som avsåg en avsättning till en investeringsfond.

Omständigheterna i målen var likartade. I det första målet fattades det en obligatorisk uppgift, men en oriktig uppgift ansågs ändå föreligga på grund av en osann uppgift. I det andra målet ansåg domstolen att det uppkommit en utredningsskyldighet därför att det fattades en obligatorisk uppgift. I det målet fanns dock inte någon osann uppgift.