OBS: Detta är utgåva 2018.12. Sidan är avslutad 2022.

Insolvensförordningen gäller inom hela EU, utom Danmark, och den omfattar de insolvensförfaranden som staterna anmält i särskild ordning. Dessa finns uppräknade i en bilaga till förordningen.

Uppdaterat denna sida

Innehållsförteckning

Förordningen gäller som nationell lag

För att marknaden inom EU ska fungera på ett bra sätt krävs det även att ländernas insolvensförfaranden fungerar effektivt i förhållande till varandra. Eftersom konkurs, ackord och liknande förfaranden är uttryckligen undantagna från Brysselkonventionens tillämpningsområde har det krävts en särskild reglering inom det insolvensrättsliga området.

I maj 2015 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 om insolvensförfaranden (omarbetning) (insolvensförordningen). Insolvensförordningen ersätter Rådets förordning (EG) 1346/2000 om insolvensförfaranden (2000 års insolvensförordning). Insolvensförordningen bygger på huvudprinciperna i 2000 års insolvensförordning, men innehåller många nyheter och är dessutom mycket mer omfångsrik än den tidigare. Insolvensförordningen ska tillämpas för insolvensförfaranden som har inletts efter den 26 juni 2017 (artikel 92 i insolvensförordningen). Liksom andra förordningar inom EU är insolvensförordning direkt tillämplig i Sverige. För att tillämpningen ska fungera på ett ändamålsenligt sätt har Sverige infört kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen (se nedan).

För insolvensförfaranden som har inletts före den 26 juni 2017 gäller 2000 års insolvensförordning (artikel 84 i insolvensförordningen). För information om 2000 års insolvensförordning hänvisas till 2017 års utgåva av Rättslig vägledning.

Förordningen gäller i nästan hela unionen

Insolvensförordningen gäller inom hela unionen, med undantag för Danmark, som ställt sig utanför det rättsliga samarbetet (ingressen skäl 88 i insolvensförordningen).

Om gäldenärens har sina huvudsakliga intressen (COMI) i unionen är insolvensförordningen tillämplig (ingressen skäl 25 i insolvensförordningen). Om en gäldenär har sina huvudsakliga intressen utanför EU är insolvensförordningen alltså inte tillämplig. Har gäldenären visserligen sitt säte utanför EU eller i Danmark men sina huvudsakliga intressen i en EU-stat är förordningen däremot tillämplig (se Skatteverkets rättsfallskommentar om insolvensförordningens tillämplighet).

Vilka gäldenärer omfattas?

Insolvensförordning syftar till att skapa mer av en ”andra chans-kultur” för gäldenärer. Jämfört med 2000 års insolvensförordning omfattar förordningen fler förfaranden som avser enskilda personer och även fler förfaranden som syftar till rekonstruktion av företag i stället för likvidation av företag (prop. 2016/17:125 s. 21).

Insolvensförordningen gäller för alla insolvensförfaranden som staterna anmält och som finns upptagna i bilaga A till förordningen, oavsett om gäldenären är en fysisk eller juridisk person, näringsidkare eller privatperson (ingressen skäl 9 i insolvensförordningen). Dock kan det aktuella landets interna regler ange att ett visst insolvensförfarande inte är tillämpligt på en viss kategori, t.ex. fysiska personer. I vissa stater är det t.ex. inte möjligt att försätta fysiska personer i konkurs.

Insolvensförordningen gäller enligt artikel 1.2 i insolvensförordningen inte för följande företag:

  • försäkringsföretag
  • kreditinstitut
  • värdepappersföretag samt andra företag eller institut, i den utsträckning dessa omfattas av direktiv 2001/24/EG
  • företag för kollektiva investeringar.

Om något sådant företag skulle bli insolvent ska man i stället tillämpa lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens. Denna lag bygger på två EU-direktiv: 2001/17/EG av den 19 mars 2001 om rekonstruktion och likvidation av försäkringsföretag (försäkringsdirektivet) samt 2001/24/EG av den 4 april 2001 om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut (bankdirektivet). Se vidare prop. 2005/06:37. När det gäller banker och andra kreditinstitut samt värdepappersbolag har EU beslutat om ett nytt s.k. resolutionsdirektiv (2014/59/EU). Samtidigt har EU även beslutat om vissa ändringar i bankdirektivet. För att införliva resolutionsdirektivet och ändringar i bl.a. bankdirektivet och krishanteringsdirektivet i svensk rätt har två nya lagar beslutats: lagen (2015:1016) om resolution och lagen (2015:1017) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut (se prop. 2015/16:5).

Vilka slags förfaranden omfattas?

I likhet med 2000 års insolvensförordning är insolvensförordningen tillämplig på kollektiva förfaranden som grundar sig på lagstiftning om insolvens och som innebär att en gäldenär helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare utses (artikel 1 a i insolvensförordningen).

Insolvensförordningen lägger betydligt större vikt än förr vid räddnings- och rekonstruktionsförfaranden. Tillämpningsområdet utvidgas därför till att omfatta även förfaranden som stärker förutsättningarna för att rädda ekonomiskt bärkraftiga företag som befinner sig i svårigheter och ge entreprenörer en andra chans. Tillämpningsområdet omfattar särskilt förfaranden som gör det möjligt att rekonstruera en gäldenär i ett skede där det endast finns en risk för insolvens eller som innebär att gäldenären helt eller delvis behåller kontrollen över sina tillgångar och sin verksamhet.

Vidare omfattas förfaranden för skuldnedsättning eller skuldsanering för konsumenter och egenföretagare, till exempel genom nedsättning av det belopp som gäldenären ska betala eller förlängning av den betalningstid som gäldenären beviljats. Eftersom dessa förfaranden inte nödvändigtvis behöver leda till att en förvaltare utses, bör de omfattas av förordningen om de äger rum under en domstols kontroll eller övervakning. I detta sammanhang bör termen kontroll inbegripa situationer där domstolen endast ingriper efter överklagande av en borgenär eller andra berörda parter (ingressen skäl 10 och artikel 1 b i insolvensförordningen).

Eftersom begreppet kontroll inbegriper situationer där domstolen ingriper först efter överklagande innebär det utvidgade tillämpningsområdet för svensk del att förordningen gäller för svenska skuldsaneringsbeslut.

Insolvensförordningen definierar insolvensförfarande som ett sådant förfarande som finns med i förordningens bilaga A (artikel 2.4 i insolvensförordningen).

De insolvensförfaranden som omfattas för Sveriges del är därmed konkurs, företagsrekonstruktion och skuldsanering (bilaga A i insolvensförordningen samt 2 § lag [2017:473] med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning).

Förordningen bör tillämpas på dessa förfaranden utan att domstolarna i en annan medlemsstat behöver undersöka om domstolen uppfyller villkoren. Nationella insolvensförfaranden som inte finns i bilaga A omfattas inte av insolvensförordningen (ingressen skäl 9 i insolvensförordningen).

Ytterligare förfaranden som kan omfattas av de gemensamma EU-reglerna är sådana som innebär att ett tillfälligt uppskjutande av enskilda verkställighetsförfarande beviljas av en domstol eller på grund av en lag i syfte att möjliggöra förhandling mellan gäldenären och dennes borgenärer. Några sådana förfaranden finns inte i svensk rätt (prop. 2016/17:125 s. 22).

Begreppet ”förvaltare”

Med begreppet förvaltare avses enligt artikel 2.5 i insolvensförordningen varje person eller institution som, även tillfälligt, har till uppgift att

  • kontrollera och godkänna fordringar som lämnats in i insolvensförfarandet
  • representera borgenärernas gemensamma intresse
  • helt eller delvis förvalta tillgångar över vilka gäldenären berövats sin rådighet
  • realisera de tillgångar som avses i punkten närmast ovan
  • eller övervaka förvaltningen av gäldenärens verksamheter.

Respektive stat anmält vilka egna slags aktörer som har dessa befogenheter (bilaga B till insolvensförordningen). Sverige har anmält förvaltare och rekonstruktör.

Skattemyndigheters rätt att agera

Varje borgenär som har en fordran har rätt att anmäla sina fordringar både i huvudförfarandet och i vilket sekundärförfarande som helst (artikel 32 insolvensförordningen). I förordningen anges särskilt att skattemyndigheter och socialförsäkringsorgan har samma rättigheter att agera som andra borgenärer (artikel 2.12 och ingressen skäl 63 i insolvensförordningen). Detta gäller även möjligheten att agera utanför den egna statens gränser. I ett avgörande från 2005 försatte till exempel the High Court of Ireland ett irländskt bolag i konkurs efter ansökan av den engelska myndigheten Customs & Excise (se Skatteverkets rättsfallskommentar Insolvensförordningen – en skattemyndighet har ansökt om konkurs i en annan stat).

Förordningen innebär ingen materiell reglering

Insolvensförordningen är inte någon materiell insolvenslag. Den reglerar enbart vilken eller vilka stater som är behöriga att öppna ett insolvensförfarande. Likaså regleras vilken nationell lagstiftning som ska gälla för förfarandet. I vissa situationer kan det bli aktuellt att tillämpa flera olika staters nationella lagstiftningar.

Vilken stats lag gäller?

Den materiella insolvensrätten regleras i allt väsentligt i medlemsstaternas nationella rättsordningar.

När ett förfarande enligt insolvensförordningen har inletts gäller som huvudregel att lagen i den medlemsstat där förfarandet inletts (lex concursus) är tillämplig (artikel 7 i insolvensförordningen). Denna huvudregel gäller både för huvudförfaranden och för territoriella förfaranden.

Undantag från huvudregeln

Från huvudregeln finns en rad undantag (artikel 8–18 i insolvensförordningen). Finns det t.ex. egendom i en annan stat än förfarandestaten ska det sakrättsliga skyddet för denna egendom bedömas efter lagstiftningen i den stat där egendomen finns. Bland de andra undantagen kan nämnas borgenärers rätt till kvittning (artikel 9), återtagandeförbehåll (artikel 10), avtal om fast egendom (artikel 11), verkan på registrerade rättigheter (artikel 14), samt anställningsavtal (artikel 13), verkningar av ett insolvensförfarande på pågående rättegångar eller skiljeförfaranden (artikel 18).

Av särskilt intresse för Skatteverket som konkursborgenär är bestämmelsen i artikel 16 i insolvensförordningen om rättshandlingar som kan återvinnas. Utgångspunkten är att inledandelandets bestämmelser gäller även i återvinningsfrågor (artikel 7.2.m i insolvensförordningen). I artikel 16 görs dock undantag från detta om den aktuella rättshandlingen omfattas av lagen i en annan medlemsstat och rättsordningen i denna stat inte tillåter att handlingen angrips på något sätt.

Undantaget kan orsaka praktiska problem, inte minst genom att medlemsstaternas reglering av återvinning skiljer sig åt, och ofta på ett betydande sätt (Mellqvist 2002, EU:s insolvensförordning m.m. – En kommentar s. 246).

Nytt: 2018-02-12

Om återvinning av en rättshandling aktualiseras i två medlemsstater, så måste konkursdomstolen pröva om återvinning kan ske både enligt konkurslandets lag och enligt den lag som är tillämplig på själva rättshandlingen. Återvinning är bara möjligt om svaret på båda frågorna är ”ja” (se Skatteverkets rättsfallskommentar EUD, mål nr C-557/13 – återvinning över landgränser).

Erkännande av insolvensförfaranden

En grundläggande utgångspunkt är att medlemsstaterna ska erkänna varandras insolvensförfaranden. Det innebär att om ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande har meddelats och fått verkan i en medlemsstat, ska det omedelbart och automatiskt erkännas av domstolarna i de andra medlemsstaterna utan att dessa kan pröva om domstolen där förfarandet inleddes är behörig (artiklarna 19 och 20 i insolvensförordningen). (Se också Skatteverkets rättsfallskommentar Insolvensförordningen – fråga om COMI i koncernförhållande).

Även andra beslut med anknytning till insolvensförfarandet, t.ex. ackord, ska erkännas utan krav på ytterligare formaliteter (artikel 32 i insolvensförordningen).

En medlemsstat kan dock vägra att erkänna ett beslut om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den statens rättsordning (artikel 33 i insolvensförordningen).

Huvudinsolvensförfarande: där de huvudsakliga intressena finns

I insolvensförordningen skiljer man på huvudinsolvensförfaranden och territoriella insolvensförfaranden.

Ett huvudinsolvensförfarande har rättsverkan inom hela unionen, d.v.s. det omfattar gäldenärens alla tillgångar (och skulder) inom hela unionen. Insolvensförordningen tar inte ställning till egendom utanför EU.

Insolvensförordningen bygger i första hand på s.k. COMI (platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen, centre of main interests). Ett huvudinsolvensförfarande får inledas i den medlemsstat där gäldenären har sina huvudsakliga intressen, COMI (artikel 3.1 i insolvensförordningen).

Juridiska personer

Bolag och andra juridiska personer presumeras ha sitt COMI där platsen för sätet är (artikel 3.1 andra stycket i insolvensförordningen). Jämfört med 2000 års insolvensförordning har insolvensförordningen förtydligats. Ett nytt tillägg klargör att platsen för COMI ska vara den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen på ett sätt som kan fastställas av tredje man (artikel 3.1. insolvensförordningen). Ändringen fastställer den praxis som finns från EU-domstolen.

Vid bedömningen av huruvida platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen är fastställbar för tredje man, bör man ta särskild hänsyn till borgenärerna och deras uppfattning om var en gäldenär förvaltar sina intressen. Om platsen för de huvudsakliga intressena ändras, kan detta innebära att borgenärerna vid lämplig tidpunkt måste informeras om den nya plats där gäldenären bedriver sin verksamhet, till exempel genom att adressförändringen påpekas i affärskorrespondens eller genom att den nya platsen offentliggörs på andra lämpliga sätt (ingressen skäl 28 i insolvensförordningen).

För att förhindra forum shopping (s.k. bankruptcy tourism) gäller presumtionen för COMI endast om sätet inte har flyttats till en annan medlemsstat inom en tremånadersperiod före ansökan om att ett insolvensförfarande ska inledas (artikel 3.1 andra stycket, skäl 31 insolvensförordningen samt prop. 2016/17:125 s. 23). Om ett byte av COMI medför att man bortser från presumtionen torde det inte leda till att behörigheten måste avgöras av gäldenärens gamla COMI, utan aktuellt COMI får bestämmas med hänsyn till samtliga relevanta omständigheter (Bogdan, Juridisk Tidskrift 2015/16 nr 1 s. 6).

Det finns två hovrättsavgöranden där bolag med säte i utlandet har ansetts ha sina huvudsakliga intressen i Sverige. Bolagen försattes därmed i konkurs i Sverige med stöd av artikel 3.1 i insolvensförordningen, d.v.s. konkursen i Sverige blev ett huvudförfarande enligt förordningen. I det ena fallet hade gäldenären säte i Finland (se Skatteverkets rättsfallskommentar Insolvensförordningen – finskt bolag med COMI i Sverige) och i det andra fallet var bolaget registrerat i Storbritannien (se Skatteverkets rättsfallskommentar EU:s insolvensförordning – fråga om ett utländskt bolag haft sina huvudsakliga intressen (COMI) i Sverige). Avgörandena avser tillämpning av 2000 års insolvensförordning men denna praxis är fortfarande aktuell vid tolkning av insolvensförordningen.

Brytande av presumtionen för juridiska personer

Det är möjligt att bryta presumtionen att det är sätet som är platsen för COMI. Domstolen bör göra en noggrann bedömning av om platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen faktiskt finns i den medlemsstaten. Om den juridiska personens huvudkontor finns i en annan medlemsstat än där sätet finns är det möjligt att bryta presumtionen. Om en övergripande bedömning av alla relevanta faktorer på ett sätt som kan fastställas av tredje part visar att centrum för företagets ledning och övervakning samt för tillvaratagande av företagets intressen finns i denna andra medlemsstat kan presumtionen brytas (ingressen skäl 30 i insolvensförordningen).

Möjligheterna att bryta presumtionen kommer från äldre praxis.

I ett rättsfall från EU-domstolen som gällde tillämpning av 2000 års insolvensförordning var det fråga om COMI i ett koncernförhållande (Eurofood-fallet). Gäldenären var ett dotterbolag som hade sitt säte i ett annat medlemsland än det land där moderbolaget hade sitt säte. EU-domstolen uttalade att presumtionen för att dotterbolagets sätesplats utgör COMI endast kan motbevisas genom omständigheter som är objektiva och fastställbara av tredje man. Ett exempel skulle kunna vara ett brevlådeföretag som inte bedriver någon verksamhet i den medlemsstat där dess säte är beläget. Om däremot ett bolag bedriver verksamhet i den medlemsstat där sätet är beläget bryts presumtionen inte av att bolagets ekonomiska val kontrolleras eller kan kontrolleras av ett moderbolag i en annan medlemsstat (se Skatteverkets rättsfallskommentar Insolvensförordningen – fråga om COMI i koncernförhållande).

EU-domstolen har i några senare avgöranden ytterligare utvecklat förutsättningarna för att bryta presumtionsregeln. Samtidigt har domstolen klargjort att presumtionsregeln i grunden står stark. Om bolaget leds och kontrolleras genom beslut från ett huvudkontor i säteslandet gäller presumtionen, även om verksamhetsutövandet och tillgångarna hänför sig till ett annat land. Om däremot bolaget, såvitt tredje man kan bedöma, även utövar sin ledning och styrning från detta andra land kan presumtionen brytas. Det avgörande momentet för att bestämma COMI är alltså var lednings- och kontrollbesluten fattas, inte var de genomförs. Om det således beträffande ett utländskt s.k. limited-bolag står klart att den faktiska lednings- och kontrollfunktionen utövas i Sverige så finns det också grund för att bryta presumtionen (se Skatteverkets rättsfallskommentar om motbevisning av presumtionsregeln och om tolkning av begreppet ”driftsställe”).

Fysiska personer som bedriver enskild näringsverksamhet

En fysisk person som driver enskild näringsverksamhet anses ha sina huvudsakliga intressen i Sverige, om det huvudsakliga verksamhetsstället finns här.

För att förhindra forum shopping (s.k. bankruptcy tourism) gäller presumtionen endast om det huvudsakliga verksamhetsstället inte har flyttats till en annan medlemsstat inom en tremånadersperiod före ansökan (artikel 3.1 tredje stycket i insolvensförordningen).

Fysisk person som inte bedriver näringsverksamhet

För en fysisk person som inte bedriver näringsverksverket ska platsen för de huvudsakliga intressena anses vara personens hemvist. För att förhindra forum shopping (s.k. bankruptcy tourism) gäller presumtionen endast om hemvisten inte har flyttats till en annan medlemsstat inom en sexmånadersperiod före ansökan om att ett insolvensförfarande ska inledas (artikel 3.1 fjärde stycket i insolvensförordningen och prop. 2016/17:125 s. 23).

Det bör till exempel vara möjligt att bryta presumtionen, om huvuddelen av personens tillgångar finns utanför den medlemsstat i vilken denne har sin hemvist.

Det bör också vara möjligt att bryta presumtionen om det kan fastställas att den huvudsakliga anledningen till att personen flyttade var att ansöka om insolvensförfarande inom den nya jurisdiktionen. En förutsättning är då att en sådan ansökan påtagligt skulle vara till nackdel för de borgenärer som hade sina rättshandlingar med gäldenären före flytten (ingressen skäl 30 i insolvensförordningen).

Äldre praxis som gällde tillämpning av 2000 års insolvensförordning är fortfarande aktuell.

Vid prövningen av om gäldenären har sin hemvist (och sina huvudsakliga intressen) i Sverige är folkbokföringen en omständighet som ska beaktas. En fysisk person har i allmänhet sin hemvist (sina huvudsakliga intressen) i den stat där personen är folkbokförd, om inte annat visas (NJA 2009 s. 383). Högsta domstolen har inte endast fört fram folkbokföringsförhållandet som ett bevisfaktum med högt bevisvärde utan gått längre än så och etablerat en regel om bevisbörda i form av en presumtionsregel, som gör att bevisbördan kastas om. Detta innebär att sökanden genom att åberopa att personen ifråga är folkbokförd i Sverige anses ha uppfyllt sin grundläggande skyldighet att styrka att platsen för det huvudsakliga intresset finns i Sverige. Presumtionen kan dock brytas. Även om sökanden åberopat folkbokföringen i Sverige kan svaranden likväl hävda att han eller hon har sitt huvudsakliga intresse i annat land, men detta måste i så fall ”visas”. Presumtionen bryts inte enbart av att svaranden presenterar utredning som gör frågan tveksam. Det krävs att utredningen styrker att det huvudsakliga intresset inte funnits i Sverige (se Skatteverkets rättsfallskommentar EU:s insolvensförordning – fråga om en i Sverige folkbokförd person haft sina huvudsakliga intressen (COMI) här).

På samma sätt gäller att om svaranden finns registrerad som utvandrad från Sverige så är presumtionen att hens huvudsakliga intressen inte finns i Sverige. I ett fall ansåg hovrätten dock att det trots en sådan registrering fick anses vara utrett att svaranden vid tidpunkten för konkursansökan haft sina huvudsakliga intressen i Sverige. Av handlingarna i målet framgick bl.a. att svaranden under flera veckor varit i kontakt med Skatteverket för att försöka hitta alternativa lösningar, att han registrerade sig som utvandrad till Frankrike sex dagar efter det att han underrättades om att konkursansökan skulle lämnas in, att han dessförinnan varit folkbokförd på samma adress i Sverige i 31 år, att han hade flera bolagsengagemang i Sverige, att han använde sin tidigare bostadsadress som särskild skatteadress och att hans familj alltjämt var folkbokförd på den tidigare bostadsadressen (Svea 2016-11-02, mål nr Ö 7826-16).

Om det kan visas att gäldenären har sina huvudsakliga intressen i en annan stat än folkbokföringsstaten får ett huvudförfarande öppnas där. Det ska dock påpekas att det i vissa stater kan vara omöjligt att försätta privatpersoner i konkurs. Andra stater kan göra skillnad mellan enskilda näringsidkare och rena privatpersoner.

Hur avgör man var gäldenären har sina huvudsakliga intressen?

Omständigheter som talar för att det huvudsakliga intresset kan finnas i Sverige kan vara

  • att bolaget har anställda i Sverige men inte på platsen för bolagets säte
  • att bolaget har verksamhetslokaler i Sverige men inte i sätesstaten
  • att företagsledaren är svensk medborgare eller är bosatt i Sverige
  • att bolagets verksamhet huvudsakligen riktar sig mot en svensk kundkrets
  • att bolagets administration sköts i eller från Sverige (ledning och kontroll)
  • att bolagets firmanamn är på svenska
  • att de flesta av bolagets borgenärer finns i Sverige.

Dessa omständigheter är inte en uttömmande uppräkning utan enbart en exemplifiering. Uppräkningen kan i tillämpliga delar även åberopas när det gäller fysiska personer.

Territoriellt förfarande: där driftställe finns

Även om COMI för en viss gäldenär finns i en medlemsstat så kan ett insolvensförfarande öppnas i en annan medlemsstat, under förutsättning att gäldenären har ett driftställe (establishment) där (artikel 3.2 i insolvensförordningen).

Ett sådant insolvensförfarande kallas territoriellt insolvensförfarande. Förfarandet omfattar endast egendom som finns inom den aktuella statens gränser (artikel 3.2 i insolvensförordningen). Däremot kan alla borgenärer inom EU, d.v.s. även i andra stater, göra sina fordringar gällande i förfarandet (artikel 45 i insolvensförordningen).

I och med att det territoriella förfarandet endast omfattar egendom som finns inom inledandestatens territorium så är det väsentligt att bestämma var en viss tillgång anses befinna sig i insolvensförordningens mening. Insolvensförordningen skiljer mellan åtta olika typer av egendom. Huvudregeln är att materiella tillgångar befinner sig där den fysiskt finns. Utöver detta finns reglerat vad som gäller för vissa andra typer av tillgångar, t.ex. vissa registrerade tillgångar, konton hos kreditinstitut, europeiska patent, upphovsrätt och fordringar (artikel 2.9 i insolvensförordningen).

Begreppet driftställe

Med driftställe menas varje verksamhetsplats där gäldenären annat än tillfälligt bedriver eller under en tremånadersperiod som föregår begäran om inledande av huvudinsolvensförfarandet har bedrivit ekonomisk verksamhet med personella och ekonomiska resurser (artikel 2.10 i insolvensförordningen).

Bestämmelsen om begreppet driftsställe är förtydligad jämfört med 2000 års insolvensförordning och syftar bl.a. till att försvåra att en gäldenär före inledandet av ett insolvensförfarande väljer att flytta sitt driftställe till den medlemsstat som har det förmånligaste regelverket (s.k. forum shopping) (prop. 2016/17:125 s. 23).

Äldre praxis som avser 2000 års insolvensförordning är fortfarande intressant för tolkningen av begreppet driftställe. Enligt EU-domstolen krävs det för att ett fast driftställe ska finnas att det finns en struktur för utövande av ekonomisk verksamhet med ett minimum av organisation och en viss stabilitet Förekomsten av enstaka tillgångar och avtal räcker inte för att ett driftställe ska finnas. Det är därför inte möjligt att öppna ett territoriellt förfarande i en stat enbart av den anledningen att gäldenären äger en fastighet där (se Skatteverkets rättsfallskommentar om motbevisning av presumtionsregeln och om tolkning av begreppet ”driftställe”).

I ett hovrättsavgörande ansågs ett utländskt bolag inte längre ha fast driftställe i Sverige sedan verksamheten här hade avvecklats. Eftersom konkursansökan gjordes efter denna tidpunkt kunde den inte tas upp till prövning (se rättsfallskommentar om territoriellt förfarande). I ett senare hovrättsavgörande har en filialregistrering hos Bolagsverket ansetts innebära att det funnits ett driftställe i Sverige och att behörigheten att ansöka om konkurs löpt fram till dess att filialen avregistrerats i filialregistret (se Skatteverkets rättsfallskommentar Konkursansökan mot utländskt bolag med filial i Sverige).

Två olika territoriella insolvensförfaranden

Det finns två olika territoriella insolvensförfaranden: sekundära territoriella insolvensförfaranden och självständiga territoriella insolvensförfaranden.

Sekundära insolvensförfaranden

Om gäldenären har ett driftställe i en medlemsstat men de huvudsakliga intressena finns i en annan medlemsstat, kan ett territoriellt insolvensförfarande inledas. Om det redan pågår ett huvudinsolvensförfarande när ett territoriellt insolvensförfarande inleds, är det senare förfarandet ett sekundärt insolvensförfarande (artikel 3.3 i insolvensförordningen).

Alla insolvensförfaranden kan vara sekundära insolvensförfaranden

Insolvensförordningen avskaffar det tidigare kravet att sekundära insolvensförfaranden måste vara likvidationsförfaranden. Förordningen tillåter att alla typer av insolvensförfaranden som finns med i förordningens bilaga A kan vara sekundära insolvensförfaranden. Anledningen till detta är att förordningen i högre grad syftar till att underlätta rekonstruktioner av verksamheter som på sikt bedöms ha ekonomiska möjligheter att överleva. För svensk del innebär det att både konkurs och företagsrekonstruktion skulle kunna genomföras som sekundära insolvensförfaranden.

Skuldsanering och F-skuldsanering kan dock endast vara huvudinsolvensförfaranden eftersom inledandet av dessa förfaranden förutsätter att gäldenären har sina huvudsakliga intressen i Sverige (3 § andra stycket lag [2017:473] med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning samt prop. 2016/17:125 s. 22 och s. 40).

Förvaltaren kan begära ett annat sekundärförfarande

Det kan förekomma att en ansökan om företagsrekonstruktion eller konkurs lämnas in till en svensk domstol för en gäldenär som inte har sina huvudsakliga intressen i Sverige, samtidigt som det pågår ett utländskt huvudinsolvensförfarande avseende samma gäldenär. Domstolen måste då ge förvaltaren möjlighet att begära att en annan typ av insolvensförfarande ska inledas i Sverige. Förutsättningen för att inleda en annan typ av förfarande än det som ursprungligen har begärts är att förutsättningarna i svensk rätt för detta förfarande är uppfyllda (artikel 38 i insolvensförordningen).

Förvaltaren kan överklaga beslutet att inleda ett sekundärt insolvensförfarande

Förvaltaren i ett huvudinsolvensförfarande får överklaga ett beslut om att inleda ett sekundärt förfarande i en annan medlemsstat (artikel 39 i insolvensförordningen). Artikeln skapar i praktiken en behörighet för förvaltaren att agera som part i ett insolvensförfarande som pågår i en annan medlemsstat (prop. 2016/17:125 s. 44).

Omvandling av inledda sekundära insolvensförfaranden

En förvaltare i ett huvudinsolvensförfarande får under vissa förhållanden begära att ett redan inlett sekundärt insolvensförfarande ska omvandlas till ett annat slags förfarande (artikel 51 i insolvensförordningen). En omvandling förutsätter att villkoren i nationell rätt för att inleda denna andra typ av förfarande är uppfyllda. Dels ska det finnas materiella förutsättningar för det begärda förfarandet, dels måste det finnas stöd i den inhemska lagstiftningen för en omvandling av förfarandet.

De svenska insolvensförfaranden som omfattas av insolvensförordningen är rättsligt helt åtskilda. Det finns inga möjligheter att omvandla ett sådant insolvensförfarande till en annan typ av förfarande. En annan sak är att olika insolvensförfaranden kan följa på varandra. Till exempel är det möjligt att under vissa förutsättningar försätta en gäldenär som genomgår en företagsrekonstruktion i konkurs (prop. 2016/17:125 s. 41–42).

Förebyggande av sekundära insolvensförfaranden

Ett sekundärförfarande i ett land där gäldenären har sitt driftställe kan inledas av en lokal borgenär för att skydda borgenären som anser att hen får större utdelning i sekundärförfarandet än i huvudförfarandet som pågår där gäldenären har sina huvudsakliga intressen, COMI.

Anledningen till borgenärens agerande kan bero på skillnaderna mellan de olika staternas reglering av förmånsrätter (Bogdan, Juridisk Tidskrift 2015/16 nr 1 s. 11). För att undvika att ett sekundärt insolvensförfarande inleds i onödan har förvaltaren fått rätt att göra ett åtagande för att förebygga att ett sekundärförfarande inleds.

Förvaltaren kan göra ett åtagande

Förvaltare i ett huvudinsolvensförfarande kan göra ett ensidigt åtagande för tillgångar som finns i den medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande kan inledas (ett s.k. syntetiskt förfarande). Åtagandet går ut på att förvaltaren vid fördelningen av dessa tillgångar kommer att följa de regler om utdelning och förmånsrätt som skulle ha gällt för borgenärer om ett sekundärt insolvensförfarande hade inletts i den medlemsstaten (artikel 36.1 i insolvensförordningen).

Borgenärerna ska godkänna åtagandet

Förvaltarens åtagande ska godkännas av de kända lokala borgenärerna. Godkännandet ska följa de nationella reglerna om omröstning och kvalificerad majoritet vid antagande av rekonstruktionsplaner enligt lagen i den medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande kunde ha inletts (artikel 36.5 i insolvensförordningen). För svensk del innebär det att ett åtagande ska anses vara godkänt av borgenärerna, om tre femtedelar av de röstande har godkänt åtagandet och deras fordringar uppgår till tre femtedelar av de röstberättigade fordringarnas sammanlagda belopp (9 § lag [2017:473] med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning). Vid en sådan omröstning kommer alla lokala borgenärer att delta, även sådana som har förmånsrätt för sina fordringar (prop. 2016/17:125 s. 42–43 och 59).

Säkerställande av att förvaltaren följer åtagandet

Om förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet har gjort ett åtagande som har godkänts av borgenärerna, finns det enligt insolvensförordningen en rätt för de lokala borgenärerna att vända sig till domstol för att säkerställa att åtagandet följs. De kan vända sig till domstolen i den stat där huvudinsolvensförfarandet har inletts (artikel 36.8 i insolvensförordningen).

Om det pågår det ett huvudinsolvensförfarande i Sverige kan de lokala borgenärerna i en annan medlemsstat där ett åtagande gjorts, vända sig till den svenska domstolen och begära att den vidtar lämpliga åtgärder, t.ex. kvarstad. De lokala borgenärerna kan också vända sig till tillsynsmyndigheten (prop. 2016/17:125 s. 43).

De lokala borgenärerna kan också vända sig till domstolen i den stat där ett sekundärt förfarande kunde ha inletts om inte åtagandet gjorts (artikel 36.9 i insolvensförordningen). I detta fall finns dock inte något pågående ärende i svensk domstol. Bestämmelsen får i stället anses ge uttryck för att ett åtagande enligt artikel 36 inte medför något hinder för de lokala borgenärerna att använda de möjligheter som kan finnas enligt nationell rätt för att få till stånd tillfälliga åtgärder och skyddsåtgärder. Frågan om det sedan finns möjlighet att vidta tillfälliga åtgärder eller skyddsåtgärder avgörs av nationell rätt. För svensk del skulle t.ex. kvarstad och andra säkerhetsåtgärder enligt 15 kap. rättegångsbalken kunna komma i fråga (prop. 2016/17:125 s. 44).

Självständiga territoriella förfaranden

Ett självständigt territoriellt förfarande får under vissa förutsättningar inledas även om något huvudförfarande inte pågår (artikel 3.4 i insolvensförordningen). Någon av följande förutsättningar måste då finnas:

  • Det är inte är möjligt att inleda ett huvudförfarande i den stat där gäldenären har sina huvudsakliga intressen.
  • Den sökande borgenären har hemvist eller säte inom den medlemsstat där det berörda driftstället är beläget.
  • Den sökande borgenärens fordran härrör från verksamheten vid detta driftställe.

För Skatteverkets del kan det vara aktuellt att ansöka om konkurs i Sverige när en person, fysisk eller juridisk, har ådragit sig skulder i Sverige som omfattas av BorgL.

Ett självständigt territoriellt förfarande kan, i vart fall i teorin, avse inte bara konkurs utan även rekonstruktion.

Ett sådant självständigt territoriellt insolvensförfarande blir automatiskt ett sekundärt insolvensförfarande när ett huvudinsolvensförfarande inleds (artikel 3.4 i insolvensförordningen).

Endast ett huvudförfarande

Enligt förordningen kan endast ett huvudförfarande tillåtas. Insolvensförfaranden som öppnas i andra stater efter det att ett huvudförfarande öppnats ska vara sekundära territoriella förfaranden. Vid prövningen av ett sådant sekundärt förfarande får domstolen inte göra någon egen insolvensprövning (artikel 27 insolvensförordningen). Detta gäller oavsett vilket slags huvudinsolvensförfarande det är fråga om.

Om det t.ex. har inletts ett rekonstruktionsförfarande i Sverige mot en gäldenär som har sitt COMI här i landet så ska alltså, oberoende av om gäldenären kan anses vara på obestånd i den svenska konkurslagens mening, en utländsk domstol vid inledandet av ett sekundärt förfarande inte pröva om gäldenären är på obestånd. Om det är fråga om att inleda ett sekundärt konkursförfarande i Sverige, så måste den svenska domstolen på motsvarande sätt utgå från att gäldenären är på obestånd. Detta gäller även om det utländska huvudförfarandet är ett rekonstruktionsförfarande (se rättsfallet EUD C-116/11).

Forumregler i Sverige

Insolvensförordningen reglerar endast den internationella behörigheten, d.v.s. insolvensförordningen pekar ut den medlemsstat vars domstolar får inleda ett insolvensförfarande. Vilka domstolar eller motsvarande organ i en medlemsstat som har lokal behörighet överlämnas däremot till nationell rätt (ingressen skäl 26 i insolvensförordningen). Om svensk domstol eller annan svensk myndighet är behörig enligt insolvensförordningen att inleda ett insolvensförfarande, avgörs den lokala behörigheten alltså av nationell rätt.

En ansökan om skuldsanering eller F-skuldsanering ska lämnas in till Kronofogden (4 § NSksanL och 4 § FSksanL).

För konkurs och företagsrekonstruktion hänvisas till de allmänna forumreglerna i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet (2 kap. 1 § KonkL och 2 kap. 1 § FrekL). Dessa forumregler innebär bl.a. att domstolen i den ort där gäldenären har hemvist eller säte är behörig (10 kap. 1 § RB). Även om gäldenären saknar hemvist eller säte i Sverige, finns bestämmelser om lokal behörighet som kan bli tillämpliga. Till exempel kan domstolen på den ort där gäldenären har tillgångar (10 kap. 3 § första stycket RB) eller har ingått avtal eller skuldsatt sig (10 kap. 4 § RB) vara behörig (prop. 2016/17:125 s. 29).

Om det finns skäl att ansöka om konkurs i Sverige och påstå att en konkurs ska vara ett huvudförfarande, trots att gäldenären inte har hemvist i Sverige, bör konkursansökan alltså lämnas in till den tingsrätt inom vars domkrets gäldenären bedriver verksamhet och därmed har tillgångar (10 kap. 3 § RB). Konkursansökan kan även lämnas in till den tingsrätt inom vars domkrets skattekontoret som påfört skatteskulden är beläget (10 kap. 4 § RB, jfr NJA 1980 s. 340). Se även Morgell, Juridisk Tidskrift 2010/11 nr 2 s. 425.

Forumregler vid talan som har nära samband till insolvensförfarandet

Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet har inletts ska vara behöriga att pröva en talan som är direkt hänförlig till insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta (artikel 6 i insolvensförordningen).

Exempel på en sådan talan är en talan om återvinning (avoidance actions) riktad mot svarande i andra medlemsstater samt talan som avser skyldigheter som uppkommer under insolvensförfarandet, t.ex. förskottsbetalning av förfarandekostnaderna. En talan om fullgörelse av skyldigheter enligt ett avtal som gäldenären ingick före inledandet av insolvensförfarandet utgör däremot inte en direkt följd av förfarandet (artikel 6 och ingressen skäl 35 i insolvensförordningen).

Om det pågår ett insolvensförfarande i Sverige, är alltså svensk domstol behörig att pröva också en sådan talan med nära samband till insolvensförfarandet.

Reservforum

Om det finns svensk domsrätt, men de svenska reglerna inte pekar ut någon lokalt behörig domstol, så gäller att den tingsrätt där ett insolvensförfarande har inletts eller där ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande kan överklagas ska vara reservforum för en talan med nära samband till insolvensförfarandet (12 § lag [2017:473] med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning).

Ett exempel på när det kan bli aktuellt att väcka talan vid ett sådant reservforum som pekas ut i bestämmelsen är om ett konkursförfarande har inletts vid svensk domstol och förvaltaren vill väcka talan om återvinning mot en svarande med hemvist i en annan medlemsstat. Om de svenska nationella forumreglerna i ett sådant fall inte pekar ut någon behörig domstol, är den domstol där insolvensförfarandet har inletts behörig att pröva även denna talan.

Om ett insolvensförfarande inte inleds vid en tingsrätt är behörig domstol i stället den tingsrätt som ett beslut om att inleda insolvensförfarandet kan överklagas till. Denna regel är tillämplig om det skulle väckas en talan med nära samband till ett skuldsaneringsförfarande eftersom ett sådant förfarande inleds hos Kronofogden. Av skuldsaneringslagarna framgår att Kronofogdens beslut om att inleda skuldsanering överklagas till tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt eller till Stockholms tingsrätt om gäldenären inte är bosatt i Sverige (45 § NSksanL och 47 § FSksanL samt prop. 2016/17:125 s. 62).

Förvaltaren har samma behörighet i hela EU

En förvaltare som är utsedd av en domstol i ett huvudförfarande har samma behörighet inom hela unionen som hen har enligt lagen i inledningsstaten, så länge inget förfarande har inletts i någon annan stat. Förvaltaren har även rätt att flytta egendom inom unionen (artikel 21 i insolvensförordningen). När förvaltaren agerar i en annan medlemsstat gäller rättsordningen i den stat inom vars territorium hen avser att vidta åtgärder. För Sveriges del bör detta innebära att en utländsk förvaltare har rätt att få handräckning av Kronofogden för att komma åt gäldenärens bokföring och tillgångar (7 kap. 14 § KonkL). Likaså bör förvaltaren ha rätt att begära exekutiv försäljning av gäldenärens fastighet utan särskild exekutionstitel (8 kap. 6 § KonkL).

Jämfört med 2000 års insolvensförordning utvidgas förvaltarens behörighet något så att den omfattar rätt för förvaltaren att använda tvångsåtgärder vid utövandet av sitt uppdrag i en annan medlemsstat än inledandestaten. En sådan rätt finns dock endast under förutsättning att tvångsåtgärden beslutats av domstol (artikel 21.3 i insolvensförordningen). För svensk del bör denna ändring inte ha någon större betydelse. En utländsk förvaltare kan, i samma utsträckning som en svensk förvaltare, framställa en begäran hos domstol om att tvångsåtgärder ska vidtas (prop. 2016/17:125 s. 33).

Om ett sekundärt territoriellt förfarande öppnas är det förvaltaren i detta förfarande som har företräde till tillgångarna i ”sekundärstaten”.

Om flera förfaranden pågår samtidigt, ett huvudförfarande och ett eller flera sekundära, är förvaltarna skyldiga att samarbeta och lämna varandra upplysningar (artikel 41 i insolvensförordningen). Denna skyldighet har inga sanktioner i förordningen. Anser domstolen eller en borgenär att en förvaltare inte fullgör sina skyldigheter får förvaltaren angripas vid den domstol som utsett honom eller henne och med tillämpning av lagstiftningen i den staten. I Sverige kan det bli fråga om att begära förvaltaren entledigad (7 kap. 5 § KonkL), bestrida arvodet (14 kap. KonkL) eller klandra förvaltarens slutredovisning (13 kap. 7 § KonkL). Det torde däremot knappast vara aktuellt för Skatteverket att vidta motsvarande åtgärder vid en domstol i någon annan stat.

Slutsatser för Skatteverket vid gränsöverskridande situationer

Vad gäller då för Skatteverkets del vid gränsöverskridande situationer? En första fråga är om en utländsk gäldenär bör begäras i konkurs i Sverige eller inte. Denna fråga får besvaras med ledning av vad som allmänt gäller i Skatteverkets borgenärsarbete. Det ska inte vara någon principiell skillnad om gäldenären är ett svenskt bolag eller ett bolag som är registrerat i en annan stat.

Finns det skäl att ansöka om konkurs bör det först klarläggas var gäldenären har sina huvudsakliga intressen. Detta är avgörande för i vilken EU-stat ett huvudförfarande kan inledas. Presumtionen är att ett bolag har sina huvudsakliga intressen i den stat där bolaget har sitt säte. Om Skatteverket gör gällande att ett bolag med säte i utlandet har sina huvudsakliga intressen i Sverige har Skatteverket bevisbördan för detta påstående.

Kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen

För att reglerna i insolvensförordningen ska kunna tillämpas på ett ändamålsenligt sätt har det införts vissa kompletterande bestämmelser på nationell nivå: lag (2005:1046) med kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen har ersatts med lag (2017:473) med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning. 2005 års kompletteringslag gäller för insolvensförfaranden som omfattas av 2000 års insolvensförordning (övergångsbestämmelserna punkt 3 lag [2017:473] med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning).

I en ansökan om konkurs eller företagsrekonstruktion ska sökanden ange och styrka grunden för ansökan, d.v.s. varför svensk domstol är behörig (4 § lag [2017:473] med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning). Svensk domstol är behörig att besluta om ett huvudinsolvensförfarande om gäldenärens huvudsakliga intressen finns i Sverige och om ett territoriellt insolvensförfarande om gäldenären har ett driftställe här och de huvudsakliga intressena i någon annan medlemsstat (artikel 3.2 i insolvensförordningen). Bestämmelsen innebär alltså att sökanden ska redogöra för och visa att antingen de huvudsakliga intressena finns i Sverige eller att det finns ett driftställe här och att de huvudsakliga intressena finns i en annan medlemsstat (prop. 2016/17:125 s. 55).

När det gäller territoriella insolvensförfaranden ska det i ansökan lämnas uppgifter som visar att gäldenären har ett driftställe i Sverige och att de huvudsakliga intressena finns i en annan medlemsstat. Om gäldenären har en registrerad filial enligt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m., är det normalt tillräckligt att lämna in ett bevis om detta. För att visa att de huvudsakliga intressena finns i en annan medlemsstat räcker det i princip att lämna in ett registreringsbevis som visar att den juridiska personen har haft sitt säte i en annan medlemsstat sedan åtminstone tre månader (prop. 2016/17:125 s. 55).

Om grunden för ansökan inte framgår och sökanden inte åtgärdar bristen ska ansökan avvisas (4 § andra stycket lag [2017:473] med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning).

Paragrafen gäller inte för ansökan om skuldsanering eller F-skuldsanering. Här behövs inga kompletterande bestämmelser om ansökans innehåll. Anledningen till det är att en sådan ansökan förutsätter att gäldenären har sina huvudsakliga intressen i Sverige (6 § NSksanL och 7 § FSksanL, prop. 2016/17: 125 s. 56).

Om en konkurs har inletts efter en borgenärs ansökan och förklarats vara territoriell har en hovrätt ansett att den inte kan omvandlas till ett huvudförfarande på begäran av en annan borgenär (RH 2006:25).

Konkursansökan i en annan stat

Skatteverket har även möjlighet att begära att ett insolvensförfarande ska inledas i en annan medlemsstat (se rättsfallskommentar Insolvensförordningen – en skattemyndighet har ansökt om konkurs i annan stat). Denna möjlighet står till buds både vad gäller huvudförfaranden och territoriella förfaranden, förutsatt att rekvisiten i övrigt är uppfyllda. En sådan begäran kommer då att handläggas enligt lagen i den stat i vilken ansökan görs. Detta gäller hela handläggningen, d.v.s. såväl i fråga om vad som krävs för att inleda ett förfarande och hur insolvensförfarandet i övrigt handläggs. Allt detta förutsätter goda kunskaper om lagstiftningen i den stat som Skatteverket överväger att ansöka i. Till detta kommer att Skatteverket med all sannolikhet måste anlita en advokat eller motsvarande i den andra staten. En konkursansökan utanför Sveriges gränser medför betydande kostnader.

Förfarande som inletts i en annan stat för svenska personer

På samma sätt som en domstol i Sverige kan inleda ett huvudinsolvensförfarande gällande personer som har säte eller hemvist i andra stater kan en domstol i de andra medlemsstaterna inleda huvudinsolvensförfaranden gällande personer (juridiska eller fysiska) som har säte eller hemvist i Sverige. Sverige är då bundet av de beslut som domstolen i den andra staten har meddelat. Av insolvensregistret kommer att framgå vilken typ av förfarande det är fråga om. Nästa fråga är om Skatteverket kan tillämpa någon av förordningens undantagsregler för att få svensk lag tillämplig på någon transaktion. Huvudregeln är annars att det är inledningsstatens rättsordning som gäller för hela förfarandet.

Särskilt om filialer

Det är viktigt att ha klart för sig om ett gäldenärsbolag är en filial till ett utländskt bolag eller ett dotterbolag. Ett dotterbolag är en självständig juridisk person med egna tillgångar och skulder. Om ett dotterbolag har sitt säte i Sverige är presumtionen att ett huvudförfarande ska inledas i Sverige. Endast om det visas att dotterbolaget har sina huvudsakliga intressen i en annan EU-stat kan ett huvudförfarande inledas i den staten.

En filial är däremot ingen självständig juridisk person utan en del av ett bolag som kan vara registrerat i en annan stat. En filial i Sverige ska visserligen ha egen bokföring och vara registrerad hos Bolagsverket, men eftersom filialen inte utgör ett särskilt rättssubjekt har den inte ansetts kunna försättas i konkurs (NJA 1980 s. 164 samt Svea HovR 2004-10-25, mål Ö 7696-04). Om en har filial ådragit sig skulder vid driftstället i Sverige som gör att det finns anledning att ansöka om konkurs, så ska alltså konkursansökningen riktas mot bolaget som sådant. Om inte bolaget har sina huvudsakliga intressen i Sverige så kommer en konkurs i Sverige att utgöra ett självständigt territoriellt förfarande och endast omfatta tillgångar i Sverige.

Om en utländsk filial saknar tillgångar för betalning av en fordran som grundar sig på verksamhet i Sverige, kan Skatteverket göra en anmälan till Bolagsverket för att få filialen avregistrerad från filialregistret. Förutsättningen är att Kronofogden har upprättat en utredningsrapport och att skulderna inte betalats fullt ut efter detta (18 § 4 och 19 § andra stycket lag [1992:160] om utländska filialer m.m.)

Ett utländskt företag som bedriver näringsverksamhet i Sverige genom en filial är bokföringsskyldigt enligt bokföringslagen (1999:1078) för den svenska verksamheten (11 § lag [1992:160] om utländska filialer m.m.). Detta innebär att det utländska företaget kan sökas i konkurs med stöd av 2 kap. 9 § KonkL

Information till utländska borgenärer

När ett insolvensförfarande har inletts i en medlemsstat ska ett särskilt formulär användas för att informera utländska borgenärer om det pågående insolvensförfarandet (artikel 54 i insolvensförordningen).

Underrättelseskyldigheten ska enligt 8 § lag [2017:473] med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning fullgöras av

  • konkursförvaltaren, i ett ärende om konkurs
  • rekonstruktören, i ett ärende om företagsrekonstruktion, eller
  • Kronofogden, i ett ärende om skuldsanering eller F-skuldsanering.

Underrättelsen till de kända utländska borgenärerna ska normalt göras genom ett särskilt standardformulär används.

Anmälan av borgenärers fordringar i insolvensförfaranden

En utländsk borgenär får anmäla fordringar på det sätt som godtas enligt lagstiftningen i inledandestaten (artikel 53 i insolvensförordningen). Borgenären ska få minst 30 dagar på sig att anmäla fordran räknat från det att beslutet om att inleda insolvensförfarandet offentliggjordes i insolvensregistret (artikel 55 i insolvensförordningen).

Standardformuläret behöver dock inte användas om insolvensförfarandet rör en fysisk person som inte bedriver näringsverksamhet, förutsatt att det inte krävs att borgenärerna anmäler sina fordringar för att de ska tas hänsyn till i förfarandet (artikel 54.4 i insolvensförordningen).

För svensk del skulle undantaget kunna aktualiseras i ärenden om skuldsanering och konkurs eftersom dessa förfaranden kan avse fysiska personer som inte bedriver näringsverksamhet. I skuldsanering förutsätts borgenärerna dock bevaka och anmäla sina fordringar (19 § NSksanL och 21 § FSksanL). Vid konkurs är det bara i samband med ett bevakningsförfarande som det formellt krävs att borgenärerna ska anmäla sina fordringar. Standardformuläret behöver inte användas vid konkurs för enskilda som inte bedriver näringsverksamhet, såvida inte ett bevakningsförfarande anordnas (prop. 2016/17:125 s. 39).

Insolvensförfaranden för medlemmar i en koncern

Insolvensförordningen innehåller nya bestämmelser som ska gälla när parallella insolvensförfaranden har inletts beträffande olika bolag i en koncern (artiklarna 56–77 i insolvensförordningen). De olika medlemsbolagens verksamheter är ofta sammankopplade och ekonomiskt beroende av varandra vilket kan medföra att de samtidigt får problem med sin solvens. Bestämmelserna om insolvensförfaranden i koncernförhållanden skapar inte något gemensamt EU-rättsligt förfarande för bolag tillhörande samma koncern. I den mån de olika medlemsbolagens COMI finns i olika medlemsländer kan bolagen enligt artikel 3.1 insolvensförordningen inte heller underkastas ett gemensamt huvudinsolvensförfarande i ett av medlemsländerna (Bogdan, Juridisk Tidskrift 2015/16 nr 1 s. 13).

De nya reglerna inriktar sig först och främst på samarbete och kommunikation mellan förvaltare, mellan domstolar och mellan förvaltare och domstolar (prop. 2016/17:125 s. 26).

Det införs en möjlighet till samordning av insolvensförfaranden i koncernförhållanden (artiklarna 61–77 i insolvensförordningen).

Samordning ska ske genom att en person utses till samordnare av de insolvensförfaranden som gäller koncernen. Samordnaren ska bl.a. lämna rekommendationer och föreslå en samordningsplan för koncernen. Samordningsförfarandet är frivilligt. Förvaltarna ska visserligen ta hänsyn till rekommendationerna och samordningsplanen, men är inte tvungen att följa dessa (artikel 70 i insolvensförordningen).

En förutsättning för att ett samordningsförfarande för en koncern ska aktualiseras vid en svensk domstol torde vara att det redan pågår ett insolvensförfarande vid domstolen. Insolvensförfarandet vid den svenska domstolen kan då antingen vara en konkurs eller en företagsrekonstruktion (prop. 2016/17:125 s. 47).

Offentliggörande av utländska insolvensförfaranden

Förvaltaren är skyldig att begära att inledandebeslut offentliggörs i varje annan medlemsstat där gäldenären har ett driftställe eller fast egendom (artikel 28–29 i insolvensförordningen). Skyldigheten gäller både huvudinsolvensförfaranden och territoriella insolvensförfaranden (prop. 2016/17:125 s. 34 f.)

Offentliggörandet är praktiskt betydelsefullt eftersom en sekundogäldenärs betalning av en skuld till insolvensgäldenären i stället för till förvaltaren är giltig om betalaren inte kände till insolvensförfarandet. Det presumeras då att betalaren hade kännedom efter, men inte före offentliggörandet (artikel 31 i insolvensförordningen). Rimligtvis menas här offentliggörande i den medlemsstat där betalningen skett eller där betalaren är hemmahörande (Bogdan, Juridisk Tidskrift 2015/16 nr 1 s. 11).

Vid offentliggörandet ska beslutet anmälas till Bolagsverket för kungörande i Post- och Inrikes Tidningar (5 § lag [2017:473] med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning).

Insolvensregister

Insolvensförordningen innehåller bestämmelser om inrättande och drift av s.k. insolvensregister. Bestämmelserna ska tillämpas från den 26 juni 2018 (artikel 92 b i insolvensförordningen).

Medlemsstaterna ska inrätta nationella insolvensregister (artikel 24 i insolvensförordningen). Registren ska innehålla information om pågående och avslutade insolvensförfaranden, t.ex. vilken typ av insolvensförfarande kopplat till bilaga A som har inletts, uppgifter om vilken domstol som handlägger förfarandet, om en eventuell förvaltare och om eventuella tidsfrister för att anmäla fordringar.

Medlemsstaterna har möjlighet att tillföra ytterligare information till sina register, t.ex. insolvensrelaterade näringsförbud för företagsledare (artikel 24.3 i insolvensförordningen).

Uppgifterna i registret ska offentliggöras snarast möjligt efter det att ett insolvensförfarande har inletts.

Avsikten med insolvensregistren är att förbättra möjligheterna för berörda borgenärer och domstolar att få del av relevant information i rätt tid och förhindra att parallella insolvensförfaranden inleds (ingressen skäl 76 i insolvensförordningen).

De olika nationella insolvensregistren ska kopplas samman och göras tillgängliga elektroniskt via den europeiska e-juridikportalen (artiklarna 25–27 i insolvensförordningen). Portalen ska tillhandahålla en söktjänst på alla unionens officiella språk (artikel 25 i insolvensförordningen). Reglerna om e-juridikportalen ska tillämpas från den 26 juni 2019 (artikel 92 c i insolvensförordningen).

Verkan av att ett insolvensförfarande avslutas

Om ett insolvensförfarande innebär upplösning av en juridisk person, ska den juridiska personen inte upphöra att existera förrän övriga insolvensförfaranden för samma gäldenär har avslutats eller förvaltaren eller förvaltarna i ett sådant förfarande har gett sitt samtycke till upplösningen (artikel 48.2 i insolvensförordningen).

I Sverige gäller t.ex. att ett aktiebolag är upplöst i och med att konkursen avslutas utan överskott.

För svensk del innebär förordningen i denna del att ett avslutat konkursförfarande i Sverige inte medför att den juridiska personen upplöses, om det pågår insolvensförfaranden för samma juridiska person i andra länder. I stället gäller då enligt förordningen att den juridiska personen kan upplösas först när övriga insolvensförfaranden för samma gäldenär har avslutats eller förvaltaren eller förvaltarna i ett sådant förfarande har gett sitt samtycke till upplösningen.

Referenser på sidan

Domar & beslut

  • EU-dom C-116/11 [1]
  • NJA 1980 s. 164 [1]
  • NJA 1980 s. 340 [1]
  • NJA 2009 s. 383 [1]
  • RH 2006:25 [1]
  • Svea 2016-11-02, mål nr Ö 7826-16 [1]
  • Svea HovR 2004-10-25, Ö 7696-04 [1]

EU-författningar

Lagar & förordningar

  • Konkurslag (1987:672) [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7]
  • Lag (1992:160) om utländska filialer m.m. [1] [2]
  • Lag (1996:764) om företagsrekonstruktion [1]
  • Lag (2005:1046) med kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen [1]
  • Lag (2007:324) om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter [1]
  • Lag (2016:676) om skuldsanering för företagare [1] [2] [3] [4]
  • Lag (2017:473) med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7] [8] [9]
  • Rättegångsbalk (1942:740) [1] [2] [3] [4] [5]
  • Skuldsaneringslag (2016:675) [1] [2] [3] [4]

Propositioner

Rättsfallskommentarer

  • EU:s insolvensförordning - För att starta ett territoriellt förfarande i Sverige för ett utländskt bolag har krävts att gäldenären vid tidpunkten för ansökan varit ekonomiskt verksam vid ett driftställe här. [1]
  • EU:s insolvensförordning - fråga om en i Sverige folkbokförd person haft sina huvudsakliga intressen (COMI) här. [1]
  • EU:s insolvensförordning – fråga om ett utländskt bolag haft sina huvudsakliga intressen (COMI) i Sverige [1]
  • EU:s insolvensförordning. Fråga dels om motbevisning av presumtionsregeln i artikel 3.1 andra meningen, dels om tolkning av begreppet ”driftställe” i artikel 3.2 [1] [2]
  • EUD, mål nr C-557/13 – återvinning över landgränser [1]
  • Insolvensförordningen - en skattemyndighet har ansökt om konkurs i annan stat [1] [2]
  • Insolvensförordningen - fråga om COMI i koncernförhållande [1] [2]
  • Insolvensförordningen har ansetts tillämplig på ett danskt bolag som bedrivit verksamhet genom filial i Sverige, eftersom bolaget ansetts ha sina huvudsakliga intressen (COMI) här. [1]
  • Insolvensförordningen – finskt bolag med COMI i Sverige [1]
  • Konkursansökan mot utländskt bolag med filial i Sverige [1]

Övrigt

  • Bogdan, EU:s omarbetade insolvensförordning, Juridisk Tidskrift nr 1, 2015/16 [1] [2] [3] [4]
  • Mellqvist 2002, EU:s insolvensförordning m.m. – En kommentar [1]
  • Morgell, EU:s insolvensförordning – svensk domstolspraxis, Juridisk Tidskrift nr 2 2010/11 [1]