Den som ger ut ersättning för arbete ska betala

Vem är det ”som utger” en ersättning?

Skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter gäller för betydligt fler än bara arbetsgivare i den betydelse uttrycket har både inom andra rättsområden och i dagligt tal. Lagbestämmelserna finns i socialavgiftslagen (2000:980), SAL. Begreppet arbetsgivare används inte i lagtexten utan i stället sägs att den som utger avgiftspliktig ersättning ska betala arbetsgivaravgifter (2 kap. 1 § SAL). Det betyder att förutom arbetsgivare är normalt även andra som ger ut avgiftspliktig ersättning skyldiga att betala avgifter. Se även om begreppet utgivare av en ersättning i förarbetena till SAL (prop. 2000/01:8 sid. 73). Med avgiftspliktig ersättning menas löner, arvoden, förmåner och andra ersättningar för arbete (2 kap. 10 § SAL). Det ska alltså handla om att någon har gett ut ersättning för ett arbete som har eller ska utföras. Det finns inget krav på att det ska finnas ett anställnings- eller uppdragsförhållande för att utgivaren ska bli skyldig att betala arbetsgivaravgifter. Det finns heller inget krav på att arbetet ska ha utförts åt den som är utgivare. Den som utger ersättningen ska betala avgifterna även om det är ett arbete utfört åt någon annan. Du kan läsa mer om detta, som ibland kallas för det utvidgade arbetsgivarbegreppet, på sidan Ersättningar med anledning av ett avtal om arbete.

Även utländska juridiska personer och begränsat skattskyldiga fysiska personer som ger ut avgiftspliktiga ersättningar för arbete i Sverige är normalt skyldiga att betala arbetsgivaravgifter. Läs även vad räknas som arbete i Sverige (se nedan).

Eftersom det ska handla om ersättning för arbete innebär det att ersättningar för köp av varor eller rättigheter inte är underlag för arbetsgivaravgifter. Läs mer om denna gränsdragning på sidan Ersättning för arbete.

Endast på ersättningar till fysiska personer

Det är bara ersättningar till fysiska personer som kan vara underlag för arbetsgivaravgifter, aldrig ersättningar till juridiska personer, exempelvis aktiebolag, handelsbolag och föreningar. Det följer av huvudprincipen i socialförsäkringen, nämligen att avgifter ska betalas endast för ersättningar eller inkomster som grundar rätt till förmåner från socialförsäkringen som sjukpenning, pension m.m.

Även på ersättning till den som bedriver näringsverksamhet men inte är godkänd för F-skatt

Arbetsgivaravgifter ska normalt betalas av den som utger en avgiftspliktig ersättning, dvs. någon form av ersättning för arbete eller på grund av ett avtal om arbete. Det saknar helt betydelse för avgiftsplikten om betalningsmottagaren är anställd, uppdragstagare eller egenföretagare. Arbetsgivaravgifter ska betalas oavsett om mottagaren av ersättningen ska redovisa den som inkomst av tjänst eller av näringsverksamhet. Det är viktigt att skilja detta från vad som gäller för ersättningar till den som är godkänd för F-skatt. Om mottagaren har F-skatt ska utgivaren inte betala arbetsgivaravgifter.

Kan barn vara arbetsgivare?

Det kan inträffa att barn ger ut ersättning för arbete. Fråga är då om barnet också blir skyldigt att betala arbetsgivaravgifter. Frågor om det uppkommer främst i samband med att barn som har rätt till assistansersättning inte köper assistans av en anordnare utan själva vill anställa sina personliga assistenter. Ett annat exempel kan inträffa när en god man utsetts för ett barn.

Skatteverket anser normalt att när ett barn, dvs. den som är under 18 år, ger ut ersättning är det barnets förmyndare som är skyldig att betala arbetsgivaravgifter. Eftersom barn i huvudsak saknar rättslig handlingsförmåga kan barnet inte med rättslig verkan betala ut ersättning till sin personliga assistent, förmyndare, god man eller förvaltare. Ersättningen får i stället anses vara utbetald av den underåriges förmyndare, i normalfallet någon av barnets föräldrar. Detta gäller även om barnet betalar ut avgiftspliktig ersättning till sin egen förälder när denne arbetat som barnets personliga assistent.

Vem ska betala arbetsgivaravgifter vid företagsombildningar?

I samband med företagsombildningar, t.ex. när en enskild näringsidkare börjar bedriva verksamheten i form av aktiebolag, uppstår ibland frågan om ansvaret för betalning av arbetsgivaravgifter kan övergå till aktiebolaget med retroaktiv verkan. Ombildningen har kanske skett under året och företagaren önskar redovisa verksamheten som om aktiebolaget bedrivit verksamheten från årets början.

Sådana retroaktiva företagsombildningar godtas inte vid inkomstbeskattningen (1 kap. 13 § tredje stycket IL).

När det gäller redovisning av arbetsgivaravgifter har retroaktiva övertaganden inte accepterats i praxis. Ett avgiftsmål har prövats av Försäkringsöverdomstolen (FÖD) i dom 1981-02-03, mål nr 2440/78. FÖD var vid denna tid högsta instans i mål om arbetsgivaravgifter. Målet gällde retroaktiv överlåtelse av verksamheten i en enskild firma till ett aktiebolag. Frågan i målet var vem som hade ansvaret för inbetalning av arbetsgivaravgifter för den tid då verksamheten retroaktivt hade övertagits av bolaget. FÖD fann att ansvaret för arbetsgivaravgifter inte kunde åläggas bolaget för löner utbetalade fram till dagen för bolagets registrering hos Patent- och registreringsverket. Den enskilda näringsidkaren ansågs ansvarig för arbetsgivaravgifter för tiden före bolagets registrering. Kammarrätten har också prövat frågan om ansvar för arbetsgivaravgifter för tid före ett aktiebolags registrering och kommit till samma resultat som FÖD (KRNS 1982-10-27, mål nr 3236-1982). Något avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen finns inte där frågan om avgiftsskyldigheten i samband med företagsombildningar har berörts.

Vem ska betala avgifter vid betalningsförmedling?

Huvudregeln som säger att det är utgivaren av en ersättning som ska betala arbetsgivaravgifter är inte absolut. När själva utbetalningen har förmedlats av någon annan övergår inte ansvaret för avgifterna till den som verkställer utbetalningen. Utbetalningen av ersättningen görs i dessa fall för arbetsgivarens eller utgivarens räkning. Det vanligaste exemplet på detta är när en arbetsgivare uppdrar åt banken att ta hand om utbetalning av lönerna till de anställda. Självfallet ska inte banken betala arbetsgivaravgifter på dessa utbetalningar. En annan vanlig form av betalningsförmedling är factoring (se nedan).

Ett exempel på utbetalning för en arbetsgivares räkning har prövats av Högsta förvaltningsdomstolen (RÅ 1993 ref. 18). Ett filmbolag hade betalat ut ersättningar till Svenska Teaterförbundet. Förbundet hade därefter fördelat och betalat ut ersättningarna till dem som medverkat i filmer. Skälet till det var att filmerna spreds i större omfattning än vad som var avtalat från början. HFD konstaterade att de personer som fått ytterligare ersättning för sin medverkan varit anställda av filmbolaget. Ersättningarna ansågs direkt kopplade till de engagemang de medverkande tidigare haft hos bolaget. Trots ersättningarnas upphovsrättsliga karaktär ansåg HFD att de var grundade på ett anställningsförhållande mellan bolaget och de vid inspelningen medverkande personerna. HFD uttalade slutligen att det faktum att ersättningarna utbetalades till Svenska Teaterförbundet i stället för direkt till berörda personer inte förändrade ersättningens karaktär. Filmbolaget blev därför skyldigt att betala arbetsgivaravgifter på dessa ersättningar. Lagstiftningen var visserligen annorlunda vid tiden för domen men utgången torde inte ha blivit annan på grund av bestämmelsen i 2 kap. 1 § SAL. Eftersom Teaterförbundets utbetalningar gjordes för filmbolagets räkning skulle filmbolaget anses som utgivare.

Vem ska betala avgifter vid factoring?

En företeelse som ligger nära betalningsförmedling är factoring, som innebär att ett finansieringsföretag köper upp fakturor från olika företagare som ställt ut fakturorna. Den som är betalningsskyldig enligt fakturan ska då göra betalningen av fakturabeloppet till factoringföretaget. Syftet med förfarandet är att den som ställt ut fakturan, mot en viss ersättning till factoringbolaget, snabbt ska få sin betalning. Om den ursprungliga fakturautställaren är en enskild företagare som inte är godkänd för F-skatt och fakturabeloppet avser utförda tjänster ska arbetsgivaravgifter betalas. Det förhållandet att fakturautställaren överlåtit sin rätt till betalning till någon som har F-skatt, t.ex. ett factoringbolag, fritar inte utbetalaren, från sin skyldighet att betala arbetsgivaravgifter. Factoringbolagets skatteform saknar här helt betydelse. Factoringbolaget betalar visserligen en del av arbetsersättningen till den som utfört arbetet, men betalningen ska endast ses som ett köp av fakturautställarens fordran. Jämför följande uttalande i prop. 1991/92:112 s. 172.

”Eftersom skyldigheten att göra skatteavdrag inte har knutits an till den som i praktiken tar emot ersättningen kan en arbetsgivare inte undgå avdragsskyldigheten genom att låta någon som har en F-skattsedel ta emot ersättningen för arbetstagarens räkning.”

Uttalandet behandlar skyldigheten att göra skatteavdrag men kan tillämpas även beträffande avgifter.

Vem ska betala avgifter i samband med konkurs?

Vid löneutbetalningar i samband med konkurser uppstår ibland frågor om vem som är avgiftsskyldig för löneutbetalningarna. Konkursgäldenären är skyldig att betala arbetsgivaravgift på löner som gäldenären betalat ut till konkursutbrottet. Om konkursboet driver verksamheten vidare efter konkursutbrottet och avlönar arbetskraft är det konkursboet som är skyldigt att betala arbetsgivaravgifter på utgivna löner.

Om de som tidigare varit anställda hos konkursgäldenären har fordran på utebliven lön och uppsägningslön, betalas vanligen sådana lönefordringar ut av länsstyrelsen genom den statliga lönegarantin. Med ersättning för arbete likställs garantibelopp enligt lönegarantilagen (2 kap. 11 § 2 SAL). Bestämmelsen innebär att länsstyrelsen betalar arbetsgivaravgifter på garantibeloppet som länsstyrelsen utgett för arbetstagares lönefordran hos arbetsgivare som har försatts i konkurs.

Det förekommer att de tidigare anställda genom utdelning i konkursen får hela eller del av sina lönefordringar betalda. Det har då rått tvist om vem som är skyldig att betala arbetsgivaravgifterna. HFD har avgjort frågan i målet RÅ 2000 ref. 29. Målet avsåg löner som de anställda tjänat in vid arbete hos ett bolag som försatts i konkurs. HFD fann att ett konkursbo blir betalningsskyldigt för arbetsgivaravgifter när boet vidtar åtgärder i form av utbetalning av lönefordringar. Enligt HFD gäller detta oavsett om lönefordringen är att hänföra till tiden före konkursutbrottet eller beror på att boet vid fortsatt drift av verksamheten självt avlönat personal. Konkursboet är i båda fallen att anse som utgivare och därmed betalningsskyldigt för den skuld på arbetsgivaravgifter som uppkommer när lönerna betalas ut.

Semesterkassor

Inom byggnadsbranschen förekommer det fortfarande ett system med semesterkassor. Frågan om vem som ska ses som utgivare av de utbetalningar som en semesterkassa gör till anställda i byggnadsföretag behandlas på sidan Ersättningar som likställs med ersättning för arbete.

Vad räknas som arbete i Sverige?

Den som utger avgiftspliktig ersättning för arbete i Sverige ska betala arbetsgivaravgifter (2 kap. 1 och 4 §§ SAL). Med begreppet ”arbete i Sverige” menas förvärvsarbete i verksamhet här i landet (1 kap. 6 § SAL). Var utbetalaren eller arbetsgivaren hör hemma saknar här helt betydelse. Ett utländskt företag som anlitar arbetskraft för arbete i Sverige ska betala arbetsgivaravgifter i Sverige även om företaget inte har något fast driftställe här. Det är således tillräckligt att någon ger ut ersättning för arbete i Sverige oavsett om den som utför arbetet är bosatt här och lokalt anlitad eller om hen sänts hit för arbetet. Dock finns i regel krav på viss minsta tid i Sverige för att utgivaren ska bli avgiftsskyldig här när någon sänts hit av utländska utgivare.

I vissa fall kan även ersättning för arbete som rent fysiskt har utförts utomlands bli underlag för arbetsgivaravgifter. Det kan inträffa i följande fall:

1. När den som utfört arbetet ska omfattas av svensk socialförsäkring enligt EU-rätten.
2. När den som utfört arbetet ska omfattas av svensk socialförsäkring enligt avtal med andra stater (avtal och konventioner om social trygghet).
3. I andra fall än det som sägs under 1 eller 2 när arbetet utomlands ska räknas som arbete i Sverige enligt SFB:s bestämmelser (utsändningsfall).

Lagreglerna om punkterna 1 och 2 finns i 2 kap. 4 § SAL. Bestämmelsen enligt punkten 3 finns i 1 kap. 8 § SAL som hänvisar till 6 kap. 4 § SFB.

På motsvarande sätt kan det inträffa att arbete som utförs i Sverige ändå inte ska räknas som arbete i Sverige då EU-rätten eller ett avtal om social trygghet kan medföra begränsningar i skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter (1 kap. 3 § SAL). Även enligt svensk lag gäller vissa begränsningar. Om en utländsk arbetsgivare, som inte har ett fast driftställe här, sänder hit någon för arbete i Sverige och arbetet kan antas vara längst ett år ska det inte räknas som arbete i Sverige och arbetsgivaravgifter ska inte betalas här (1 kap. 8 § SAL och 6 kap. 4 § SFB).

Läs mer om arbetsgivaravgifter vid internationella sammanhang.

Särskilda regler för sjömän

Frågan om i vilket land sjömän som arbetar ombord på fartyg i internationell trafik ska anses arbeta avgörs i praktiken av vilken flagga fartyget för. När arbetet ombord på fartyg räknas som arbete i Sverige ska sjömannens arbetsgivare betala arbetsgivaravgifter enligt samma regler och med samma procentsatser som gäller för arbetsgivare i allmänhet. Det förutsätter att det är arbete på ett svenskt handelsfartyg (1 kap. 7 § SAL och 6 kap. 3 § SFB). I SFB sägs att arbete som sjöman på svenskt handelsfartyg ska anses som arbete i Sverige. Med sjöman avses sådan arbetstagare som är anställd för fartygsarbete och som under den tid han eller hon tjänstgör ombord har befattning på fartyget (3 § sjömanslagen [1973:282]). Vad som avses med svenskt fartyg framgår av 1 kap. 1-1b §§ sjölagen (1994:1009). Ett svenskt fartyg för svensk flagg.

Som arbete i Sverige ska också räknas arbete på ett utländskt handelsfartyg som svensk redare hyr i huvudsak obemannat (bareboat charter) om sjömannen är anställd hos redaren eller hos någon av redaren anlitad arbetsgivare. Detta gäller även vid anställning hos ägaren till ett svenskt handelsfartyg eller hos någon arbetsgivare som anlitats av ägaren om fartyget hyrs ut till utländsk redare i huvudsak obemannat (6 kap. 3 § SFB). Reglerna innebär att arbetsgivaravgifter ska betalas på löner och andra ersättningar för arbete till sjömän när arbetet ska anses som arbete i Sverige. Det gäller oavsett var sjömannen är bosatt och oavsett var hen är medborgare. Motsatsvis gäller då att arbetsgivaravgifter inte ska betalas på ersättningar till sjömän som arbetar på utländskt handelsfartyg utom när det föreligger bareboat charter.

Det är alltså fartygets flagga som i regel styr var en person som arbetar på fartyg ska vara socialförsäkrad och var socialavgifter ska betalas. Det gäller också som huvudregel enligt EU-rätten. Även enligt konventionerna om social trygghet gäller att en sjöman omfattas av socialförsäkringen i det land vars flagga fartyget för.

Läs mer om arbetsgivaravgifter för sjömän vid internationella sammanhang.

Vem ska betala arbetsgivaravgifter för drickspengar?

Med drickspengar menas ersättning som till exempel en restauranggäst frivilligt betalar utöver det som är angivet på restaurangnotan. I de fall restaurangpersonalen tagit emot dricks är den skattepliktig och ska tas upp som inkomst av tjänst i inkomstdeklarationen, läs mer på sidan Drickspengar.

När dricks betalas ut uppkommer frågan om det är gästen eller restaurangföretaget som ska ses som utgivare av ersättningen. Detta har betydelse för vem som ska betala arbetsgivaravgifter för dricksen. Vid denna bedömning är det av avgörande betydelse om det är företaget som efter eget bestämmande fördelar dricksen bland personal eller inte.

Företaget ses inte som utbetalare av dricksen

Dricks som personalen själv tar hand om direkt från gäster i form av kontanter utgör inte inkomst för restaurangföretaget och företaget ska därmed inte heller redovisa detta som avgiftspliktig ersättning. Utgivare av ersättningen i dessa situationer är i stället den gäst som har betalat dricksen.

När gästen betalar dricks med kontokort eller på annat elektroniskt sätt kommer dricksbeloppet in på företagets konto och personalen kan därmed inte förfoga över dricksen utan arbetsgivarens medgivande och medverkan. Det är vanligt att arbetsgivare tillåter att sådan dricks utgör personalens dricks och att personalen själv får bestämma hur dricksen ska fördelas inom personalstyrkan. Vid sådant förhållande är det Skatteverkets uppfattning att dricks betald med kontokort inte ska ses som en inkomst för företaget utan i stället ska ses som belopp som ska vidarebefordras till personalen som dricks. Detta innebär att företaget inte ska betala arbetsgivaravgifter på den dricks som personalen fått. I stället är det gästen som anses som utgivare av dricksen. Se Skatteverkets ställningstagande Frågor om redovisning och beskattning av dricks – särskilt vid betalning med kontokort.

Företaget ses som utbetalare av dricksen

I de fall företaget tar hand om dricksen och efter eget bestämmande fördelar den bland personalen utgör dricksen inkomst för företaget och lön för anställda. Eftersom företaget i detta fall är att anse som utgivare av dricksen är företaget skyldigt att betala arbetsgivaravgifter på utbetald ersättning.