Syftet med uppgiftslämnandet

Gemensamma EU-regler om uppgiftsskyldighet för gränsöverskridande arrangemang

Reglerna bygger på rådets direktiv (EU) 2018/822 av den 25 maj 2018 om ändring av direktiv 2011/16/EU, vad gäller obligatoriskt automatiskt utbyte av upplysningar i fråga om beskattning som rör rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang (DAC 6). DAC 6 innebär att det införs gemensamma EU-regler om uppgiftsskyldighet för sådana arrangemang och automatiskt utbyte av upplysningar om dessa arrangemang mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter och till Europeiska kommissionen (prop. 2019/20:74 s. 1).

Skatteverket är behörig myndighet i Sverige. Med behörig myndighet menas den myndighet i en medlemsstat som har utsetts som sådan av medlemsstaten eller ett centralt kontaktkontor, ett kontaktorgan eller en behörig tjänsteman som agerar på det sätt som avses i direktiv 2011/16/EU. Definitionen är densamma som i lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning (33 b kap. 5 § SFL).

Bestämmelserna har bl.a. förts in dels i den helt nya lagen (2020:434) om rapporteringspliktiga arrangemang (RAL), dels genom två nya kapitel i skatteförfarandelagen om skyldigheten att lämna uppgifter till Skatteverket om rapporteringspliktiga arrangemang (33 b kap. SFL) och regler om rapporteringsavgift i det fall uppgifterna inte lämnas i tid till Skatteverket (49 c kap. SFL). Ett gränsöverskridande arrangemang är bara rapporteringspliktigt om arrangemanget uppvisar minst ett av de kännetecken som anges i RAL. Kännetecknen indikerar att det finns en risk för skatteflykt eller aggressiv skatteplanering. Exempel på situationer som omfattas av kännetecknen är avdragsgilla gränsöverskridande betalningar till länder som har bedömts som icke samarbetsvilliga av EU eller OECD och olika situationer inom området internprissättning. Skatteverket ska, enligt lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning, inom viss tid lämna upplysningar till andra medlemsstater och till Europeiska kommissionen om sådana uppgifter som Skatteverket har fått enligt 33 b kap. SFL.

Syftet med DAC 6

Det överordnade syftet med att uppgifter ska lämnas är att möjliggöra ett automatiskt utbyte av upplysningar med andra medlemsstater inom EU och Europeiska kommissionen om gränsöverskridande arrangemang på skatteområdet, som skulle kunna utgöra aggressiv skatteplanering. Därutöver ska uppgifterna även kunna användas av Skatteverket som underlag för skattekontroll och för analys av risker i skattesystemet (33 b kap. 2 § SFL). Upplysningarna som utbyts ska bl.a. ge skattemyndigheterna i de olika medlemsstaterna tidig information om nya former av aggressiv skatteplanering och i vilken utsträckning de används (prop. 2019/20:74 s. 38 och prop. 2019/20:74 s. 206).

Vad innebär DAC 6?

Regelverket i DAC 6 innebär en skyldighet för medlemsstaterna att automatiskt utbyta upplysningar med varandra om gränsöverskridande arrangemang som träffas av de listade kännetecknen. För att utbytet av dessa upplysningar ska kunna fungera är medlemsstaterna även skyldiga att införa regler om informationsskyldighet för sådana arrangemang. Det är i första hand rådgivare som ska lämna informationen (33 b kap. 10 § SFL). Men i vissa fall ska även användare lämna uppgifter (33 b kap. 13 § SFL). Läs mer om vem som ska lämna uppgifter.

Medlemsstaterna ska också, enligt DAC 6, fastställa regler om sanktioner för överträdelse av nationella regler om uppgiftsskyldighet. Sanktionerna ska vara verkningsfulla, proportionella och avskräckande (prop. 2019/20:74 s. 39). Läs mer under Rapporteringsavgift.

Vilka skatter omfattas av uppgiftslämnandet?

DAC 6 är ett ändringsdirektiv till DAC varför tillämpningsområdet för DAC 6 är detsamma som för DAC, om inte annat uttryckligt anges. DAC 6 ska därför tillämpas på alla skatter som medlemsstaterna tar ut förutom mervärdesskatt, tullar, punktskatter som omfattas av annan unionslagstiftning om administrativt samarbete, och obligatoriska sociala avgifter (prop. 2019/20:74 s. 43). Detta framgår inte uttryckligen av lagtexten utan följer av att 2 § RAL hänvisar till lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning.

När är ett arrangemang rapporteringspliktigt?

För att ett gränsöverskridande arrangemang ska vara rapporteringspliktigt krävs att arrangemanget uppvisar åtminstone ett av de s.k. kännetecknen i RAL. I vissa fall måste också skatteförmånen vara den huvudsakliga, eller en av de huvudsakliga fördelarna, som en person rimligen kan förvänta sig av arrangemanget (12 § andra stycket RAL). Kännetecknen i RAL indikerar att det finns en risk för skatteflykt (prop. 2019/20:74 s. 39). Skatteverket ska därför inte överpröva om en företeelse, som upptagits i RAL som ett kännetecken, i det enskilda fallet faktiskt kan utgöra aggressiv skatteplanering. Att företeelsen träffas av ett kännetecken är tillräckligt. Läs mer om vilka kännetecknen är.

Det är bara gränsöverskridande arrangemang som är rapporteringspliktiga, vilket betyder att arrangemanget ska beröra mer än ett ”land”. I lagstiftningen används begreppet ”stater eller jurisdiktioner” eftersom den är anpassad till att omfatta områden som normalt inte betecknas som egna stater. På sidorna om rapporteringspliktiga arrangemang används ”land” när regelverket beskrivs.

Vad ska uppgifterna användas till?

Uppgifterna ska kunna användas av Skatteverket för kontroll i fråga om skatt, t.ex. för att göra riskbaserade urval för skatterevisioner eller andra utredningsåtgärder eller för kontroll i enskilda fall och för att kontrollera att andra uppgifter som ska lämnas till ledning för beskattningen faktiskt lämnas och är korrekta (prop. 2019/20:74 s. 39). Därutöver ska uppgifterna kunna användas av Skatteverket för allmänna analyser av brister i skattesystemet som t.ex. kan leda till rättsliga ställningstaganden från myndigheten eller att myndigheten uppmärksammar lagstiftaren på att det kan behöva göras en viss ändring. Uppgifterna ska inte lämnas till ledning för beskattningen (prop. 2019/20:74 s. 206).