Ersättning till den som har F-skatt

Avgifter när mottagaren har F-skatt

Den som betalar ersättning för arbete till någon som är godkänd för F-skatt ska inte betala arbetsgivaravgifter på ersättningen (2 kap. 5 § SAL). Det har ingen betydelse om mottagaren bedriver näringsverksamhet eller om mottagaren ska redovisa ersättningen som inkomst av tjänst (HFD 2018-05-21, mål nr. 1889-17).

Om det är uppenbart att mottagaren är anställd hos utgivaren gäller särskilda regler om anmälningsskyldighet.

Om den som tar emot ersättning för arbete är en fysisk person som är godkänd för F-skatt ska mottagaren i stället betala socialavgifter i form av egenavgifter (3 kap. 8 § SAL).

F-skatt betalas av den som är godkänd för F-skatt (8 kap. 2 och 3 §§ SFL). Läs mer om godkännande av F-skatt m.m. under A-skatt, F-skatt, FA-skatt & SA-skatt.

F-skattens rättsverkan

Ibland uppstår det frågor om vem som är den egentliga mottagaren av en avgiftspliktig ersättning. Det inträffar ibland att en fysisk person som ska få betalt för ett utfört arbete begär att betalningen i stället ska gå till någon annan, exempelvis till ett av mottagaren ägt aktiebolag. Om den fysiska personen inte är godkänd för F-skatt medan hans bolag är det, uppstår frågan om utbetalaren ska betala arbetsgivaravgifter. Högsta förvaltningsdomstolen har i två mål prövat frågan om F-skattens rättsverkningar (RÅ 2007 ref. 61 I och II).

Det första målet (teknikerfallet) rörde rättsverkningar vid s.k. skenavtal. En tekniker hade övergått från att vara anställd hos ett bolag till att vara inhyrd via två kommanditbolag med F-skatt för att utföra samma arbetsuppgifter som tidigare. HFD fann att den verkliga innebörden av ingångna avtal mellan bolaget och kommanditbolagen var att arbetet var en fortsättning på hans anställning hos det utbetalande bolaget där arbetet utfördes. De utgivna ersättningarna sågs som avgiftspliktig lön till teknikern. Bolaget skulle därför betala arbetsgivaravgifter på de till kommanditbolagen utbetalda beloppen.

Det andra målet (VD-fallet) handlar om ersättningar till en VD i ett byggbolag. Byggbolaget hade betalat ersättningarna i form av konsultarvoden till ett av VD:n ägt bolag med F-skatt. Skatteverket hävdade att uppdraget som VD var ett personligt uppdrag och att ersättningen skulle beskattas direkt hos VD:n och inte hos hans bolag. HFD pekade på de regler om anmälningsskyldighet som finns vid uppenbar anställning och de ansvarsregler som är kopplade till de bestämmelserna. HFD ansåg att dessa regler i väsentlig mån inskränker utrymmet för att bortse från ingångna avtal och att betalningsmottagaren hade F-skatt. HFD fann därför att byggbolaget inte skulle betala arbetsgivaravgifter på de ersättningar som enligt avtalet hade getts ut till VD:s egna bolag.

Domarna om F-skattens rättsverkningar begränsar Skatteverkets möjlighet att vid beslut om arbetsgivaravgifter bortse från civilrättsliga avtal där uppdragstagaren har haft F-skatt. Ett godkännande för F-skatt kan bara bortses från om det står klart att avtalet inte motsvarar vad parterna egentligen kommit överens om, skenavtal. Enligt allmänna rättsprinciper ska i sådana fall avtalens verkliga innebörd läggas till grund för beskattningen. Ett exempel är att ett redan ingånget anställningsavtal med en person formellt skrivs om med ett bolag med F-skatt som uppdragstagare trots att anställningen - inte formellt men i praktiken - är avsedd att fortsätta som tidigare.

Frågor om skenavtal har av HFD avgjorts i domar om s.k. osanna fakturor. I målen hade olika bolag bokfört fakturor från underentreprenörer som avsåg utförda arbeten av personal som tillhandahölls av underentreprenörerna. Underentreprenörerna var godkända för F-skatt. Frågan gällde om fakturorna var osanna på så vis att de inte motsvarade någon prestation som de fakturautställande bolagen hade utfört. Utgången i målen blev olika beroende på i vilken mån Skatteverket kunnat visa att fakturorna varit osanna. (HFD 2012 ref. 69 I – III, HFD 2019 ref. 6 och Skatteverkets rättsfallskommentar HFD 2019 ref. 60, Mottagare av ersättning för arbete, HFD 2019 ref. 60)

Mottagaren har F-skatt med villkor

Om en fysisk person ska bedriva näringsverksamhet vid sidan av en anställning kan Skatteverket besluta att godkännandet för F-skatt ska förenas med villkoret att det bara får åberopas i personens näringsverksamhet (9 kap. 3 § SFL). Åberopandet ska göras skriftligt. Personen får både skatteformen F-skatt och A-skatt (s.k. FA-skatt).

Om den som tar emot ersättning för arbete åberopar sitt godkännande för F-skatt skriftligen, ska den som ger ut ersättningen inte betala arbetsgivaravgifter (2 kap. 5 § andra stycket SAL). Om det är uppenbart att den som utför arbetet är att anse som anställd hos utbetalaren har dock utbetalaren anmälningsskyldighet till Skatteverket om detta.

Hur kan mottagaren visa sitt godkännande för F-skatt?

En uppgift om godkännande för F-skatt från mottagaren av ersättningen för arbete får godtas om den lämnas i en handling som upprättas i samband med uppdraget, vanligen i fakturan. I handlingen ska det finnas nödvändiga identifikationsuppgifter för både utbetalaren och mottagaren (2 kap. 5 § första stycket SAL).

Läs mer om hur man visar att godkännande för F-skatt finns.

Oriktig uppgift om godkännande för F-skatt

Om utbetalaren känner till att uppgiften om godkännande för F-skatt inte är sann, så gäller inte uppgiften (2 kap. 5 § första stycket SAL). Utbetalaren ska då betala arbetsgivaravgifter på ersättningen.

Den som lämnar uppgiften gör det under straffansvar (7–8 §§ SkBrL).

Avtals- eller betalningstidpunkt – när gäller F-skatten?

Den som ger ut ersättning för arbete ska inte betala arbetsgivaravgifter om mottagaren är godkänd för F-skatt antingen när ersättningen bestäms eller när den betalas ut (2 kap. 5 § första stycket SAL). Det finns således två tidpunkter som är avgörande, avtals- respektive betalningstidpunkten.

Om betalningsmottagaren är godkänd för F-skatt vid åtminstone ett av dessa tillfällen ska F-skattens rättsverkningar gälla, d.v.s. utbetalaren ska inte betala arbetsgivaravgifter på ersättningen.

När ett godkännande för F-skatt återkallas under tiden som ett uppdrag pågår krävs därför att ersättningen var bestämd redan vid avtalstillfället för att F-skatten ska gälla i uppdraget.

En ersättning får anses vara bestämd om den i avtalet är angiven till ett totalbelopp för hela uppdraget eller har angetts på ett sådant sätt att totalbeloppet lätt går att beräkna. Ersättningen bör också anses vara bestämd när endast en viss timlön avtalats. Om parterna under tiden förhållandet mellan dem pågår kommer överens om att timpenningen ska ändras anses det innebära en ny avtalstidpunkt. En ny ersättning har bestämts.

Läs mer om hur länge ett skriftligt åberopande gäller och om rättsverkan vid byte av skatteform.

Särskilt undantag för semesterkassor

Det finns ett undantag från huvudregeln om att en utgivare inte ska betala arbetsgivaravgifter om mottagaren är godkänd för F-skatt. Det innebär att en semesterkassa ska betala arbetsgivaravgifter på utbetalda semestermedel även om mottagaren har F-skatt (2 kap. 5 § tredje stycket SAL).

Semesterkassor är numera inte så vanliga men kan förekomma i byggnadsbranschen. De arbetsgivare som är anslutna till en semesterkassa betalar under intjänandeåret in semestermedel för sina anställda till kassan. När de anställda tar semester får de sin semesterlön från kassan och inte från arbetsgivaren. Ersättning från en semesterkassa likställs med ersättning för arbete (2 kap. 11 § 5 SAL).

Skälet till undantaget är att semesterersättning från semesterkassa ursprungligen alltid kommer från en arbetsgivare och att den i regel betalas ut året efter intjänandeåret. Om inte undantaget fanns skulle det innebära att den som tjänat in semestermedel i en anställning men som utbetalningsåret startat en näringsverksamhet och därför blivit godkänd för F-skatt, blev skyldig att betala egenavgifter på semestermedlen.

Ersättning till den som betalar SA-skatt

Undantaget från skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter gäller bara för den som är godkänd för F-skatt och inte för den som själv betalar sin preliminära skatt genom särskild debitering, SA-skatt. Det råder ibland en missuppfattning om att arbetsgivaravgifter inte skulle behöva betalas på ersättning till den som själv betalar SA-skatt eftersom det i den debiterade skatten också kan ingå personens socialavgifter i form av egenavgifter. Men detta innebär inte att utbetalaren av en arbetsersättning är befriad från skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter.