En EES-medborgare har uppehållsrätt som egen företagare om hen bedriver en faktisk och verklig ekonomisk verksamhet som innebär att någon form av tjänst utförs i utbyte mot ersättning. Verksamheten ska utövas på eget ansvar och personen får inte vara i beroendeställning.
En EES-medborgare har uppehållsrätt om hen är egen företagare i Sverige (3 a kap. 3 § 1 UtlL). En medborgare i ett EES-land ska på samma villkor som en svensk medborgare kunna starta och driva verksamhet som egen företagare. Om verksamheten kräver någon form av auktorisation eller legitimation för en person som redan bor i Sverige, får samma villkor ställas på EES-medborgaren. En person kan visa sin uppehållsrätt som egen företagare genom att visa till exempel en F-skattsedel eller registreringsbevis från länsstyrelsen eller Patent- och registreringsverket (prop. 2005/06:77 s. 184).
Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) innehåller bestämmelser om den så kallade etableringsrätten (Avdelning IV, Kapitel 2, artikel 49–55). Begreppet etablering är mycket vittomfattande och betyder en möjlighet för EES-medborgare att stadigvarande och kontinuerligt delta i det ekonomiska livet i en annan medlemsstat än ursprungsstaten. Etableringsrätten innebär en rätt för EES-medborgare att inom samtliga andra medlemsstaters territorier starta och utöva all slags verksamhet som egenföretagare samt en rätt att bilda och driva företag, upprätta kontor, filialer eller dotterbolag. Både juridiska och fysiska personer omfattas av etableringsrätten. En person kan, i fördragets mening, vara etablerad i mer än en medlemsstat. Detta kan ske genom upprättande av kontor, filialer, dotterbolag eller ett andra näringsställe (C-55/94, Gebhard, punkterna 23–25).
Begreppet etablering innebär ett faktiskt utövande av en ekonomisk verksamhet genom en fast inrättning i en annan medlemsstat under obestämd tid (C-221/89, Factortame).
Bestämmelserna om etableringsrätt ansågs enligt EU-domstolen vara tillämpliga, eftersom unionsmedborgaren som arbetade som egenföretagare i egenskap av advokat, förfogade över en fast och stadigvarande bosättning i båda de berörda medlemsstaterna Belgien och Tyskland (C-53/95, Kemmler punkt 8).
Begreppet egenföretagare i EU-rätten motsvarar i svensk rätt en fysisk person som bedriver enskild näringsverksamhet eller som är delägare (bolagsman) i ett handelsbolag.
Ett kommanditbolag är en särskild form av handelsbolag där vissa bolagsmäns ansvar är begränsat till vad de har satsat i bolaget (kommanditdelägare). En kommanditdelägare har inte uppehållsrätt som egen företagare eftersom delägaren inte personligen ansvarar för bolaget. Ett kommanditbolag företräds alltid av komplementären, en delägare som är obegränsat ansvarig för bolagets avtal och skulder. En komplementär kan anses vara egen företagare.
Ett aktiebolag är ett eget skattesubjekt och den som driver ett aktiebolag anses normalt ha uppehållsrätt som arbetstagare. Om en person är ensam aktieägare i företaget så kan personen anses ha uppehållsrätt som egen företagare.
Kammarrätten har prövat frågan om en kommanditdelägare är egenföretagare i utlänningslagens mening. Kommanditdelägaren hade en ställning i bolaget som inte kunde jämställas med komplementärens ställning när det gällde bolagets skulder, affärsmässiga risker och delaktighet i förvaltningen. Enligt kammarrätten kunde kommanditdelägaren inte anses som en egen företagare i utlänningslagens mening eftersom personen inte utövade verksamheten självständigt och på eget ansvar (KRNS 2017-01-10, mål nr 8886-15).
För att en EES-medborgare ska anses ha uppehållsrätt som egen företagare krävs att personen är ekonomiskt aktiv. Det innefattar att EES-medborgaren måste bedriva en faktisk och verklig ekonomisk verksamhet. Verksamheten får inte vara sådan att den enbart framstår som marginell eller underordnad. Det krävs att personen driver en verksamhet som innebär att någon form av tjänst utförs i utbyte mot ersättning. Det krävs också att personen inte är i underordnad ställning (beroendeställning) när det gäller valet av verksamhet samt arbets- och lönevillkor. Verksamheten ska utövas på eget ansvar (C-268/99 Jany m.fl., punkterna 33–34, 37, 70–71).
Verksamheten behöver enligt Skatteverkets bedömning inte nödvändigtvis ha startat eller ha gett resultat för att EES-medborgaren ska kunna ha uppehållsrätt som egen företagare. Däremot måste personen kunna visa någon form av konkret planering och förberedelser för verksamheten i företaget.
En EES-medborgare anmäler flytt till Sverige och uppger att hen ska bosätta sig i Sverige permanent och starta en kiropraktikmottagning. Av handlingarna framgår att personen har examen inom yrkesområdet och ett bevis om legitimation från Socialstyrelsen. Hen har också hyrt ett rum på en kiropraktikmottagning och visar godkännande för F-skatt. Skatteverket bedömer att EES-medborgaren kan folkbokföras med uppehållsrätt som egen företagare eftersom personen har relevant utbildning och svensk legitimation. Dessutom har hen visat att konkreta förberedelser för verksamheten har gjorts.
En person har uppehållsrätt så länge villkoren för uppehållsrätt är uppfyllda (3 a kap. 5 § UtlL). Grunden för uppehållsrätt får variera, en person kan anlända till Sverige med uppehållsrätt som egen företagare och senare ha uppehållsrätt som arbetstagare.
En person som måste ha uppehållsrätt för att få vistas i Sverige får bara folkbokföras om personen har uppehållsrätt (4 § FOL). För att personen ska kunna folkbokföras krävs också att de allmänna kraven för folkbokföring är uppfyllda, d.v.s. att personen anses bosatt i Sverige. En person anses bosatt i Sverige när hen regelmässigt tillbringar sin dygnsvila i landet (dygnsviloregeln) och detta förhållande kommer att bestå under minst ett år (ettårskravet) (3 § FOL).