Sambandet mellan EU-rätt och nationell rätt

Förhållandet mellan EU-rätten och de nationella bestämmelserna

Sveriges medlemskap i EU innebär att EU-rätten är en del av den svenska rättsordningen.

När det gäller mervärdesskatt innebär Sveriges medlemskap i EU att vi inte enbart ska beakta den nationella rätten, utan vi måste också ta hänsyn till innehållet i EU-rätten. Det gäller inte bara bestämmelserna i ML utan även de bestämmelser i SFL som rör mervärdesskatt.

EU-rätten består av flera olika rättskällor, både bindande och icke-bindande rättsakter, som är av betydelse för de svenska materiella bestämmelserna.

En annan viktig rättskälla inom EU-rätten är EU-domstolens rättspraxis som har stor betydelse när vi tolkar bestämmelser som rör mervärdesskatt.

Bindande rättsakter på mervärdesskatteområdet

På mervärdesskattens område består EU-lagstiftningen främst av direktiv (bl.a. rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt, mervärdesskattedirektivet). Direktiven riktar sig till medlemsländerna och avsikten är inte att de ska tillämpas direkt i ett enskilt fall. Direktiven ska i stället införlivas i den nationella lagstiftningen. Trots det kan en direktivregel även ha en rättslig verkan direkt mellan medlemslandet och en enskild. Detta uttrycks som att vissa unionsrättsliga bestämmelser har direkt effekt.

I Sverige är innehållet i mervärdesskattedirektivet inarbetat i bl.a. ML. Bestämmelserna i direktivet respektive ML har inte alltid samma utformning. EU-domstolen har dock slagit fast att nationella bestämmelser som omfattas av ett EU-direktiv ska tolkas i enlighet med direktivreglerna så långt det är möjligt, med hänsyn till den nationella rättsordningen, s.k. EU-konform tolkning. Om det inte är möjligt att göra en EU-konform tolkning kan det bli aktuellt med direkt effekt.

En annan rättskälla som har betydelse för svensk rätt är den s.k. tillämpningsförordningen (rådets genomförandeförordning [EU] nr 282/2011), med tillämpningsföreskrifter för mervärdesskattedirektivet för direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt. Förordningar är direkt tillämpliga i varje medlemsland och ska därmed inte införlivas i den nationella lagstiftningen.

Icke-bindande rättsakter på mervärdesskatteområdet

De viktigaste icke-bindande rättsakterna på mervärdesskatteområdet är riktlinjer från kommissionen, bl.a. i form av förklarande anmärkningar, och mervärdesskattekommitténs riktlinjer. Dessa ges ut i syfte att ge närmare förklaringar om tillämpningen av EU:s mervärdeskatteslagstiftning och är inte bindande för medlemsländerna.

Kommissionens förklarande anmärkningar

Förklarande anmärkningar tas fram av kommissionens generaldirektorat för skatter och tullar (GD Taxud) efter samråd med medlemsländerna och företrädare för näringslivet.

De förklarande anmärkningarna ska ses som en praktisk och informell vägledning för tillämpningen av nya regler inom ett visst område. Tanken är att anmärkningarna ska kompletteras med rättspraxis och riktlinjer från mervärdesskattekommittén. Medlemsländerna är inte hindrade att ge ut egna nationella riktlinjer inom samma område.

De förklarande anmärkningarna är inte uttömmande. De punkter som tas upp i anmärkningarna är bara ett urval av frågor som behövt närmare förklaringar. Anmärkningarna är inte utgivna i en slutlig version, utan avspeglar situationen vid en viss tidpunkt.

För närvarande finns följande förklarande anmärkningar:

1. Förklarande anmärkningar om e-handel (30 september 2020)
2. Förklarande anmärkningar om avropslager, kedjetransaktioner och unionsintern försäljning (20 december 2019)
3. Förklarande anmärkningarna om platsen för tillhandahållande av tjänster som har samband med fast egendom (26 oktober 2015)
4. Förklarande anmärkningar om de ändringar av EU:s mervärdesskattebestämmelser om platsen för tillhandahållande av telekommunikationstjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster, som träder i kraft 2015 (3 april 2014)
5. Förklarande anmärkningar avseende regeländringar på momsfakturering från 1 januari, 2013 (5 oktober 2011).

Förutom ovanstående förklarande anmärkningar finns även:

1. Vägledning till den enda kontaktpunkten för mervärdesskatt – One Stop Shop, tillämplig fr.o.m. den 1 juli 2021 (mars 2021),
2. Kompletterande vägledning till den enda kontaktpunkten för mervärdesskatt – mini One Stop Shop (13 juni 2014),

3. Vägledning till den enda kontaktpunkten för mervärdesskatt – mini One Stop Shop (23 oktober 2013).

Mervärdesskattekommitténs riktlinjer

Mervärdesskattekommittén är inrättad med stöd av artikel 398 i mervärdesskattedirektivet för att främja en enhetlig tillämpning av EU:s bestämmelser om mervärdesskatt. Det sker t.ex. genom att mervärdesskattekommittén kommer överens om riktlinjer för specifika frågor.

Riktlinjer utfärdas när en fråga är av allmänt intresse och kommitténs uppfattning stöds av en absolut majoritet bestående av arton eller fler medlemsländer. Av respektive riktlinje framgår det med vilken majoritet den stöds. Efter den senaste förändringen av antalet medlemsländer uttrycks detta på följande sätt (eller med ord med samma innebörd):

• enhälligt: 27 medlemsländer
• nästan enhälligt: 24–26 medlemsländer
• en stor majoritet: 18–23 medlemsländer.

Riktlinjerna från mervärdesskattekommittén är inte en officiell tolkning av EU:s lagstiftning.

Den senaste listan över riktlinjer finns tillgänglig på kommissionens webbplats. Listan innehåller texterna till alla riktlinjer som utfärdats sedan mervärdesskattekommittén inrättades 1977. Det ska noteras att några riktlinjer har omvandlats till rättsligt bindande bestämmelser genom att de förts in i tillämpningsförordningen. Vissa riktlinjer gäller inte i dag på grund av lagstiftning, rättspraxis eller andra åtgärder.

Skatteverket kommenterar sin uppfattning i förhållande till de riktlinjer som är aktuella.

Vad är en standstill-klausul?

Mervärdesskattedirektivet innehåller vissa s.k. standstill-klausuler.

Artikel 176 är en sådan klausul för begränsning av avdragsrätten. Den innebär att medlemsländerna tills vidare får behålla de undantag från avdragsrätten som fanns i deras nationella lagstiftning vid den tidpunkt då direktivet trädde i kraft för respektive medlemsland. Det är däremot inte tillåtet att genom lagstiftning eller ändrad förvaltningspraxis utvidga tillämpningsområdet för befintliga undantag efter den tidpunkt då direktivet trädde i kraft för respektive medlemsland (se t.ex. C-414/07, Magoora, punkterna 35–38).

De svenska reglerna om avdrag för representation har ändrats fr.o.m. den 1 januari 2017 mot bakgrund av att de tidigare reglerna ansågs stå i strid med standstill-klausulen i artikel 176 i mervärdesskattedirektivet, se prop. 2016/17:1, s. 240 f. och 385 f.

Läs om avdragsbegränsningarna för representation.

Den inre marknaden – ett område med fri rörlighet

Den inre marknaden är en viktig del inom EU-samarbetet. Med inre marknad avses ett område utan inre gränser, med fri rörlighet för bl.a. varor och tjänster. En fri handel över gränserna förutsätter att gränskontrollen mellan medlemsländerna tas bort och att medlemsländerna har ett mervärdesskattesystem som i stora delar är enhetligt.

Syftet med det gemensamma mervärdesskattesystemet är att all ekonomisk aktivitet ska beskattas på ett helt neutralt sätt. Mervärdesskatten är en allmän skatt som är avsedd att träffa konsumtionen av varor och tjänster. Genom flera olika direktiv har en samordning skett mellan medlemsländernas mervärdesskattesystem. De viktigaste reglerna finns i mervärdesskattedirektivet. Fortfarande finns det dock kvar vissa skillnader mellan länderna, t.ex. när det gäller skattebas och skattesatser.

Skadestånd och annan ekonomisk påföljd till följd av överträdelse av unionsrätten

Ett medlemsland kan bli skyldigt att betala skadestånd när en enskild lider skada, t.ex. när medlemslandet inte har infört ett direktiv på ett riktigt sätt. Ett medlemsland kan även bli skyldigt att betala ett schablonbelopp eller vite till EU om det överträtt EU-reglerna.