Folkbokföringsbrott

Folkbokföringsbrott kan förekomma i två typsituationer

Ansvar för folkbokföringsbrott kan komma i fråga i följande två typsituationer (42 § FOL):

• Om en person lämnar oriktiga uppgifter som ligger till grund för ett beslut om folkbokföring.
• Om en person inte fullgör sin anmälningsskyldighet enligt 25–27 §§ FOL.

För att kunna dömas för folkbokföringsbrott måste personen ha handlat med uppsåt (1 kap. 2 § BrB). Det är alltså inte tillräckligt att personen har varit oaktsam.

Folkbokföringsbrott kan förekomma i tre olika svårighetsgrader; ringa brott, brott av normalgraden och grovt brott. Om brottet är ringa ska något ansvar inte dömas ut.

Typsituation 1: lämna oriktig uppgift till grund för beslut

Det kan vara ett folkbokföringsbrott att lämna oriktiga uppgifter till grund för ett beslut om folkbokföring. Med uppgift avses alla typer av uppgifter som enskilda lämnar till Skatteverket. Det kan handla om uppgifter som en person lämnar skriftligen i anmälningar eller andra skrivelser som lämnas till Skatteverket. Det spelar inte någon roll på vilket sätt handlingarna lämnas in, d.v.s. om de lämnas per brev eller elektroniskt. En uppgift kan också lämnas muntligen, exempelvis i ett telefonsamtal eller vid ett personligt besök.

Oriktig uppgift

Med oriktig uppgift menas en felaktig eller ofullständig uppgift som lämnas i ett folkbokföringsärende. Det är fråga om en felaktig uppgift om sökanden exempelvis i en anmälan om flytt till Sverige uppger att hen är ogift trots att hen är gift. Det är en ofullständig uppgift om sökanden i flyttanmälan anger en i och för sig riktig uppgift om att hen ingick äktenskap 2008, men uppsåtligen undanhåller uppgift om att maken avled 2016. Undanhållandet kan komma att leda till att personen felaktigt registreras som gift istället för som änka eller änkling.

Till grund för beslut om folkbokföring

För att det ska vara straffbart enligt 42 § FOL att lämna en oriktig uppgift måste det vara fråga om en uppgift som ska ligga till grund för ett beslut om folkbokföring. För att detta krav ska vara uppfyllt måste följande två villkor vara uppfyllda.

• Uppgiften måste ha lämnats i ett folkbokföringsärende, och
• uppgiften måste vara av betydelse för beslutsfattandet.

Det första villkoret innebär att uppgiften måste ha lämnats i ett ärende som handläggs enligt reglerna i FOL och gäller en persons folkbokföring. Det rör inte bara ärenden där Skatteverket tar ställning till om en person ska vara folkbokförd eller inte, utan även ärenden om uppdatering eller ändring av redan registrerade uppgifter, t.ex. ändring av civilstånd.

Ärenden om tilldelning av samordningsnummer gäller inte en persons folkbokföring. Oriktiga uppgifter som har lämnats för att ligga till grund för ett beslut om tilldelning av samordningsnummer faller därför utanför det straffbara området för 42 § FOL. Detsamma gäller för oriktiga uppgifter som har lämnats till grund för beslut i ärenden inom folkbokföringsverksamheten som handläggs enligt andra regler än FOL. Det kan exempelvis vara namnärenden som handläggs enligt reglerna i PNL eller ärenden om hindersprövning som handläggs enligt reglerna i ÄktB.

Villkoret att uppgiften måste vara av betydelse för beslutsfattandet innebär att uppgiften måste vara rättsligt relevant. Det är inte ett folkbokföringsbrott att lämna oriktig uppgift om sådant som helt saknar relevans för det beslut som ska fattas. Med beslut avses alla typer av beslut som kan fattas inom folkbokföringen. Det kan handla om både automatiska beslut och beslut som fattats av handläggare. Sättet för beslutsfattandet är alltså inte av betydelse för frågan om ett brott har begåtts. Det spelar inte heller någon roll hur folkbokföringsärendet har inletts, till exempel genom anmälan, underrättelse från annan myndighet eller på Skatteverkets eget initiativ.

Rekvisitet ”till grund för beslut om folkbokföring” ska inte tolkas så att Skatteverket faktiskt måste ha fattat ett beslut för att brott ska kunna föreligga. En person gör sig skyldig till folkbokföringsbrott i samma stund som hen lämnar oriktig uppgift till Skatteverket. Brottet är fullbordat redan när personen lämnar uppgiften och det uppställs inget krav på att det oriktiga uppgiftslämnandet ska leda till en viss effekt, t.ex. att ett felaktigt beslut faktiskt fattas. Rekvisitet innebär alltså endast ett krav på att den oriktiga uppgiften ska ha betydelse för prövningen av sakfrågan om eller när det blir aktuellt att besluta i ärendet.

Typsituation 2: underlåtenhet att göra anmälan

En person är i vissa fall skyldig att anmäla flytt, ändrad postadress samt inflyttning till och utflyttning från landet till Skatteverket. Anmälningsskyldigheten gäller alla typer av flyttningar:

• Flytt inom Sverige (25 § FOL)
• Inflyttning till Sverige (26 § FOL)
• Utflyttning från Sverige (27 § FOL)

Tidsfristerna för när anmälan senast måste göras är olika beroende på typ av flytt. För flytt inom landet gäller att anmälan ska göras inom en vecka från inflyttningsdagen. När det gäller flytt till Sverige gäller att anmälan ska göras inom en vecka från den dag personen vistats i landet i tre månader, och för flytt till utlandet ska anmälan göras senast en vecka innan utresan. Underlåtenhet att anmäla flytt inom den i lagen angivna tidsfristen kan vara brottsligt.

Straffbart endast om fara i bevishänseende

En förutsättning för att någon ska kunna dömas för folkbokföringsbrott är att gärningen innebär fara i bevishänseende. Det innebär att det måste finnas en konkret fara för att handlandet eller underlåtenheten medför att felaktiga uppgifter registreras i folkbokföringen.

Att faran ska vara konkret innebär att det krävs att det är både möjligt och sannolikt att den oriktiga uppgiften kommer att godtas. Om exempelvis den oriktiga uppgiften sannolikt inte skulle upptäckas vid den normala rutinmässiga kontroll som folkbokföringsverksamheten vidtar anses konkret fara föreligga. Om den oriktiga uppgiften avser ett förhållande som framstår som så uppenbart felaktigt att det inte finns någon risk för att den skulle komma att läggas till grund för ett beslut anses någon konkret fara inte föreligga (prop. 2017/18:145 s. 134).

Uppsåt

För att en person ska kunna dömas för folkbokföringsbrott krävs att personen har begått brottet med uppsåt. En person handlar med uppsåt om hen medvetet lämnar felaktiga eller ofullständiga uppgifter eller medvetet underlåter att anmäla flytt. Det behöver inte finnas något särskilt motiv eller syfte med det oriktiga uppgiftslämnandet eller underlåtenheten att anmäla. Personen behöver inte heller förstå eller inse vilka konsekvenser ett oriktigt uppgiftslämnande kan få. För att handla med uppsåt är det tillräckligt att personen förstår att uppgiften inte är riktig, eller är likgiltig inför risken att uppgiften kan vara oriktig. Detsamma gäller för underlåtenhet att anmäla flytt, d.v.s. personen måste förstå att det finns en anmälningsskyldighet eller vara likgiltig inför risken att det kan finnas en anmälningsskyldighet. Det innebär att en person som inte är helt säker på om hen ska göra anmälan måste kontrollera vad som gäller för att inte anses vara likgiltig inför risken att hen har fel uppfattning.

En person som varit oaktsam, d.v.s. som inte haft för avsikt att lämna oriktiga uppgifter, kan inte göra sig skyldig till brott. Oriktigt uppgiftslämnande p.g.a. oaktsamhet kan bero på en missuppfattning, felskrivning, språkförbistring eller liknande.

Rättsfall: uppsåt vid underlåtenhet att anmäla flytt

En person flyttade ihop med sin partner på prov. Personen var medveten om skyldigheten att anmäla flytt, men uppgav att hen ansåg att det rörde sig om ett undantag från den skyldigheten enligt 8 § FOL och gjorde ingen flyttanmälan.

För att 8 § FOL ska vara tillämplig ska det röra sig om ett tillfälligt boende under en på förhand bestämd tid. Högsta domstolen konstaterade att 8 § FOL inte var tillämplig eftersom personen inte hade haft för avsikt att återvända till det tidigare boendet efter en på förhand bestämd tid. Personen hade därmed varit skyldig att anmäla flytt.

När det gällde frågan om uppsåt konstaterade Högsta domstolen att straffansvar för underlåten anmälan förutsätter uppsåt dels till att det finns en skyldighet att anmäla uppgifter om bosättning för folkbokföring, dels till de faktiska omständigheter som har utlöst anmälningsskyldigheten i det enskilda fallet. Kravet på uppsåt omfattar däremot inte den närmare innebörden av anmälningsskyldigheten, t.ex. när det gäller de undantag som gäller från skyldigheten. Högsta domstolen kom fram till att personen hade varit medveten om att det finns en skyldighet att anmäla ändrad bosättning. Förhållandet att personen på egen hand hade bedömt att hen var undantagen skyldigheten att anmäla befriade inte hen från ansvar (NJA 2022 s. 287).

Rättsfallet innebär att en person - som är medveten om huvudregeln att en flytt måste anmälas till Skatteverket – inte kan undgå straffrättsligt ansvar genom att hänvisa till att hen missuppfattat tillämpningen av en undantagsregel. Högsta domstolens straffrättsliga bedömning av uppsåtet överensstämmer med de förvaltningsrättsliga principer som ligger till grund för anmälningsskyldigheten, nämligen att enskilde ska anmäla flytt till Skatteverket (ändrat sakförhållande) så att myndigheten kan bedöma om dessa även innebär ändrad bosättning i den mening som avses i FOL (ändrat rättsförhållande).

Påföljd

Den som gör sig skyldig till folkbokföringsbrott av normalgraden kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader (42 § första stycket FOL).

Om brottet bedöms som grovt kan personen dömas till fängelse i högst två år (42 § andra stycket FOL).

När brottets svårighetsgrad ska bedömas måste samtliga omständigheter kring brottet beaktas. Omständigheter som särskilt ska beaktas är om brottsligheten begåtts systematiskt eller i större omfattning. Följande situationer är exempel på när det kan vara ett grovt folkbokföringsbrott:

• En person har skaffat sig ett flertal falska identiteter som hen försöker få folkbokförda.
• En person har skaffat sig tillgång till utländska identiteter och försöker få dem folkbokförda i Sverige trots att personerna bakom identiteterna aldrig haft för avsikt att bosätta sig i landet.

I ringa fall ska inte dömas till ansvar

Om ett folkbokföringsbrott är ringa ska personen inte dömas till något straffansvar (42 § tredje stycket FOL). Det anges varken i lagtexten eller i förarbetena under vilka omständigheter ett folkbokföringsbrott är att bedöma som ringa. I förarbetena anges dock att utrymmet för att bedöma ett brott som ringa är mycket litet. Detta eftersom det endast är uppsåtliga handlingar som är straffbelagda och då redan normalstraffet för brott av normalgraden är lågt (böter) (prop. 2017/18:145 s. 118 och 135).

Skatteverket är skyldigt att anmäla misstänkta folkbokföringsbrott

Skatteverket är skyldigt att anmäla misstänkta folkbokföringsbrott som upptäcks i verksamheten (11 § FOF). Läs mer om brottsanmälan under Brott inom folkbokföringsverksamheten.