OBS: Nedan visas versionen från 18 jan 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

OBS: Nedan visas versionen från 18 jan 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

Meny

En resultatlös utmätning underlättar för en borgenär när denne ansöker om att någon ska försättas i konkurs. Kännedom om hur denna s.k. obeståndspresumtion kan användas är av stor betydelse för Skatteverkets borgenärsarbete.

Ett misslyckat utmätningsförsök

En vanligt förekommande presumtionregel om obestånd är den i 2 kap. 8 § första meningen KonkL. Många gånger är det mest rationellt för en borgenär att låta Kronofogden genomföra en tillgångs­undersökning om det inte finns särskild anledning att skyndsamt inge konkursansökan. Det är i regel svårare för gäldenären att komma med motbevisning att han eller hon inte är på obestånd när Kronofogden har kontrollerat banktillgodohavanden, förekomsten av tillgångar i diverse register etc. Det är även möjligt för borgenären att vid en konkursförhandling åberopa Kronofogdens handläggare som vittne angående hur tillgångsundersökningen har genomförts.

Om gäldenären hävdar att det finns egendom trots att Kronofogden slagit fast att han eller hon saknar utmätningsbara tillgångar så kan borgenären lämpligen anvisa egendomen till utmätning. Naturligtvis är det dock av största intresse att utreda varför gäldenären i så fall valt att inte själv använda tillgången till betalning av borgenärens skuld. Likaså om gäldenären försökt undanhålla egendomen från utmätning. Sådana faktorer kan göra att det framstår som klart att tillgången inte är åtkomlig för utmätning.

När börjar den lagstadgade tiden på sex månader att löpa?

En tillgångsundersökning enligt UB innehåller en rad olika moment och pågår i regel under en längre tid. Den lagstadgade tiden på sex månader börjar löpa från den dag Kronofogden beslutat att avsluta tillgångsutredningen mot gäldenären (NJA 1995 s. 548).

Utredningsrapporten ska ha upprättats före konkursansökan

Enligt bestämmelsens ordalydelse är presumtionsregeln tillämplig endast om en resultatlös utmätning har ägt rum innan konkurs­ansökan lämnas in. En utredningsrapport som tillkommit först efter det att borgenären ingivit en konkursansökan kan alltså inte läggas till grund för någon obeståndspresumtion. Den kan dock åberopas som en omständighet vid borgenärens argumentering för att gäldenären ska anses vara insolvent enligt den allmänna obestånds­grunden. Enligt RH 1982:92 har en sådan utrednings­rapport ett betydande bevisvärde. I praktiken är det alltså inte någon större skillnad om utredningsrapporten upprättats före eller efter konkursansökan.

Kan gäldenären invända mot innehållet i en utredningsrapport?

Eftersom resultatet av en tillgångsundersökning kan innebära en presumtion om att gäldenären är på obestånd är det av största intresse vad en sådan utredning måste innehålla. Kronofogdens utredningsskyldighet rörande gäldenärens ekonomiska omständigheter är dock inte detaljreglerad. Det ges i stort sett endast vissa riktlinjer i 4 kap. 9 § UB. En tillgångs­undersökning kan därför göras mer eller mindre noggrannt (prop. 1986/87:90 s. 191).

Många gånger har Kronofogden försökt få kontakt med en ställföreträdare för ett bolag utan att lyckas. Detta kan vara ett fullgott skäl för att utredningen kanske framstår som ofullständig (se JO 1988/89 s. 284 f). Det är i dessa situationer lämpligt att Kronofogden anger skälen till varför undersökningen har blivit så begränsad.

Det förekommer inte sällan att en gäldenär vid konkurs­förhand­lingen invänder att Kronofogdens tillgångsutredning har varit bristfällig. Mot bakgrund av den betydelse som ett misslyckat utmätnings­försök har så är det förvånande att det fortfarande får anses oklart om frågan om en utredningsrapport är bristfällig eller inte kan prövas i ett konkursmål. I doktrinen finns åsikten att obeståndspresumtionen ”upprätthålls oberoende av hur ingående undersökningar som gjorts innan KFM slagit fast att gäldenären saknar utmätningsbara tillgångar” (Heuman/Specialprocess – Utsökning och konkurs, 7 uppl. s 201 f.)

Det förekommer dock att konkursdomstolarna gör en bedömning av innehållet i Kronofogdens tillgångsundersökning. I ett fall invände gäldenären att det fanns fordringar, bankmedel och aktieinnehav i Sverige samt ytterligare egendom utomlands som Kronofogden inte hade beaktat. Domstolen fann efter en materiell bedömning att rapporten inte var behäftad med sådana brister att den inte kunde läggas till grund för en obeståndspresumtion (Rättsfallskommentar).

I ett fall upptäckte konkursförvaltaren att det konkursförsatta bolaget ägde en bil trots att Kronofogden tidigare i utredningsrapporten funnit att bolaget saknade utmätningsbara tillgångar. I stället för att gå in på om utredningsrapporten varit alltför bristfällig fick bolaget stå för sin egen rättegångskostnad eftersom ställföreträdaren inte hade medverkat till att få fram dessa uppgifter vare sig i tingsrätt eller hovrätt. Konkursen upphävdes trots detta eftersom gäldenären ansågs ha styrkt sin solvens (Rättsfallskommentar).

En bostadsförrättning är inte ett nödvändigt krav

Kronofogden gör inte rutinmässigt bostadsförrättningar i alla utsökningsmål. Det är inte heller något nödvändigt krav för att en utredningsrapport ska medföra en obeståndspresumtion. Enligt den gamla utsökningslagens ordning var däremot en bostadsförrättning en tillräcklig förutsättning för att konstatera om gäldenären hade utmätningsbara tillgångar eller inte. Av de protokoll som åberopades i konkursmål framgick därför det datum när ett utmätningsförsök hade gjorts i gäldenärens bostad.

En förrättning i en näringsidkares lokal är nödvändigt

Enligt Kronofogden är det obligatoriskt att göra en utmätningsförrättning i en verksamhetslokal hos en gäldenär som bedriver näringsverksamhet (Se Kronofogdens Verkställighetspolicy, KFM 969, utgåva 1, december 2007).

I dag innehar en närings­idkare i regel olika typer av tillgångar som inte nödvändigtvis kan upptäckas vid en förrättning i en verksamhets­lokal. Den nödvändiga förrättningen torde således i de flesta fall behöva kompletteras med annan utredning.

Kronofogden konstaterar ibland endast vad som är känt sedan tidigare om gäldenären

Kronofogdens åtgärder när det inkommer ett nytt utsökningsmål består många gånger av ett konstaterande av vad som är känt sedan tidigare om gäldenären utan några andra kontroller. Om det finns en utredningsrapport som avslutats inom 18 månader från en ny ansökan om verkställighet så gör Kronofogden normalt ingen ny tillgångsutredning om inte borgenären har anvisat egendom till utmätning. En ny utredning kan även göras om man kan förmoda att gäldenären har fått väsentligen ändrade förhållanden.

En borgenär åberopade som bevisning om obestånd en upprättad utredningsrapport enligt vilken gäldenären saknade kända utmätningsbara tillgångar. Utrednings­rapporten innehöll enbart en hänvisning till att gäldenären vid en tidigare utredning hade saknat kända utmätningsbara tillgångar till full betalning av en skuld. Hovrätten ansåg att utredningsrapporten saknade presumtionsverkan enligt 2 kap. 8 § KonkL och upphävde konkursbeslutet (Rättsfallskommentar). Det finns dock uppfattningar att obeståndspresumtionen ska upprätthållas oberoende av hur ingående undersökningar som Kronofogden har gjort innan den slår fast att gäldenären saknar utmätningsbara tillgångar (Heuman/Specialprocess, 7:e upplagan, s. 202 och prop. 1975:6 s. 155.)

Vad händer med obeståndspresumtionen om utmätningsfordringen minskar?

En fråga som rönt viss uppmärksamhet är hur man ska bedöma situationen att en utmätningsfordran har minskat sedan Kronofogden gjorde sin tillgångsundersökning. Innebär det misslyckade utmätnings­försöket fortfarande att gäldenären anses vara på obestånd?

Väsentligt lägre belopp till följd av ändrat skattebeslut

I ett fall i Högsta domstolen hade gäldenären en skatteskuld på drygt 320 000 kr när Kronofogden gjorde sin tillgångsundersökning. Denna fordran utgjordes till största delen av skatteskulder som hade uppkommit genom skönstaxering. Skulden fanns kvar när Skatteverket ansökte om konkurs och gäldenären försattes i konkurs. Vid Högsta domstolens prövning av det överklagade konkursbeslutet hade skatteskulden däremot helt satts ned. De kvarstående skulderna utgjordes av Kronofogdens grundavgifter och uppgick till 12 500 kr. HD redogjorde inledningsvis för att syftet med presumtionsregeln är ”att underlätta för borgenären att visa gäldenärens insolvens; i den i bestämmelsen angivna situationen, där gäldenären vid utmätning inom viss tid före konkursansökan befunnits sakna tillgångar till full betalning av utmätningsfordran, får han antas vara insolvent utan att någon ytterligare prövning av hans ekonomiska ställning behöver ske”. HD slog därefter fast att ”om det skulle framkomma att den fordran som låg till grund för det misslyckade utmätningsförsöket var väsentligt högre än den fordran som i själva verket tillkom borgenären kan utmätnings­försöket inte generellt sägas ge en så tillförlitlig bild av gäldenär­ens betalningsförmåga att insolvenspresumtionen i 2 kap. 8 § konkurslagen kan anses tillämplig.” HD upphävde konkursbeslutet (NJA 2002 s. 463).

I detta fall hade alltså skatteskulden minskat betydligt på grund av en senare ändring av taxeringen. Det är inte ovanligt att en gäldenär lämnar nya deklarationer till Skatteverket inför eller till och med efter konkursförhandlingen. Frågan är om avgörandet avser även andra situationer där en utmätningsfordran har ändrats?

Väsentligt lägre belopp till följd av betalning

I ett notisfall åberopade staten fordringar som upp­gick till ca 268 000 kr vid tidpunkten för konkursförhandlingen. Bolaget försattes i konkurs men överklagade under påstående att statens fordran hade fullbetalats före konkursbeslutet. HD konsta­terade att betalning av statens fordran hade tryggats innan konkurs­beslutet och att staten inte därefter kunnat åberopa denna fordran till stöd för sin konkursansökan. Enligt HD hade ”belopp till täckande av statens fordran innehållits på skattekontot” (NJA 2004 N 14).

Det intressanta är hur HD sedan resonerar. Enligt domstolen var staten oförhindrad att i hovrätten åberopa en annan fordran till stöd för sin behörighet att ansöka om konkurs (se NJA 1982 s. 641). Staten hade även gjort detta och sålunda åberopat en ny konkurs­fordran uppgående till 6 046 kr. Av beloppet hade 546 kr påförts bolaget före konkursbeslutet och 5 500 kr först efter beslutet. HD använder i stort sett samma ordalydelse som i NJA 2002 s 463 när den underkänner obeståndspresumtionen. ”Eftersom den fordran som låg till grund för det misslyckade utmätningsförsöket var väsentligt högre än den verkliga fordringen, har utmätnings­försöket inte kunnat läggas till grund för en presumtion om insolvens (jfr NJA 1996 C 79 och NJA 2002 s. 463)”.

I ett senare avgörande har Svea hovrätt resonerat på ett liknande sätt (Rättsfallskommentar). Två dagar före konkursförhandlingen i tings­rätten betalades hela konkursfordran så när som på ett mindre belopp. Varken borgenären (staten) eller domstolen kände dock till betalningen vilket ledde till att bolaget försattes i konkurs. Bolaget överklagade till hovrätten varvid Skatteverket åberopade att förutom den kvarstående skulden hade det även tillkommit nya skattefordringar på 67 647 kr. Hovrätten ansåg att staten var behörig att ansöka om bolagets försättande i konkurs men att obeståndspresumtionen i 2 kap. 8 § KonkL inte var tillämplig. Hovrätten hänvisade uttryckligen till NJA 2002 s. 463 när den upphävde konkursbeslutet. Eftersom konkursförvaltaren uppgav att boet inte var på obestånd så överklagade Skatteverket inte beslutet till HD.

Obeståndspresumtionen borde inte påverkas av betalning

Även vid en tillgångsundersökning där gäldenärens tillgångar endast delvis räcker till betalning av en fordran inträder obestånds­presumtionen. Det avgörande är nämligen att Kronofogden vid sin tillgångs­under­sökning finner att gäldenären inte äger tillgångar till full betalning av borgenärens fordran. Man borde därför kunna anse att den presumtionsverkan en tillgångsundersök­ning medfört inte upphör bara för att gäldenären – efter det misslyckade utmätningsförsöket – lyckas betala en del av utmätningsfordringen.

Utmätningsfordringen har i dessa fall inte varit föremål för någon tvist. Gäldenären har endast betalat av på sina skulder till borge­när­en (staten). Om detta medför att det misslyckade utmätnings­försöket förlorar sin presumtionsverkan så leder det till märkliga resultat. Utgår man från förhållandena i NJA 2002 s. 463 så skulle t.ex. en gäldenär med en ostridig skuld på ca 320 000 kr kunna strunta i att betala 12 500 kr. Följden skulle bli att presum­tions­regeln inte längre kan åberopas av borgenären. Detsamma gäller för den gäldenär som efter en sådan delbetalning saknar medel till ytterligare betalning. Inte heller i det senare fallet skulle det miss­lyckade utmätningsförsöket kunna åberopas av borgenär­en som en presumtion om obestånd. En sådan tillämpning kan knappast vara riktig.

Eftersom det saknas vägledande praxis (det är fråga om ett notisfall och ett opublicerat avgörande från Svea hovrätt) och man med goda argument kan komma till annan slutsats bör frågan kunna drivas i domstolarna. Som vanligt måste det dock – förutom prejudikatintresset - finnas ett grundläggande syfte med en konkursansökan.

Praxis angående ”väsentligt lägre belopp”

Det går av praxis inte att dra någon säker slutsats om hur stor minskning av en utmätningsfordran som det kan vara fråga om innan ett misslyckat utmätningsförsök inte längre medför någon obeståndspresumtion. Det bör dock vara fråga om en betydande skillnad mellan utmätningsfordringen och konkursfordrans storlek.

HD har ansett att en fordran som låg till grund för Kronofogdens misslyckade utmätningsförsök var väsentligt högre än den fordran som i själva verket tillkom borgenären. Den kvarvarande utmätningsfordringen uppgick till endast ca 4 % av den ursprungliga fordran. HD ansåg därmed att det misslyckade utmätningsförsöket inte innebar någon presumtion om obestånd (NJA 2002 s 463).

I ett annat fall uppgick utmätningsfordringen till ca 10 % av den ursprungliga fordran. Hovrätten ansåg trots detta att det miss­lyckade utmätningsförsöket kunde läggas till grund för obestånds-presumtionen i 2 kap. 8 § KonkL (RH 2000:70). Man kan dock inte tillmäta avgörandet någon större betydelse eftersom beslutet meddelades före HD:s avgörande.

I ett senare hovrättsavgörande uppgick vid tidpunkten för tings­rättens prövning den kvarvarande fordran till 59 %, vilket torde vara alldeles tillräckligt mot bakgrund av NJA 2002 s 463. Trots detta ansåg tingsrätten att obeståndspresumtionen inte kunde tillämpas. När hovrätten ändrade tingsrättens beslut och försatte gäldenären i konkurs med tillämpning av obestånds­presumtionen uppgick den kvarvarande fordran till 63 % (Rättsfallskommentar).

I ytterligare ett annat fall hade skönsmässigt uppskattade skatter minskat från 422 000 kr till 33 000 kr p.g.a gäldenärens inlämnade deklarationer. Skatteverket hade därefter inte något att erinra mot att konkursen upphävdes. HD angav att obeståndspresumtionen inte kunde tillämpas (NJA 2004 N 27).

I sammanhanget kan även nämnas ett fall där en gäldenär över­klagade ett konkursbeslut till HD men inte fick prövningstillstånd. Statens fordran hade satts ned från 538 000 till 266 000 kr, d.v.s. en sänkning av med knappt 50 %. Skatteverket ansåg att obeståndspresumtionen var tillämplig (Rättsfallskommentar).

Den kvarvarande fordrans storlek

HD:s bedömning i NJA 2002 s. 463 har förklarats med att ”gäldenären mycket väl skulle ha kunnat skaffa fram pengar för att betala den lägre verkliga skatteskulden även om han ansåg det omöjligt att betala det ursprungliga exekutionsbeloppet och därför inte gjorde några stora ansträngningar för att göra en delbetalning” (se Heuman/Specialprocess, 7:e upplagan, s. 202). Det var alltså fråga om att gäldenären skulle kunna betala 12 500 kr istället för 320 000 kr.

Men även när en utmätningsfordran avseende en fysisk person på ca 4,1 Mkr efter omprövning nedsattes till 1,1 Mkr har en hovrätt ansett att utmätningsförsöket inte kunde sägas ge en så tillförlitlig bild av gäldenärens betalningsförmåga att obeståndspresumtionen kunde tillämpas (Rättsfallskommentar). Utifrån uttalandet av Heuman torde avgörandet kunna ifrågasättas.

För det fall den kvarvarande fordran är mycket stor bör en borgenär många gånger med framgång kunna åberopa den allmänna obeståndsgrunden i KonkL 1:2.

Ett misslyckat utmätnings­försök som avser annan borgenär

Det har sedan länge ansetts att en borgenär kan åberopa en utredningsrapport som Kronofogden utfärdat på grund av en annan borgenärs ansökan om utmätning hos gäldenären (prop. 1975:6 s. 154). Det kan naturligtvis hända att den andres utmätningsfordran är betydligt större än den fordran som borgenären kan lägga till grund för en konkursansökan. Man kan t.ex. tänka sig att en fordran i ett enskilt mål uppgick till 500 000 kr då tillgångs­under­sökningen gjordes varvid Kronofogden konstaterade att gäldenären saknade utmätningsbara tillgångar till täckande av denna skuld. Därefter uppkommer skattefordringar på skattekontot om ”endast” 50 000 kr varvid Skatteverket ansöker om konkurs.

Mot bakgrund av NJA 2002 s. 463 får det anses oklart om staten som obeståndspresumtion kan åberopa den utre­d­nings­rapport som har gjorts med anledning av skulden i det enskilda målet. Statens konkurs­fordran är ju onekligen avsevärt mindre än den fordran som låg till grund för det misslyckade utmätningsförsöket.

Att åberopa en annan fordran efter konkursansökan

Att konkurssökanden får åberopa även fordringar som uppkommit efter det att en konkursansökan gavs in är klart. Detta är mycket vanligt förekommande när staten ansöker om konkurs för obetalda skatter och avgifter. Frågan är om NJA 2002 s 463 har förändrat dessa möjligheter på något sätt. Huruvida det är lämpligt av Skatteverket att hålla fast vid en konkursansökan är en annan sak. Nedan diskuteras enbart de rättsliga förutsättningarna för att göra detta

Ett exempel på problem vid åberopande av en ny fordran

För att belysa problemet kan man tänka sig följande situation. Staten har i sin konkursansökan åberopat en konkursfordran för ett underskott på gäldenärens skattekonto på 100 000 kr. Kronofogden har tidigare gjort ett misslyckat utmätningsförsök avseende denna fordran. Innan tingsrätten hinner pröva statens konkursansökan faller dock denna skattefordran bort. I stället väljer staten att åberopa en helt annan konkursfordran som uppkommit efter det att konkursansökan lämnades in. Det kan t.ex. vara en förseningsavgift till bolagsverket på 5 000 kr. Med stöd av bl.a. NJA 1982 s. 641 har staten kunnat åberopa denna nya fordran i konkursmålet och använda sig av den tidigare upprättade utredningsrapporten som presumtion att gäldenären är på obestånd.

Staten åberopar alltså en helt annan konkursfordran än den för vilken utmätningsförsöket gjordes och den nya fordran är väsentligt mindre än den ursprungliga fordringen. Förutom att NJA 1982 s 641 och NJA 2002 s 463 är något svårförenliga så kvarstår även andra oklarheter.

Kan man t.ex. ”bättra på” en ursprunglig konkursfordran som sjunkit till några tusenlappar med åberopande av en ny fordran som gör att konkursansökningsfordran återigen uppgår till det ursprungliga beloppet för vilket ett misslyckat utmätningsförsök har gjorts?

Här torde det finnas skäl att förvänta sig klargörande i praxis.

Finns det andra situationer där en utredningsrapport inte ger en tillförlitlig bild?

Är presumtionsregeln möjlig att använda i en situation där en gäldenär överklagat ett avslag på en anståndsbegäran och domstolen meddelat prövningstillstånd? Enligt en hovrätt ger utredningsrapporten inte heller i denna situation en sådan ”tillförlitlig bild” av betalningsförmågan att obeståndspresumtionen kan tillämpas.

Situationen gällde alltså inte en fordran som bevisligen minskat mellan det misslyckade utmätningsförsöket och borgenärens konkursansökan. Istället har domstolens beslut om prövnings­tillstånd i anståndsfrågan, enligt hovrätten, skapat osäkerhet om statens fordran kommer att bestå. Detta skulle, i likhet med omständigheterna i NJA 2002 s. 463, kunna sätta ifråga tillförlitligheten hos den bild av betalningsförmågan som utmätningsförsöket givit.

Skatteverket överklagade men HD meddelade inte prövningstillstånd (Rättsfallskommentar).

Fördelar med presumtionsregeln i 2 kap 8 § KonkL

När det gäller beslut och domar som inte vunnit laga kraft är i stort sett det ”enda problemet” att beakta innebörden av rättsfallet NJA 2002 s. 463.

Om gäldenären invänder mot skuldens storlek vid konkurs­förhandlingen kan Skatteverket försöka förmå honom att vitsorda ett belopp som inte medför en så väsentlig minskning av fordran att presumtionsverkan bortfaller. En borgenär måste då även fästa stor vikt vid storleken av den vitsordade skulden. Om t.ex. statens fordran vid utmätningstillfället har uppgått till 250 000 kr men gäldenären endast vitsordar 25 000 kr torde obestånds­presumtionen inte kunna åberopas.

Det är i regel svårare för gäldenären att komma med motbevisning när Kronofogden har kontrollerat banktillgodo­havanden och förekomsten av tillgångar i diverse register etc. Det är även möjligt för borgenären att vid en konkursförhandling åberopa Kronofogdens handläggare som vittne angående hur tillgångsundersök­ningen har genomförts.

Borgenären kan åberopa nytillkomna skulder varvid presumtions­regeln även omfattar dessa (NJA 1982 s. 641). Se dock resone­manget ovan om att viss osäkerhet har uppkommit genom NJA 2002 s 463.

En nackdel med presumtionsregeln i 2 kap 8 § KonkL

En förutsättning för presumtionsregelns tillämpning är att Kronofogden har genomfört en tillgångsundersökning. En borgenär kan kontakta Kronofogdens handläggare för att höra efter hur handläggningen fortskrider och framföra önskemål om utredningsarbetet. En borgenär kan dock inte kräva att verkställigheten ska ske på ett visst sätt. Kronofogden bestämmer om ytterligare utredningsåtgärder ska vidtas eller inte med beaktande av nya uppgifter som kan ha inkommit till myndigheten (prop. 2006/07:34 s. 23). En borgenär kan alltid anvisa egendom till utmätning. I sådant fall bör Kronofogden skyndsamt efterforska egendomen.

Borgenären kan begära tillgångsutredning i nya utsökningsmål

Kronofogden har en skyldighet att göra en utredning i varje utsökningsmål. Varje skuldpost i allmänt mål utgör ett nytt sådant utsökningsmål. Om det kommer in nya mål mot gäldenären under den s.k. bevakningstiden används den tidigare utredningsrapporten normalt som underlag för maskinella delredovisningar. Någon ny utredning görs alltså inte av Kronofogden enbart på grund av att ett eller flera nya mål kommit in.

Om borgenären i ett nytt mål särskilt begär att få en ny utredning så ska detta medges av Kronofogden (Handboken Utmätning, s. 90). Omfattningen av den nya utredningen är beroende av den tidigare utredningens omfattning och eventuellt nytillkomna uppgifter. En ny restföring av t.ex. ett skattekontounderskott innebär alltså att en ny tillgångsundersökning kan ske med stöd av 4 kap. 9 § UB.

Har borgenären redan fått en tillgångsundersökning verkställd i ett mål har denne inte rätt att få en ny tillgångsundersökning i samma mål med mindre än att det tillkommit nya omständigheter.

Referenser på sidan

Domar & beslut

  • NJA 1982 s. 641 [1]
  • NJA 1995 s. 548 [1]
  • NJA 2002 s. 463 [1] [2]
  • NJA 2004 N 14 [1]
  • NJA 2004 N 27 [1]
  • RH 1982:92 [1]
  • RH 2000:70 [1]

Lagar & förordningar

  • Konkurslag (1987:672) [1]
  • Utsökningsbalk (1981:774) [1]

Propositioner

  • Proposition 1975:6 Regeringens proposition om ändring i konkurslagen (1921:225) m.m. [1]
  • Proposition 1986/87:90 om ny konkurslag [1]
  • Proposition 2006/07:34 Förenklat utmätningsförfarande [1]

Rättsfallskommentarer

  • Bestämmelsen i 2 kap 8 § KonkL har tillämpats på en konkursfordran som vid tiden för prövning av konkursansökan minskat till drygt 60 % av den fordran som legat till grund för ett misslyckat utmätningsförsök [1]
  • Konkurs - rättegångskostnader efter upphävd konkurs [1]
  • Konkursansökan - fråga om presumtionsverkan av utredningsrapport [1]
  • Konkursansökan - fråga om presumtionsverkan för utredningsrapport [1]
  • Konkursansökan - fråga om presumtionsverkan för utredningsrapport [1]
  • Konkursansökan - rättegångskostnader efter upphävd konkurs [1]
  • Konkursansökan och fråga om presumtionsverkan för utredningsrapport [1]
  • Utredningsrapportens betydelse då den endast hänvisar till en tidigare tillgångsundersökning [1]

Övrigt

  • JO:s ämbetsberättelse 1988/89 s 284 [1]