OBS: Nedan visas versionen från 29 okt 2014. För att se den senaste informationen, klicka här.

OBS: Nedan visas versionen från 29 okt 2014. För att se den senaste informationen, klicka här.

Meny

Här får du information om vad riktvärdet för produktiv skogsmark är och vilka värdefaktorer som ingår i värderingsmodellen. Man skiljer på skogsinnehav som är mindre än 30 ha och skogsinnehav som är minst 30 ha. Under värdefaktorn kostnad kan du läsa om hur man gör indelningen i kostnadsklasser med ledning av poäng, när man kan jämka poäng och vilka kostnads- och kvalitetsfaktorer som ingår.

Klassificering av värdefaktorer, skogsinnehav om mindre än 30 ha

Riktvärdet för produktiv skogsmark med växande skog ska utgöra värdet per värderingsenhet produktiv skogsmark (14 kap. 1 § FTL).

För värderingsenheter med upp t.o.m. 29 ha produktiv skogsmark sker värderingen enligt ett förenklat förfarande. För värderingsenheter med mindre än 30 ha produktiv skogsmark, samt för 29 ha av värderingsenheter som omfattar 30 ha eller mer, ska endast följande värdefaktorer (egenskaper) hos produktiv skogsmark med växande skog bestämmas:

  • storlek
  • virkesförråd.

Avvikelser från vad som är genomsnittligt inom värdeområdet

Värdeområdesindelningen är densamma för samtliga skogsinnehav, oavsett deras storlek. För värderingsenheter med mindre än 30 ha produktiv skogsmark kan man beakta avvikelser från vad som är genomsnittligt inom värdeområdet ifråga om bl.a. värdefaktorerna bonitet och kostnad. Det gör man genom att göra en justering för säregna förhållanden.

Värdefaktorn storlek

Med storlek avses den produktiva skogsmarkens areal (14 kap. 3 § FTL). Den produktiva skogsmarken mäts i hela hektar. Värdefaktorn storlek klassindelas inte, utan varje hektar beaktas vid värderingen (7 kap. 3 FTL).

Värdefaktorn virkesförråd

Värdefaktorn virkesförråd avser summan av virkesförråden per hektar av samtliga trädslag och klassindelas på ett särskilt sätt.

Med virkesförråd avses summan av virkesförråden av barrträd och lövträd per hektar uttryckt i skogskubikmeter. För värdefaktorn virkesförråd ska det finnas högst nio klasser (14 kap. 3 § FTL och 10 § SKVFS 2013:9).

Med virkesförrådet uttryckt i skogskubikmeter avses fast volym stamvirke ovan stubbe, inklusive toppar och bark. I virkesförrådet ingår endast volymen av växande träd som uppnått 1,3 meter i höjd ovan marken. Virkesförrådet kan ibland, främst i samband med avverkning, anges i andra enheter.

Tabell som omvandlar till skogskubikmeter

Följande tabell kan användas för att omvandla den angivna enheten till skogskubikmeter (m³sk).

Till

Från

m³sk

m³f pb

m³f ub

m³to ub

m³t pb

m³sk

-

0,95

0,84

0,68

1,49

m³f pb

1,05

-

0,88

0,71

1,56

m³f ub

1,20

1,14

-

0,81

1,78

m³to ub

1,46

1,40

1,23

-

2,19

m³t pb

0,67

0,64

0,56

0,46

-

1 m³s = 0,36 m³f

m³f pb= kubikmeter fast volym på bark

m³f ub= kubikmeter fast volym under bark

m³to ub= kubikmeter toppmätt under bark

m³t pb= kubikmeter travat mått på bark.

Tabellen är hämtad från Skogsstyrelsens webbplats, sidan Skogliga mått och enheter.

Virkesförråd klassindelas i nio klasser

Virkesförrådet klassindelas i nio klasser, i överensstämmelse med indelningen som man gör av virkesförrådsklasserna i skogstabell M. Där använder man relativa hektarvärden för de första 29 hektaren av ett skogsinnehav, enligt 1 kap. 19 § FTF och bilaga 5 a till förordningen. Virkesförrådets storlek i de olika klasserna framgår av tabellen för virkesförrådsklasserna. Tabellen finns i 11 § SKVFS 2013:9. Klassindelningen görs beroende på de olika förhållandena som råder i respektive region.

Virkesförråd för skogsinnehav under 30 ha

När det gäller klassindelningen av värdefaktorn virkesförråd för skogsinnehav under 30 ha, har Skatteverket föreskrivit att virkesförrådet ska klassindelas med hänsyn till det totala virkesförrådet uttryckt i skogskubikmeter per hektar (m³sk/ha) per klass.

Om lövinslaget väsentligt avviker från vad som är normalt inom värdeområdet kan man behöva göra en justering av riktvärdet.

Klassificering av värdefaktorer, skogsinnehav om minst 30 ha

Man värderar skogsinnehav som understiger 30 ha och sådana som uppgår till 30 ha eller mer på olika sätt.

För värderingsenheter som uppgår till 30 ha eller mer ska 29 ha av värderingsenheten värderas enligt modellen för mindre skogsmarksinnehav.

För värderingsenheter med 30 ha eller mer produktiv skogsmark ska följande värdefaktorer alltid bestämmas för den areal som överstiger 29 ha:

  • storlek
  • bonitet
  • kostnad
  • virkesförråd barrträd
  • virkesförråd lövträd.

Alla värdefaktorer utom storlek ska klassindelas (7 kap. 3 § FTL).

Värdefaktorn storlek

Med storlek avses den produktiva skogsmarkens areal (14 kap. 3 § FTL). Den produktiva skogsmarken mäts i hela hektar. Man gör ingen klassindelning av den produktiva skogsmarkens storlek.

Värdefaktorn bonitet

Med bonitet avses den produktiva skogsmarkens förmåga att producera virke (14 kap. 3 § FTL).

Bonitet indelas i fem klasser

Värdefaktorn bonitet ska indelas i fem klasser (1 kap. 21 § FTF och bilaga 5 b till FTF). Bonitetsklasserna A–E motsvarar vad som kan anses utgöra mycket hög, hög, genomsnittlig, låg respektive mycket låg förmåga att producera virke. Tabellen över bonitetsklasserna återfinns i 5 § SKVFS 2013:9.

Hur bestäms boniteten?

Värdefaktorn bonitet ska bestämmas med ledning av Skogshögskolans boniteringssystem (4 § SKVFS 2013:9). Med bonitet avses enligt systemet en ståndorts naturgivna förmåga att producera virke, mätt som skogskubikmeter per hektar och år. I detta system bestäms ett ståndsortsindex av ett bestånds eller växtplats egenskaper som uppmätts i fält med hjälp av en tabell. Ståndortsindexet översätts till bonitet i skogskubikmeter per hektar (m³sk/ha) och år. Med ståndortsindex menas här den övre höjden ett bestånd uppnår vid en på förhand fixerad s.k. referensålder. Värderingsenhetens medelbonitet beräknas som ett arealvägt medeltal utifrån beståndsvisa skattade boniteter. Ståndortsindex förutsätter att trädens höjdutveckling är den som skulle ske under ideala betingelser.

Exempel på ståndortsindex är H100 (övre höjden vid 100 års total ålder) och H50 (övre höjden vid 50 års ålder i brösthöjd). Med övre höjd menas den aritmetiska medelhöjden för de tio grövsta träden på en 0,1 ha stor provyta. Praktiskt mäts denna som den aritmetiska medelhöjden för de två grövsta träden på en cirkelyta med 10 meters radie, de s.k. öh-träden. Brösthöjdsåldern är medeltalet av antalet årsringar i brösthöjd (1,3 meter över mark) för öh-träden.

Tre metoder för att bestämma ståndortsindex

I boniteringssystemet används tre olika metoder för att bestämma ståndortsindex i fält:

  1. För medelålders och äldre skog i gott skick används höjdutvecklingskurvor avseende sambandet mellan beståndets övre höjd och total- eller brösthöjdsålder.
  2. För yngre skog i gott skick används interceptmetoden. Med intercept avses längden av de fem årsskott som följer över 2,5 meters höjd. Medeltalet av de två öh-trädens intercept och höjd över havet används som ståndortsindex.
  3. För kalmark, vissa blandskogar samt skog i mindre gott skick används ståndortsegenskaper.

När man bestämt ståndortsindex översätts detta till bonitet i skogskubikmeter per hektar och år med hjälp av tabeller för olika trädslag.

I boniteringssystemet ingår även hjälpmedel för att överföra ståndortsindex från ett trädslag till ett annat.

Värdefaktorn kostnad

Kostnaden bestäms med hänsyn till de väsentligaste kostnads- och kvalitetsfaktorerna som påverkar värdet av virkesproduktionen. Om fler än en kostnadsklass förekommer ska man ange vilken klass som svarar mot den genomsnittliga kostnadsklassen för värdeområdet (14 kap. 3 § FTL).

Värdefaktorn kostnad indelas i nio klasser

Värdefaktorn kostnad ska indelas i nio klasser (1 kap. 21 § FTF och bilaga 5 b till FTF).

När man gör indelningen av värdefaktorn kostnad i kostnadsklasserna 1–9 ska man ta hänsyn till

  • föryngrings- och röjningskostnader
  • avverkningskostnader
  • terrängtransportkostnader
  • timmerutfall och kvalitet.

För kostnadsklasserna ska relationer gälla. Relationerna finns reglerade i 6 § SKVFS 2013:9.

Indelningen i kostnadsklasser görs med ledning av poäng

Indelningen i kostnadsklass ska göras med ledning av poäng. Poängantalet som ska gälla för kostnadsklasserna 1–9 samt indelningen av kostnads- och kvalitetsfaktorerna som ligger till grund för poängberäkningen framgår av bilaga 1 och 7 § SKVFS 2013:9.

Klassindelningen är relativ och knuten till de fem länsgrupper för vilka skogstabell S har upprättats (1 kap. 19 § FTF). Kostnadsklass 1 inom varje sådan grupp motsvarar vad som kan anses svara mot en mycket låg kostnad, klass 5 motsvarar en genomsnittlig kostnad och klass 9 motsvarar en mycket hög kostnad inom länsgruppen.

Kostnadsklass 5 är således en mittklass och relaterad till genomsnittskostnaden inom respektive länsgrupp. Kostnadsklass 1 har 30 procent lägre totalkostnader och kostnadsklass 9 har 30 procent högre totalkostnader än kostnadsklass 5.

Poängen för en kostnadsfaktor eller för en kvalitetsfaktor utgör en delsumma för faktorn. De sammanlagda delsummorna för en värderingsenhet utgör det totala antalet poäng för enheten. Dessa totala antal poäng ska ligga till grund för indelningen i kostnadsklasser enligt 7 § SKVFS 2013:9, såvida inget annat följer av 9 § SKVFS 2013:9.

Antalet poäng för indelning i kostnadsklass för en värderingsenhet, ska påföras på det sätt som anges i bilaga 2 (skogsbeskrivning) till SKV FS 2013:9. Den genomsnittliga kostnadsklassen för samtliga värdeområden framgår av bilaga 3, 8 § SKVFS 2013:9.

Delsummorna av kostnads- och kvalitetsfaktorerna kan jämkas

Sedan delsummorna för de olika kostnads- och kvalitetsfaktorerna har beräknats enligt 7 och 8 §§ SKVFS 2013:9, kan varje delsumma för sig jämkas. Det gör man om kostnads- och kvalitetsförhållandena för värderingsenheten är sådana som anges i skogsbeskrivningen enligt 8 §, och dessa förhållanden medför särskilt höga eller särskilt låga kostnader. Man kan också jämka om poängsumman för en kostnadsfaktor eller för en kvalitetsfaktor uppenbarligen ger en felaktig bild av de förhållanden som faktorn avser. Det kan den göra om det råder andra förhållanden än som anges i skogsbeskrivningen (9 § SKVFS 2013:9).

Det går att jämka poängen för indelning i kostnadsklass i tre fall:

  • för skogsskador
  • för skyddsskog och fjällnära skogar
  • för skogsmark på öar.

Vilt-, insekts-, svamp- och andra skogsskador

Vilt-, insekts-, svamp- och andra skogsskador bör medföra ett extra antal poäng i de fall skadorna är särskilt omfattande i förhållande till vad som brukar förekomma inom värdeområdet. Mer än fem extra poäng för skogsskador bör man dock inte ge (SKV A 2013:11).

Skyddsskog och fjällnära skogar

För skyddsskog och produktiv skogsmark inom de områden som benämns som fjällnära skogar bör man öka antalet poäng med hänsyn till de speciella villkor som gäller för skötseln av sådana skogar (skogsvårdslagen [1979:429]). Mer än fem extra poäng för skyddsskogar och fjällnära skogar bör man dock inte ge (SKV A 2013:11).

Skogsmark på öar

För produktiv skogsmark som är belägen på öar utan fast landförbindelse bör man öka antalet poäng. Mer än 20 extra poäng för produktiv skogsmark belägen på öar bör man dock inte ge (SKV A 2013:11).

Jämka poäng som överstiger 52

Genom att jämka antalet poäng för skogsskador, skyddsskogar och fjällnära skogar samt för produktiv skogsmark belägen på öar utan fast landförbindelse kan det högsta antalet poäng som rekommenderas för kostnadsklasserna i skogsbeskrivningarna komma att överskridas.

Man kan göra en särskild jämkning av värdet för produktiv skogsmark, t.ex. med anledning av långa terrängtransportavstånd eller efter att man jämkat antalet poäng för en kostnadsklass som överstiger 52.

Eftersom kostnadsklass nio är en s.k. öppen klass blir jämkningen en s.k. teknisk justering som redovisas som justering för säreget förhållande. Riktvärdet för produktiv skogsmark multipliceras med nedanstående jämkningsfaktor, vilket ger taxeringsvärdet för värderingsenheten. Jämkningen utgörs av skillnaden mellan det maskinellt beräknade riktvärdet och det beräknade värdet efter jämkning.

Poängintervall

Jämkningsfaktor

53–58

0,98

59–64

0,97

65–70

0,96

70–

0,95

Faktor för föryngrings- och röjningskostnader samt klassificering

Kostnadsfaktorn föryngrings- och röjningskostnader bör bestämmas med hänsyn till

  • möjligheterna att utnyttja självföryngring och sådd
  • planteringssvårigheter på grund av blockighet eller dylikt
  • risk för plantbortfall på grund av försommartorka, frostlänthet, gräsväxt samt uppfrysning
  • svårighetsgrad vid plant- och ungskogsröjning på grund av stamantal och terrängförhållanden.

Jämförelsen bör göras utifrån vad som är normala föryngrings- och röjningskostnader inom värdeområdet vid en bonitet som liknar den för värderingsenheten. Omständigheten att en värderingsenhet exempelvis har hög bonitet, med högre föryngringskostnader som följd, ska inte i sig föranleda ett högre antal poäng (SKV A 2013:11).

Klassificering av antalet poäng för de olika kostnadsklasserna för olika föryngrings- och röjningskostnader ska enligt bilaga 1 till SKVFS 2013:9 ange om kostnaderna är mycket lägre, lägre, ungefär lika, högre eller mycket högre än vad som är genomsnittligt inom värdeområdet. Antalet poäng för olika föryngrings- och röjningskostnader framgår av skogsbeskrivningen (bilaga 2 SKVFS 2013:9).

Faktor för avverkningskostnader samt klassificering

Kostnadsfaktorn avverkningskostnader bör bestämmas med hänsyn till

  • terrängförhållande (svårighetsgraden med hänsyn till markens bärighet, lutning och ytstruktur)
  • underväxtförhållande
  • kvistighet
  • arronderingsförhållande.

Kvistighet bör endast beaktas för lövträd (SKV A 2013:11).

Antalet poäng för de olika kostnadsklasserna för olika avverkningskostnader ska enligt bilaga 1 till SKVFS 2013:9 ange om kostnaderna är mycket lägre, lägre, ungefär lika, högre eller mycket högre än vad som är genomsnittligt inom värdeområdet.

Antalet poäng för olika avverkningskostnader framgår av skogsbeskrivningen (bilaga 2 SKVFS 2013:9).

Faktor för timmerutfall och kvalitet samt klassificering

Kvalitetsfaktorn timmerutfall och kvalitet bör bestämmas med hänsyn till

  • andelen timmersortiment
  • rakhet
  • kvistansvällningar
  • kvistighet.

Timmerutfall och kvalitet bör bedömas med utgångspunkt i vad avverkningar på värderingsenheter inom värdeområdet med genomsnittlig ålderssammansättning kan ge. Den omständigheten att en värderingsenhet till exempel består av enbart ungskog innebär inte i sig att kostnadsklasspoängen för timmerutfall och kvalitet ska sättas högt. Däremot bör större inslag av kvistiga tallprovenienser eller Pinus Contorta kunna medföra att fler antal poäng sätts för denna kvalitetsfaktor (SKV A 2013:11).

Antalet poäng för olika kostnadsklasser samt indelningen av kostnads- och kvalitetsfaktorer framgår av bilaga 1 till SKVFS 2013:9. För timmerutfall och kvalitet ska antalet poäng samt indelningen i kvalitetsfaktorer ske på grund av om timmerutfallet och kvaliteten är lägre, ungefär lika eller högre än vad som är genomsnittligt inom värdeområdet (bilaga 1 till SKVFS 2013:9). Av skogsbeskrivningen framgår antalet poäng för olika timmerutfall och kvalitet jämfört med normala förhållanden inom värdeområdet.

Faktor för terrängtransportkostnader samt klassificering

Kostnadsfaktorn terrängtransportkostnader bör avse kostnaderna för terrängtransport till bilväg. Medelavståndet bör bestämmas utifrån ett arealvägt medelavstånd till närmaste plats för avlägg inklusive ett slingertillägg (SKV A 2013:11).

Antalet poäng ska anges för olika terrängtransportavstånd. Avstånden ska anges i hela 100-tal meter (bilaga 1 till SKVFS 2013:9). Antalet poäng för olika terrängtransportavstånd framgår av skogsbeskrivningen (bilaga 2 SKVFS 2013:9).

Värdefaktorn virkesförråd barrträd samt klassindelning

Med virkesförråd barrträd avses virkesförrådet av barrträd per hektar uttryckt i skogskubikmeter. För virkesförråd upp till 200 skogskubikmeter per hektar får klasserna inte göras större än 10 skogskubikmeter (14 kap. 3 § FTL).

Med virkesförråd uttryckt i skogskubikmeter avses fast volym stamvirke ovanför stubben inklusive toppar och bark. I virkesförrådet ingår endast volymen av de växande träd som uppnått 1,3 meters höjd över marken.

Virkesförråd barrträd ska bestämmas i hela skogskubikmeter. Varje skogskubikmeter ska utgöra en klass (10 § SKVFS 2013:9).

Värdefaktorn virkesförråd lövträd samt klassindelning

Med virkesförråd lövträd avses virkesförrådet av lövträd per hektar uttryckt i skogskubikmeter. För virkesförråd upp till 200 skogskubikmeter får klasserna inte göras större än 10 skogskubikmeter (14 kap. 3 § FTL).

Med virkesförråd uttryckt i skogskubikmeter avses fast volym stamvirke ovanför stubben inklusive toppar och bark.

Virkesförråd lövträd ska bestämmas i hela skogskubikmeter. Varje skogskubikmeter ska utgöra en klass (SKVFS 2013:9).

Beräkna riktvärdet

Om uppgifter om virkesförråd inte lämnats av fastighetsägaren vid FFT 14, får värdefaktorn virkesförråd för produktiv skogsmark bestämmas med ledning av redovisat virkesförråd vid AFT 11 och med beaktande av förväntad tillväxt under perioden 1 januari 2011–31 december 2013. Tillväxtprocenten för de olika länsgrupperna framgår av tabellen över tillväxtprocent för produktiv skogsmark i bilaga 9 i SKV A 2013:11. Kända avverkningar under denna period ska alltid beaktas.

Riktvärdet för skogsinnehav om mindre än 30 ha

För de mindre skogsinnehaven, d.v.s. för värderingsenheter som understiger 30 ha, beräknas värdena per hektar för produktiv skogsmark med olika stort virkesförråd med utgångspunkt från en skogsnivåfaktor för värdeområdet och ett relationstal hämtat ur skogstabell M, samt värderingsenhetens areal. Beräkningsformeln är följande (1 kap. 20 § FTF):

R = N x Fm x A

R

riktvärdet

N

skogsnivåfaktorn för värdeområdet

Fm

det relativa hektarvärdet enligt skogstabell M, vid tillämplig virkesförrådsklass och värdeområdets belägenhet

A

areal i hektar av värderingsenheten

Riktvärdet för skogsinnehav om minst 30 ha

Riktvärdet för en värderingsenhet produktiv skogsmark som omfattar minst 30 hektar bestäms och redovisas enligt följande formel (1 kap. 23 § FTF):

R = [N x Fm x 29] + [N x Fs x (A-29)]

R

riktvärdet

N

skogsnivåfaktorn för värdeområdet

Fm

det relativa hektarvärdet enligt skogstabell M, vid tillämplig virkesförrådsklass och värdeområdets belägenhet

Fs

det relativa hektarvärdet beräknat enligt skogstabell S vid tillämpligt virkesförråd barrträd och virkesförråd lövträd

A

areal i hektar av värderingsenheten

För de större skogsinnehaven beräknas värdet av 29 ha på samma sätt som för de mindre skogsinnehaven. För överskjutande produktiva skogsmarksarealer beräknas riktvärdena med tillämpning av (förutom arealen i hektar) en skogsnivåfaktor för värdeområdet och ett relativt hektarvärde.

Det relativa hektarvärdet beräknar man med hjälp av en skogstabell för större skogsinnehav, skogstabell S, med beräkningskonstanterna k1–k3. Nedan följer beräkningsformel för det relativa hektarvärdet (Fs).

Formel för det relativa hektarvärdet (Fs)

Det relativa hektarvärdet för produktiv skogsmark som omfattar minst 30 hektar (Fs) beräknas enligt följande formel:

Fs = k1 + (k2 x VB) + (k3 x VL)

k1

värdet i kronor per hektar kalmark

k2

värdet av barrträd i kronor per skogskubikmeter

k3

värdet av lövträd i kronor per skogskubikmeter

VB

virkesförråd barrträd i skogskubikmeter per hektar

VL

virkesförråd lövträd i skogskubikmeter per hektar

Faktorerna k1–k3 hämtas ur tillämplig skogstabell S.

Skogsbeskrivning

För varje län upprättas en skogsbeskrivning över skogstillståndet inom länet. Skogsbeskrivningarna publiceras på Skatteverkets webbplats och innehåller föreskrifter om antalet poäng för indelning i kostnadsklass. I beskrivningen anges även medelvärden inom värdeområdet för bonitet och virkesförråd samt för terrängtransportavstånd. Uppgifterna om dessa medelvärden avser förhållandena inom värdeområdet.

I övrigt ska de uppgifter som lämnas i beskrivningen vara till ledning för fastighetsägaren då denna ska besvara de deklarationsfrågor för värderingen av skogen som utgår från relativa bedömningsgrunder. Det innebär att det av skogsbeskrivningen ska framgå vilken klass av en värdefaktor eller vilken kostnadsklasspoäng som svarar mot de uppgifter som efterfrågas i fastighetsdeklarationen. Beskrivningarna kan användas vid deklarationen, till exempel för att kontrollera värdenivåerna och en fastighets beskaffenhet, jämfört med vad som är genomsnittligt inom värdeområdet. I 8 § SKVFS 2013:9 och bilaga 2 till dessa föreskrifter finns regler och uppgifter om skogsbeskrivningarna.

Samfälligheter

Enligt huvudregeln ska en samfällighet utgöra en särskild taxeringsenhet, om den förvaltas av en juridisk person. I de fall samfälligheten inte ska utgöra en särskild taxeringsenhet ska värdet av andelen ingå i de delägande fastigheternas värde. Läs mer om samfälligheter på sidan Värderingsenhet.

Samfälld mark i lantbruksenhet

Om en lantbruksfastighet äger en del i en marksamfällighet (här kallad samfälld mark) och den marksamfälligheten inte förvaltas av en särskild juridisk person, ska andelen taxeras så att den ingår i samma taxeringsenhet som den delägande fastigheten, d.v.s. i lantbruksfastigheten. Man redovisar den andel av marksamfälligheten som fastigheten äger. Varje andel ska utgöra en egen värderingsenhet och värderas för sig, men värdet ska ingå i det totala taxeringsvärdet för den delägande fastigheten.

Värdering av en andel i en marksamfällighet

Riktvärdet för en andel i samfälld mark ska grundas på de riktvärdeangivelser som gäller för det värdeområde där den samfällda marken är belägen.

För en värderingsenhet som består av en taxeringsenhets andel i produktiv skogsmark, som är samfälld för flera taxeringsenheter, får man värdet genom att multiplicera taxeringsvärdet för den samfällda marken med taxeringsenhetens andel i samfälligheten.

I praktiken sker emellertid värderingen vanligen så att man beräknar hur många hektar produktiv skogsmark som svarar mot andelen. Man multiplicerar samfällighetens totala skogsmarksareal med andelen och därefter multiplicerar man denna areal med ett värde per hektar.

Ofta redovisar fastighetsägaren inte några uppgifter om den samfällda produktiva skogsmarkens belägenhet och beskaffenhet. I sådana fall får taxeringen grundas på de genomsnittliga förhållandena som råder inom det värdeområde där samfälligheten ligger.

Om taxeringen på detta sätt utgår från en summa hektarvärden för produktiv skogsmark i flera samfälligheter, i vilka en taxeringsenhet har en del, får andelarna sammanföras i samma värderingsenhet. Andelar i samfälligheter vars genomsnittliga hektarvärden är olika, redovisas däremot var för sig som särskilda värderingsenheter.

Om det finns vilthägn

Om det finns permanenta vilthägn torde detta normalt medföra att den inhägnade marken indelas som produktiv skogsmark. Om stängslets beskaffenhet och utförande medför att detta har ett påtagligt värde utöver markens värde, kan en justering för säregna förhållanden bli aktuell. Om vilthägnet är omfattande kan det finnas anledning att indela området inom viltstängslet som en särskild värderingsenhet.

Redovisa areal

Arealen av en värderingsenhet produktiv skogsmark ska redovisas särskilt och anges i hela hektar. Areal som understiger 0,5 ha ska inte redovisas särskilt (20 kap. 5 § FTL).

Kompletterande information

Läs om markanläggningar på sidan Värderingsenhet.

Referenser på sidan

Allmänna råd

  • Skatteverkets allmänna råd om riktvärdeangivelser och grunderna för taxeringen och värdesättningen av lantbruksenheter vid 2014 års förenklade fastighetstaxering [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7]

Föreskrifter

Lagar & förordningar

Referenser inom fastighetstaxering