OBS: Nedan visas versionen från 4 nov 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

OBS: Nedan visas versionen från 4 nov 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

Meny

Om ett företag lämnar lån till ett företag som det är i intressegemenskap med så är avdragsrätten begränsad. När ränteinkomsten beskattas med mer än 10 procent hos det företag som har rätt till inkomsten är ränteutgiften, om den är marknadsmässig, i de flesta fall avdragsgill hos låntagaren. Om skuldförhållandet huvudsakligen uppkommit av skatteskäl får räntan dock inte dras av.

Innehållsförteckning

Översikt av reglerna och undantag

Regler om ränteutgifter på skulder till företag inom samma intressegemenskap har införts för att motverka att den svenska skattebasen urholkas genom skatteplanering (24 kap. 10 a–10 f §§ IL).

Enligt huvudregeln är ränteutgifter för en skuld till ett företag i intressegemenskapen inte avdragsgilla (24 kap. 10 b § IL). Det finns dock undantag som medför att avdragsrätt finns i många fall. Undantagen avser i huvudsak de situationer där skuldförhållandet som ligger till grund för ränteutgifterna kan anses vara tillräckligt affärsmässigt motiverat – i motsats till skattemässigt motiverat.

Enligt den s.k. 10-procentsregeln får man göra avdrag för en ränteutgift om den inkomst som motsvarar ränteutgiften skulle ha beskattats med minst 10 procent hos det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten, om företaget bara skulle ha haft den inkomsten (24 kap 10 d § första stycket IL).

Den s.k. kompletteringsregeln innebär att om företaget som faktiskt har rätt till inkomsten är skattskyldigt till avkastningsskatt eller liknande, så finns det en möjlighet att få avdrag för räntor även om det är oklart om beskattningsnivån på 10 procent uppnås (24 kap. 10 d § andra stycket IL).

Avdraget kan dock vägras, trots att 10-procentsnivån uppnås eller kompletteringsregeln är tillämplig, om det huvudsakliga skälet till att skuldförhållandet har uppkommit är att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån. Detta är innebörden av det s.k. undantaget från 10-procentsregeln (24 kap 10 d § tredje stycket IL). Bestämmelserna kan ses som ”undantag från undantagen”, se Undantaget från 10-procentsregeln och kompletteringsregeln nedan.

Det finns en möjlighet att få avdrag för ränteutgifter även om räntan hos mottagaren beskattas med mindre än 10 procent. Detta är innebörden av den s.k. ventilen. För att ventilen ska vara tillämplig krävs att skuldförhållandet som ligger till grund för ränteutgiften huvudsakligen är affärsmässigt motiverat (24 kap. 10 e § IL). Vissa ytterligare förutsättningar måste också vara uppfyllda.

När man prövar avdragsrätten för ränteutgifterna ska man göra en bedömning av vilka skäl det finns för det aktuella förfarandet och balansera dessa mot varandra. Det blir främst en fråga att väga hur skattedrivna transaktionerna är relativt andra skäl.

Det finns även bestämmelser för att motverka att reglerna kringgås, de s.k. back-to-back-reglerna.

Kort jämförelse av de nuvarande och tidigare begränsningsreglerna

Nuvarande regler har trätt i kraft den 1 januari 2013 och tillämpas på ränteutgifter som belöper sig på tiden efter den 31 december 2012.

De äldre reglerna hade ett betydligt smalare tillämpningsområde än de nya har. De var begränsade till interna skulder som avsåg interna förvärv av delägarrätter. Om den ränteintäkt som motsvarade aktuell ränteutgift, enligt ett hypotetiskt test, beskattades med minst 10 procent kunde avdraget inte vägras. En omfattande skatteplanering med ränteavdrag som inte alls träffades av dessa regler identifierades och därför utvidgade man reglerna.

De väsentligaste förändringarna när de nuvarande reglerna infördes är att alla interna skulder nu omfattas, oavsett vad pengarna har använts till, och att avdrag nu kan vägras, även om den ränteintäkt som motsvarar aktuell ränteutgift beskattas med minst 10 procent. Det gjordes även andra förändringar i regelsystemet, bland annat har man utvidgat definitionen av vilka företag som ska anses ingå i en intressegemenskap.

De nya utvidgade reglerna innebär alltså stora förändringar, men inriktningen är fortfarande mot skatteplanering, inte mot ränteavdragsrätten som sådan. Läs mer under Övergångsbestämmelser och förarbeten nedan.

Skillnaderna mellan den nya och äldre lagstiftningen kommenteras löpande nedan.

När är företag i intressegemenskap?

Definitionen av vilka företag som ska anses ingå i en intressegemenskap har utvidgats. Den definition som ska tillämpas i det här sammanhanget finns i 24 kap 10 a § IL. Företag anses vara i intressegemenskap med varandra om en av följande förutsättningar är uppfylld:

  1. ett av företagen har, direkt eller indirekt, genom ägarandel eller på något annat sätt ett väsentligt inflytande i det andra företaget
  2. företagen står under i huvudsak gemensam ledning.

Begreppet ”intressegemenskap” i lagtext och förarbeten

Företag som är moderföretag och dotterföretag anses vara i intressegemenskap med varandra enligt punkten 1. Formuleringen ”direkt eller indirekt” innebär vidare bl.a. att alla företag som ett moderföretag äger via andra dotterföretag ingår i intressegemenskapen.

Punkten 1 har utvidgats så att det numera räcker att det finns ett väsentligt inflytande, jämfört med tidigare då det krävdes ett bestämmande inflytande. Skatteverket har utvecklat sin syn på när ett företag kan tänkas ha ett väsentligt inflytande i ett annat företag enligt denna reglering (se Skatteverkets ställningstagande om tillämpningen av reglerna om ränteavdragsbegränsning, väsentligt inflytande och undantaget från 10-procentsregeln och ventilen, se särskilt avsnitt 3.2 och 4.2 ).

Begreppet intressegemenskap förekommer i olika betydelser i ett flertal lagrum i IL.

Det är värt att påpeka att en analys av vilka företag som kan anses ingå i en intressegemenskap måste göras utifrån definitionen som gäller för de regler som gäller i det aktuella fallet. Begreppet ”står under i huvudsak gemensam ledning” finns sedan lång tid tillbaka i flera lagrum i IL. Det används i sådana fall då det med hänsyn till skiftande förhållanden inte varit möjligt att på ett exakt eller uttömmande sätt definiera de fall som avses (prop. 2008/09:65 s. 48). Det betonas i tidigare förarbeten att det är det faktiska inflytandet och inte de formella förhållandena som är avgörande (prop. 1999/2000:2, del 2 s. 335 och prop. 1986/87:42 s. 35). Även i rättspraxis har det faktiska inflytandet legat till grund för bedömningen (RÅ 2003 not. 138 och RÅ 1983 not. 225). Avsikten med begreppet ”står under i huvudsak gemensam ledning” är att man vill ha en generell beskrivning i lagtexten för att reglerna inte ska kunna kringgås. Tidigare förarbetsuttalanden är fortfarande giltiga (prop. 2008/09:65 s. 48 och prop. 2012/13:1 s. 239).

Skatterättsnämndens tolkning av begreppet intressegemenskap

Ett förhandsbesked har meddelats i en situation där ett större antal företag investerar i en fond (ett limited partnership, LP). Fonden förvärvar företag genom en kedja av helägda bolag. Det dotterföretag som är köpare av det s.k. målbolaget finansieras genom att fonden lämnar lån för att göra förvärvet möjligt. Frågorna gällde om de fristående investerarna samt ett företag som hade rollen som företrädare för LP skulle anses vara i intressegemenskap med det låntagande företaget.

Skatterättsnämnden ansåg att de enskilda investerarna och företaget som företräder LP genom ett samarbetsavtal (ett limited partnership agreement) får anses ha ett väsentligt inflytande i det låntagande bolaget (SRN dnr 151-13/d). Samarbetsformen bedömdes vara av ett sådant slag som är avsett att täckas av reglerna om begränsning av avdragsrätten för räntor. Enbart ägarandelarna för investerarna och företaget som företrädde LP innebar inte ett väsentligt inflytande och investerarnas direkta enskilda inflytande är begränsat. Det konstateras dock att investerarna och företrädaren för LP genom avtal gemensamt investerar enligt en viss avtalad investeringsstrategi, har insyn i verksamheten, viss möjlighet att avsätta General Partner och genom samverkan kan få till stånd ändringar i avtalet och upplösning av avtalet. Förhandsbeskedet är överklagat.

Skatteverket gör samma bedömning som Skatterättsnämnden.

Vilka typer av företag omfattas av reglerna?

I de här reglerna omfattar begreppet ”företag” juridiska personer och svenska handelsbolag (24 kap. 10 a § andra stycket IL). Det innebär att även staten, kommuner och landsting kan anses ingå i en intressegemenskap. Fysiska personer kan inte ingå i intressegemenskapen, men två företag som ägs av samma fysiska personer är i intressegemenskap med varandra.

Även motsvarande utländska företag kommer att omfattas av reglerna (se 2 kap. 2 § IL). Ett utländskt företag med ett fast driftställe i Sverige som dragit av räntor till ett annat företag i intressegemenskapen kan därför komma att omfattas av dessa regler.

Huvudregel om begränsad avdragsrätt för ränta inom en intressegemenskap

Huvudregeln är att ränteutgifter för en skuld till ett företag i intressegemenskapen inte får dras av (24 kap. 10 b § IL). Ett avdrag för sådana ränteutgifter kan dock medges om förutsättningarna är uppfyllda i någon av de tre undantagsregler som finns:

På grund av undantagsreglerna finns avdragsrätt i många fall trots att ränteutgifterna principiellt träffas av huvudregeln. Det huvudsakliga skälet till att man medger avdrag är att det skuldförhållande som ligger till grund för ränteutgifterna i undantagssituationerna kan anses vara tillräckligt affärsmässigt motiverat (i motsats till skattemässigt motiverat). Läs mer nedan under 10-procentsregeln och de efterföljande rubrikerna.

Avdragsbegränsningarna har utvidgats jämfört med äldre regler

Den nuvarande huvudregeln innebär att tillämpningsområdet för ränteavdragsbegränsningsreglerna är väsentligt vidare än i äldre regler. Nu omfattas samtliga ränteutgifter för skulder inom en intressegemenskap. Äldre regler omfattade bara ränteutgifter på interna skulder som avsåg interna förvärv av delägarrätter. Möjligheterna att kringgå de tidigare reglerna från 2009 utnyttjades i hög utsträckning, och det bedömdes därför vara nödvändigt att utvidga tillämpningsområdet för begränsningsreglerna (prop. 2012/13:1 s. 229 och 237).

10-procentsregeln

10-procentsregeln innebär att ränteutgifter för skulder till företag i intressegemenskapen ska dras av om inkomsten som motsvarar ränteutgiften skulle ha beskattats med minst 10 procent enligt lagstiftningen i den stat där det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten hör hemma, om företaget bara skulle ha haft den inkomsten (24 kap 10 d § första stycket IL). Prövningen av beskattningsnivån brukar kallas ”det hypotetiska testet”.

Det finns undantag, se Undantaget från 10-procentsregeln och kompletteringsregeln nedan, för fall där det huvudsakliga skälet till att skuldförhållandet uppkommit är att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån.

10-procentsregeln är oförändrad i jämförelse med de äldre begränsningsreglerna. Rättspraxis gällande 10-procentsregeln och förarbetsuttalanden från när den infördes är därför fortfarande aktuella.

Beskattningsnivån bedöms genom ett hypotetiskt test

Enligt förarbetena ska man göra ett hypotetiskt test för att avgöra beskattningsnivån. Testet innebär att man tar hänsyn bara till den inkomst som motsvarar den aktuella ränteutgiften. Man ska alltså inte ta hänsyn till överskott eller underskott som härstammar från normal drift, eller till normalt avdragsgilla utgifter hos det mottagande företaget.

Regeringen anger i förarbetena till de utvidgade reglerna att någon ändring inte är avsedd gällande hur man ska beräkna beskattningsnivån, d.v.s. det hypotetiska testet, och att det som sagts i äldre förarbeten om detta alltså fortfarande ska gälla (prop. 2012/13:1, s. 254).

Skattesubjekt som hör hemma i Sverige och skattesubjekt som hör hemma i utlandet

Bedömningen av beskattningsnivån kan avse både skattesubjekt som hör hemma i Sverige och skattesubjekt som hör hemma i utlandet. När det gäller skattesubjekt som hör hemma i utlandet är det klassificeringen i den utländska rättsordningen som ska ligga till grund för bedömningen. Om ränteinkomsten till exempel klassificeras som utdelning eller kapitalvinst på näringsbetingade andelar och därför är skattefri, är 10-procentsregeln inte tillämplig. Detsamma gäller om betalningen skatterättsligt behandlas som en nullitet på grund av att den utländska rättsordningen klassificerar den som en företagsintern betalning.

Stater som har en särskild lägre beskattningsnivå för exempelvis ränteinkomster

Det kan även finnas stater som har en särskild lägre beskattningsnivå för exempelvis ränteinkomster eller för inkomster som inte har uppkommit på grund av verksamhet i den staten. Även i dessa fall gäller att beskattningens nivå ska fastställas utifrån den lägre skattesatsen, om det är så att den skulle ha tillämpats på den aktuella inkomsten. Det relevanta är att den inkomst som motsvarar ränteutgiften skulle ha beskattats med minst 10 procent om det varit bolagets enda inkomst. Villkoren för att tillämpa regeln bör inte heller anses vara uppfyllda exempelvis om ränteinkomsten kan neutraliseras genom ett grundavdrag, fribelopp eller liknande avdrag (prop. 2008/09:65, s. 59–60 och prop. 2008/09:65 s. 85–87).

HFD har prövat fall med belgiskt NID-avdrag

HFD har prövat hur ett avdrag för beräknad ränta på eget kapital i Belgien, s.k. notional interest deduction (NID), ska beaktas vid det hypotetiska testet (HFD 2011 ref. 90 V och II). I det förstnämnda fallet som var ett överklagat förhandsbesked ansåg Skatterättsnämnden att ett sådant avdrag är att jämställa med ett grundavdrag, fribelopp eller liknande avdrag. Skatterättsnämnden menade att man vid beräkningen ska ta hänsyn till den del av yrkat NID-avdrag som kan anses belöpa på den inkomst som motsvarar ränteutgiften. Högsta förvaltningsdomstolen gjorde samma bedömning som Skatterättsnämnden och fastställde förhandsbeskedet i den delen.

Bedömning av beskattningsnivån enligt 10-procentsregeln när vissa utländska system för skatteutjämning påverkar den faktiska beskattningen

Skatteverket har lämnat sin syn på några frågor som handlar om 10-procentsregeln och huruvida beskattningsnivån kan anses ha uppnåtts (se Skatteverkets ställningstagande om tillämpningen av 10-procentsregeln i reglerna om begränsningar i avdragsrätten för ränta på vissa skulder). Skrivelsen gäller de äldre reglerna, men eftersom ingen ändring har skett i hur beskattningsnivån ska beräknas vid det hypotetiska testet så är bedömningarna i skrivelsen fortfarande aktuella.

Bedömningarna gäller hur det holländska systemet kallat ”fiscal unity” respektive det finska koncernbidragssystemet för skattemässig resultatutjämning ska påverka bedömningen av beskattningsnivån enligt 10-procentsregeln när ett utländskt bolag har en filial i Sverige. Båda systemen kan användas för att skapa en situation där det avdrag för ränteutgift som medges vid beräkningen av resultatet i det andra landet kan kvittas mot den ränteinkomst som motsvarar ränteutgiften. Skatteverket anser att kravet på beskattning i 10-procentsregeln inte är uppfyllt för en ränteinkomst som kvittas bort genom det holländska fiscal unity-systemet. Övervägande skäl talar för att kravet på beskattningsnivå inte heller kan anses uppfyllt i de flesta fall när det finska systemet tillämpas.

Tillämpning av skatteflyktslagen diskuteras i Skatteverkets skrivelse. Förutsättningarna för att tillämpa skatteflyktslagen är dock ändrade genom ändringarna i lagstiftningen där det nuvarande s.k. undantaget från 10-procentsregeln ger ett större utrymme för att väga in att skuldförhållandet uppkommit på grund av skatteskäl. Avdragsrätten och omständigheterna runt skuldförhållandet ska alltid i första hand prövas mot reglerna i IL, inklusive undantaget från 10-procentsregeln, innan det är aktuellt att pröva om skatteflyktslagen är tillämplig.

Skrivelsen behandlar även betydelsen av ett borgenärsbyte i fall när den nya borgenären beskattas på annat sätt än den första borgenären. Skatteverkets uppfattning är att bedömningen av beskattningsnivån ska göras utifrån varje borgenär för sig och vid varje tidpunkt.

Bedömning av beskattningsnivån i ett fast driftställe

Man får inte göra avdrag med stöd av 10-procentsregeln när ett fast driftställe är mottagare av räntan, om beskattningen i det fasta driftstället understiger 10 procent och den stat där bolaget hör hemma undantar inkomsten från beskattning, exempelvis genom exemptmetoden. När man tillämpar det hypotetiska testet är det den faktiska allokeringen av inkomsten som ska vara avgörande när man bedömer om beskattningen uppgår till minst 10 procent eller inte. Om inkomsten allokeras till ett fast driftställe i en stat med lägre beskattning än 10 procent, och det fasta driftställets inkomst är undantagen från beskattning i bolagets hemviststat, har beskattningsnivån i bolagets hemviststat alltså ingen betydelse för den hypotetiska bedömningen (prop. 2008/09:65 s. 60).

Begreppet ”det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten”

Hur begreppet ”det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten” ska tolkas har utvecklats i förarbetena till de äldre reglerna. Där menar regeringen att mottagaren ska ta emot den inkomst som motsvaras av ränteutgiften för egen del. Det räcker med andra ord inte att endast ha en formell rätt till inkomsten, utan företaget ska vara den verkliga och rättmätiga ägaren som får de ekonomiska fördelarna. Det är hos den som faktiskt har rätt till inkomsten som beskattningsnivån ska bedömas.

I propositionen resonerar man om hur begreppet ska tolkas. Regeringen anser att detta begrepp och begreppet ”beneficial owner” i princip ska motsvara varandra. Syftet med formuleringen i bestämmelsen är att förhindra s.k. slussning där den faktiska ägaren till inkomsten är ett företag i intressegemenskapen som hör hemma i ett lågskatteland, men lånet ”slussas” via ett eller flera företag i intressegemenskapen som hör hemma i stater där beskattningen är högre än 10 procent.

Ränteutgifter som avser ett lån från ett företag i intressegemenskapen som hör hemma i en stat utan inkomstbeskattning ger alltså inte rätt till avdrag, oavsett om lånet slussats via ett företag som hör hemma i en stat där inkomstbeskattningen uppgår till minst 10 procent (prop. 2008/09:65 s. 61).

Regeringen anger i förarbetena till de utvidgade reglerna att tolkningen av begreppet "vem som faktiskt har rätt till inkomsten" inte är avsedd att ändras, och att det som sagts i äldre förarbeten i det avseendet därför fortfarande ska gälla (prop. 2012/13:1, s. 254).

Rättsfall: det företag som faktiskt har rätt till inkomsten

Högsta förvaltningsdomstolen har prövat innebörden av begreppet ”det företag som faktiskt har rätt till inkomsten” i ett förhandsbeskedsfall (HFD 2012 not. 24). Det finns inte någon ytterligare rättspraxis.

Omständigheterna i ärendet var mycket speciella. Skatterättsnämnden ansåg att en kedja av tänkta och faktiska överföringar av belopp ledde fram till att ett amerikanskt bolag, LLC, skulle anses vara det företag som faktiskt hade rätt till inkomsterna motsvarande ränteutgifterna på en skuld som ett svenskt bolag, X AB, hade till ett nederländskt bolag, Y BV. Bedömningen delades av Högsta förvaltningsdomstolen. Den kedja av tänkta och faktiska överföringar som beskrivs nedan är en schematisk och förenklad beskrivning, men den visar på huvuddragen i kedjan.

Det svenska bolaget X AB hade en skuld, lån A, till ett nederländskt bolag, Y BV, som inte ansågs komma att använda den mottagna ränteintäkten till annat än att lämna utdelning med ett belopp motsvarande ränteintäkten på lån A till ett annat nederländskt bolag, H BV. Det utdelade beloppet skulle användas av H BV till att betala ränta på en skuld (lån B) till det amerikanska bolaget LLC. Y BV:s ränteintäkter på lån A kunde kvittas bort med H BV:s ränteutgifter på lån B, eftersom dessa två nederländska bolag ingick i en fiskal enhet. På så sätt uppkom ingen effektiv beskattning i Nederländerna. Vidare beskattades LLC:s ränteintäkt på lån B inte i USA, eftersom de så kallade check-the-box-reglerna användes. Sökandens invändningar i överklagandet till Högsta förvaltningsdomstolen om att Y BV inte hade någon skyldighet att vidareförmedla ränteinkomsten på lån A till någon annan, och att utdelningen som Y BV förutsätts lämna kräver att bolagsstämman beslutar om detta, samt att det finns tillräckliga medel för sådan utdelning, föranledde inte Högsta förvaltningsdomstolen att ha en annan uppfattning än Skatterättsnämnden.

Rättsfallet visar bland annat att den omständigheten att kedjan av överföringar innehåller ett led som innebär att man måste fatta beslut om utdelning inte i sig utesluter att ett företag senare i kedjan anses vara det företag som faktiskt har rätt till inkomsten, i den mening som avses i den aktuella regeln.

Skatteverkets tolkning av ”det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten”

Skatteverket har utvecklat sin syn på hur begreppet ”det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten" kan tolkas. Ställningstagandet behandlar primärt en situation där det finns lån mellan en stapel med svenska aktiebolag, men innehåller även en allmän genomgång och en analys av begreppet (se Skatteverkets ställningstagande om avdragsrätt för räntor i fall där räntor slussas genom ett eller flera företag till ”det företag som faktiskt har rätt till inkomsten”).

Beskattningsnivån vid schablonbeskattning och liknande former av skatteuttag

Skatt kan tas ut i olika länder på annat sätt än genom traditionell inkomstbeskattning, exempelvis genom olika former av schablonbeskattning. Enligt förarbetena bör 10-procentsregeln kunna anses vara uppfylld även i sådana fall. Det anförs att det inte ska ha någon självständig betydelse hur skatten betecknas eller är utformad. Avgörande är att inkomsten blir beskattad med minst 10 procent. Omständigheterna i det enskilda fallet får avgöra om beskattning till minst 10 procent har skett eller inte (prop. 2008/09:65 s. 63). Läs också Kompletteringsregeln ger alternativ för företag som beskattas med avkastningsskatt nedan.

Bevisbördan när 10-procentsregeln tillämpas

Det är företaget som yrkar avdrag för ränteutgiften som ska visa att förutsättningarna för att tillämpa undantaget från huvudregeln är uppfyllda. Det är alltså det företag som yrkar avdrag för ränteutgiften som ska göra det hypotetiska testet i 10-procentsregeln och även i övrigt visa att det finns förutsättningar för att tillämpa regeln. Det innebär vidare att det företag som yrkar avdrag i förekommande fall ska visa vilket företag som "faktiskt har rätt till inkomsten" (prop. 2008/09:65, s. 60 och 72–73).

Kompletteringsregeln – ger alternativ för företag som beskattas med avkastningsskatt

Företag som är skattskyldiga till avkastningsskatt, bland andra livförsäkringsföretag och pensionsstiftelser, beskattas schablonmässigt. Det kan i det enskilda fallet vara osäkert om beskattningskravet i 10-procentsregeln är uppfyllt för denna typ av företag. För att ge sådana företag en större säkerhet har man infört ett komplement till 10-procentsregeln: kompletteringsregeln (24 kap. 10 d § andra stycket IL). I tidigare begränsningsregler fanns inte någon motsvarighet till kompletteringsregeln.

En ränteutgift får dras av om den som faktiskt har rätt till inkomsten som motsvarar ränteutgiften är skattskyldig till avkastningsskatt, och om den ränta som under beskattningsåret har belöpt på skulden i genomsnitt inte överstiger 250 procent av den genomsnittliga statslåneräntan under kalenderåret närmast före beskattningsåret. Bestämmelsen tillämpas även på utländska företag som beskattas på ett likartat sätt i den stat där de hör hemma, under förutsättning att den skatt som företaget ska betala tas ut på en nivå som motsvarar avkastningsskatten.

Med stöd av kompletteringsregeln ska den här typen av företag kunna avgöra om beskattningen motsvarar en beskattning med minst 10 procent, d.v.s. kravet i 10-procentsregeln, eller om rätten till avdrag i stället ska prövas enligt ventilen, se Ventilen nedan.

På motsvarande sätt som i 10-procentsregeln är det företaget som yrkar avdrag som har bevisbörden för att förutsättningarna är uppfyllda, se Bevisbördan för att skuldförhållandet är affärsmässigt nedan.

Observera att det finns undantag från 10-procentsregeln och kompletteringsregeln och att avdrag inte medges för ränteutgiften om det huvudsakliga skälet till att skuldförhållandet uppkommit är att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån.

Undantaget från 10-procentsregeln och kompletteringsregeln

Även om beskattningsnivån i 10-procentsregeln uppnås eller kompletteringsregeln är tillämplig, ska avdrag vägras om det huvudsakliga skälet till att skuldförhållandet har uppkommit är att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån, det s.k. undantaget från 10-procentsregeln (24 kap. 10 d § tredje stycket IL). Bestämmelsen är ett ”undantag från undantagen” – den anger i vilka fall de mer övergripande undantagen i 10-procentsregeln och kompletteringsregeln inte får tillämpas. Det nuvarande undantaget från 10-procentsregeln omfattar betydligt fler situationer än undantaget i tidigare lagstiftning.

Begreppet skuldförhållandet har använts i lagtexten för att tydliggöra att bedömningen ska göras både ur gäldenärens och ur borgenärens perspektiv, samt för att det ska vara tydligt att man ska beakta även de relevanta omständigheterna som har samband med skuldförhållandet. Motsvarande begrepp används även i ventilen. En bedömning ska göras i varje enskilt fall och samtliga relevanta omständigheter ska beaktas för att avgöra om det huvudsakliga skälet till att transaktionerna vidtagits och avtalsförhållandena har uppstått, är för att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån. Det betyder att man ska göra en allsidig bedömning av alla kringliggande omständigheter som kan antas ha påverkat det valda förfarandet. Bedömningen ska göras på intressegemenskapsnivå (prop. 2012/13:1 s. 252).

Exempel: räntebetalningar till ett företag som egentligen saknar medel att låna ut

Exempel på en situation som kan medföra att undantaget är tillämpligt är räntebetalningar som görs till ett företag som har stora underskott och som egentligen saknar medel att låna ut men som ändå agerar som långivare genom att pengar slussas