OBS: Detta är utgåva 2015.15. Visa senaste utgåvan.

När någon har drabbats av en skada, lidit en ekonomisk förlust eller kränkts p.g.a. en förvaltningsmyndighets åtgärder och beslut, kan han eller hon i vissa situationer ha rätt till skadestånd.

Var finns reglerna om skadestånd?

Regler om skadestånd finns bl.a. i skadeståndslagen (SkadestL), personuppgiftslagen (PuL), datalagen och de så kallade registerförfattningarna

Det finns också särskilda regler om skadestånd i skatteförfarandelagen (SFL) som rör ärenden om betalningssäkring.

Frågor om skadeståndsansvar kan också komma upp i samband med konkursärenden. Specialbestämmelser om konkursförvaltares och borgenärers skadeståndsansvar finns i konkurslagen (KonkL).

Skadeståndsansvar kan också uppkomma med stöd av Europakonventionen och EU-rätten.

Skadeståndsrättsliga huvudprinciper

Inom skadeståndsområdet finns det vissa allmänna huvudprinciper som ska tillämpas vid bedömningen av skadeståndsansvar.

Orsakssamband

En allmän förutsättning för skadeståndsansvar är att det ska finnas ett samband mellan den skadegörande handlingen och skadan. Det är den som drabbats av skadan som ska bevisa sambandet. För skadeståndsansvar krävs inte bara ett orsakssamband utan också att sambandet är adekvat. Det innebär att orsakssambandet mellan handlingen och skadan inte får vara alltför svårförutsebart, säreget eller avlägset – då ersätts inte skadan.

Att låta bli att begära omprövning av Skatteverkets beslut eller att låta bli att överklaga ett beslut kan ses som en brist i orsakssambandet, se t.ex. beslut av JK (2015-03-27, dnr 584-14-40) och även EU-domstolens mål C-445/06, Danske Slagterier mot Förbundsrepubliken Tyskland, punkt 58–64. Se även NJA 2013 s. 842 punkt 42.

Tredjemansskada

Som huvudregel gäller att bara den som direkt har drabbats av en skada kan kräva skadestånd. Personer som har drabbats av t.ex en ekonomisk förlust p.g.a. att en annan person har drabbats av en skada, kan i allmänhet inte kräva skadestånd. Så kallade tredjemansskador ersätts alltså normalt inte (SOU 1993:55 s. 233).

Beviskrav

Det är den som har drabbats av en skada som ska visa eller styrka att det finns förutsättningar för skadeståndsskyldighet. Beviskravet kan variera och det finns exempel i praxis på att beviskravet har lindrats i vissa situationer när uppgifterna är klart sannolika och inte motsägs av omständigheterna i övrigt (JK 2009-06-12, dnr 981-08-40).

Jämkning av skadestånd

Huvudregeln är att den som har drabbats av en skada ska få full ersättning för sin ekonomiska förlust. Det finns dock regler om att skadeståndet kan sättas ned – jämkas – om den som har drabbats har medverkat till skadan, se t.ex. 6 kap. 1 § SkadestL, 48 § PuL och 17 kap. 1 § KonkL.

Skadestånd med stöd av skadeståndslagen

Regler om det allmännas (staten eller kommunen) ansvar för skadestånd finns i 3 kap. 2 § SkadestL. Enligt denna bestämmelse ska staten eller en kommun ersätta personskador, sakskador, förmögen­­hetsskador samt kränkningar i vissa fall, som vållats genom fel eller försummelse vid myndighets­utövning.

I skadeståndslagen finns det också en särskild regel (3 kap. 3 § SkadestL) om skadeståndsansvar vid felaktig information.

Förmögenhetsskador och kränkningar

Begreppet ren förmögenhetsskada finns definierat i skadestånds­lagen som en sådan skada som uppkommer utan att någon lider någon person- eller sakskada (1 kap. 2 § SkadestL).

Ersättning för kränkning (ideell skada) förutsätter att den som har drabbats av en skada har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa integritetskränkande brott (2 kap. 3 § SkadestL). I tidigare lagstiftning har man i stället för kränkning använt begreppet lidande.

Ideell eller ekonomisk skada?

Ideell skada står i motsats till ekonomisk skada. Begreppen ekonomisk och ideell skada finns inte definierade i skadestånds­lagen. Ekonomisk skada anses omfatta skador som innebär en ekonomisk förlust. En ideell skada kan närmast beskrivas som en skada som består i att någon drabbas av obehag eller lidande.

Fel eller försummelse

Kravet på fel eller försummelse innebär ett krav på oaktsamhet. Med fel avses oaktsamma handlingar och med försummelse avses oaktsam underlåtenhet att handla. Lång handläggningstid kan vara ett exempel på fel eller försummelse.

Begreppet myndighetsutövning

En förutsättning för att Skatteverket ska bli ersättningsskyldigt enligt bestämmelsen i 3 kap. 2 § SkadestL är att felet eller försummelsen har inträffat vid myndighets­utövning. Begreppet myndighetsutövning definieras inte i skadestånds­lagen. Av lagens förarbeten framgår det att det ska vara fråga om beslut eller åtgärder som ytterst är uttryck för samhällets maktbefogenheter, som karakteriseras av att de får rättsverkningar för eller emot den enskilde i kraft av offentligrättsliga regler, och inte på grund av avtal (prop. 1972:5 s. 311 f.)

Genom uttrycket ”vid” myndighetsutövning markerar man att skadeståndsskyldigheten kan uppkomma redan om felet eller försummelsen har ett visst samband med myndighets­utövningen.

Exempel på fall som inte varit myndighetsutövning

Skatteverkets registrering av sekretess­markering är inte att anse som myndighetsutövning, och åtgärder som har samband med att Skatteverket registrerar eller tar bort en sådan markering anses inte ske vid myndighetsutövning. Detta konstaterar JK i ett beslut (2010-12-17, dnr 7714-10-42).

JK har i flertal sammanhang även uttalat att åtgärden att ge in en konkursansökan inte utgör myndighetsutövning i skadestånds­lagens mening, se bl.a. JK:s beslut 2015-04-29, dnr 3333-14-40 och NJA 2004 N 58 och 2006 N 52.

Begreppet myndighetsutövning förekommer även i andra författningar, t.ex. i förvaltningslagen.

JK har i ett beslut (1997-01-15, dnr 3433-96-21) kommit till den slutsatsen att en förvaltnings­myndighets handläggning av ett skadeståndsärende inte innefattar någon myndighetsutövning, och att flertalet av förvaltningslagens centrala bestämmelser därför inte blir tillämpliga i sådana ärenden.

JK ansåg bl.a. att det är den som begär skadestånd som har att visa förutsättningarna för sin begäran. Någon skyldighet för myndigheten att på egen hand utreda förutsättningarna för skadeståndsansvar finns således inte. Myndighetens beslut i ett sådant ärende ska endast uppfattas som ett partsbesked från staten. Den som inte är nöjd med detta har möjlighet att vända sig till en allmän domstol för att få sin rätt till skadestånd prövad som ett tvistemål (se mer under rubriken om hur man väcker talan om skadestånd).

Statens skadeståndsansvar för felaktiga upplysningar

Sedan den 1 januari 1999 finns det en särskild bestämmelse om statens skadeståndsansvar för felaktiga upplysningar och råd (3 kap. 3 § SkadestL). Bestämmelsen gäller utan krav på myndighets­utövning, men innehåller flera andra avgränsningar för att ett skadeståndsansvar ska inträda för staten.

Den information som myndigheten har lämnat ska vara felaktig för att kunna föranleda ett skadeståndsansvar. Med det avses att den information som lämnas inte är korrekt objektivt sett. Det innebär att något skadeståndsansvar inte kan komma i fråga på grund av information som enbart är missvisande. Korrekt information som kan föranleda mottagaren att själv dra felaktiga slutsatser medför inte något skadeståndsansvar.

Bestämmelsen om skadeståndsansvar vid felaktiga upplysningar och råd omfattar ersättning för förmögenhetsskada (ekonomisk skada) men inte kränkning (ideell skada).

Särskilda skäl för skadeståndsansvar

Enligt bestämmelsen krävs också, utöver att felaktig information har lämnats, att det finns särskilda skäl för skadeståndsansvar. När man bedömer om det finns särskilda skäl ska man ta hänsyn till bl.a. omständigheterna när informationen lämnades.

När upplysningar lämnas vid enkla telefonförfrågningar eller mer eller mindre i förbigående, bör skadestånd enligt lagens förarbeten så gott som aldrig komma i fråga (prop. 1997/98:105 s. 61).

När man bedömer om särskilda skäl finns ska man ta hänsyn till samtliga omständigheter som är relevanta i det enskilda fallet. Det kan vara avgörande i vilken mån den enskilde haft skäl att förlita sig på informationen. Den enskilde har också enligt lagens förabeten ett ansvar för att kontrollera information som används som underlag för viktiga beslut (prop. 1997/98:105 s. 39).

Även om det inte finns någon formell skillnad mellan skriftliga och muntliga meddelanden, kan det finnas större anledning för den enskilde att lita på ett skriftligt besked än ett muntligt svar, men även muntlig upplysningar kan grunda skadeståndsansvar.

Upplysningarna måste rymmas inom myndighetens verksamhetsområde

Upplysningarna som myndigheten lämnar måste också rymmas inom myndighetens verksamhetsområde. Den enskilde har nämligen en särskild anledning att förlita sig på information som myndigheter lämnar inom sitt specialområde.

Principalansvar för arbetsgivare

Skadeståndslagen föreskriver ett s.k. principalansvar för arbetsgivare. Det innebär att en arbetsgivare ska betala sådana skadestånd som en arbetstagare orsakar i sin tjänst (3 kap. 1 § SkadestL).

I vissa speciella fall kan en arbetsgivare som ålagts att betala skadestånd återkräva skadeståndsbeloppet av arbetstagaren.

Skadestånd vid betalningssäkring

För betalningskyldiga som drabbats av skador genom beslut vid betalningssäkring finns specialbestämmelser om skadestånd i SFL (46 kap. 20 § SFL).

Skadestånd enligt personuppgiftslagen

Den personuppgiftsansvarige ska ersätta den registrerade för den skada och kränkning av den personliga integriteten som en felaktig behandling av personuppgifter har orsakat (48 § PuL).

Av bestämmelsen framgår också att ersättningsskyldigheten kan jämkas om den personuppgiftsansvarige visar att felet inte berodde på honom eller henne.

I vissa registerförfattningar finns specialbestämmelser som innebär att PuL:s bestämmelser om skadestånd ska gälla vid behandling av personuppgifter enligt den aktuella registerförfattningen eller anslutande författningar. Sådana bestämmelser finns i bl.a. följande registerförfattningar:

Ersättningsskyldigheten omfattar ersättning för ekonomisk skada. Dessutom omfattar den kränkning av den personliga integriteten, ideell skada.

För att ett skadeståndsansvar ska uppkomma är det tillräckligt att bestämmelserna i PuL eller i den aktuella registerförfattningen rent objektivt sett har åsidosatts. Det krävs inte att den personuppgifts­ansvarige har haft uppsåt att handla i strid mot lagen eller varit oaktsam. Skadeståndsansvaret är alltså strikt.

Det är bara den registrerade och inte någon annan, t.ex. dennas anhöriga, som kan få ersättning enligt PuL.

Om den omständighet som begäran om skadestånd hänför sig till, t.ex. en felaktig registrering, har inträffat innan PuL fick laga kraft ska datalagens bestämmelser om skadestånd tillämpas.

Skadestånd enligt konkurslagen

I konkurslagen finns specialbestämmelser om skadestånd. En borgenär som ger in en obefogad konkursansökan kan bli skadeståndsskyldig (17 kap. 3 § KonkL). Dessutom kan en konkursförvaltare bli skadeståndsskyldig för en skada som han eller hon orsakat vid fullgörandet av förvaltaruppdraget (17 kap. 1 § KonkL).

Konkurslagens bestämmelser om skadestånd har företräde framför skadeståndslagens bestämmelser, eftersom konkurslagen är en speciallagstiftning (1 kap. 1 § SkadestL).

Precis som vid skadestånd enligt skadeståndslagen ska det finnas ett orsakssamband mellan den skadegörande handlingen och skadan.

Skadestånd vid obefogad konkursansökan

Innan en borgenär gör en konkursansökan måste borgenären ha en skälig anledning att anta att gäldenären är på obestånd. Om en borgenär lämnar in en konkursansökan som inte bifalls, riskerar borgenären att få betala skadestånd till gäldenären (17 kap. 3 § KonkL). En borgenär kan bli skadeståndsskyldig även i de fall en konkursansökan har återkallats.

För att borgenären ska bli skadeståndsskyldig krävs att han eller hon saknat skälig anledning att anta att gäldenären var på obestånd när konkursansökan lämnades in. Dessutom krävs att gäldenären kan visa att konkursansökan har medfört skada för honom eller henne (HovR VS 2014-05-22, mål nr T 1905-13 och Svea HovR 2011-06-28, mål nr T 926-10).

Talan om skadestånd ska väckas vid den tingsrätt där ärendet om gäldenärens försättande i konkurs har varit eller är handlagt. En sådan talan får väckas utan stämning.

Om ett konkursbeslut har upphävts kan den borgenär som ansökt om konkurs under vissa förutsättningar bli ersättningsskyldig för konkurskostnader som utgått ur boet.

Konkursförvaltarens skadeståndsansvar

En konkursförvaltare kan bli skadeståndsskyldig för skador som uppstår för konkursboet, borgenärerna eller gäldenären. För att förvaltaren ska bli skadeståndsskyldig krävs att en skada har uppkommit genom att förvaltaren agerat uppsåtligt eller oaktsamt. (17 kap. 1 § KonkL). Man för talan om skadestånd mot en konkursförvaltare genom klander av förvaltarens slutredovisning (17 kap. 2 § KonkL).

Konkurslagen reglerar bara skador som förvaltaren orsakar genom sitt uppdrag som förvaltare. Om förvaltaren orsakat någon skada vid sidan om förvaltaruppdraget får man bedöma ett eventuellt skadeståndsansvar enligt reglerna i skadeståndslagen.

Bedömningen av hur en förvaltare handlat ska vara nyanserad. Man måste ta hänsyn till de speciella förhållanden som råder i en konkurs, bl.a. att det kan finnas motstridiga intressen inom borgenärskollektivet (prop. 1986/87:90 s. 416).

Visa ekonomisk skada

En grundförutsättning för skadestånd är att man kan visa att det föreligger en skada som på något sätt kan värderas i pengar (ekonomisk skada). Om Skatteverket i något fall får anledning att överväga en ansvarsprocess mot en förvaltare krävs alltså att Skatteverket kan visa vilken skada staten har drabbats av, att staten som borgenär har drabbats av en skada, t ex genom att staten fått mindre utdelning i konkursen.

Ett annat exempel på när staten kan drabbas av en skada är om förvaltaren förlorat en process där Skatteverket har ställt en säkerhet. Skadan kan då, förutom minskad utdelning, omfatta den del av säkerheten som har tagits i anspråk.

Oaktsamhetsprövningen

Det regelverk som förvaltaren har att följa har betydelse. Att bryta mot en regel är dock inte automatiskt skadeståndsgrundande. Dels kan regeln sakna samband med den skada som senare uppkom, dels kan förvaltaren haft godtagbara skäl för sitt beslut. Dessutom kan ett skadestånd vara uteslutet eller jämkas, om den borgenär som senare drabbades av skadan kunde ha förhindrat skadan (17 § kap. 1 KonkL).

En rättslig felbedömning behöver inte vara oaktsam

En rättslig felbedömning behöver inte vara oaktsam. Särskilt om rättsläget är oklart eller om en bevisfråga är avgörande, kan det vara svårt att bedöma om felbedömningen är oaktsam och skadeståndsgrundande. Avgörande är hur frågan har utretts innan förvaltaren drog sin slutsats. Även om det i efterhand kan konstateras att en felaktig juridisk bedömning har gjorts så krävs det för skadeståndsansvar att felaktigheten har varit uppenbart felaktig (NJA 2005 s. 443).

Att missa tidsfrister, eller att vidta eller underlåta att vidta åtgärder utan att ha kontrollerat rättsläget, är normalt att anse som oaktsamt och skadeståndsgrundande, om det har orsakat en skada och det inte finns något som gör att misstaget är ursäktligt. Tidsbrist eller överbelastning är normalt inte ursäktande.

En förvaltare som fattar beslut utan att ta in synpunkter från borgenärerna, får anses ta på sig ett större ansvar för att det beslut han eller hon fattar är det bästa. Om förvaltaren å andra sidan har informerat borgenärerna om sitt beslut på något sätt, så kan detta medföra att förvaltaren inte ska anses oaktsam, eller att han eller hon i och för sig har varit oaktsam, men att skadeståndet ska jämkas (NJA 2001 s. 99 och NJA 2005 s. 443).

Skadestånd p.g.a. rättighetskränkningar

Kränkningar av enskildas fri- och rättigheter kan ge den enskilde rätt till skadestånd från staten.

Europakonventionens bestämmelse om skälig gottgörelse

Europakonventionen innehåller en bestämmelse om skälig gottgörelse (just satisfaction), artikel 41. Bestämmelsen riktar sig till Europadomstolen. Om ett brott mot Europakonventionen eller något av konventionens tilläggsprotokoll har ägt rum kan domstolen tillerkänna klaganden skälig gottgörelse eller ekonomisk kompensation. Den ekonomiska kompensationen omfattar skadestånd och ersättning för rättegångskostnader.

Ekonomisk och ideell skada enligt Europakonventionen

Både fysiska och juridiska personer kan medges ersättning för ekonomisk skada och icke-ekonomisk skada (ideell skada).

Ett exempel på ekonomisk skada vid överträdelse av Europakonventionen är ersättning för förlorad egendom eller för egendom som har minskat i värde på grund av olika åtgärder från statens sida (SOU 2010:87 s. 188).

Ideellt skadestånd omfattar ersättning för både fysisk och psykisk skada eller smärta på grund av kränkning av Europakonventionen.

Av Högsta domstolens dom NJA 2005 s. 462 framgår att ett ideellt skadestånd kan medges även av en svensk domstol till den som drabbats av ett brott eller överträdelse av Europakonventionen.

Europakonventionens bestämmelse om nationella rättsmedel

Europakonventionen innehåller också en bestämmelse som kräver att konventionsstaterna ska tillhandahålla nationella rättsmedel som innebär att man kan få påståenden om kränkningar av rättigheter enligt konventionen prövade, artikel 13.

Kan företag medges ideellt skadestånd enligt Europakonventionen ?

Av Europadomstolens avgörande i Comingersoll S.A. mot Portugal den 6 april 2000 (ECHR 35382/97) framgår att även juridiska personer kan medges ett ideellt skadestånd enligt artikel 41 i Europakonventionen.

Att juridiska personer kan medges ersättning framgår även av Högsta domstolens dom NJA 2013 s. 842 p 62 där det bl.a. anförs att ideell ersättning för en rättighetskränkning kan medges till ett företag, t.ex. vid långsam handläggning av ett rättsligt förfarande som berör företaget, se Högsta domstolens dom NJA 2012 s. 211.

Ersättning för lång handläggningstid enligt Europakonventionen

JK har i flera fall kommit fram till att lång handläggningstid kan vara skadeståndsgrundande enligt Europakonventionens artikel 6.1, se t.ex. beslut (2008-06-05, dnr 3345-07-40) som delvis rör Skatteverket. Den totala handläggningstiden som bedömdes i ärendet uppgick till drygt sju år och nio månader fram till och med dåvarande Regeringsrättens beslut. Vid handläggningen hos Skatteverket hade det under en period på två år och fem månader inte skett någon aktivitet.

Förbud mot dubbel lagföring och dubbla straff enligt Europakonventionen

Enligt artikel 4.1 sjunde tilläggsprotokollet i Europakonventionen får ingen lagföras eller straffas på nytt för ett brott som han eller hon redan blivit slutligt frikänd eller dömd för. Högsta förvaltningsdomstolen har därför konstaterat att det svenska systemet – att bli fälld för skattebrott och att bli skyldig att betala skattetillägg i två olika förfaranden när förfarandena grundas på samma oriktiga uppgifter (HFD 2013 ref. 71) – inte är förenligt med Europakonventionens förbud mot dubbel lagföring och dubbla straff (ne bis in idem). Samma ställningstagande har även Högsta domstolen gjort den 11 juni 2013 i NJA 2013 s. 502.

JK har beslutat (2015-03-31, dnr 6528-13-40) att avslå en begäran om skadestånd från en man som dömts för grovt skattebrott och som påförts ett skattetillägg för samma gärning. Mannen hade beviljats resning av Högsta domstolen i enlighet med principerna i NJA 2013 s. 502 och NJA 2013 s. 746 mot dubbel lagföring och dubbla straff.

JK ansåg inte att det fanns någon anledning att ge mannen skadestånd, eftersom den dubbla lagföringen och det dubbla straffet avsåg tid före den 11 juni 2013, d.v.s. när Högsta domstolen meddelade domen NJA 2013 s. 502. Enligt JK ska det som Högsta domstolen bestämt i domen inte tillämpas retroaktivt när det gäller skadestånd.

Överträdelse av regeringsformen (RF)

Av Högsta domstolens beslut (NJA 2014 s. 323) framgår att det även kan utgå ideellt skadestånd vid en överträdelse av 2 kap. 7 § andra stycket RF, där det står att ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i riket får fråntas sitt medborgarskap. I det fallet hade en skattemyndig­het beslutat att ändra uppgiften som var registrerad i folkbokföringsdatabasen om en persons svenska medborgarskap, och i stället registrerat personen som medborgare i Storbritannien. Dåvarande Regeringsrätten upphävde sedermera kammarrättens och länsrättens domar, samt skattemyndighetens beslut att i folkbokföringsdatabasen ändra uppgiften om medborgarskapet. Högsta domstolen konstaterade i fallet att den drabbade personen var avregistrerad som svensk medborgare under fyra och ett halvt år, och att han under den tiden i realiteten var fråntagen sitt svenska medborgarskap. Högsta domstolen fann att rörde sig om en överträdelse under lång tid av en grundläggande rättighet och att den drabbade personen var berättigad till ersättning för den ideella skada överträdelsen har inneburit.

Skadeståndsansvar m.m. enligt unionsrätten

Enligt de principer som framgår av EU-domstolens praxis kan skadeståndsskyldighet för en medlemsstat uppkomma på unionsrättslig grund, under förutsättning att följande tre materiella villkor är uppfyllda:

  • Staten har överträtt en unionsrättslig regel som är avsedd att skapa rättigheter för enskilda.
  • Överträdelsen är tillräckligt allvarlig (klar).
  • Det finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och skadan eller skadorna.

Skadestånd enligt unionsrätten kan bli aktuellt framför allt när medlemsstaten inte har genomfört (implementerat) ett beslutat EU-direktiv i rätt tid eller när staten har genomfört direktivet på ett felaktigt sätt, se t.ex. C-150/99, Lindöpark, som gäller skadeståndsansvar för Sverige till följd av felaktig implementering av mervärdesskattedirektivet.

Det unionsrättsliga skadeståndsinstitutet är i svensk rätt inte reglerat i lag. Det innebär dock inget hinder för en skadeståndsprövning som direkt grundas på unionsrätten. Det unionsrättsliga skadeståndsinstitutet gäller alltså vid sidan av det allmännas ansvar enligt 3 kap. 2 § skadestL. Vid överträdelser av unionsrätten är det i vissa fall möjligt att få skadestånd med stöd av 3 kap. 2 § skadestL. Ansvaret enligt denna lag är begränsat till fel eller försummelse vid myndighetsutövning, se t.ex. beslut av JK (2009-04-06, dnr 2409-08-40).

Skadestånd eller återbetalning av mervärdesskatt

Det kan förekomma att ett företag begär återbetalning av enbart ingående skatt, och åberopar målet C-150/99, Lindöpark, d.v.s. återbetalning utan avräkning av den utgående skatt som företaget varit skyldigt att redovisa. Skatteverket anser att om företaget har lidit skada till följd av att den svenska lagstiftningen strider mot EU-rätten, så kan företaget välja att antingen åberopa direkt effekt och begära att få bli skattskyldigt för mervärdesskatt, eller begära skadestånd med anledning av överträdelsen (Skatteverkets ställningstagande Frågor om mervärdesskatt i anknytning till EG-domen Stockholm Lindöpark AB, C-150/99).

Om företaget begär skattskyldighet

När ett företag begär skattskyldighet för mervärdesskatt blir det enligt Skatteverkets uppfattning skyldigt att redovisa utgående skatt och får därmed en sammanhängande avdragsrätt. Företaget kan alltså inte enbart få en avdragsrätt.

EU-domstolen har konstaterat att avdraget för ingående skatt är kopplat till uppbörden av utgående skatt. Inte ens om ett undantag som föreskrivs i nationell rätt strider mot mervärdesskattedirektivet, är det tillåtet för en beskattningsbar person att utnyttja det nationella undantaget och samtidigt göra en rätt till avdrag gällande (C-319/12, MDDP, punkterna 43 och 45).

Om företaget begär skadestånd

Skatteverket anser att i de fall ett företag i stället väljer att begära skadestånd, så ska man ta hänsyn till båda sidor av skattskyldigheten när man beräknar skadeståndsbeloppet, d.v.s. både till den utgående skatten och till avdragsrätten för ingående skatt.

Innan ett företag begär skadestånd ska andra åtgärder vara vidtagna, d.v.s ordinarie rättsmedel såsom omprövning eller överklagan ska vara uttömda, se Orsakssamband ovan.

Hur begär man skadestånd?

Man kan begära skadestånd antingen genom att stämma staten eller genom ett skriftligt förfarande enligt förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten.

Väcka talan mot staten genom stämning

Den som vill väcka talan mot staten ska göra det genom att ansöka om stämning vid en allmän domstol enligt reglerna i 13 kap. 4 § rättegångsbalken.

Frivillig skadereglering

Alternativt kan den enskilde begära skadestånd med stöd av förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten, s.k. frivillig skadereglering.

Förordningen erbjuder ett skriftligt förfarande hos JK eller hos en förvaltningsmyndighet och har kommit till för att avlasta domstolarna. Förordningen ger en kostnadsfri möjlighet att få skadestånd av staten.

JK handlägger med stöd av 3 § anspråk i vissa situationer, t.ex.

  • om anspråket grundas på ett påstående om ett felaktigt myndighetsbeslut eller underlåtenhet att meddela beslut
  • om anspråket grundas på felaktigheter i en statlig myndighets register
  • vid anspråk på ersättning i ärenden om betalningssäkring enligt 46 kap. 20 § SFL
  • vid anspråk på ersättning som grundas på en överträdelse av en unionsrättslig regel.

Andra anspråk kan handläggas direkt av en förvaltningsmyndighet som anges i en bilaga till förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten – om anspråket avser en skada som har inträffat inom myndighetens verksamhets-område. Anspråk som grundas på ett påstående om att en myndighet har lämnat felaktig information är ett sådant anspråk som kan handläggas av en förvaltningsmyndighet.

JK får ge en förvaltningsmyndighet, t.ex. Skatteverket, i uppdrag att fullgöra de uppgifter som JK har enligt förordningen. JK får också ta över handläggningen av skadeståndsärenden från Skatteverket, se 10 § förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten.

Ett beslut om skadestånd som har fattats enligt förordningen kan inte överklagas, se 15 § förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten. Den som är missnöjd med ett beslut är inte förhindrad att ansöka om skadestånd genom att stämma staten hos en allmän domstol.

JK har i ett delegationsbeslut, i syfte att förenkla skaderegleringen för den enskilde, gett Skatteverket i uppdrag att reglera vissa skador som enligt förordningen normalt handläggs hos JK (2012-05-12, dnr 3056-12-40).

Referenser på sidan

Domar & beslut

  • C-150/99 [1]
  • C-445/06 [1]
  • ECHR 3582/97 [1]
  • EU-dom C-319/12 [1]
  • HFD 2013 ref. 71 [1]
  • HovR VS 2014-05-22, mål nr T 1905-13 [1]
  • NJA 2001 s. 99 [1]
  • NJA 2004 N 58 [1]
  • NJA 2005 s. 443 [1] [2]
  • NJA 2005 s. 462 [1]
  • NJA 2006 N 52 [1]
  • NJA 2012 s. 211 [1]
  • NJA 2013 s. 502 [1] [2] [3]
  • NJA 2013 s. 746 [1]
  • NJA 2013 s. 842 [1] [2]
  • NJA 2014 s. 323 [1]
  • Svea 2011-06-28, mål nr T 926-10 [1]

Lagar & förordningar

  • Förordning (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten [1] [2] [3]
  • Konkurslag (1987:672) [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7]
  • Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform [1]
  • Lag (1999:90) om behandling av personuppgifter vid Skatteverkets medverkan i brottsutredningar [1]
  • Lag (2001:181) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet [1]
  • Lag (2001:182) om behandling av personuppgifter i Skatteverkets folkbokföringsverksamhet [1]
  • Personuppgiftslag (1998:204) [1] [2]
  • Rättegångsbalk (1942:740) [1]
  • Skadeståndslag (1972:207) [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7] [8] [9] [10] [11]
  • Skatteförfarandelag (2011:1244) [1]

Propositioner

  • Proposition 1972:5 Ny skadeståndslag [1]
  • Proposition 1986/87:90 Om ny konkurslag [1]
  • Proposition 1997/98:105 Det allmännas skadeståndsansvar [1]

Ställningstaganden

  • Frågor om mervärdesskatt i anknytning till EG-domen Stockholm Lindöpark AB, C-150/99 [1]

Övrigt

  • JK 1997-01-15 dnr 3433-96-21 [1]
  • JK 2009-04-06 dnr 2409-08-40 [1]
  • JK 2009-06-12 dnr 981-08-40 [1]
  • JK 2010-12-17 dnr 7714-10-42 [1]
  • JK 2012-05-12 dnr 3056-12-40 [1]
  • JK 2015-04-29 dnr 3333-14-40 [1]
  • JK 3345-07-40 [1]
  • JK 584-14-40 [1]
  • JK 6528-13-40 [1]
  • SOU 1993:55 [1]
  • SOU 2010:87 [1]