Tvistemål i samband med utmätning

Tvister om äganderätt till utmätt egendom ska prövas i en domstol

Äganderättstvister till utmätt egendom kan inte prövas i utsökningsmål. Sådana tvister får prövas i ett tvistemål i domstol. En vanligt förekommande tvist är vem som har bättre rätt till viss egendom – gäldenären och därmed hans eller hennes borgenärer eller tredje man. Tvisten står då mellan tredje man, d.v.s. den påstådde ägaren, och utmätningsborgenären. I en rättegång om bättre rätt till viss egendom sker en mer ingående och nyanserad prövning av frågan om t.ex. brytande av presumtion än vad som sker i utsökningsmål (se Skatteverkets rättsfallskommentar ”Tvist om bättre rätt till utmätt lös egendom”). När domstolen ska avgöra vem som har bättre rätt till lös egendom presumeras den som har egendomen i sin besittning vara ägare till egendomen. Utsökningsbalkens principer anses gälla även i obligationsrättsliga tvister om lös egendom. Besittarens motpart har därmed bevisbördan för sitt äganderättsanspråk (se Skatteverkets rättsfallskommentar ”Fråga om äganderätt till lös egendom”.).

Tredje man kan väcka talan om bättre rätt

Det händer ibland att tredje man påstår sig ha bättre rätt än gäldenären till egendom som Kronofogden har utmätt med stöd av 4 kap. 17–19 §§ UB. Tredje man kan då väcka talan om bättre rätt till egendomen.

Kronofogden kan förelägga tredje man att väcka talan

Om det finns skäl ska Kronofogden förelägga tredje mannen att inom en viss tid väcka talan i saken mot sökanden och gäldenären (4 kap. 20 § UB). Tredje mannens anspråk kan vara framställt antingen före eller efter beslutet om utmätning. Kronofogden bör utfärda föreläggandet i samband med utmätningsbeslutet, om tredje mannens anspråk då är känt. Om tredje mannen påstår sig ha bättre rätt till den utmätta egendomen först efter att egendomen har sålts, kan Kronofogden förelägga honom eller henne att väcka talan om rätten till de influtna pengarna (4 kap. 21 § UB). En typisk situation är att tredje man har åberopat ett visst stöd för sin rätt, men inte tillräcklig bevisning för att det ska anses framgå att han eller hon är ägare (NJA 2008 s. 444).

Om tredje man har överklagat ett utmätningsbeslut kan domstolen i samband med att den avslår överklagan förelägga tredje man att väcka talan enligt 4 kap. 20 § utsökningsbalken.

Tredje man kan väcka talan utan föreläggande från Kronofogden

Det är möjligt för tredje man att väcka talan om bättre rätt till utmätt egendom även om han eller hon inte har fått något föreläggande av Kronofogden enligt 4 kap. 20 § UB. Om egendomen har sålts är det inte längre möjligt att väcka sådan talan. I så fall kan tredje man väcka talan mot utmätningsborgenären och göra anspråk på det belopp utmätningsborgenären fått betalt genom utmätningen (se Skatteverkets rättsfallskommentar ”Tvist om bättre rätt till utmätta fastighetsandelar”).

I de utsökningsmål där staten är sökande företräder Skatteverket staten i tvistemålet. Läs mer om dessa tvister i Walin m.fl., utsökningsbalken (1 augusti 2013, Zeteo) kommentaren till 4 kap. 20 § och Gregow, Utsökningsrätt s. 166 ff.

Sökanden kan väcka talan mot tredje man

Om Kronofogden inte kan utmäta en viss egendom med stöd av 4 kap. 17–19 §§ UB, men det finns sannolika skäl att egendomen tillhör gäldenären, får egendomen utmätas med förbehåll för tredje mans rätt (4 kap. 22 § första stycket UB). I dessa fall ska Kronofogden i princip alltid förelägga sökanden att inom viss tid väcka talan i saken mot tredje man (4 kap. 22 § andra stycket första meningen UB). Undantag kan göras om rättegång redan pågår. Sökanden behöver inte väcka talan mot gäldenären. Syftet är att sökanden ska få fastställt att han eller hon genom utmätningen har fått rätt till betalning ur egendomen som gäller mot tredje mannen (Gregow, Utsökningsrätt s. 172–173). Om sökanden inte väcker talan enligt föreläggandet ska utmätningen hävas, om inte tredje mannen väcker talan mot sökanden (4 kap. 22 § andra stycket andra meningen UB).

Sökanden kan väcka talan mot sekundogäldenär

Om en utmätt fordran är förfallen till betalning ska Kronofogden uppmana sekundogäldenären att betala sin skuld till myndigheten (9 kap. 11 § UB). Betalar inte sekundogäldenären frivilligt kan Kronofogden förelägga sökanden att väcka talan mot sekundogäldenären (9 kap. 11 § tredje stycket och 4 kap. 23 § UB). Syftet med talan är att sökanden ska få en exekutionstitel mot sekundogäldenären, dvs. en fastställelsetalan som ska gå ut på att gäldenären har en fordran på sekundogäldenären. En sådan talan kan vid behov förenas med ett yrkande om åläggande för sekundogäldenären att utge fordringsbeloppet, dvs. ett fullgörelseyrkande. Talan bör avse hela det utmätta fordringsbeloppet och inte begränsas till det belopp som skulle vara tillräckligt för att reglera gäldenärens skuld (se Walin m.fl., utsökningsbalken (1 augusti 2013, Zeteo) kommentaren till 9 kap. 11 § och 4 kap. 23 § samt Gregow, Utsökningsrätt s. 258). Något föreläggande om detta behövs inte (prop. 1980/81:8 s. 638).

Rättsfall: belopp i livförsäkring kan utmätas men inte drivas in

HD har prövat frågan om ett belopp i en livförsäkring som har utmätts enligt 15 kap. 3 § försäkringsavtalslagen kan anses vara förfallen till betalning på sätt som förutsätts för tillämpningen av 9 kap. 11 § UB om indrivning av fordran. HD konstaterade att det i utmätningssituationen inte finns motsvarande reglering om utbetalning från försäkringen som vid bodelning mellan makar eller vid försäkringstagarens konkurs (13 kap. 4 § ÄktB respektive 15 kap. 8 § FAL). I avsaknad av sådant uttryckligt lagstöd för utbetalning på grund av utmätning kunde det utmätta beloppet inte drivas in som en förfallen fordran. Beloppen kan alltså utmätas men inte drivas in (se Skatteverkets rättsfallskommentar ”HD – Utmätning av livförsäkringsbelopp”).

En borgenär som har en tvistig fordran kan väcka talan mot en sakägare om rätten till pengarna

När en utmätt fastighet har sålts ska pengarna fördelas mellan borgenärerna. Om det då visar sig att borgenärerna är oense om sakförhållandena avseende en fordran, ska fordran förklaras tvistig. Kronofogden ska som huvudregel förelägga borgenären som äger den tvistiga fordringen att väcka talan mot den sakägare som i andra hand ska ha pengarna (13 kap. 7 § andra stycket UB). Ett sådant föreläggande behövs dock inte om det finns särskilda skäl, t.ex. därför att det redan pågår en rättegång i saken. Syftet är att få fastställt att den bevakande borgenären har rätt till pengarna framför den andra sakägaren. Läs om föreläggande för borgenär att väcka talan angående tvistig fordran i Walin m.fl., utsökningsbalken (1 augusti 2013, Zeteo) kommentaren till 7 kap. 13 § och i Gregow Utsökningsrätt s. 321 ff.

Rättegångsbalkens regler gäller

För tvister om äganderätt vid utmätning gäller rättegångsbalkens regler om dispositiva tvistemål (2 kap. 24 § UB). Detta innebär att rättegångsbalkens forumregler och regler om rättegångskostnader gäller. Det innebär också att det finns möjlighet till förlikning om det bedöms lämpligt.

Endast den som är part i domstolen kan bli ansvarig för rättegångskostnader

Det är endast den som agerar som part i domstol som kan bli ansvarig att betala rättegångskostnaderna. Rättegångsbalkens regler gäller i tvister om äganderätt, vilket betyder att staten kan bli skyldig att betala motpartens rättegångskostnader. Det är Skatteverket som för talan och i borgenärsrollen ingår att föra talan även för andra a-målsborgenärer om de har fordringar som är aktuella i ärendet (10 § andra stycket BorgL). Det är dock Skatteverket som är part i processen och som av domstolen förpliktigas att betala eventuella rättegångskostnader. Det finns inget stöd för att fördela kostnaderna mellan övriga a-målsborgenärer så länge inte dessa går in som part (jfr 18 kap. 9 § RB om solidarisk betalningsskyldighet mellan flera parter).

Skatteverket kan yrka ersättning för verkets rättegångskostnader för t.ex. eget arbete eller resekostnader. När Skatteverket begär ersättning för rättegångskostnader vid mål i allmän domstol, ska Skatteverket normalt begära ersättningen exklusive mervärdesskatt. Det beror på att det inte finns kostnader för mervärdesskatt i verksamheten. Skatteverket ska dock begära ersättning inklusive mervärdesskatt till den del Skatteverket saknar kompensationsrätt för mervärdesskatt på grund av en avdragsbegränsning i mervärdesskattelagen (1994:200), ML. Så är fallet vid hyra av personbil.