Nya fordringar i ett konkursmål

Åberopande av nya fordringar

Det är inte ovanligt att en gäldenär betalar hela den skuld som har åberopats i en konkursansökan, eller att den åberopade skattefordran helt har satts ned innan konkurs­förhandlingen ska äga rum. Samtidigt kan gäldenären ha fått nya skulder till samma borgenär.

Ramen för tingsrättsprocessen framgår av 13 kap. 3 § RB. Där framgår bland annat att en väckt talan inte får ändras. Av förarbetena till konkurslagen framgår att borgenären är oförhindrad att i konkursmålet åberopa en annan fordran än den som borgenären först har åberopat i konkursansökan. Denna möjlighet överensstämmer enligt förarbetena med rättegångsbalkens regler (prop. 1975:6 s. 169 f.).

Själva kostnaden för att ansöka om konkurs kan inte åberopas som en konkursfordran vid prövning av om gäldenären är på obestånd (NJA 1982 s. 641).

Åberopande av en ny fordran vid tingsrätten

En sökande kan under konkursförhandlingen åberopa ytterligare fordringar mot gäldenären. En borgenär kan till och med vara behörig att fullfölja sin konkursansökan trots att den ursprungliga konkursfordran har fallit bort innan den nya fordran ens har uppkommit. Det är tillräckligt att den nya fordran har uppkommit innan själva förhandlingen.

I många fall har gäldenären utgått från att konkurshotet var avvärjt genom betalningen av den fordran som var upptagen i tingsrättens kallelse till konkursförhandling. Det är därför inte ovanligt att gäldenären avstår från att komma till konkurs­förhandlingen i tron att andra skulder inte kan ligga till grund för ett konkursbeslut.

Självfallet måste Skatteverket alltid överväga om det fortfarande finns anledning att begära gäldenären i konkurs när en fordran kraftigt minskar eller om en konkursansökan i stället bör återkallas. Det kan finnas en godtagbar förklaring till att den nya skulden inte har betalats.

Åberopande av en ny fordran i högre instans

En sökande kan även i hovrätten åberopa en annan fordran än den som åberopades vid tingsrätten för att styrka sin behörighet att ansöka om konkurs (NJA 1982 s 641).

Det förekommer att det vid tiden för konkursförhandlingen är obekant för både domstolen och borgenären att konkursfordran har betalats helt och hållet. Detta kan t.ex. hända om gäldenären inte är närvarande vid förhandlingen och den gjorda inbetalningen kan identifieras först en tid senare. Om gäldenären överklagar konkursbeslutet kommer det då att stå klart att borgenärens konkursfordran hade fallit bort innan tingsrätten fattade sitt konkursbeslut. Borgenären har i sådant fall inte varit behörig att ansöka om gäldenärens försättande i konkurs vid tingsrätten. En fordran som har uppkommit först efter tingsrättens oriktiga konkursbeslut kan aldrig åberopas till stöd för att staten är behörig borgenär och att konkursen inte ska upphävas (Skatteverkets rättsfallskommentar Rättegångskostnader – åberopande av ny skuld).

Om Skatteverkets konkursansökan har avslagits av tingsrätten med motiveringen att verket inte har styrkt sin behörighet uppkommer frågan om Skatteverket vid ett överklagande kan åberopa en helt ny fordran som har uppkommit efter konkursförhandlingen i tingsrätten. Borgenären bör i detta läge vara hänvisad till att på nytt ansöka om konkurs vid tingsrätten och i denna ansökan åberopa den nytillkomna fordran.

Fordringen ska tillhöra en och samma borgenär

Nya fordringar ska tillhöra en och samma borgenär (NJA 1992 s. 627). Det är Skatteverket som har behörighet att för statens räkning ansöka om konkurs för statens fordringar (1 och 6 §§ BorgL). Det är alltså inte fråga om att Skatteverket företräder flera borgenärer när en konkurs­ansökan avser t.ex. både obetalda skatter, tull och underhållsstöd.

I fråga om sådana icke-statliga fordringar där Skatteverket är borgenärsföreträdare med stöd av 1 § andra stycket BorgL samt 2 § BorgF är det däremot fråga om en annan borgenär än staten, t.ex. när det är fråga om att skulden består av felparkeringsavgifter påförda enligt lag (1976:206) om felparkeringsavgift.

Åberopande av nya omständigheter

En borgenär ska redan i sin ansökan ange de omständigheter som ligger till grund för yrkandet att en gäldenär ska försättas i konkurs. Detta hindrar inte att borgenären under konkursmålets fortsatta handläggning får åberopa andra omständigheter. Även här gäller rättegångsbalkens regler. Saken rör gäldenärens försättande i konkurs, oavsett vilka skäl som åberopas (prop. 1975:6 s. 169 f.).

Om tingsrättens beslut överklagas kan de nya omständigheterna ha inträffat efter det att tingsrätten meddelade sitt beslut, men innan hovrätten eller Högsta domstolen prövat överklagandet. En borgenär kan alltid åberopa dessa nya omständigheter till stöd för sin konkursansökan. Bestämmelsen i 50 kap. 25 § tredje stycket RB är alltså inte tillämplig i konkursmål (se RH 2001:37 där staten var sökande).