När gäldenären förklarar att denne vill ställa in sina betalningar utgör det en presumtion för obestånd.
Om gäldenären har förklarat sig ställa in sina betalningar utgör det ett bevis om obestånd (2 kap. 8 § andra meningen KonkL). Denna regel om presumtion för obestånd omfattar alla gäldenärer.
Det är inte i lag reglerat vad som menas med betalningsinställelse. Men en förutsättning för att betalningsinställelsen ska få presumtionsverkan är att gäldenären uttryckligen har förklarat sig ställa in sina betalningar. En faktisk betalningsinställelse, d.v.s. att gäldenären låter bli att betala, räcker inte som bevis för att gäldenären är på obestånd. Det krävs en uttrycklig förklaring som ska vara riktad till en större borgenärskrets, t.ex. genom en cirkulärskrivelse (öppen betalningsinställelse). Lagberedningen uttalade dock att faktisk betalningsinställelse ska godtas som bevis om inte särskilda skäl föreligger (prop. 1975:6 s. 154). Jämför Heumans kritik mot detta (Heuman 1986, ”Otillåtna inskränkningar av bevisföringen och bevisvärdering”, Advokaten s. 40 ff.).
Ett inledande av företagsrekonstruktion innebär i sig bara en faktisk betalningsinställelse eftersom gäldenären inte får betala skulder utan samtycke av rekonstruktören. Denna faktiska betalningsinställelse är alltså inte ensamt tillräcklig som presumtion om obestånd enligt 2 kap. 8 § KonkL (se prop. 1995/96:5 s. 62).
Skatteverket kan i vissa fall använda sig även av denna presumtionsregel som bevis för obestånd. För att det ska vara möjligt måste betalningsinställelsen dock fortfarande bestå när konkursansökan prövas av domstolen (jfr prop. 1975:6 s. 154 och 157).
En gäldenär kan när som helst meddela att betalningsinställelsen inte längre gäller. Då faller presumtionen för obestånd.