Generellt om intäkter och kostnader

Samma regler som för annan näringsverksamhet

En näringsidkare som bedriver jord- och skogsbruk omfattas av samma generella bestämmelser som andra näringsidkare. En enskild näringsidkare som bedriver jord- och skogsbruk har därför t.ex. avdragsrätt för resor i näringsverksamheten eller till och från arbetsplatsen i samma omfattning som en annan enskild näringsidkare. Näringsidkaren ska också som inkomst bland annat redovisa vad som tagits ut från näringsverksamheten i form av varor och tjänster för sin eller sin familjs personliga del, gåvor till närstående etc. (uttagsbeskattning). Inom jord- och skogsbruk förekommer dock vissa inkomster eller utgifter och företeelser som sällan eller aldrig finns inom annat slag av näringsverksamhet. Dessutom finns vissa särregler som enbart blir aktuella att tillämpa inom jord- och skogsbruk, exempelvis undantaget för uttagsbeskattning av bränsle till bostad på lantbruksenheten.

Beskattningstidpunkten

Som huvudregel bestäms tidpunken för beskattningen av intäkter och kostnader i enlighet med god redovisningssed. Det finns alltså ett samband mellan företagets redovisning och inkomstbeskattningen. Om det däremot finns en särskild skatteregel bestäms beskattningstidpunkten efter den regeln (14 kap. 2 § IL). Läs mer om räkenskapernas betydelse för beskattningen.

Verksamhet som bedrivs på en lantbruksenhet

Jord- och skogsbruk förutsätter som regel innehav av en lantbruksenhet, d.v.s. en näringsfastighet som består av brukningsmark. Innehavet av fastigheten medför att näringsverksamhet anses vara bedriven (13 kap. 1 § tredje stycket IL).

I första hand ska ägaren till fastigheten beskattas för inkomst av fastigheten, även om ägaren inte själv har brukat den.

Inte bara ägaren ska beskattas för inkomst av fastigheten utan även brukaren (arrendatorn). En fastighet, som klassificerats som lantbruksenhet, kan således beskattas samtidigt hos både ägaren och arrendatorn (se exempelvis RÅ 1987 ref. 11).

Jordbruksarrende, enligt 9 kap. JB, utgör enligt Skatteverkets uppfattning inte ett sådant innehav som medför att näringsverksamhet anses vara bedriven enligt 13 kap. 1 § tredje stycket IL. Jordbruksarrende omfattas dock normalt av en verksamhet som beskattas i inkomstslaget näringsverksamhet enligt 13 kap. 1 § första stycket IL.

En person som arrenderar en näringsfastighet för hobbyverksamhet eller privat nyttjande anses inte bedriva näringsverksamhet, varför arrendeutgiften i en sådan verksamhet inte är avdragsgill i inkomstslaget näringsverksamhet.

Grus, lera, matjord och torv

Ersättning för försäljning av grus, lera, matjord, torv och liknande utgör skattepliktig inkomst av näringsverksamhet. Om man samtidigt säljer marken, exempelvis genom att en grustäkt styckas av och säljs, är ersättningen för en enskild näringsidkare normalt skattepliktig i inkomst av kapital.

Körning med häst eller jordbrukstraktor

Ersättningar för körning med häst eller jordbrukstraktor som ingår i näringsverksamheten tas upp som inkomst i näringsverksamheten.

Andelar i kooperativa föreningar

Som tillgångar i näringsverksamhet räknas andelar i kooperativa föreningar förutsatt att innehavet av andelarna betingas av näringsverksamheten. Det kan vara andelar i både producentkooperativ och konsumentkooperativ. Även fordringar på grund av avyttring av sådana andelar ingår i näringsverksamheten (13 kap. 7 § IL).

Om andelen i den kooperativa föreningen betingas av näringsverksamheten beskattas avkastningen och vinst på sådan andel som inkomst av näringsverksamhet. Detsamma gäller även avkastning på fordran på grund av avyttring av sådana andelar (15 kap. 1 § IL).

Belopp som tillgodoförts en medlem genom insatsemission ska däremot inte behandlas som utdelning till medlemmen det år beloppet överförs till medlemsinsatsen (42 kap. 21 a § IL). Ett sådant överfört belopp beskattas först när andelen avyttras.

Läs mer om beskattning av kooperativa andelar och beskattningen av ett insatsemitterat belopp på sidan Utdelning från kooperativa ekonomiska föreningar.

Ränta på medlemsinlåning i kooperativa föreningar

En medlemsfordran på t.ex. jord- och skogsbrukets producentföreningar är en tillgång i näringsverksamheten om medlemskapet i föreningen betingas av näringsverksamheten (13 kap. 7 § IL). Räntan på en sådan inlåning ska därför tas upp som intäkt i näringsverksamheten (15 kap. 1 § IL).

Efterlikvid och återbäring

Efterlikvider och återbäringar från jord- och skogsbrukets ekonomiska föreningar betalas inte alltid ut kontant. Pengarna står i stället inne hos föreningen och betalas ut först när lantbrukaren upphör med sin verksamhet. Inkomstbeskattning ska emellertid ske för det år som efterlikviden respektive återbäringen hänför sig till oavsett när den betalas ut. Normalt hänför sig efterlikviden/återbäring till det år då medlemmen tillgodoförts beloppet hos föreningen.

En efterlikvid eller en återbäring är skattepliktig i näringsverksamheten endast om försäljningen eller inköpet som efterlikviden eller återbäringen hänför sig till varit en skattepliktig inkomst respektive avdragsgill utgift i näringsverksamheten. Läs mer om efterlikvid och återbäring på sidan Utdelning från kooperativa ekonomiska föreningar.

Andel i samfällighet

En fastighet kan ha del i en eller flera samfälligheter. Med en samfällighet menas egendom (oftast mark) som tillhör flera fastigheter.

En samfällighet kan antingen förvaltas direkt av medlemmarna eller av en juridisk person (normalt en samfällighetsförening).

En samfällighet är inte ett eget skattesubjekt utan beskattning sker antingen av den juridiska person som förvaltar samfälligheten eller hos ägarna till de delägarfastigheter som ingår i samfälligheten.

Vid föreningsbeskattning beskattas den svenska juridiska person (samfällighetsförening eller motsvarande) som förvaltar en mark eller regleringssamfällighet som är en särskild taxeringsenhet (6 kap. 6 § första stycket IL). Om en näringsfastighet har del i en samfällighet som beskattas hos en juridisk person som förvaltar den, räknas utdelning från samfälligheten för en enskild näringsidkare till inkomstslaget näringsverksamhet (13 kap. 10 § första stycket IL).

Vid delägarbeskattning beskattas ägarna till de fastigheter som har del i andra samfälligheter än de marksamfälligheter som föreningsbeskattas (6 kap. 6 § andra stycket IL). Om en näringsfastighet har del i en delägarbeskattad samfällighet ska bestämmelserna i 13 kap. 4 § IL tillämpas för enskilda näringsidkare i stället för bestämmelserna i 13 kap. 6-8 §§ IL (13 kap. 10 § andra stycket IL).

Kopplingen till 13 kap. 4 § IL innebär att alla inkomster i en samfällighet ska räknas till inkomstslaget näringsverksamhet för en enskild näringsidkare, med undantag för kapitalvinster och kapitalförluster på fastigheter och bostadsrätter.

Om den fastighet som har del i samfälligheten är en lagertillgång ska dock samfällighetens kapitalvinster och kapitalförluster på näringsfastigheter och näringsbostadsrätter räknas till inkomstslaget näringsverksamhet (13 kap. 10 § andra stycket IL).

Samfällighetens intäkter och kostnader fördelas på delägarna med belopp som motsvarar respektive delägares andel (6 kap. 6 § andra stycket IL). Överskott redovisas om intäkterna överstiger kostnaderna med 600 kr. Detta gäller dock inte för kapitalvinster och kapitalförluster (15 kap. 10 § IL).

Läs mer om beskattning av näringsfastighet som har andel i samfällighet.

Arrendators bostad

Något värde av fri bostad ska inte redovisas av en arrendator som bebor mangårdsbyggnaden eftersom denna inte ingår i näringsverksamheten. Arrendatorn får med anledning av detta inte avdrag för den del av arrendet som avser bostadsbyggnaden (RÅ 1993 ref. 63).

Bränsle för uppvärmning är skattefritt

Ett uttag av bränsle från en fastighet i Sverige som är taxerad som lantbruksenhet ska inte uttagsbeskattas, om bränslet används för uppvärmning av den skattskyldiges privatbostad på fastigheten. Inte heller beskattas bränsle för sådan bostad som på grund av den skattskyldiges begäran enligt 2 kap. 9 § tredje stycket IL (slottsregeln) inte ska räknas som privatbostad (22 kap. 9 § IL).

Undantagsförmån

Undantagsförmåner som utgår från jord- och skogsbruk är avdragsgilla. Detta gäller förmåner både i kontanter och i natura. För avdrag krävs ett skriftligt undantagskontrakt. Det räcker därför inte med ett muntligt avtal om undantagsförmåner.

Om säljaren har förbehållit sig en undantagsförmån i form av en bostad på en fastighet som har sålts till en närstående blir bostaden privatbostadsfastighet för köparen och den utgivna undantagsförmånen är inte avdragsgill.

Lantmäteriförrättningsutgifter

Förrättningsutgifter med anledning av en fastighetsbestämning är omedelbart avdragsgilla. En sådan utgift kan rimligen inte betraktas som anskaffningsutgift för fastigheten och medför i regel inte heller att fastighetens värde ökar (prop. 2002/03:79 s. 10).

Avdrag har medgetts för utgift för en gränsbestämning som inte hade ett direkt samband med en gränstvist, ett skifte eller en avstyckning (RÅ 1953 Fi 1504).

Omedelbart avdrag medges även för lantmäteriförrättningsutgifter i samband med omarronderingar, som är ett led i jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering (16 kap. 20 a § IL).

Annan utgift för lantmäteriförrättning avseende mark, t.ex. i samband med avstyckning, sammanläggning eller klyvning, är inte omedelbart avdragsgill.

Direktavdrag i samband med omarrondering

Syftet med bestämmelsen om att lantmäteriförrättningsutgifter i samband med vissa omarronderingar är omedelbart avdragsgilla är att stimulera till sådana omarronderingar som är önskvärda ur allmän synpunkt, d.v.s. det ska vara fråga om en omarrondering som är ett led i jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering (prop. 2002/03:79 s. 19).

Omarrondering är en fastighetsbildningsåtgärd som avser sammanförande av fastigheters spridda skiften till större områden med lämplig storlek och form. En omarrondering medför som regel inte någon väsentlig förändring av storleken på den enskildes markinnehav.

Direktavdrag kan ske även om det skulle förekomma inslag av storleksrationalisering genom att någon eller några markägare mot ersättning till andra markägare, utökar sitt markinnehav vid omarronderingen. Detta gäller så länge som det sker inom ramen för omarronderingen och så länge tillskapandet av såväl de fastigheter som har ökat i storlek som de som har minskat i storlek utgör ett led i jord- och skogsbrukets yttre rationalisering (prop. 2002/03:79 s. 19).

Vid bedömningen av om omarronderingen är ett led i jord- eller skogsbrukets rationalisering bör man enligt förarbetena kunna anta att så är fallet

• om de omarronderade fastigheterna tillhör ett omarronderingsområde enligt vad som anges i bilagan till jordförvärvsförordningen, d.v.s. ett område för vilket länsstyrelsen har fastställt en plan för rationalisering av ägostrukturen
• förhållandena dessutom är sådana att det finns förutsättningar för nedsättning av lantmäteriets avgift enligt 7 § förordningen (1995:1459) om avgifter vid lantmäteriförrättningar.

I andra fall får den skattskyldige styrka att omarronderingen utgör ett led i jord- eller skogsbrukets rationalisering. Detta får ske på samma sätt som vid rationaliseringsförvärv (prop. 2002/03:79 s. 19 f).

Maskiner och arbetsredskap i jord- och skogsbruk

Utgifter för anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier dras av som kostnad i form av årliga värdeminskningsavdrag (18 kap. 1 och 3 §§ IL). Vad som avses med begreppet ”stadigvarande bruk” framgår dock inte. I 16 kap. 1 § IL finns den grundläggande bestämmelsen om vilka utgifter som ska dras av i inkomstslaget näringsverksamhet. Principiellt gäller att utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster ska dras av som kostnad.

Exempel på typiska inventarier för jord- och skogsbruk är jordbrukstraktorer med tillhörande redskap (frontlastare, harv, plog, slåtterkross etc.), skördetröska, skördare, skotare, raststugor och vagnar.

För inventarier som enbart är lämpade att användas i jord- eller skogsbruket uppkommer normalt inga gränsdragningsproblem om de ingår i näringsverksamheten eller inte. Inom jord- och skogsbruk förekommer också mindre maskiner och redskap som inte har en sådan framträdande koppling till den bedrivna verksamheten, exempelvis s.k. fyrhjulingar och snöskotrar. Inventarier av detta slag utgör i sig inga typiska arbetsredskap för jord- och skogsbruk på samma sätt som exempelvis en traktor. Inventariet har mer karaktären av mindre arbetsredskap som kompletterar de större typiska maskinerna och redskapen inom verksamheten. Gränsdragningsproblem uppkommer dock därför att dessa inventarier lika gärna kan vara anskaffade av andra skäl än den bedrivna verksamheten, såsom för rekreation och fritid, och utgör i sådana fall en privat tillgång. Därför aktualiseras många gånger en bedömning i det enskilda fallet utifrån de specifika förutsättningar som gäller.

Är snöskotern en s.k. dubbelbandare eller en snöskoter med brett eller förlängt drivband med stor motorstyrka och försedd med backväxel kan den vara användbar i skogsbruket som dragfordon. Med förvärvet av snöskotern följer oftast inköp av timmerkälkar m.m.

En snöskoter eller fyrhjuling som sporadiskt används för persontransport till och från skogsskiften, vid tillsyn av skogen och för vedhämtning vid enstaka tillfällen, kan normalt inte anses uppfylla kravet på inventarium i ett skogsbruk.

En husvagn är normalt sett inte en verksamhetsanknuten tillgång i jord- och skogsbruk. Husvagnar säljs och används så gott som uteslutande för fritidsboende. Kostnader för husvagn är i grunden således att anse som typiska levnadskostnader. Transportabel rastkoja, typ ”skogshuggarvagn”, som inte är lämpad för allmän trafik, torde kunna godtas som inventarium under förutsättning att den kommit till stadigvarande användning i driften.

Rättsfall: fyrhjulingar och snöskotrar

Avdragsrätten för fyrhjulingar och snöskotrar i jord- och skogsbruk har prövats i kammarrätten i ett flertal mål. Av avgörandena kan utläsas att domstolen vid sin samlade bedömning bland annat fäst vikt till omständigheter som

• fordonets karaktär och lämplighet som arbetsredskap i bedriven näringsverksamhet
• fordonets faktiska (tänkta) användning
• hur näringsverksamheten bedrivs
• omfattningen av den bedrivna verksamheten
• om intäkter har redovisats och vad dessa består av.

I det fall näringsverksamheten uteslutande bedrivs på egen ägd lantbruksfastighet bör fastighetens areal beaktas vid bedömningen av den näringsverksamhet som faktiskt bedrivs på lantbruksfastigheten. Domstolen har även beaktat tillgängligheten till fastigheten. Se exempelvis KRSU 2010-09-27, mål nr 1592-10, KRSU 2009-04-28, mål nr 136-09, KRSU 2008-02-19, mål nr 567-06, KRSU 2008-07-04, mål nr 780-08, KRSU 2007-04-19, mål nr 2092-06.

Privat användning

Om ett inventarium anskaffas för stadigvarande bruk i jordbruket eller skogsbruket får avdrag för värdeminskning ske. Direktavdrag medges för inventariets löpande driftkostnader. Förekommer privat användning av inventariet kan uttagsbeskattning komma i fråga.

Kammarrätten i Sundsvall har uttagsbeskattat ett privat utnyttjande av en snöskoter då det framstod som i så hög grad osannolikt att den aktuella skotern inte alls använts utanför näringsverksamheten (KRSU 2007-04-19, mål nr 337-07).

Hästhållning på lantbruksenhet

Enbart den omständigheten att man innehar en lantbruksenhet medför inte att en hästhållning på lantbruksenheten kommer att omfattas av näringsverksamheten.

Skatteverket anser att brukshästar för drift av jordbruksfastighet kan ha sådan anknytning till fastigheten att de ska anses ingå i näringsverksamhet enligt 13 kap. 1 § tredje stycket IL. Brukshästarna används i detta fall för bearbetande av jord eller nyttjas i skogsbruk. Vid övrig hästhållning på en jordbruksfastighet där innehavaren av fastigheten är en fysisk person, ska inte hästhållningen med automatik anses ingå i en näringsverksamhet enligt 13 kap. 1 § tredje stycket IL. Själva innehavet av en jordbruksfastighet ska inte påverka bedömningen av om hästhållningen ska anses ingå i näringsverksamhet enligt 13 kap. 1 § första stycket IL. Den övriga hästhållningen är med andra ord inte undantagen en prövning gentemot de s.k. näringskriterierna. En självständig bedömning måste göras om hästhållningen utgör en näringsverksamhet (se Skatteverkets ställningstagande Avdrag för hästhållning vid innehav av jordbruksfastighet).

Rättsfall: hästhållning på lantbruksenhet

Högsta förvaltningsdomstolen har prövat frågan om innehav av jordbruksfastighet medförde att den hästuppfödning som bedrevs på fastigheten var näringsverksamhet.

Trots att näringsfastigheten hade en viss betydelse för hästuppfödningen bedömde domstolen att hästuppfödningen skulle ses som en hobbyverksamhet. Hästuppfödningen ansågs inte ingå i den näringsverksamhet som bedrivits genom innehavet av näringsfastigheten. Innehavsregeln i 13 kap. 1 § IL tar sikte på inkomster och utgifter som föranleds av själva innehavet av näringsfastighet och inte på användningen eller nyttiggörandet av tillgångar som finns på fastigheten utan att ha en omedelbar koppling till denna (RÅ 2010 ref. 111).

I målet hade fastigheten en viss betydelse för hästuppfödningen på så sätt att fastigheten gav möjlighet till bete för hästarna vilket i sin tur skapade förutsättningar för ekonomiskt stöd i form av EU- bidrag. Oavsett detta ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att hästuppfödningen inte skulle ingå i näringsverksamheten.

Rättsfall: förmån av ridhäst

Högsta förvaltningsdomstolen har bedömt att någon beskattning inte skulle ske av privat utnyttjande av hästar som ingått i en bedriven hästuppfödningsverksamhet. I verksamheten har ridning ingått som ett naturligt sätt att motionera hästarna. Domstolen delade kammarrättens motivering att den omständigheten att ridningen av hästarna kan anses inrymma ett visst mått av nöjesridning eller rekreation, inte kan anses utgöra skäl för att påföra ett förmånsvärde (RÅ 1977 ref. 73).

En enskild näringsidkares vinst eller förlust på en råvaru- eller valutatermin

Bestämmelserna i 13 kap. IL innebär för en enskild näringsidkare att de flesta kapitalvinster och kapitalförluster inte ska redovisas som inkomst av näringsverksamhet. Eftersom även näringsbetingade värdepapper kapitalbeskattas ska de undantas och inte räknas som tillgång om det inte särskilt anges att de är hänförliga till inkomstslaget näringsverksamhet. Detta är fallet för t.ex. andelar i kooperativa föreningar förutsatt att innehavet av andelarna betingas av näringsverksamheten.

Att inte heller exempelvis råvaru- och valutaterminer som en lantbrukare tecknat för att säkra sig mot finansiella risker i näringsverksamheten kan ingå i verksamheten framgår av RÅ 2010 not. 107. Beskattning av terminer sker i inkomstslaget kapital trots att de i och för sig har en stark anknytning till den bedrivna verksamheten.

Kompletterande information

• Avgränsning av inkomstslaget näringsverksamhet
• Diverse intäkter i näringsverksamheten, exempelvis försäkringsersättning
• Uttagsbeskattning
• Näringsidkarens kostnader, exempelvis resor med bil