Både Kronofogdens beslut om att inleda F-skuldsanering och det slutliga beslutet om F-skuldsanering kan överklagas. Även om F-skuldsaneringsbeslutet har vunnit laga kraft så kan det i vissa fall omprövas.
Både Kronofogdens beslut att inleda F-skuldsanering (inklusive vad som ska betalas under inledandeperioden) och det slutliga beslutet om F-skuldsanering får överklagas till tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt. Om gäldenären inte är bosatt i Sverige får beslutet överklagas till Stockholms tingsrätt. Överklagandet ska lämnas in till Kronofogden inom tre veckor från beslutsdagen. Vid ett överklagande gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte annat följer av F-skuldsaneringslagen (47 § FSksanL).
Tingsrättens beslut kan överklagas till hovrätten, som dock prövar överklagandet endast om prövningstillstånd meddelas.
Enligt riktlinjer för skattebetalning har Skatteverket normalt ingen anledning att överklaga Kronofogdens beslut när det gäller Kronofogdens bedömningar om F-skuldsaneringen som sådan. Det är endast om det finns särskilda skäl som verket bör överklaga ett skuldsaneringsbeslut, t.ex. om rättsläget är oklart och det finns behov av ett prejudikat.
Om Kronofogden av förbiseende i sitt beslut inte har tagit med den fordran som Skatteverket har anmält, och beslutet inte har vunnit laga kraft, kan Skatteverket överklaga beslutet. Om beslutet har vunnit laga kraft kan Skatteverket i stället göra gällande domvilla (47 § FSksanL, 42 § ÄrendeL och 59 kap. RB). Klagan över domvilla ska göras hos hovrätten (59 kap. 5 § första stycket RB).
Eftersom det inte finns någon särskild reglering om rättegångskostnader i F-skuldsaneringslagen gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden (47 § FSksanL). I mål där enskilda är motparter får domstolen besluta att en part kan få ersättning för sina rättegångskostnader (32 § ÄrendeL).
I skuldsaneringsärenden är huvudregeln att såväl gäldenären som borgenärerna ska stå för sina egna kostnader (prop. 1993/94:123 s. 162 f.). Enligt Högsta domstolen är det dock inte uteslutet att göra en kostnadsfördelning. När man tillämpar 32 § ÄrendeL räcker det inte att det finns ett formellt motpartsförhållande, utan det krävs även att det har funnits en intressemotsättning mellan parterna. Om det finns flera medparter i ett ärende kan det leda till att den part som huvudsakligen har agerat i ärendet ensam får stå för kostnadsansvaret vid en förlust.
Regeln i 32 § ÄrendeL gäller dock bara i ärenden där enskilda är motparter till varandra. Denna förutsättning är inte uppfylld när staten agerar som borgenärsföreträdare för fordringar som handläggs som allmänna mål hos Kronofogden. Tidigare praxis för utmätningsärenden har dock slagit fast att staten som förlorande part i stället kan bli ersättningsskyldig med stöd av grundlagsbestämmelsen i 2 kap. 11 § RF om rätten till rättvis rättegång (se NJA 2015 s. 374 och sidan Rättegångskostnader i utmätningsmål). Högsta domstolen anser att samma princip gäller i ett överklagat skuldsaneringsärende (Skatteverkets rättsfallskommentar HD, mål nr Ö 731-17, omprövning av skuldsanering och ersättning för rättegångskostnad [NJA 2018 s. 49]). Samma synsätt bör gälla vid F-skuldsanering.
Alla borgenärer kan ansöka om omprövning av en beslutad F-skuldsanering under förutsättning att borgenärens fordran omfattas av F-skuldsaneringen. Det är alltså både "kända" borgenärer vars fordran finns med i betalningsplanen och "okända" borgenärer vars fordran har drabbats av preklusion på grund av F-skuldsaneringsbeslutet som är behöriga att ansöka om omprövning.
En borgenär kan i efterhand ha fått kännedom om F-skuldsaneringen. Borgenären kan då ha anledning att begära omprövning för att försöka få F-skuldsaneringen upphävd. Om en sådan begäran leder till bifall så kommer den fordran som borgenären har och som prekluderades genom F-skuldsaneringsbeslutet att återuppstå.
Eftersom en F-skuldsanering bör vara definitiv och innebära en slutlig reglering av gäldenärens totala skuldsituation så har möjligheterna att i efterhand ompröva F-skuldsaneringen begränsats. Ju färre omständigheter som kan leda till omprövning, desto säkrare är det att F-skuldsaneringen innebär en definitiv lösning av gäldenärens ekonomiska problem. Det kan i sin tur innebära en positiv påverkan på gäldenärens vilja och möjlighet att starta en ny verksamhet.
I vissa lägen måste dock beslutet om F-skuldsanering kunna upphävas eller ändras. Under vissa förutsättningar är det därför möjligt för borgenärerna att få till stånd en omprövning av beslutet. Att det finns en möjlighet till omprövning kan också anses vara viktigare vid F-skuldsanering än vid ”vanlig” skuldsanering av den anledningen att det många gånger är svårt att bedöma gäldenärens framtida inkomster när F-skuldsaneringen beviljas (prop. 2015/16:125 s. 165).
En omprövning av ett F-skuldsaneringsbeslut kan ske med anledning av vissa illojala förfaranden från gäldenärens sida (50 § första stycket 1–5 FSksanL). Även en ansökan om F-skuldsanering kan komma att avvisas eller ogillas på denna grund.
Om Kronofogden upptäcker att gäldenären har gjort sig skyldig till något illojalt förfarande kan F-skuldsaneringsbeslut upphävas. Det blir i dessa fall aldrig fråga om att ändra F-skuldsaneringen.
Omprövning kan medges om gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller till uppsåtligt försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning eller i hemlighet har gynnat någon borgenär för att inverka på F-skuldsaneringsfrågans avgörande (50 § första stycket 1–3 FSksanL). Med oredlighet mot borgenärer avses straffrättsliga gärningar (11 kap. 1 § BrB) som har samband med skuldsaneringen. Något krav uppställs inte på att gäldenären har fällts till ansvar i en brottmålsrättegång, att åtal har väckts eller att förundersökning har inletts (prop. 1993/94:123 s. 232).
Ett beslut om skuldsanering kan även upphävas om gäldenären i sin ansökan om F-skuldsanering eller annars under ärendets handläggning medvetet har lämnat oriktiga uppgifter till men för borgenären (50 § första stycket 4 FSksanL). Även det fallet att gäldenären förtiger något som är av betydelse i ärendet omfattas (prop. 1993/94:123 s. 232). Ett exempel är att gäldenären underlåter att uppge en fordran (RH 1999:113). För att omprövning ska kunna ske enligt denna punkt krävs att gäldenärens oriktiga uppgifter eller förtigande av vissa omständigheter har varit till men för borgenären. Det betyder exempelvis att omprövning inte kan aktualiseras enligt denna punkt om gäldenären förtiger en fordran som senare anmäls i ärendet.
För att den oriktiga uppgiften eller förtigandet ska kunna medföra att F-skuldsaneringsbeslutet upphävs krävs att gäldenären medvetet har förfarit på ett sådant illojalt sätt. Det innebär för det första att gäldenären med avsikt lämnat t.ex. en oriktig uppgift. För det andra bör det krävas att gäldenären insett att den oriktiga uppgiften i sig varit till men för den borgenär som påtalat oriktigheten. Med ”men” avses här att gäldenärens handlande har haft någon form av ekonomisk inverkan för borgenärens del. Däremot krävs inte att själva F-skuldsaneringsbeslutet har blivit till nackdel för borgenären. Gäldenären kan med andra ord drabbas av omprövning enligt denna punkt även om det illojala beteendet inte har haft någon inverkan på innehållet i F-skuldsaneringsbeslutet. En sådan ordning stämmer överens med grundtankarna bakom bestämmelsen, nämligen att kunna beivra illojala förfaranden från gäldenärens sida (Hellners & Mellqvist, Skuldsaneringslagen En kommentar till 2006 års lag [1 mars 2013, Zeteo], kommentaren till 24 § första stycket 2).
Ett beslut om F-skuldsanering kan upphävas om gäldenären har lämnat oriktiga uppgifter till ledning för ett beslut om skatt eller avgift som omfattas av F-skuldsaneringen. Samma sak gäller om gäldenären har underlåtit att lämna uppgifter till ledning för ett sådant beslut, trots att gäldenären är uppgiftsskyldig. För att F-skuldsaneringsbeslutet ska upphävas måste det oriktiga eller underlåtna uppgiftslämnandet ha medfört att beslutet om skatt eller avgift blivit felaktigt (50 § första stycket 5 FSksanL).
Detta är en typ av illojalt förfarande som inte direkt är kopplat till själva skuldsaneringsärendet utan till beskattningsproceduren. Tanken är att om gäldenären har förfarit illojalt i skatteärendet kan detta leda till att en fordran som omfattas av skuldsanering tas upp till för lågt belopp där eller inte tas upp alls (Hellners & Mellqvist, Skuldsaneringslagen En kommentar till 2006 års lag [1 mars 2013, Zeteo], kommentaren till 24 § första stycket 3).
Det krävs inte att gäldenären medvetet har lämnat felaktiga uppgifter utan det räcker med att hen har lämnat felaktiga uppgifter eller utelämnat uppgifter, och att detta har kommit att leda till ett felaktigt beslut.
Vid en omprövning på denna grund är enda möjligheten till ändring att beslutet upphävs. Eftersom en sådan ändring blir mycket ingripande ska bedömningen i denna del göras med försiktighet. Det bör finnas utrymme för misstag från gäldenärens sida utan att detta måste leda till att skuldsaneringen upphävs (Svea HovR 2014-04-29, mål nr ÖÄ 3817-14)
En borgenär kan ansöka om att ett F-skuldsaneringsbeslut ska upphävas eller ändras om gäldenären inte följer betalningsplanen. Det krävs att avvikelsen inte är ringa (50 § första stycket 6 FSksanL). I samband med en ändring av F-skuldsaneringsbeslutet kan Kronofogden förlänga tiden för betalningsplanen, dock längst till fem år (53 § FSksanL). Denna möjlighet kan användas när gäldenären medvetet låter bli att följa betalningsplanen. Tanken är inte att varje litet avsteg bör medföra att F-skuldsaneringen upphävs. Enstaka och kortvariga dröjsmål bör inte medföra att F-skuldsaneringen upphävs. Ju mer ursäktligt dröjsmålet är desto svagare är skälen för att upphäva F-skuldsaneringen (prop. 1993/94:123 s. 171–172 och prop. 2015/16:125 s. 166).
En borgenär har även möjlighet att ansöka om verkställighet av betalningsplanen om den inte följs.
En ändring (och inte ett upphävande) av skuldsaneringsbeslutet kan bli aktuellt till exempel om gäldenären till följd av sjukdom eller oförstånd har missat att betala enligt betalningsplanen och inte insett att hen själv borde ha ansökt om omprövning dessförinnan (prop. 2005/06:124 s. 83). I en sådan situation kan Kronofogden besluta om en omprövning som innebär att gäldenären framöver ska betala ett justerat belopp. Även en förlängning av betalningsplanen kan bli aktuell. Om gäldenären uppger att betalningsförsummelsen beror på att den ekonomiska situationen har försämrats och begär att beloppet ska anpassas till den nuvarande ekonomiska situationen kan beloppet sänkas om det finns förutsättningar för detta (51 § 2 FSksanL).
Kronofogden måste vid uteblivna betalningar göra en helhetsbedömning utifrån storleken på beloppen som inte har betalats och orsaken till att gäldenären inte har betalat. Det kan t.ex. vara ursäktligt om det beror på sjukdom. Den omständigheten att gäldenären har betalat ikapp kan ha betydelse för om en ansökan om omprövning ska bifallas eller inte.
Om gäldenärens ekonomiska förhållanden har förbättrats väsentligt efter beslutet om skuldsanering kan en borgenär ansöka om omprövning och få beslutet upphävt eller ändrat (50 § första stycket 7 FSksanL). Till skillnad från vad som gäller vid en ”vanlig” skuldsanering krävs det inte att den ekonomiska förändringen beror på omständigheter som inte hade kunnat förutses vid beslutet om F-skuldsanering. Eftersom en företagares inkomstförhållanden till sin natur är osäkra skulle ett sådant krav medföra en kraftig inskränkning av möjligheten att ompröva ett F-skuldsaneringsbeslut (prop. 2015/16:125 s. 166–167).
Vid bedömningen av om den ekonomiska förbättringen är väsentlig är det den procentuella ökningen av betalningsutrymmet som är relevant. Om det redan tidigare har funnits ett stort betalningsutrymme så krävs det alltså en större inkomstökning för att förbättringen ska anses vara väsentlig (prop. 2015/16:125 s.265).
Vid en F-skuldsanering kan situationen kompliceras av att en framgångsrik företagare låter vinsten ligga kvar i verksamheten, i stället för att ta ut en högre lön eller utdelning. I förarbetena betonas därför att gäldenärens ekonomiska förhållanden bör anses ha förbättrats även om gäldenären tar ut en låg lön och i stället konsoliderar sin verksamhet. Utgångspunkten är att gäldenären bör ta ut en marknadsmässig lön, om verksamheten har ett resultat som tillåter det. Om gäldenären inte gör detta kan Kronofogden vid sin bedömning av om gäldenärens ekonomiska situation väsentligen har förbättrats ändå utgå från vad som är en marknadsmässig lön för en person i motsvarande bransch och ställning (prop. 2015/16:125 s. 168 och 265).
Om en företagare tar ut både lön och aktieutdelning från ett bolag så är det den samlade inkomsten som ska beaktas vid bedömningen av vad som utgör en marknadsmässig lön. Om gäldenären genom lön och utdelning tar ut vad som motsvarar en marknadsmässig lön så är inte gäldenären härutöver skyldig att ta ut utdelning som överstiger det utdelningsutrymme som ges enligt de s.k. 3:12-reglerna i skattelagstiftningen. På detta vis ges alltså företagaren en viss möjlighet att konsolidera verksamheten under F-skuldsaneringsförfarandets gång (prop. 2015/16:125 s. 168 och 265).
En ansökan om upphävande eller ändring av ett beslut om F-skuldsanering ska göras skriftligen hos Kronofogden (54 § FSksanL). Ansökan ska innehålla uppgifter om det beslut som avses och de omständigheter som åberopas till stöd för upphävande eller ändring.
Tidsfristen för begäran om omprövning är begränsad endast i ett fall, och det är när gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen har förbättrats efter F-skuldsaneringsbeslutet. Tiden för att ansöka om omprövning löper då ut tre år efter dagen för inledandebeslutet eller den dag då betalningsplanen löper ut, om den löper ut senare (50 § andra stycket FSksanL).
När det gäller de övriga omprövningsgrunderna så saknas det särskilda tidsfrister. Ytterst är det preskriptionsbestämmelserna av fordringar som ingår i en F-skuldsanering som sätter gränserna för hur sent en ansökan om omprövning kan göras.
När gäldenären eller en borgenär ansöker om omprövning kommunicerar Kronofogden som huvudregel ansökan med övriga borgenärer.
Ett F-skuldsaneringsbeslut med betalningsplan är en exekutionstitel. Om en exekutionstitel upphävs ska verkställigheten omedelbart ställas in (3 kap. 22 § UB). Detta medför att Kronofogden inte ska avvakta att det avgörande som innebär att exekutionstiteln har blivit upphävd vinner laga kraft. Ett beslut om upphävande av en F-skuldsanering innebär att betalningsplanen inte längre kan verkställas. Gäldenären är därför inte skyldig att betala enligt planen även om gäldenären har överklagat upphävandebeslutet.
Borgenären kan då i stället få verkställighet på grund av den ursprungliga exekutionstitel som har gällt för borgenärens fordran. Högsta domstolen har dock slagit fast att beslutet om att upphäva skuldsaneringen måste ha vunnit laga kraft för att den ursprungliga exekutionstiteln ska kunna läggas till grund för verkställighet (NJA 2016 s. 844).
I vissa fall kan en borgenär begära hos domstolen att verkställighetsförbudet ska hävas (44 § andra stycket FSksanL).
Vid omprövning på grund av att gäldenären inte följer betalningsplanen eller om de ekonomiska förhållandena har förbättrats, så kan F-skuldsaneringen ändras i stället för att upphävas.
Vid ändring av ett beslut om F-skuldsanering får Kronofogden förlänga tiden för betalningsplanen till fem år som längst (53 § FSksanL).
Tanken är inte att betalningstiden slentrianmässigt ska förlängas med det antal månader som gäldenären har betalat ett ”för lågt” belopp. När man prövar om en förlängning ska ske bör betalningsplanen utformas så att merparten av den ekonomiska förbättringen slutligen kommer borgenärerna till del. Det finns dock en yttersta gräns för längden på betalningsplanen och därmed möjligheterna att förlänga denna. Betalningsplanen får sammantaget aldrig överstiga fem år. En längre betalningstid skulle inte vara förenlig med lagens rehabiliterande syfte och F-skuldsaneringsinstitutets definitiva karaktär (prop. 2005/06:124 s. 60).
Det ska observeras att tiden mellan inledandebeslutet och beslutet om F-skuldsanering normalt ska räknas av från betalningsplanens längd. Vid en omprövning blir därför den faktiska löptiden för betalningsplanen oftast kortare än fem år (prop. 2015/16:125 s. 232).
Bestämmelsen kan illustreras med följande hovrättsavgörande avseende en ”vanlig” skuldsanering: Betalningsplanen löpte enligt det ursprungliga skuldsaneringsbeslutet under fem år från maj 2003 till april 2008. Gäldenärens ekonomi förbättrades väsentligen år 2004 genom förhöjda inkomster av tjänst. Under tre år kom denna förbättring inte borgenärerna till del. Domstolarna ansåg att betalningsplanen skulle förlängas med vad som är maximalt tillåtet, två år (HovR VS 2007-11-23, mål nr ÖÄ 2976-07).
På ansökan av gäldenären får Kronofogden i vissa situationer upphäva eller ändra F-skuldsaneringsbeslutet.
Gäldenären har en egen möjlighet att ansöka om att F-skuldsaneringen ska upphävas om gäldenärens ekonomiska förhållanden har
Den första situationen avser att företagaren har lyckats så väl under F-skuldsaneringen att företagaren vill avsluta förfarandet i förtid och betala de återupplivade skulderna. På så sätt kan gäldenären bli fri från sina skuldförhållanden före den tidpunkt då betalningsplanen annars skulle ha löpt ut (prop. 2015/16:125 s. 266).
Den andra situationen avser att förutsättningarna har försämrats så mycket att gäldenären inte längre har möjlighet att fullgöra den minimibetalning som förutsätts för en F-skuldsanering. I det läget bör F-skuldsaneringen normalt upphöra. Om betalningsutrymmet har hamnat under miniminivån sent under F-skuldsaneringen så finns det dock en ventil för att gäldenären i stället kan begära en ändring i F-skuldsaneringen, se nedan om väsentligt ändrade förhållanden.
Gäldenären kan begära att betalningsplanen ska ändras om de ekonomiska förhållandena har förändrats väsentligt efter beslutet om F-skuldsanering (51 § första stycket 2 FSksanL).
Om förhållandena har förbättrats kan gäldenären genom en egen ansökan undvika att riskera att betalningstiden förlängs på grund av att en borgenär i ett senare skede får kännedom om förbättringen och då begär omprövning med stöd av 50 § första stycket 7 FSksanL.
Om förhållandena har försämrats så innebär en ändrad betalningsplan att gäldenären ges en fortsatt möjlighet att fullgöra F-skuldsaneringen. I princip krävs det dock fortfarande att gäldenären har möjlighet att betala enligt miniminivån i 9 § 3 FSksanL. Undantag kan dock göras om det finns synnerliga skäl och gäldenären har fullgjort två tredjedelar av den tid som betalningsplanen ska löpa, d.v.s. två år om inte planen har förlängts (51 § andra stycket FSksanL). Synnerliga skäl kan t.ex. finnas om gäldenären har fått kraftigt försämrade ekonomiska förhållanden på grund av en omständighet som gäldenären inte har kunnat råda över. Det kan t.ex. vara fråga om en olyckshändelse eller allvarlig sjukdom som gör att gäldenären inte kan arbeta. I det läget ges gäldenären en möjlighet att fullfölja F-skuldsaneringen trots att gäldenären endast kan betala ett mycket litet – eller till och med inget – belopp till borgenärerna (prop. 2015/16:125 s. 267).
Om gäldenären inte betalar enligt betalningsplanen kan en borgenär ansöka om verkställighet hos Kronofogden av sin fordran enligt betalningsplanen. Borgenärerna kan dock inte begära verkställighet förrän den årsvisa utbetalningstidpunkten från Kronofogden har passerats (46 § FSksanL). Även dessförinnan kan dock gäldenärens bristande betalningar till Kronofogden läggas till grund för en begäran om omprövning från borgenären. En begäran om omprövning av F-skuldsaneringsbeslutet kan begäras samtidigt med en ansökan om verkställighet hos Kronofogden.
F-skuldsaneringsbeslutet med betalningsplan är en exekutionstitel (3 kap. 1 § 6 UB). Beslutet får dock verkställas först när det har fått laga kraft (46 § FSksanL).