Kronofogdens utredningsrapport – en presumtion om obestånd

Ett misslyckat utmätningsförsök

En vanligt förekommande presumtionsregel om obestånd är 2 kap. 8 § första meningen KonkL. Enligt den bestämmelsen förutsätts (presumeras) en gäldenär vara på obestånd om Kronofogden inom de senaste sex månaderna har genomfört en tillgångsundersökning där det framgår att gäldenären saknade tillgångar för full betalning av utmätningsfordringen. Tillgångsundersökningen avslutas med en utredningsrapport.

Många gånger är det mest rationellt för en borgenär att låta Kronofogden genomföra en tillgångs­undersökning om det inte finns särskild anledning att skyndsamt lämna in en konkursansökan. Det är i regel svårare för en gäldenär att motbevisa obestånd när Kronofogden har kontrollerat banktillgodohavanden, förekomsten av tillgångar i diverse register etc. Det är även möjligt för borgenären att vid en konkursförhandling åberopa Kronofogdens handläggare som vittne angående hur tillgångsundersökningen har genomförts.

Om gäldenären uppger att det finns viss egendom trots att Kronofogden har slagit fast att det saknas utmätningsbara tillgångar, så kan borgenären lämpligen anvisa egendomen till utmätning. Naturligtvis är det av största intresse att utreda varför gäldenären i så fall valt att inte själv använda tillgången till betalning av borgenärens skuld. Likaså om gäldenären försökt undanhålla egendomen från utmätning.

När börjar den lagstadgade tiden på sex månader att löpa?

En tillgångsundersökning enligt UB innehåller en rad olika moment och pågår i regel under en längre tid. Den lagstadgade tiden på sex månader börjar löpa från den dag Kronofogden beslutat att avsluta tillgångsutredningen mot gäldenären (NJA 1995 s. 548).

Utredningsrapporten ska ha upprättats före konkursansökan

Enligt bestämmelsens ordalydelse är presumtionsregeln tillämplig endast om tillgångsundersökningen har avslutats innan konkursansökan lämnas in. En utredningsrapport som tillkommit senare kan alltså inte läggas till grund för någon obeståndspresumtion. Den kan dock åberopas som en omständighet vid borgenärens argumentering för att gäldenären ska anses vara insolvent enligt den allmänna obeståndsgrunden. En sådan utredningsrapport har ett betydande bevisvärde (RH 1982:92). I praktiken är det alltså inte någon större skillnad om utredningsrapporten upprättats före eller efter konkursansökan.

Kan gäldenären invända mot innehållet i en utredningsrapport?

Eftersom resultatet av en tillgångsundersökning kan innebära en presumtion om att gäldenären är på obestånd är det av största intresse vad en sådan utredning måste innehålla. Kronofogdens utredningsskyldighet rörande gäldenärens ekonomiska omständigheter är dock inte detaljreglerad. Det ges i stort sett endast vissa riktlinjer i 4 kap. 9 § UB. En tillgångs­undersökning kan därför göras mer eller mindre noggrant (prop. 1986/87:90 s. 191).

Många gånger har Kronofogden försökt få kontakt med en ställföreträdare för ett bolag utan att lyckas. Detta kan vara ett fullgott skäl för att utredningen kanske framstår som ofullständig (se JO 1988/89 s. 284 f.). Det är i dessa situationer lämpligt att Kronofogden anger skälen till varför undersökningen har blivit så begränsad.

Det är inte ovanligt att en gäldenär vid konkurs­förhand­lingen invänder att Kronofogdens tillgångsundersökning har varit bristfällig. Mot bakgrund av den betydelse som ett misslyckat utmätningsförsök har så är det förvånande att det fortfarande får anses oklart om frågan om en utredningsrapport är bristfällig eller inte kan prövas i ett konkursmål. I doktrinen finns åsikten att obeståndspresumtionen ”upprätthålls oberoende av hur ingående undersökningar som gjorts innan KFM slagit fast att gäldenären saknar utmätningsbara tillgångar” (Heuman 2014, Specialprocess: utsökning och konkurs, 7 uppl. s. 201 f.)

Det förekommer dock att konkursdomstolarna gör en bedömning av innehållet i Kronofogdens tillgångsundersökning. I ett fall invände gäldenären att det fanns fordringar, bankmedel och aktieinnehav i Sverige samt ytterligare egendom utomlands som Kronofogden inte hade beaktat. Domstolen fann efter en materiell bedömning att utredningsrapporten inte var behäftad med sådana brister att den inte kunde läggas till grund för en obeståndspresumtion (Skatteverkets rättsfallskommentar Konkursansökan - fråga om presumtionsverkan för utredningsrapport).

I ett annat fall upptäckte konkursförvaltaren att det konkursförsatta bolaget ägde en bil trots att Kronofogden tidigare i utredningsrapporten funnit att bolaget saknade utmätningsbara tillgångar. I stället för att gå in på om utredningsrapporten varit alltför bristfällig fick bolaget stå för sin egen rättegångskostnad eftersom ställföreträdaren inte hade medverkat till att få fram dessa uppgifter vare sig i tingsrätt eller i hovrätt. Konkursen upphävdes trots detta eftersom gäldenären ansågs ha styrkt sin solvens (Skatteverkets rättsfallskommentar Konkursansökan - rättegångskostnader efter upphävd konkurs).

En bostadsförrättning är inte nödvändig

Kronofogden gör inte rutinmässigt bostadsförrättningar i alla utsökningsmål. Det är inte heller något nödvändigt krav för att en utredningsrapport ska medföra en obeståndspresumtion.

En förrättning i en näringsidkares lokal är nödvändigt

Enligt Kronofogden är huvudregeln att en utmätningsförrättning ska göras i en verksamhetslokal hos en gäldenär som bedriver näringsverksamhet (Kronofogdens handbok Utmätning, avsnitt 3.6.2).

I dag har en näringsidkare i regel olika typer av tillgångar som inte nödvändigtvis kan upptäckas vid en förrättning i en verksamhetslokal. En förrättning kan därför i de flesta fall behöva kompletteras med annan utredning.

Kronofogden konstaterar ibland endast vad som är känt sedan tidigare om gäldenären

Kronofogdens åtgärder när det kommer in ett nytt utsökningsmål består många gånger av ett konstaterande av vad som är känt sedan tidigare om gäldenären, utan några andra kontroller. Efter att Kronofogden avslutar sin tillgångsundersökning och upprättat en utredningsrapport läggs en bevakningstid. När bevakningstiden gått ut görs en ny utredning. Om det kommer in nya mål mot gäldenären under bevakningstiden så upprättas normalt ingen ny utredningsrapport. Om sökanden (t.ex. Skatteverket) i ett nytt mål särskilt begär att få en ny utredning (se nedan) ska detta göras.

En borgenär åberopade som bevisning om obestånd en utredningsrapport enligt vilken gäldenären saknade kända utmätningsbara tillgångar. Utrednings­rapporten innehöll enbart en hänvisning till att gäldenären vid en tidigare utredning hade saknat kända utmätningsbara tillgångar till full betalning av en skuld. Hovrätten ansåg att utredningsrapporten saknade presumtionsverkan enligt 2 kap. 8 § KonkL och upphävde konkursbeslutet (Skatteverkets rättsfallskommentar Utredningsrapportens betydelse då den endast hänvisar till en tidigare tillgångsundersökning). Det finns dock uppfattningar att obeståndspresumtionen ska upprätthållas oberoende av hur ingående undersökningar som Kronofogden har gjort innan den slår fast att gäldenären saknar utmätningsbara tillgångar (Heuman 2014, Specialprocess: utsökning och konkurs, 7:e upplagan, s. 202 och prop. 1975:6 s. 155).

Utmätning av viss egendom har inte ansetts försvarlig?

Det händer att Kronofogden avstår från att utmäta viss egendom med motiveringen att utmätning i det enskilda fallet inte är försvarlig. Om andra tillgångar saknas ska Kronofogden i ett sådant fall upprätta en utredningsrapport.

Man bör i detta sammanhang skilja på två situationer. Om Kronofogden har beslutat att avstå från utmätning på grund av att försäljning av egendomen inte skulle ge något överskott så får gäldenären anses vara på obestånd. Om Kronofogden däremot har beslutat att avstå från utmätning för att skulden är liten och egendomen har ett stort övervärde så torde inte gäldenären kunna presumeras vara på obestånd. Det stora övervärdet i egendomen kan medföra att det är fråga om betalningsovilja hos gäldenären i stället för en bestående betalningsoförmåga. Skatteverket måste alltid göra en helhetsbedömning av situationen innan en konkursansökan lämnas in.

Vad händer med obeståndspresumtionen om utmätningsfordringen minskar?

En fråga som medfört viss uppmärksamhet är hur man ska bedöma situationen att en utmätningsfordran har minskat sedan Kronofogden gjorde sin tillgångsundersökning. Innebär det misslyckade utmätningsförsöket fortfarande att gäldenären anses vara på obestånd?

Väsentligt lägre belopp till följd av ändrat skattebeslut

I ett fall hade gäldenären en skatteskuld på drygt 320 000 kr när Kronofogden gjorde sin tillgångsundersökning. Denna fordran utgjordes till största delen av skatteskulder som hade uppkommit genom skönstaxering. Skulden fanns kvar när staten ansökte om konkurs och gäldenären försattes i konkurs. Vid Högsta domstolens prövning av det överklagade konkursbeslutet hade skatteskulden däremot helt satts ned. De kvarstående skulderna utgjordes av Kronofogdens grundavgifter och uppgick till 12 500 kr. Högsta domstolen redogjorde inledningsvis för att syftet med presumtionsregeln är ”att underlätta för borgenären att visa gäldenärens insolvens; i den i bestämmelsen angivna situationen, där gäldenären vid utmätning inom viss tid före konkursansökan befunnits sakna tillgångar till full betalning av utmätningsfordran, får han antas vara insolvent utan att någon ytterligare prövning av hans ekonomiska ställning behöver ske”. Högsta domstolen slog därefter fast att ”om det skulle framkomma att den fordran som låg till grund för det misslyckade utmätningsförsöket var väsentligt högre än den fordran som i själva verket tillkom borgenären kan utmätningsförsöket inte generellt sägas ge en så tillförlitlig bild av gäldenärens betalningsförmåga att insolvenspresumtionen i 2 kap. 8 § konkurslagen kan anses tillämplig.” Högsta domstolen upphävde konkursbeslutet (NJA 2002 s. 463).

I detta fall hade alltså statens fordran minskat betydligt på grund av en senare ändring av taxeringen. Det är inte ovanligt att en gäldenär lämnar nya deklarationer till Skatteverket inför eller till och med efter konkursförhandlingen. Frågan är om avgörandet avser även andra situationer där en utmätningsfordran har ändrats?

Väsentligt lägre belopp till följd av betalning

I ett notisfall åberopade staten fordringar som upp­gick till ca 268 000 kr vid tidpunkten för konkursförhandlingen. Bolaget försattes i konkurs men överklagade under påstående att statens fordran hade betalats helt och hållet före konkursbeslutet. Högsta domstolen konsta­terade att betalning av statens fordran hade tryggats innan konkurs­beslutet och att staten inte därefter kunnat åberopa denna fordran till stöd för sin konkursansökan. Enligt Högsta domstolen hade ”belopp till täckande av statens fordran innehållits på skattekontot” (NJA 2004 N 14).

Det intressanta är hur Högsta domstolen sedan resonerar. Enligt domstolen var staten oförhindrad att i hovrätten åberopa en annan fordran till stöd för sin behörighet att ansöka om konkurs (se NJA 1982 s. 641). Staten hade även gjort detta och sålunda åberopat en ny konkurs­fordran uppgående till 6 046 kr. Av beloppet hade 546 kr påförts bolaget före konkursbeslutet och 5 500 kr först efter beslutet. Högsta domstolen använder i stort sett samma ordalydelse som i NJA 2002 s. 463 när den underkänner obeståndspresumtionen. ”Eftersom den fordran som låg till grund för det misslyckade utmätningsförsöket var väsentligt högre än den verkliga fordringen, har utmätnings­försöket inte kunnat läggas till grund för en presumtion om insolvens (jfr NJA 1996 C 79 och NJA 2002 s. 463)”.

I ett senare avgörande har Svea hovrätt resonerat på ett liknande sätt. Två dagar före konkursförhandlingen i tings­rätten betalades hela konkursfordran så när som på ett mindre belopp. Varken borgenären (staten) eller domstolen kände dock till betalningen vilket ledde till att bolaget försattes i konkurs. Bolaget överklagade till hovrätten varvid Skatteverket åberopade att förutom den kvarstående skulden hade det även tillkommit nya skattefordringar på 67 647 kr. Hovrätten ansåg att staten var behörig att ansöka om bolagets försättande i konkurs men att obeståndspresumtionen i 2 kap. 8 § KonkL inte var tillämplig. Hovrätten hänvisade uttryckligen till NJA 2002 s. 463 när den upphävde konkursbeslutet. Eftersom konkursförvaltaren uppgav att boet inte var på obestånd så överklagade Skatteverket inte beslutet till Högsta domstolen (Skatteverkets rättsfallskommentar Konkurs - rättegångskostnader efter upphävd konkurs).

Obeståndspresumtionen borde inte påverkas av delbetalning

Även vid en tillgångsundersökning där gäldenärens tillgångar endast delvis räcker till betalning av en fordran inträder obestånds­presumtionen. Det avgörande är nämligen att Kronofogden vid sin tillgångs­under­sökning finner att gäldenären inte äger tillgångar till full betalning av borgenärens fordran. Man borde därför kunna anse att den presumtionsverkan en tillgångsundersök­ning medfört inte upphör bara för att gäldenären – efter det misslyckade utmätningsförsöket – lyckas betala en del av utmätningsfordringen.

Utmätningsfordringen har i dessa fall inte varit föremål för någon tvist. Gäldenären har endast betalat av på sina skulder till borge­när­en (staten). Om detta medför att det misslyckade utmätnings­försöket förlorar sin presumtionsverkan så leder det till märkliga resultat. Utgår man från förhållandena i NJA 2002 s. 463 så skulle t.ex. en gäldenär med en ostridig skuld på ca 320 000 kr kunna strunta i att betala 12 500 kr. Följden skulle bli att presum­tions­regeln inte längre kan åberopas av borgenären. Detsamma gäller för den gäldenär som efter en sådan delbetalning saknar medel till ytterligare betalning. Inte heller i det senare fallet skulle det miss­lyckade utmätningsförsöket kunna åberopas av borgenär­en som en presumtion om obestånd. En sådan tillämpning kan knappast vara riktig.

Eftersom det saknas vägledande praxis (det är fråga om ett notisfall och ett opublicerat avgörande från Svea hovrätt) och man med goda argument kan komma till annan slutsats bör frågan kunna drivas i domstolarna. Som vanligt måste det dock – förutom prejudikatintresset - finnas ett grundläggande syfte med en konkursansökan.

Praxis angående ”väsentligt lägre belopp”

Det går av praxis inte att dra någon säker slutsats om hur stor minskning av en utmätningsfordran som det kan vara fråga om innan ett misslyckat utmätningsförsök inte längre medför någon obeståndspresumtion. Det bör dock vara fråga om en betydande skillnad mellan utmätningsfordringen och konkursfordrans storlek.

Högsta domstolen har ansett att en fordran som låg till grund för Kronofogdens misslyckade utmätningsförsök var väsentligt högre än den fordran som i själva verket tillkom borgenären. Den kvarvarande utmätningsfordringen uppgick till endast ca 4 procent av den ursprungliga fordran. Högsta domstolen ansåg därmed att det misslyckade utmätningsförsöket inte innebar någon presumtion om obestånd (NJA 2002 s. 463).

I ett annat fall uppgick den kvarvarande utmätningsfordringen till ca 10 procent av den ursprungliga fordran. Hovrätten ansåg trots detta att det miss­lyckade utmätningsförsöket kunde läggas till grund för obestånds-presumtionen i 2 kap. 8 § KonkL (RH 2000:70). Man kan dock inte tillmäta avgörandet någon större betydelse eftersom beslutet meddelades före Högsta domstolens avgörande.

I ett senare hovrättsavgörande uppgick vid tidpunkten för tings­rättens prövning den kvarvarande fordran till 59 procent, vilket torde vara alldeles tillräckligt mot bakgrund av NJA 2002 s. 463. Trots detta ansåg tingsrätten att obeståndspresumtionen inte kunde tillämpas. När hovrätten ändrade tingsrättens beslut och försatte gäldenären i konkurs med tillämpning av obestånds­presumtionen uppgick den kvarvarande fordran till 63 procent (Skatteverkets rättsfallskommentar Bestämmelsen i 2 kap 8 § KonkL har tillämpats på en konkursfordran som vid tiden för prövning av konkursansökan minskat till drygt 60 % av den fordran som legat till grund för ett misslyckat utmätningsförsök).

I ytterligare ett fall hade skönsmässigt uppskattade skatter minskat från 422 000 kr till 33 000 kr p.g.a. gäldenärens inlämnade deklarationer. Skatteverket hade därefter inte något att invända mot att konkursen upphävdes. Högsta domstolen angav att obeståndspresumtionen inte kunde tillämpas (NJA 2004 N 27).

I sammanhanget kan även nämnas ett fall där en gäldenär över­klagade ett konkursbeslut till Högsta domstolen men inte fick prövningstillstånd. Statens fordran hade satts ned från 538 000 kr till 266 000 kr, d.v.s. en sänkning av med knappt 50 procent. Skatteverket ansåg att obeståndspresumtionen var tillämplig (Skatteverkets rättsfallskommentar Konkursansökan – fråga om presumtionsverkan för utredningsrapport).

Den kvarvarande fordrans storlek

Högsta domstolens bedömning i NJA 2002 s. 463 har förklarats med att ”gäldenären mycket väl skulle ha kunnat skaffa fram pengar för att betala den lägre verkliga skatteskulden även om han ansåg det omöjligt att betala det ursprungliga exekutionsbeloppet och därför inte gjorde några stora ansträngningar för att göra en delbetalning” (se Heuman 2014, Specialprocess: utsökning och konkurs, 7:e upplagan, s. 202). Det var alltså fråga om att gäldenären skulle kunna betala 12 500 kr i stället för 320 000 kr.

Men även när en utmätningsfordran avseende en fysisk person på ca 4,1 mnkr efter omprövning nedsattes till 1,1 mnkr har en hovrätt ansett att utmätningsförsöket inte kunde sägas ge en så tillförlitlig bild av gäldenärens betalningsförmåga att obeståndspresumtionen kunde tillämpas (Skatteverkets rättsfallskommentar Konkursansökan – fråga om presumtionsverkan av utredningsrapport). Utifrån uttalandet av Heuman kan avgörandet ifrågasättas.

För det fall den kvarvarande fordran är mycket stor bör en borgenär många gånger med framgång kunna åberopa den allmänna obeståndsgrunden i KonkL 1:2.

Ett misslyckat utmätnings­försök som avser annan borgenär

Det har sedan länge ansetts att en borgenär kan åberopa en utredningsrapport som Kronofogden utfärdat på grund av en annan borgenärs ansökan om utmätning hos gäldenären (prop. 1975:6 s. 154). Det kan naturligtvis hända att den andres utmätningsfordran är betydligt större än den fordran som borgenären kan lägga till grund för en konkursansökan. Man kan t.ex. tänka sig att en fordran i ett enskilt mål uppgick till 500 000 kr då tillgångs­under­sökningen gjordes varvid Kronofogden konstaterade att gäldenären saknade utmätningsbara tillgångar till täckande av denna skuld. Därefter uppkommer skattefordringar på skattekontot om ”endast” 50 000 kr varvid Skatteverket ansöker om konkurs.

Mot bakgrund av NJA 2002 s. 463 får det anses oklart om staten som obeståndspresumtion kan åberopa den utred­nings­rapport som har gjorts med anledning av skulden i det enskilda målet. Statens konkurs­fordran är ju onekligen avsevärt mindre än den fordran som låg till grund för det misslyckade utmätningsförsöket.

Att åberopa en annan fordran efter konkursansökan

Att konkurssökanden får åberopa även fordringar som uppkommit efter det att en konkursansökan gavs in är klart. Detta är mycket vanligt förekommande när staten ansöker om konkurs för obetalda skatter och avgifter. Frågan är om NJA 2002 s. 463 har förändrat dessa möjligheter på något sätt. Huruvida det är lämpligt av Skatteverket att hålla fast vid en konkursansökan är en annan sak. Nedan diskuteras enbart de rättsliga förutsättningarna för att göra detta.

Ett exempel på problem vid åberopande av en ny fordran

För att belysa problemet kan man tänka sig följande situation. Staten har i sin konkursansökan åberopat en konkursfordran för ett underskott på gäldenärens skattekonto på 100 000 kr. Kronofogden har tidigare gjort ett misslyckat utmätningsförsök avseende denna fordran. Innan tingsrätten hinner pröva statens konkursansökan faller dock denna skattefordran bort. I stället väljer staten att åberopa en helt annan konkursfordran som uppkommit efter det att konkursansökan lämnades in. Det kan t.ex. vara en förseningsavgift till Bolagsverket på 5 000 kr. Med stöd av bl.a. NJA 1982 s. 641 har staten kunnat åberopa denna nya fordran i konkursmålet och använda sig av den tidigare upprättade utredningsrapporten som presumtion att gäldenären är på obestånd.

Staten åberopar alltså en helt annan konkursfordran än den för vilken utmätningsförsöket gjordes och den nya fordran är väsentligt mindre än den ursprungliga fordringen. Förutom att NJA 1982 s 641 och NJA 2002 s 463 är något svårförenliga så kvarstår även andra oklarheter.

Kan man t.ex. ”bättra på” en ursprunglig konkursfordran som sjunkit till några tusenlappar med åberopande av en ny fordran som gör att konkursansökningsfordran återigen uppgår till det ursprungliga beloppet för vilket ett misslyckat utmätningsförsök har gjorts?

Här bör det finnas skäl att förvänta sig klargörande i praxis.

Finns det andra situationer där en utredningsrapport inte ger en tillförlitlig bild?

Är presumtionsregeln möjlig att använda i en situation där en gäldenär överklagat ett avslag på en anståndsbegäran och domstolen meddelat prövningstillstånd? Enligt en hovrätt ger utredningsrapporten inte heller i denna situation en sådan ”tillförlitlig bild” av betalningsförmågan att obeståndspresumtionen kan tillämpas.

Situationen gällde alltså inte en fordran som bevisligen minskat mellan det misslyckade utmätningsförsöket och borgenärens konkursansökan. I stället har domstolens beslut om prövnings­tillstånd i anståndsfrågan, enligt hovrätten, skapat osäkerhet om statens fordran kommer att bestå. Detta skulle, i likhet med omständigheterna i NJA 2002 s. 463, kunna sätta ifråga tillförlitligheten hos den bild av betalningsförmågan som utmätningsförsöket givit. Skatteverket överklagade men Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd (Skatteverkets rättsfallskommentar Konkursansökan och fråga om presumtionsverkan för utredningsrapport).

Om gäldenären har framfört invändningar mot den fordran som ligger till grund för konkursansökan, måste konkursdomstolen självständigt pröva om och i vad mån det finns en fordran.

Fördelar med presumtionsregeln i 2 kap. 8 § KonkL

När det gäller beslut och domar som inte vunnit laga kraft är i stort sett det ”enda problemet” att beakta innebörden av rättsfallet NJA 2002 s. 463.

Om gäldenären invänder mot skuldens storlek vid konkurs­förhandlingen kan Skatteverket försöka förmå gäldenären att vitsorda ett belopp som inte medför en så väsentlig minskning av fordran att presumtionsverkan bortfaller. En borgenär måste då även fästa stor vikt vid storleken av den vitsordade skulden. Om t.ex. statens fordran vid utmätningstillfället har uppgått till 250 000 kr men gäldenären endast vitsordar 25 000 kr torde obestånds­presumtionen inte kunna åberopas.

Det är i regel svårare för gäldenären att komma med motbevisning när Kronofogden har kontrollerat banktillgodo­havanden och förekomsten av tillgångar i diverse register etc. Det är även möjligt för borgenären att vid en konkursförhandling åberopa Kronofogdens handläggare som vittne angående hur tillgångsundersök­ningen har genomförts.

Borgenären kan åberopa nytillkomna skulder varvid presumtions­regeln även omfattar dessa (NJA 1982 s. 641). Se dock resone­manget ovan om att viss osäkerhet har uppkommit genom NJA 2002 s. 463.

En nackdel med presumtionsregeln i 2 kap 8 § KonkL

En förutsättning för presumtionsregelns tillämpning är att Kronofogden har genomfört en tillgångsundersökning. En borgenär kan kontakta Kronofogdens handläggare för att höra efter hur handläggningen fortskrider och framföra önskemål om utredningsarbetet. En borgenär kan dock inte kräva att verkställigheten ska ske på ett visst sätt. Kronofogden bestämmer om ytterligare utredningsåtgärder ska vidtas eller inte med beaktande av nya uppgifter som kan ha inkommit till myndigheten (prop. 2006/07:34 s. 23). En borgenär kan alltid anvisa egendom till utmätning. I sådant fall bör Kronofogden skyndsamt efterforska egendomen.

Borgenären kan begära tillgångsutredning i nya utsökningsmål

Kronofogden har en skyldighet att göra en utredning i varje utsökningsmål. Varje skuldpost i allmänt mål utgör ett nytt sådant utsökningsmål. Om det kommer in nya mål mot gäldenären under den s.k. bevakningstiden används den tidigare utredningsrapporten normalt som underlag för maskinella delredovisningar. Någon ny utredning görs alltså inte av Kronofogden enbart på grund av att ett eller flera nya mål kommit in.

Om borgenären i ett nytt mål särskilt begär att få en ny utredning så ska detta medges av Kronofogden (Kronofogdens Handbok Utmätning, avsnitt 3.7). Omfattningen av den nya utredningen är beroende av den tidigare utredningens omfattning och eventuellt nytillkomna uppgifter. En ny restföring av t.ex. ett skattekontounderskott innebär alltså att en ny tillgångsundersökning kan ske med stöd av 4 kap. 9 § UB.

Om borgenären redan har fått en tillgångsundersökning verkställd i ett mål, har denne inte rätt att få en ny tillgångsundersökning i samma mål med mindre än att det tillkommit nya omständigheter.