Dokumentations- och rapporteringsavgift för betaltjänstleverantörer

Dokumentationsavgift och rapporteringsavgift

Skatteverket kan ta ut två olika sanktionsavgifter från en betaltjänstleverantör:

• En dokumentationsavgift kan tas ut om betaltjänstleverantören inte har dokumenterat uppgifter om gränsöverskridande betalningar på rätt sätt eller inom viss tid (49 b kap. SFL).
• En eller flera rapporteringsavgifter kan tas ut om betaltjänstleverantören inte har lämnat föreskrivna uppgifter om gränsöverskridande betalningar till Skatteverket i rätt tid och på rätt sätt (49 c kap. SFL).

Båda avgifterna är särskilda avgifter enligt 3 kap. 17 § SFL vilket innebär att reglerna om hel eller delvis befrielse från särskild avgift ska beaktas innan en avgift tas ut (51 kap. SFL).

Varför har det införts bestämmelser om dokumentationsavgift och rapporteringsavgift?

Befintliga kontroll- och tvångsåtgärder i skatteförfarandelagen gäller även för betaltjänstleverantörer. Det innebär bl.a. att Skatteverket kan förelägga betaltjänstleverantörer vid vite och ansöka om utdömande av vite hos förvaltningsrätten om dokumentations- och rapporteringsskyldigheten inte fullgörs. Regeringen har dock bedömt att vitesföreläggande inte är en tillräckligt effektiv åtgärd för att rapporteringen ska ske i tid och att det behövs sanktionsavgifter (prop. 2022/23:121 s. 65 f.).

Även om det inte finns något krav på att medlemsstaterna ska införa sanktioner, så är det enligt regeringens mening en förutsättning för att Sverige ska kunna uppfylla de krav som ställs på medlemsstaterna att samla in uppgifter och att överföra dessa uppgifter till ett elektroniskt system för betalningsinformation.

Dokumentationsavgift

En dokumentationsavgift ska tas ut om det klart framgår att en betaltjänstleverantör inte har dokumenterat uppgifter på det sätt eller inom den tid som anges i 39 kap. 3 c § SFL (49 b kap. 3 § SFL). Se Betaltjänstleverantörers dokumentationsskyldighet som beskriver dokumentationsskyldigheten och när uppgifterna ska vara dokumenterade.

Bevisning

Innan ett beslut om dokumentationsavgift kan fattas så måste det av Skatteverkets utredning klart framgå att betaltjänstleverantören inte har dokumenterat uppgifterna på rätt sätt eller inom rätt tid (49 b kap. 3 § SFL).

Bevisbördan ligger alltså på Skatteverket att med tillräcklig styrka t.ex. bevisa att en betaltjänstleverantör har tillhandahållit betaltjänster vid gränsöverskridande betalningar och att betaltjänstleverantören därför har varit skyldig att dokumentera uppgifter för det aktuella kalenderkvartalet.

I vissa situationer får en dokumentationsavgift inte tas ut

Om Skatteverket redan har tagit ut en rapporteringsavgift enligt 49 c kap. SFL så får en dokumentationsavgift därefter inte tas ut för samma kalenderkvartal.

Om det för ett visst kalenderkvartal skulle finnas förutsättningar att ta ut både dokumentationsavgift och rapporteringsavgift, så får Skatteverket besluta vilken av de båda avgifterna som ska tas ut (prop. 2022/23:121 s. 69).

Dokumentationsavgiftens storlek

Dokumentationsavgiftens storlek bör enligt förarbetena differentieras och stå i proportion till storleken på betaltjänstleverantörrens verksamhet (prop. 2022/23:121 s. 72).

Denna utgångspunkt har resulterat i att dokumentationsavgiften ska tas ut med ett belopp som motsvarar 0,3 procent av betaltjänstleverantörens omsättning räkenskapsåret närmast före det räkenskapsår då uppgifterna senast skulle dokumenteras (49 b kap. 5 § första stycket SFL).

Samtidigt har ett golv och ett tak införts för att avgiften inte ska bli orimligt låg eller hög. Reglerna innebär att dokumentationsavgiften måste uppgå till minst 3 000 kr för att tas ut och att avgiften högst får vara 3 miljoner kr för ett visst kalenderkvartal.

Med omsättning menas betaltjänstleverantörens nettoomsättning, d.v.s. intäkter från sålda varor och utförda tjänster som ingår i företagets normala verksamhet med avdrag för lämnade rabatter, mervärdesskatt och annan skatt som är direkt knuten till omsättningen (prop. 2022/23:121 s. 72 f.).

Omsättningen utgår ifrån att räkenskapsåret ska vara tolv månader. Om räkenskapsåret skulle vara längre eller kortare än tolv månader får omsättningen justeras så att den i stället beräknas som om räkenskapsåret hade varit tolv månader (49 b kap. 5 § andra stycket SFL).

I vissa fall kan det saknas uppgifter om föregående års omsättning vilket t.ex. kan vara fallet om det är fråga om betaltjänstleverantörens första verksamhetsår. I sådant fall får omsättningen uppskattas (49 b kap. 3 § SFL).

För vilken tidsperiod ska en dokumentationsavgift tas ut?

En dokumentationsavgift ska tas ut om en betaltjänstleverantör inte har dokumenterat uppgifter inom den tid som anges i 39 kap. 3 c § andra stycket SFL där det framgår att uppgifterna ska vara dokumenterade senast vid utgången av den månad som följer efter det kalenderkvartal som uppgifterna avser (49 b kap. 3 § SFL).

Det innebär att en dokumentationsavgift kan tas ut för varje kalenderkvartal som en betaltjänstleverantör inte har dokumenterat uppgifter om gränsöverskridande betalningar på rätt sätt och i rätt tid.

Rapporteringsavgift

En rapporteringsavgift ska tas ut om det klart framgår att betaltjänstleverantören inte har lämnat föreskrivna uppgifter inom viss tid eller på rätt sätt (49 c kap. 7 § SFL). Se Vilka uppgifter ska lämnas? samt När och hur ska uppgifterna lämnas?

När det i 49 c kap. 7 § SFL står att rapporteringsavgift ska tas ut om ”föreskrivna uppgifter” inte har lämnats så avses inte bara den situationen att betaltjänstleverantören helt har underlåtit att lämna uppgifter i tid. Även den situationen att lämnade uppgifter är felaktiga eller ofullständiga innebär att föreskrivna uppgifter inte har lämnats och att rapporteringsavgift kan tas ut.

Under vissa förutsättningar kan Skatteverket ta ut flera rapporteringsavgifter, se Hur många rapporteringsavgifter kan tas ut? nedan, och i vissa fall får rapporteringsavgift inte tas ut.

Bevisning

För att ta ut en rapporteringsavgift måste det av Skatteverkets utredning klart framgå att betaltjänstleverantören inte har lämnat föreskrivna uppgifter inom viss tid eller på rätt sätt (49 c kap. 7 § SFL).

På samma sätt som gäller för dokumentationsavgift är det Skatteverket som ska presentera tillräcklig bevisning för att en avgift ska kunna tas ut.

I vissa fall får rapporteringsavgift inte tas ut

Det finns tre situationer då en rapporteringsavgift inte får tas ut trots att förutsättningarna för att ta ut en sådan avgift är uppfyllda (49 c kap. 9 § SFL):

• om bristerna är av mindre betydelse
• om den uppgiftsskyldiga på eget initiativ har rättat lämnade uppgifter
• om en dokumentationsavgift redan har tagits ut för samma kalenderkvartal.

Brister av mindre betydelse

Rapporteringsavgift får inte tas ut om bristerna i lämnade uppgifter endast är av mindre betydelse. Av förarbetena framgår att det kan vara fråga om skrivfel eller rena misstag av mindre betydelse. Det kan i vissa fall även vara uppenbart att en uppgift saknas eller är felaktig förutsatt att det är fråga om en enstaka brist (prop. 2022/23:121 s. 79 och 159)

Rättelse på eget initiativ

Rapporteringsavgift får inte tas ut om den uppgiftsskyldiga på eget initiativ har rättat lämnade uppgifter så att de därefter uppfyller de krav som ställs i 33 c kap. 8 § SFL om vilka uppgifter som ska lämnas samt i 38 kap. 4 § SFL där det framgår att uppgifterna ska lämnas i ett fastställt elektroniskt formulär.

Att rättelsen ska ha gjorts på eget initiativ innebär att det är för sent att göra en rättelse när Skatteverket har påbörjat en utredning genom att ställa frågor om bolagets dokumentation och rapportering. Andra omständigheter som kan medföra att rättelsen inte är lämnad på eget initiativ kan vara om betaltjänstleverantören hade anledning att tro att Skatteverket har upptäckt eller skulle ha upptäckt bristen.

Även om utgångspunkten är att rapporteringsavgift inte ska tas ut när betaltjänstleverantören har rättat lämnade uppgifter på eget initiativ, så finns det samtidigt ett undantag från denna bestämmelse som innebär att avgiften ändå ska tas ut om de uppgifter som betaltjänstleverantören lämnat är så bristfälliga att de inte kan läggas till grund för syftet med uppgiftslämnandet enligt 33 c kap. 2 § SFL.

Tanken med denna undantagsbestämmelse är att en betaltjänstleverantör inte ska kunna sätta tidsfristen ur spel genom att först komma in med formulär som är nästan tomma eller innehåller uppenbart felaktiga uppgifter för att senare när tiden för att lämna uppgifterna har gått ut komma in med förskrivna uppgifter och på så sätt kan undgå att bli påförd en rapporteringsavgift (prop. 2022/23:121 s. 79 f.).

Flera avgifter för samma kalenderkvartal

Rapporteringsavgift får inte tas ut om en dokumentationsavgift redan har tagits ut för samma kalenderkvartal (49 c kap. 10 § SFL).

Om det skulle finnas förutsättningar för att ta ut både dokumentationsavgift och rapporteringsavgift för ett visst kalenderkvartal så får Skatteverket besluta vilken av de båda avgifterna som ska tas ut (prop. 2022/23:121 s. 69).

Hur många rapporteringsavgifter kan tas ut?

Till skillnad mot dokumentationsavgiften där endast en avgift kan tas ut för ett visst kalenderkvartal så kan det under vissa förutsättningar bli aktuellt att ta ut upp till tre rapporteringsavgifter för ett visst kalenderkvartal.

En första avgift ska tas ut om förskrivna uppgifter inte har kommit in till Skatteverket senast vid utgången av den månad som följer efter det kalenderkvartal som uppgifterna avser (49 c kap. 7 § SFL). Det innebär att uppgifterna för januari–mars ska lämnas senast den 30 april.

Ytterligare en avgift ska tas ut om föreskrivna uppgifter inte har lämnats till Skatteverket inom 60 dagar från den tidpunkt då skyldigheten skulle ha fullgjorts (49 c kap 8 § först stycket SFL).

Går det ytterligare 60 dagar så kan ännu en avgift tas ut, d.v.s. 120 dagar från den dag då uppgifterna senast skulle ha lämnats (49 c kap. 8 § andra stycket SFL).

Anledningen till att flera avgifter kan tas ut är att det ska finnas ett incitament för en uppgiftsskyldig betaltjänstleverantör att på eget initiativ lämna uppgifter även efter den tidpunkt då skyldigheten skulle ha fullgjorts (prop. 2022/23:121 s. 79).

Om Skatteverket skulle upptäcka att föreskrivna uppgifter inte har lämnats när 120 dagar har passerat efter den dag uppgifterna rätteligen skulle ha lämnats finns det inget som hindrar att Skatteverket beslutar att ta ut tre rapporteringsavgifter vid ett och samma beslutstillfälle (prop. 2022/23:121 s. 79).

Hur ska rapporteringsavgiften beräknas?

Rapporteringsavgiften ska på samma sätt som gäller för dokumentationsavgiften beräknas utifrån betaltjänstleverantörens omsättning beskattningsåret närmast före det räkenskapsår då uppgifterna skulle ha lämnats. Utgångspunkten är att avgiften ska beräknas till 0,1 procent av betaltjänstleverantörens omsättning med den begränsningen att avgiften måste vara minst 1 000 kr och högst 1 miljon kr (49 c kap. 11 § SFL).

Om räkenskapsåret är kortare eller längre än tolv månader ska omsättningen justeras i motsvarande mån.

Omsättningen får uppskattas om det är fråga betaltjänstleverantörens första verksamhetsår eller om tillförlitliga uppgifter om omsättningen saknas.

Exempel 1: uppgifterna lämnas för sent

AB X har dokumenterat men inte rapporterat föreskrivna uppgifter om gränsöverskridande betaltjänster för kalenderkvartalet januari–mars 2025. Rätteligen skulle uppgifterna ha kommit in till Skatteverket senast den 30 april 2025. I en skrivelse daterad den 20 maj 2025 uppmärksammar Skatteverket bolaget om att uppgifterna saknas. Uppgifterna kommer därefter in till Skatteverket den 15 juli 2025.

Genom att inte komma in med föreskrivna uppgifter i tid, d.v.s. senast den 30 april 2025, har bolaget inte fullgjort sin skyldighet att komma in med föreskrivna uppgifter i tid. En rapporteringsavgift kan därmed tas ut. Avgiftens storlek ska beräknas till 0,1 procent av bolagets omsättning 2024. Avgiften kan som högst bli 1 miljon kr.

När uppgiften kommer in till Skatteverket den 15 juli 2025 har det även passerat mer än 60 dagar från den dag då uppgifterna senast skulle vara lämnade. Ytterligare en avgift kan därmed tas ut.

Däremot blir det inte aktuellt att ta ut en tredje avgift eftersom rapporteringsskyldigheten har fullgjorts inom 120 dagar räknat från den 30 april 2025.

Exempel 2: uppgifter lämnas i tid men har brister

AB Y kommer den 20 oktober 2025 in till Skatteverket med uppgifter om gränsöverskridande betaltjänster för kalenderkvartalet juli–september. Senare upptäcker bolaget att vissa uppgifter saknades i rapporteringen och kommer därför in med fullständiga uppgifter den 15 januari 2026.

Rätteligen skulle bolaget ha kommit in med samtliga uppgifter senast den 31 oktober, d.v.s. en månad efter utgången av kalenderkvartalet juli–september. Eftersom de fullständiga uppgifterna kom in till Skatteverket mer än 60 dagar från den tidpunkt då skyldigheten skulle ha fullgjorts, så är utgångspunkten att två rapporteringsavgifter kan tas ut.

Samtidigt har betaltjänstleverantören kommit in till Skatteverket med (bristfälliga) uppgifter redan den 20 oktober 2025, och enligt undantagsregeln i 49 c kap. 9 § 2 SFL får någon rapporteringsavgift i detta fall inte tas ut eftersom betaltjänstleverantören på eget initiativ har rättat uppgifterna så att de därefter uppfyller kraven på de uppgifter som ska lämnas.

Befrielse från dokumentationsavgift och rapporteringsavgift

Både dokumentationsavgift och rapporteringsavgift är klassificerade som särskilda avgifter (3 kap. 17 § SFL). Det innebär att reglerna om hel eller delvis befrielse ska beaktas innan en avgift tas ut (51 kap. SFL).

Det finns redan i lagtexten vissa omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen om befrielse ska medges. Bland annat ska det beaktas om felet eller passiviteten har berott på en felbedömning av en regel eller om avgiften i det enskilda fallet inte står proportion till felaktigheten eller passiviteten (51 kap. 1 § SFL).

Om det är fråga om att ta ut en dokumentationsavgift ska vid befrielsebedömningen även beaktas om bristen på dokumentation helt eller delvis har lett till ett ingripande på grund av bestämmelserna i 5 kap. 3 § lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism inte har följts (51 kap. 2 § SFL).

I förarbetena finns vissa uttalanden som särskilt berör frågan om befrielse när en dokumentations- eller rapporteringsavgift ska ta ut. Bland annat framgår att det i ett inledande skede bör vägas in att det är fråga om ett nytt och relativt komplicerat regelverk som betaltjänstleverantören ska tillämpa (prop. 2022/23:121 s. 156).

Vid den proportionalitetsbedömning som ska göras bör vidare beaktas hur lång tid som betaltjänstleverantören har underlåtit att dokumentera uppgifter och hur stor mängd uppgifter det är som inte har dokumenterats (prop. 2022/23:121 s. 156).

En annan omständighet som kan medföra att befrielse ska medges är om betaltjänstleverantören vid beslutstillfället har fått en betydligt lägre omsättning än den omsättning på vilken avgiften ska beräknas, d.v.s. omsättningen räkenskapsåret närmast före det räkenskapsår då uppgifterna senast skulle vara dokumenterade eller skulle ha lämnats (prop. 2022/23:121 s. 157).

En försvårande omständighet vid bedömningen om befrielse ska medge kan vara att Skatteverket tidigare har tagit ut en dokumentationsavgift av samma betaltjänstleverantör (prop. 2022/23:121 s. 157).

Kompletterande information

• Beslut om rapporteringsavgift
• Beslut om dokumentationsavgift