Rätten till ersättning

Rätten till ersättning

En part i ett ärende eller mål kan ansöka om ersättning för kostnader för ombud, biträde, utredning eller annat som denne skäligen har behövt för att ta till vara sin rätt. Sökanden har, enligt 43 kap. 1 § första stycket skatteförfarandelagen (2011:1244), rätt till ersättning i följande situationer:

• Den sökandes yrkanden i ärendet eller målet bifalls helt eller delvis.
• Ärendet eller målet avser en fråga som är av betydelse för rättstillämpningen.
• Det finns synnerliga skäl för ersättning.

Helt eller delvis bifall

Om den som söker ersättning får helt eller delvis bifall i sitt ärende eller mål finns det en principiell rätt till ersättning. Det kan vara fråga om fall där Skatteverket handlat felaktigt eller intagit en alltför fiskal hållning i en process som senare visat sig inte hålla. Det kan också vara ny utredning eller ändrad praxis som leder till bifall. Om Skatteverket beslutar om att avvika från uppgifter lämnade i en deklaration, men avvikelsen senare ändras av verket eller av domstol, är det rimligt att ersätta den som ärendet gäller för en process som leder till en beskattning i enlighet med de först lämnade uppgifterna. Den enskilda är skyldig att deklarera, men inte att driva en process mot Skatteverket om deklarationens riktighet (prop. 1993/94:151 sid. 135).

Det kan även vara så att Skatteverket i ett ärende har gått ut med ett förslag till beslut, och den enskildes invändningar leder till att Skatteverket inte fullföljer beslutet i den sakfråga förslaget gäller. Den enskilde kan då vara berättigad till ersättning eftersom denne då har fått helt eller delvis bifall till sina yrkanden.

I ett ärende eller mål om företrädaransvar gäller att alla beloppsmässiga nedsättningar rörande betalningsskyldigheten ska bedömas som ett helt eller delvis bifall i ersättningshänseende. För rätt till ersättning måste dock nedsättningen ha skett på grund av ombudets rättsliga argumentation. Om nedsättningen inte har gjorts på grund av ombudets argumentering så kan kostnaderna inte skäligen ha behövts för att tillvarata den enskildes rätt (HFD 2020 ref. 64 och rättsfallskommentar).

Med bifall avses också att en domstol gör samma bedömning som underinstansen i ett mål som sökanden redan vunnit bifall i tidigare (RÅ 1999 not. 245). När en sökande får bifall till sin talan i ärendet eller målet men på någon annan grund än den som åberopats kan det leda till att myndigheten inte beslutar om någon ersättning (jfr HFD 2020 ref. 64).

Att ersättningen får minskas vid delvis bifall framgår för övrigt av 43 kap. 5 § 1 SFL (se Begränsningar i rätten till ersättning).

Betydelse för rättstillämpningen

En rätt till ersättning kan också finnas om ärendet eller målet avser en fråga som är av betydelse för rättstillämpningen (43 kap. 1 § 2 SFL). Härmed avses främst prejudikatmål eller liknande ärenden och mål som innehåller en rätts- eller bevisfråga av principiellt intresse som dittills varit oklar eller i vart fall tveksam. Dessa fall karaktäriseras av att man måste få fram en stor mängd argument för att hitta en rimlig lösning. Det kan vara fråga om s.k. pilotfall som prövats av domstol men som av olika skäl inte drivits upp till högsta instans. I sådana fall kan det vara befogat att lämna ersättning för gjorda rättsutredningar eller liknande i den mån kostnaderna är hänförliga till frågan (prop. 1993/94:151 sid. 174). Det förutsätts också att frågan inte är av så enkel karaktär att talan kunnat föras utan juridisk kunskap (prop. 1993/94:151 sid.135 f.).

Exempel: betydelse för rättstillämpningen

Skatteverket förlorar ett mål som är av betydelse för rättstillämpningen i förvaltningsrätten och domstolen beviljar den enskilda ersättning för kostnader. Skatteverket överklagar domen till kammarrätten. Då saknas det anledning för verket att i överklagandet även yrka ändring i ersättningsfrågan utifrån utgången i målet. En sådan ändring bör verket endast yrka om kostnaderna avser något annat än frågan som är av betydelse för rättstillämpningen, till exempel att kostnaderna är större än vad som skäligen behövts, att kostnaderna exempelvis avser arbete som utförts av egen personal eller att de är hänförliga till annat ärende eller mål.

Målet kan tappa sin karaktär av pilotmål

Om rättsläget klarläggs under processens gång, t.ex. genom att Högsta förvaltningsdomstolen avgör frågan i ett annat mål, förlorar frågan sin karaktär av ”pilotsmålsfråga”. Om den enskilda lägger ned ytterligare kostnader avseende den avgjorda frågan kan dessa kostnader inte längre ersättas med hänvisning till att de är av betydelse för rättstillämpningen.

Ersättning när HFD beviljar prövningstillstånd

När Högsta förvaltningsdomstolen beviljar prövningstillstånd får den uppsläppta frågan regelmässigt anses vara av betydelse för rättstillämpningen (se uttalande i RÅ 2000 ref 66 I). Innefattar Högsta förvaltningsdomstolens prövning även andra delfrågor som inte har betydelse för rättstillämpningen beviljas inte ersättning i de delarna när den som har haft kostnaderna inte har framgång i målet och det heller inte föreligger synnerliga skäl (RÅ 1996 ref. 102).

När den som har haft kostnader har framgång i Högsta förvaltningsdomstolen så kan beslutet att bevilja ersättning motiveras med en hänvisning till utgången i målet (se t.ex. RÅ 2003 ref. 4) eller med att det avser en fråga som är av betydelse för rättstillämpningen (HFD 2014 ref. 22) eller både och (HFD 2014 ref. 63). Ibland anger HFD inte ens någon grund alls för ersättning (HFD 2014 ref. 65).

Synnerliga skäl

Oavsett om den sökandes yrkanden i ärendet eller målet bifalls helt eller delvis eller om ärendet eller målet avser en fråga som är av betydelse för rättstillämpningen finns en möjlighet till ersättning om det föreligger synnerliga skäl. Det kan gälla ärenden eller mål som blivit onödigt omfattande eller komplicerade p.g.a. Skatteverkets eller domstolens agerande. Det kan vara fråga om t.ex. ett revisionsärende där Skatteverket har orsakat den reviderade större kostnader än nödvändigt. Det måste dock vara fråga om sådana extraordinära fall där man i efterhand kan konstatera att utredningen eller revisionen gått för långt utan att den enskilda har orsakat det, eller att kraven varit oproportionerligt stora. Synnerliga skäl kan även anses föreligga enbart med beaktande av ärendets eller målets karaktär i förhållande till den enskildas personliga förhållanden. Dessa fall måste dock bedömas med stor restriktivitet (prop. 1993/94:151 sid. 174).

Tillämpningsområdet

Ersättningsreglerna i 43 kap. SFL gäller i samtliga ärenden och mål enligt skatteförfarandelagen, t.ex. beslut om skatter och avgifter, ärenden och mål om kontrollavgifter, om godkännande för F-skatt, undantag av uppgifter och handlingar från kontroll och även ersättningsärenden.

Ersättningsreglerna är också tillämpliga i ärenden och mål enligt andra lagar, men det förutsätter att det i de andra lagarna finns en hänvisning till bestämmelserna om ersättning i SFL (prop. 2010/11:165 sid. 879). Sådana hänvisningar finns t.ex. i

• fastighetstaxeringslagen
• tullagen
• kupongskattelagen
• lagen om redovisning, betalning och kontroll av mervärdesskatt för elektroniska tjänster
• lagen om skatt på ränta på skogskontomedel m.m.
• vägtrafikskattelagen
• lagen om alkoholskatt
• lagen om tobaksskatt
• lagen om skatt på energi
• lagen om trängselskatt.

I fråga om ärenden om förhandsbesked enligt lagen om förhandsbesked i skattefrågor är reglerna om ersättning i skatteförfarandelagen tillämpliga endast om det allmänna ombudet hos Skatteverket har ansökt om förhandsbesked (20 § lagen om förhandsbesked i skattefrågor). När det är en enskild part som har ansökt om förhandsbesked saknar denne rätt till ersättning (RÅ 2003 ref. 68). Reglerna om ersättning gäller inte heller t.ex. ärenden om prissättningsbesked enligt lagen om prissättningsbesked vid internationella transaktioner.

I lagen om förfarandet vid skattereduktion för hushållsarbete saknas också hänvisning till regler om ersättning. Det finns därmed ingen möjlighet att bevilja ersättning för kostnader i denna typ av ärenden och mål (HFD 2017 ref. 46).

Skatteförfarandelagens regler om rätt till ersättning för kostnader har inte ansetts tillämpliga i ett mål om återkallelse av ett godkännande som skattebefriad förbrukare enligt lagen om skatt på energi. Det finns en hänvisning till skatteförfarandelagens bestämmelser i fråga om ”förfarandet vid beskattningen” (6 kap. 1 § LSE). En återkallelse av ett godkännande som skattebefriad förbrukare ansågs dock inte vara ett materiellt beskattningsbeslut eller ett beslut som avgör bolagets framtida beskattning. Sakfrågan i målet kunde därmed inte omfattas av uttrycket ”förfarandet vid beskattningen” och hänvisningen till skatteförfarandelagens bestämmelser var inte tilllämplig. Det fanns därmed inte möjlighet att medge ersättning för ombudskostnader (HFD 2018 ref. 16).

Likaså saknas rätt till ersättning i ett ärende och mål om viten. Detta eftersom prövningen av vitet sker enligt lag (1985:206) om viten (KRNJ 2017-10-04, målnr 1115-17).

Ett mål som endast avser behörighet att uppträda som ombud eller biträde i domstol är inte ett mål enligt skatteförfarandelagen. Ersättning för kostnader i sådana mål kan därför inte beviljas (HFD 2015 ref. 56).

Vissa ärenden som handläggs av behörig myndighet är uttryckligen undantagna från reglerna om ersättning (43 kap. 1 § andra stycket 1–3 SFL).

Det finns särskilda regler om ersättning när en säkerhet inte behöver tas i anspråk för den som har haft kostnader för att ställa säkerhet för slutlig skatt för skalbolag (58 kap. 4 § SFL) eller som villkor för att få anstånd med betalning av skatter och avgifter (63 kap. 10 § SFL).

Ärende och mål

Kostnaderna ska ha uppkommit under handläggningen av ett ärende eller i ett mål i domstol. Det kan räcka med att Skatteverket inleder en skriftväxling med anledning av t.ex. en inlämnad arbetsgivardeklaration eller ett ärende om momsregistrering. I det ärende där skriftväxlingen har ägt rum är ersättningsreglerna tillämpliga. En enskild kan därför ansöka om ersättning för sina kostnader så snart Skatteverket har påbörjat en utredning i ett ärende. Varje omprövning har ansetts utgöra ett särskilt ärende vid bestämmande av ersättning (RÅ 2001 ref. 19).

Kostnaderna ska vara nedlagda i den instans där den enskilde begär ersättning (RÅ 1999 not. 248). Har en utredning gjorts i en tidigare instans är kostnaden för det arbetet inte ersättningsgill i en senare instans. En genomgång av kammarrättens dom inför ett överklagande till Högsta förvaltningsdomstolen är inte en ersättningsgill kostnad i Högsta förvaltningsdomstolen utan ingår i eventuell ersättning från kammarrätten (RÅ 2009 ref. 27 I).

Vad är ersättningsgilla kostnader?

Det är kostnader för ombud, biträde, utredning eller annat som ersätts (43 kap. 1 § SFL). Med ombud eller biträde avses en fysisk person. En juridisk person kan inte vara ombud eller biträde i förvaltningsdomstol (48 § FPL). Ersättning avser främst arvode till ombud eller biträde men också kostnader för exempelvis bevisning, sakkunnigutlåtanden och konsultationer med sakkunnig.

Ett ombuds hotell- och resekostnader i samband med muntlig förberedelse och muntlig förhandling kan vara ersättningsgilla kostnader (RÅ 2002 ref. 56). En parts kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelse till muntlig förhandling prövas av domstol enligt 15 § FPL, och inte enligt reglerna om ersättning i skatteförfarandelagen.

Processkostnader för att få ut allmänna handlingar som har betydelse för en skatteprocess kan vara erättningsgilla kostnader i skatteprocessen (KRNS 2016-04-28, mål nr 5087--5092-14 m.fl.).

Med ”annat som skäligen behövts” avses inte kostnadsränta (RÅ 2006 not. 58).

Det är Skatteverkets uppfattning att dröjsmålsränta inte kan beviljas vid en sen utbetalning av ersättning enligt 43 kap. SFL.

Om ett ombud företräder såväl ett fåmansaktiebolag som dess företagsledare och ombudet fakturerar bolaget hela kostnaden visar inte fakturan att företagsledaren haft någon kostnad.

När ett ombud säger sig endast ha för avsikt att fakturera vad som kan tänkas betalas ut i ersättning kan den enskilde inte sägas haft någon kostnad heller (KRSU 2009-06-08, mål nr 330-09).

Ersättning för mervärdesskatt

För den som begär ersättning, och samtidigt har rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt, ska ersättning för ombudskostnader som hänför sig till den mervärdesskattepliktiga verksamheten inte avse ersättning för mervärdesskatt. Skulle den som begär ersättning bedriva blandad verksamhet och ha skattefri omsättning inom landet bör denne komma in med uppgifter om avdragsrätt för den aktuella fakturan (Skatteverkets ställningstagande ”Avdragsrätt för ingående mervärdesskatt på processkostnader i skatteärenden”). Att den beslutande myndigheten ska ta hänsyn till den ersättningsberättigades avdragsrätt för ingående mervärdesskatt när man bestämmer ersättningen framgår bl.a. av RÅ 2000 ref. 66 I och RÅ 2003 ref. 4. Av dessa domar framgår också att kravet på bevisning inte ställs särskilt högt för att mervärdesskatten ska betraktas som en ersättningsgill kostnad. När det finns anledning att anta att mottagaren saknar avdragsrätt för mervärdesskatt är det kostnaden inklusive mervärdesskatt som ska vara föremål för skälighetsbedömningen.

Den ersättning som beslutas om innehåller i sig ingen mervärdesskatt, även om den är ersättning för mervärdesskatt.

Hur ska det bestämmas vad som är skälig ersättning?

Högsta förvaltningsdomstolen har i ett avgörande detaljerat förklarat hur det ska bestämmas vad som är skälig ersättning för kostnader för ombud, biträde eller utredning (HFD 2019 ref. 16).

Skälighetsbedömningen omfattar både hjälpbehovet och kostnadernas storlek

För att den enskilda ska anses skäligen ha behövt ombud, biträde etc. för att ta till vara sin rätt krävs att det ska ha funnits ett verkligt behov av sakkunnig hjälp. Bedömningen av hjälpbehovet omfattar i första hand objektiva omständigheter, d.v.s. hur svår den skatterättsliga frågan är, men även subjektiva omständigheter som avser den enskildas förhållanden kan vägas in. Skälighetsbedömningen avser både hjälpbehovet i sig och kostnadernas storlek. För att avgöra om den yrkade ersättningen är skälig måste kostnaderna ställas i relation till det hjälpbehov som den enskilda har haft. Förutom skattefrågans svårighetsgrad så bör även omständigheter som utredningens omfattning och det omtvistade skattebeloppets storlek beaktas. Skälighetsbedömningen av kostnaden tar sikte på både antalet nedlagda timmar och på timkostnaden.

Skälig tidsåtgång

Vid bedömningen av vad som är en skälig tidsåtgång måste man först avgöra om de åtgärder som har vidtagits har behövts för att ta till vara den enskildas rätt. Det är den enskilda som har bevisbördan för att så är fallet. Därefter måste man bedöma om den tid som har lagts ned på respektive åtgärd framstår som rimlig.

Omfattningen och innehållet i parternas yttranden bör beaktas vid bedömningen. Tid för att renodla processmaterialet och koncentrera det till vad som är av betydelse kan leda till att yttrandenas omfång begränsas och sådant arbete bör vara fullt ersättningsgillt. Ersättningen bör däremot minskas om ombudet har belastat målet med argumentation och bevisning som inte kan anses ha drivit processen framåt. Detsamma gäller om arbetet har utförts av ett ombud som är oerfaret inom området och som därför har behövt mer tid för att ta fram ett i och för sig välmotiverat yttrande än vad som framstår som rimligt.

Det arbete som har lagts ned i underinstanserna ska beaktas vid bedömningen och upprepningar av tidigare argumentation bör normalt inte ersättas. Ersättning bör dock ges för arbete med omarbetning och bearbetning av processmaterialet som tillför målet något i varje beslutsinstans.

Tidsåtgången ska vara rimlig i förhållande till storleken på skattebeloppet. I mål som avser en fråga som är av betydelse för rättstillämpningen kan det dock vara motiverat att lägga ned tid trots att skattebeloppet är litet.

Skälig timkostnad

Det finns ingen strikt bundenhet till rättshjälpstaxan utan omständigheter såsom ärendets svårighetsgrad, ombudets skicklighet och vad det normalt sett kostar att anlita ett sådant ombud som ärendets beskaffenhet kräver bör beaktas vid skälighetsbedömningen av den timkostnad som det yrkas ersättning för. En första fråga vid bedömningen av om timkostnaden är skälig måste vara om den är befogad med hänsyn till ombudets kvalifikationer och skicklighet. Hänsyn ska tas till både ombudets allmänna kvalifikationer och erfarenheter och den skicklighet och omsorg som uppdraget har utförts med.

Därefter bedöms om den enskildas hjälpbehov motiverar att ett ombud med dessa kvalifikationer har anlitats. Det är inte skäligt att ersättning beviljas för kostnader som överstiger marknadsmässigt pris för den hjälp som den enskilda faktiskt har behövt. Den som anlitar ett mer kvalificerat och kostsamt ombud än vad som krävs kan inte räkna med att få hela ombudskostnaden ersatt.

Om timkostnaden inte överstiger marknadspriset för den hjälp som den enskilda har behövt så saknas skäl att sätta ned den yrkade ersättningen med hänvisning till att timkostnaden överstiger rättshjälpstaxan.

Vad som är en marknadsmässig timkostnad avgörs med hänsyn till ärendets karaktär och svårighetsgrad. I enklare fall bör timkostnaden kunna överensstämma med, eller vara lägre än, rättshjälpstaxan medan den i mer komplicerade fall kan ligga betydligt över rättshjälpstaxan.

Det är den enskilda som har bevisbördan för att timkostnaden är skälig. Rättshjälpstaxan bör kunna ha betydelse på så sätt att kraven på den enskilda att motivera storleken på timkostnaden och visa att denna inte överstiger marknadspriset för den hjälp som har kvävts ökar ju mer timkostnaden avviker från rättshjälpstaxan.

Ombud som företräder flera parter med samma fråga

Om ett ombud företräder flera parter i mål som gäller samma frågeställning ska bedömningen av om tidsåtgången är skälig göras med utgångspunkt i nedlagd tid för de olika arbetsåtgärder som ingår i det gemensamt utförda arbetet. Ersättningen kan därför komma att minskas om det gemensamt utförda arbetet inte har fördelats mellan de enskilda (HFD 2021 ref. 40).

Krav på kostnadsspecifikation

En kostnadsräkning ska vara så specificerad att det framgår vilka arbetsåtgärder som har utförts, vem som har utfört dem, hur lång tid varje åtgärd har tagit och vilken timkostnaden är. Om kostnadsräkningen inte är specificerad så måste en sammantagen skälighetsbedömning göras av hela det utförda arbetet. Detta kan medföra att ersättning inte beviljas för kostnader för åtgärder trots att dessa har varit skäligen påkallade.

Om det finns anledning att betvivla att den enskilda verkligen har haft kostnaderna bör det krävas att dessa styrks med t.ex. en faktura eller ett kvitto. Om den enskilda har fått eller kan komma att få ersättning för sina kostnader från annat håll ska upplysning lämnas om detta.

Krav på beslutsmotivering

Om en kostnadsräkning är tillräckligt specificerad så måste Skatteverket och domstolarna lämna en utförlig beslutsmotivering om den begärda ersättningen inte medges. Det ska då anges vilka åtgärder eller vilken tidsåtgång som inte har bedömts kunna ligga till grund för ersättning eller varför timkostnaden anses vara för hög. Om kostnadsräkningen däremot inte är specificerad så kan det inte ställas några högre krav på utförligheten i beslutsmotiveringen.