Processuella frågor i utmätningsmål

Företrädare för staten i utmätningsmål

När Kronofogden handlägger allmänna mål företräder myndigheten sökanden utom i två fall. Sökanden (t.ex. Försäkringskassan) för sin talan själv vid avvisning på grund av bristfällig ansökan enligt 2 kap. 5 § UB, en situation som mycket sällan förekommer i allmänna mål, och vid invändning mot verkställighet enligt 3 kap. 21 § UB (t.ex. preskriptionsinvändning).

Skatteverket företräder alltid staten när talan förs i ett överklagat utmätningsmål (2 kap. 30 § UB). Detta innebär att staten byter företrädare när ett utmätningsmål lämnar Kronofogden och går över till domstol.

Kronofogden företräder sökanden vid handläggning hos Kronofogden

När Kronofogden handlägger allmänna mål är det i huvudsak också Kronofogden som företräder sökanden. Förarbetena ger exempel på sådana arbetsuppgifter:

• ta ställning till frågor om anstånd med löneutmätning och anstånd med försäljning av utmätt egendom
• begära indragning av hela egendomen efter en andelsutmätning
• begära att en fastighet tas i anspråk vid utmätning av ett pantbrev samt begära ett nytt försäljningsförsök och yttra sig över ett avgivet bud
• avstå från utredning om och utmätning av fast egendom
• företräda sökanden vid rättelse av en utmätning (prop. 2006/07:99 s. 38−39).

Vilka beslut vid utmätning får överklagas?

Praktiskt taget alla beslut som Kronofogden fattar kan överklagas (18 kap. 2–6 §§ UB). Även åtgärder som inverkar på en parts eller tredje mans rätt får överklagas (2 kap. 21 § UB).

Kronofogden kan inte överpröva en exekutionstitel

En gäldenär kan inte få en exekutionstitel överprövad i ett förfarande hos Kronofogden. I ett fall hade förvaltningsrätten och kammarrätten fastställt att ett bolag var skattskyldigt för en fordonsskatt. Hovrätten fann att det fanns hinder mot verkställighet enligt 3 kap. 21 § UB eftersom bolaget enligt hovrätten inte borde ha ansetts vara betalningsskyldigt för fordonsskatten. Enligt Högsta domstolen hade hovrätten inte något lagligt utrymme att underkänna exekutionstiteln i form av förvaltningsrättens dom (NJA 2006 s. 657).

Detta synsätt bekräftades av Högsta domstolen i ett senare avgörande. Eftersom länsstyrelsens beslut att återkräva utbetalda lönegarantimedel utgjorde ett överklagbart förvaltningsbeslut har det funnits väldigt begränsade möjligheter att i verkställighetshänseende underkänna exekutionstiteln. Det har inte funnits något utrymme att underkänna beslutet på den grunden att återkravsfordringen skulle omfattas av ett offentligt ackord (se Skatteverkets rättsfallskommentar som behandlar svårigheten för en gäldenär att i ett verkställighetsärende få prövat riktigheten av en exekutionstitel).

Rättsfall: oklar exekutionstitel

Högsta domstolen har ändrat den rättsgrundsats som tidigare slogs fast i NJA 1991 s. 363. Högsta domstolen konstaterar att Försäkringskassans beslut om återbetalning inte är ett bindande förvaltningsbeslut utan ett partsbesked. Oavsett hur beslutet är formulerat kan det inte anses innefatta en betalningsskyldighet enligt 1 kap. 1 § UB. Högsta domstolen fann att domstolens dom efter överklagande inte utgör någon verkställbar exekutionstitel eftersom myndighetsbeslutet inte innefattar någon betalningsförpliktelse (se Skatteverkets rättsfallskommentar HD - Om ett myndighetsbeslut som inte innefattar en betalningsförpliktelse i den mening som avses i 1 kap. 1 § UB överklagas till förvaltningsdomstol så utgör inte domstolens dom någon verkställbar exekutionstitel).

Beslut om verkställighet gäller omedelbart

Kronofogdens beslut gäller omedelbart med undantag för utdömande av vite. Ett överklagande hindrar inte att verkställigheten fortsätter (2 kap. 19 § UB). För att hindra fortsatt verkställighet krävs att en domstol beslutar om inhibition (18 kap. 12 § UB).

Vem har rätt att överklaga Kronofogdens beslut?

Kronofogdens beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått hen emot (18 kap. 2 § UB). Ett överklagande kan alltså göras av någon annan än en part i målet. Gäldenären kan även överklaga beslut som rör tredje mans rätt, t.ex. att utmätt egendom tillhör tredje man. Det är domstolen som prövar om klaganden är saklegitimerad. Det avgörande är om klaganden har ett skyddsvärt intresse som berörs av beslutet (NJA 1987 s. 457 och 1999 s. 622). Se vidare Gregow 2020, Utsökningsrätt, s. 450 f. och Kronofogdens handbok Utmätning, avsnitt 17.3.1.

Skatteverkets talerätt mot Kronofogdens beslut

Skatteverket bör kunna överklaga sådana beslut som Kronofogden meddelar i dess egenskap av verkställande myndighet, och som går verket emot. Det ligger i sakens natur att Skatteverket sällan har anledning att överklaga Kronofogdens beslut. Men i undantagsfall kan det finnas situationer där Kronofogden och Skatteverket gör olika tolkningar av gällande rätt. Lagstiftaren har velat renodla rollerna för Kronofogden och Skatteverket genom att överföra de offensiva borgenärsåtgärderna till Skatteverket. Kvar finns den partsneutrala rollen för Kronofogden som verkställande myndighet. Det bör då finnas möjlighet för Skatteverket att inta en självständig hållning gentemot Kronofogden. Om Kronofogdens beslut kan sägas vara till nackdel för det borgenärsintresse som Skatteverket representerar bör Skatteverket också ha talerätt mot beslutet.

Kronofogden ska som verkställande myndighet yttra sig

Om ett överklagande inte avvisas ska Kronofogden så snart som möjligt skicka det och övriga handlingar till rätten (18 kap. 10 § UB). Vid behov ska Kronofogden i samband med det yttra sig i egenskap av verkställande myndighet (17 kap. 3 § UF). Denna funktion måste hållas isär från Skatteverkets borgenärsroll. Om domstolen har fattat ett beslut som är negativt för staten utan att höra Skatteverket innan kan Skatteverket överklaga beslutet och hävda grovt rättegångsfel (22 § ÄrendeL).

Utmätningsmålen handläggs enligt ÄrendeL

Utmätningsmålen handläggs enligt ÄrendeL. Förfarandet påminner mycket om förvaltningsprocesslagen, vilket innebär att handläggningen i princip är skriftlig men kan kompletteras med sammanträden där t.ex. vittnesförhör kan hållas. Eftersom ÄrendeL saknar hänvisning till 37 kap. RB, så är det i ett utmätningsmål inte möjligt att höra en part under sanningsförsäkran. Det finns inga hinder mot att åberopa nya omständigheter och ny vittnesbevisning vid förhandlingen. Detta gäller dock inte i Högsta domstolen .

Utmätningsmålen är koncentrerade till vissa tingsrätter (17 kap. 1 § UF). För prövning i hovrätten krävs prövningstillstånd.

Partsställningen i överklagade utmätningsmål

Överklagade utmätningsmål handläggs som domstolsärenden, och huvudregeln i sådana ärenden är att den myndighet som fattat det överklagade beslutet blir motpart till den som överklagar beslutet (11 § ÄrendeL).

Skatteverket är motpart i överklagade utmätningsmål

När det gäller överklagade utmätningsmål innebär dock bestämmelsen i 18 kap. 1 § tredje stycket UB ett undantag från denna ordning. Att Kronofogden som beslutsmyndighet i dessa fall inte ska agera som part beror på att utmätningsmålen bygger på ett ansökningsförfarande, där parterna består av den som begär verkställighet (sökanden, oftast en utmätningsborgenär) och den som verkställigheten riktar sig mot (svaranden, oftast en utmätningsgäldenär). I allmänna mål agerar visserligen Kronofogden inte bara som beslutande myndighet utan även som sökande, men i dessa fall är det särskilt reglerat att Skatteverket går in som motpart i domstolen vid ett överklagande (2 kap. 30 § första stycket andra meningen UB). Skatteverkets motpart är antingen gäldenären eller tredje man. Om det är tredje man som är klagande så är inte gäldenären part. Men gäldenären har möjlighet att få partsställning genom att intervenera med stöd av 14 kap. 9 § RB. Kronofogden kan således inte i sin egenskap av verkställande myndighet klaga över domstolsbeslut genom vilken en åtgärd har upphävts eller ändrats. Det är Skatteverket som genom sin partsroll har denna möjlighet.

Vem har rätt att överklaga beslut om förrättningskostnader hos Kronofogden?

Det har tidigare ansetts oklart vem som ska vara klagandens motpart vid överklagande av förrättningskostnader (Skatteverket eller Kronofogden). Genom ett beslut från Högsta domstolen är det numera klart att det är Skatteverket som företräder staten även vid dessa överklaganden. Detta framgår av partsställningen i det aktuella målet (se NJA 2017 s. 1033).

I betänkandet Ett modernare utsökningsförfarande (SOU 2016:81) föreslås att Kronofogden ska vara part i mål som avser överklagande av förrättningskostnader. Förslaget har inte lett till lagstiftning, men om förslaget genomförs kommer partsställningen alltså att ändras.

Tidsfrister för överklagan

Huvudregeln är att ett överklagande av Kronofogdens beslut ska göras inom tre veckor från delgivningen, om inte laga förfall visas (18 kap. 7 § UB). För Skatteverkets del kan det bli aktuellt att överklaga t.ex. ett beslut om hävande eller annan rättelse av utmätning eller ett beslut om verkställighet av kvarstad och betalningssäkring. Det finns vissa specialbestämmelser om tidsfrister (se vidare Kronofogdens handbok Utmätning, avsnitt 17.3.4).

Tiden för överklagan utgår från delgivning av beslut

Trots att besvärsfristen utgår från delgivning delges inte alla beslut, vilket i praktiken innebär att klagotiden är obegränsad. Det är särskilt föreskrivet att vissa beslut ska delges (se vidare Kronofogdens handbok Utmätning, sista stycket i avsnitt 17.3.4).

Olika tider för när ett beslut vinner laga kraft

Beslut om utmätning av lön får överklagas utan tidsbegränsning (18 kap. 7 § första stycket UB). Ett beslut om annan utmätning (d.v.s. sakutmätning) får överklagas av sökanden eller svaranden inom tre veckor från det att hen har fått ta del av beslutet. Tredje man får överklaga sådan utmätning utan tidsbegränsning (18 kap. 7 § andra stycket UB).

Ett beslut om utbetalning eller fördelning av medel till sökanden kan enligt huvudregeln överklagas inom tre veckor från beslutet. För gäldenären har det införts ett undantag som innebär att överklagandetiden vid beslut om utbetalning eller fördelning efter en sakutmätning alltid ska vara minst tre veckor från den tidpunkt då gäldenären delgavs utmätningsbeslutet (18 kap. 7 § tredje stycket UB). Överklagandetiden för gäldenären ska alltså som kortast vara tre veckor från det att hen delgavs ett beslut om sakutmätning. Huvudregeln gäller även fortsättningsvis för gäldenären, d.v.s. hen ska normalt överklaga fördelnings- och utbetalningsbeslut inom tre veckor från dagen för beslutet. Undantagsbestämmelsen aktualiseras endast i de fall som överklagandetiden för fördelnings- eller utbetalningsbeslutet annars skulle löpa ut före överklagandetiden för utmätningsbeslutet (prop. 2014/15:136 s. 15 f.).

Undantagsregeln infördes efter att Europadomstolen kom fram till att den tidigare svenska ordningen stred mot rätten till en rättvis rättegång enligt Artikel 6.1 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (ECHR36124/06, Olsby mot Sverige).

Undantaget gäller inte i samband med utmätning i lön. I beslutet om utmätning i lön informerar Kronofogden gäldenären om hur överklagandetiden påverkas av efterföljande beslut om utbetalning. Genom denna information anses gäldenären ha en praktisk och tillräckligt tydlig möjlighet att överklaga beslutet (prop. 2014/15:136 s. 12 samt HovR ÖN 2016-06-23, mål nr ÖÄ 126-16).

Undantaget gäller inte heller om någon annan än gäldenären överklagar en sakutmätning. Mot bakgrund av att en tredje man får överklaga en utmätning utan inskränkning i tid ansågs det inte proportionerligt gentemot borgenärerna eller lämpligt i övrigt att införa obegränsad överklagandetid för tredje män även för fördelnings- eller utbetalningsbeslutet (prop. 2014/15:136 s. 12, jfr även RH 2017:8).

Rättegångskostnader i utmätningsmål

I utmätningsmål där motparterna är enskilda kan domstolen besluta att en part kan få ersättning för sina rättegångskostnader (32 § ÄrendeL).

Enligt praxis är denna bestämmelse inte tillämplig när staten är part i ett överklagat utmätningsmål (NJA 1998 s. 443 och NJA 2015 s. 374). Detta innebär att den vinnande parten inte kan få sina rättegångskostnader ersatta av staten med stöd av ÄrendeL. Motsvarande gäller när tredje man är vinnande part (NJA 2000 s. 109).

Att bestämmelsen i 32 § ÄrendeL som huvudregel inte är tillämplig verkar åt båda hållen, d.v.s. varken den enskilda eller Skatteverket kan få ersättning för sina kostnader med stöd av denna bestämmelse.

Enskild kan få ersättning om staten anses vara enskild part

I en speciell situation har staten likställts med en enskild part i ett överklagat utmätningsmål. Staten var utmätningsborgenär men tvisten avsåg verkställighet av utmätningsgäldenärens fordran mot tredje man. Staten hade på grund av utmätningen trätt in i den enskilda fordringsägarens (d.v.s. utmätningsgäldenärens) ställe. Högsta domstolen fann att i sådant fall ska staten anses som enskild part vid tillämpningen av 32 § ÄrendeL, trots att fordringen var utmätt för skatteskulder (NJA 2012 s. 896).

Enskild kan få ersättning med stöd av regeringsformens krav på rättvis rättegång

En rättegång ska genomföras rättvist (2 kap. 11 § andra stycket RF). Högsta domstolen anser att regeringsformens krav på rättvis rättegång får anses gälla en domstols handläggning av utmätningsmål (NJA 2015 s. 374).

En gäldenär eller annan enskild, t.ex. tredje man, som vinner ett överklagat utmätningsmål, har därför under vissa förutsättningar rätt till ersättning för sina rättegångskostnader. För rätt till ersättning krävs att kostnaderna har varit ”befogade med hänsyn till sakens beskaffenhet”. I bedömningen kan ingå vilken bevisning som målet har krävt, om den enskilda har haft befogad anledning att anlita ombud och om utmätningen har avsett egendom till ett högt värde (se Skatteverkets rättsfallskommentar Ersättning för rättegångskostnader i utmätningsmål).

Högsta domstolen har i ett avgörande förtydligat grunderna för statens ansvar för rättegångskostnader i utmätningsmål och hur statens ansvar skiljer sig från grunderna för kostnadsansvar enligt 32 § ÄrendeL (se Skatteverkets rättsfallskommentar NJA 2020 s. 908, Förtydligande av statens ansvar för rättegångskostnader i utmätningsmål).

Om den enskilda har både en enskild och en allmän motpart

När enskilda är motparter till varandra kan domstolen med tillämpning av 18 kap. RB besluta att den enskilda kan få ersättning för sina rättegångskostnader med stöd av 32 § ÄrendeL. Om staten är motpart till den enskilda kan den enskilda parten ha rätt till ersättning av staten med stöd av regeringsformen. I utmätningsmål kan det vara så att en enskild part har både en enskild och en allmän motpart. Om den enskilda motparten har förhållit sig passiv under hela förfarandet i ett sådant fall, bör något kostnadsansvar inte dömas ut för den enskilda parten. Jfr Fitger m.fl., Lagen om domstolsärenden, kommentaren till 32 § Norstedts Juridik En kommentar version 3A (JUNO).

Om både staten och en eller flera enskilda motparter kan bli ansvariga för att betala en och samma kostnad, så får samordningen av parternas kostnadsansvar ske genom en analog tillämpning av 18 kap. rättegångsbalken (se Skatteverkets rättsfallskommentar NJA 2020 s.908, Förtydligande av statens ansvar för rättegångskostnader i utmätningsmål).

Rättsfall: betydelsen av att ett yrkande om ersättning för rättegångskostnader inte har riktats mot samtliga motparter

I två avgöranden har Högsta domstolen bedömt vilken betydelse det har att en vinnande part inte har riktat sitt yrkande om ersättning för rättegångskostnader mot samtliga motparter.

I det ena avgörandet hade den vinnande parten riktat sitt yrkande mot tre av fyra motparter. Högsta domstolen konstaterade att även om yrkandet skulle ha riktats även mot den fjärde motparten så skulle ett sådant yrkande inte ha bifallits i detta mål. Den vinnande partens rätt till ersättning för rättegångskostnader påverkades därför inte av att yrkandet inte hade riktats mot samtliga motparter (NJA 2020 s. 908).

I det andra avgörandet hade den vinnande parten endast riktat sitt yrkande om ersättning mot en av två motparter (nämligen mot Skatteverket). Båda motparterna hade varit aktiva i målet och den vinnande partens rättegångskostnader ansågs därför hänförliga till båda motparterna. Högsta domstolen beslutade mot den bakgrunden att Skatteverket inte kunde förpliktigas att betala hela kostnaden utan endast hälften av det yrkade beloppet (NJA 2021 s. 235).

Även ett medgivande av ett överklagande kan innebära skyldighet att betala rättegångskostnader

Huvudregeln är att Skatteverket ska ersätta motparten för dennas rättegångskostnader oavsett av vilken anledning Skatteverket medger ett överklagande. Men ett tidigt medgivande innebär att kostnaderna kan hållas nere jämfört med om Skatteverket bestrider överklagandet och det blir fråga om en omfattande domstolsprocess. Skatteverket kan alltså undantagsvis av processekonomiska skäl välja att medge ett överklagande för att inte dra på sig kostnader för ytterligare skriftväxling eller muntlig förhandling i domstolen. Om det samtidigt finns en annan borgenär som bestrider överklagandet så får denna ensam stå för rättegångs­kostnaderna vid en förlust. Högsta Domstolen har ansett Skatteverket skyldigt att ensamt svara för klagandens rättegångskostnader trots att verket medgett överklagandet i inledningsskedet och trots att utmätningen skett även för andra borgenärers fordringar (se Skatteverkets rättsfallskommentar NJA 2020 s. 908, Förtydligande av statens ansvar för rättegångskostnader i utmätningsmål).

Om Kronofogdens utmätningsbeslut kan anses ha varit uppenbart felaktigt så bör en enskild borgenär som medger ett överklag­ande kunna begära skadestånd för de onödiga rättegångs­kostnader som detta har inneburit. En sådan situation torde dock ytterst sällan uppkomma. Kronofogden har dessutom möjlighet att inom viss tid självrätta ett utmätningsbeslut (4 kap. 34 § UB).

Ett stämningsföreläggande innebär inte i sig någon rätt till ersättning för rättegångskostnader

En särskild fråga är om en part ska anses som vinnande part enbart av den anledningen att domstolen har meddelat ett föreläggande enligt 4 kap. 20 § UB? Med hänsyn till att ett föreläggande inte behövs för att talan ska kunna väckas mot utmätningssökanden avseende utmätt egendom har en hovrätt ansett att enbart ett meddelat föreläggande inte kan medföra att parten ska anses som vinnande och därmed få rätt till rättegångskostnader (HovR NN 2015-07-03, mål nr ÖÄ 117-15).

Beslutets rättskraft i utmätningsmål

Ett beslut av en hovrätt eller Högsta domstolen i ett överklagat utmätningsmål bör inte få mera bindande verkan än Kronofogdens egna beslut. Ett beslut i ett överklagat utmätningsmål har endast rättskraft i förhållande till det utmätningsbeslut som domstolens beslut avser (Gregow 2020, Utsökningsrätt s. 60 och prop. 1980/81:8 s. 159–161). Med hänsyn till att Kronofogdens verksamhet främst rör rent faktiska förhållanden är frågan om rättskraft av beslut i utmätningsmål annorlunda än t.ex. då det gäller domar i rättegång. En tidigare verkställighetsansökan utgör i princip inte hinder mot att en ny ansökan med samma yrkande tas upp till prövning.

Rättsfall: ej rättegångshinder att pröva preskriptionsfråga trots Kronofogdens beslut i ett utsökningsmål

En gäldenär gjorde frivilliga betalningar till Kronofogden för obetald mervärdesskatt, och medlen ansågs därför omedelbart utmätta enligt 4 kap. 28 § UB. Därutöver beslutade Kronofogden även att enligt lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter ta i anspråk fordringar på återbetalningar av skatt. Kronofogdens olika beslut vann laga kraft. Gäldenären väckte därefter talan mot staten och yrkade återbetalning av beloppen eftersom det inte hade funnits någon betalningsskyldighet på grund av preskription. Både tingsrätten och hovrätten avvisade gäldenärens talan, dock med olika motiveringar.

Högsta domstolen ansåg att rättskraftens omfattning när det gäller annat än exekutionsrättsliga frågor i viss mån ska avgöras efter ändamåls­överväganden. När det gäller invändningar mot verkställighet som skulle ha kunnat framföras i själva utsökningsmålet, så ansåg Högsta domstolen att det är ”en naturlig utgångspunkt att en utmätnings­gäldenär inte till följd av den rättskraft som Kronofogdemyndighetens verkställighetsbeslut kan föra med sig, ska i fråga om sin materiella rättsställning gentemot utmätningssökanden ställas sämre än om gäldenären hade presterat direkt till sökanden.”

Frågan om skatteskulden var preskriberad när Skatte­verket tog emot beloppen var alltså inte avgjord (res judicata) i och med de lagakraftvunna beslut som Kronofogden meddelade i verkställighetsärendet. Med ändring av hovrättens beslut undanröjde Högsta domstolen tingsrättens avvisningsbeslut och lämnade tillbaka målet till tingsrätten för fortsatt handläggning (NJA 2016 s. 933).