Överenskommelse om företrädaransvar

Vad är en överenskommelse?

En överenskommelse om betalningsskyldighet innebär att Skatteverket avtalar med en företrädare om att denna ska betala en viss del av den juridiska personens skatter och avgifter som skulle kunna omfattas av en ansökan om företrädaransvar. Myndigheternas möjlighet att träffa överenskommelser lagreglerades för att öka rättssäkerheten. Tanken var också att möjligheterna att träffa överenskommelser skulle begränsas något genom att det i lagtexten uttryckligen skulle framgå under vilka omständigheter en överenskommelse fick träffas (prop. 2002/03:128 s. 35 f.).

En överenskommelse innebär normalt att betalningsskyldigheten begränsas i förhållande till det krav som Skatteverket skulle göra gällande i en domstolsprocess. För att Skatteverket ska träffa en överenskommelse ska det finnas omständigheter som kan motivera att företrädaren inte görs ansvarig för den totala skulden (prop. 2002/03:128 s. 54).

Skatteverket får träffa överenskommelser om betalningsskyldigheten, om det inte med hänsyn till företrädarens personliga förhållanden eller av annan anledning framstår som olämpligt från allmän synpunkt (59 kap. 19 § SFL). Skatteverket får dock inte träffa en överenskommelse som innefattar skattetillägg om det redan omfattas av exempelvis ett väckt åtal (59 kap. 19 § tredje stycket SFL).

Möjligheten att träffa en utomprocessuell överenskommelse reglerades först den 1 januari 2004. Innan dess var den möjligheten enbart en följd av att mål om företrädaransvar var dispositiva tvistemål vid allmän domstol. Myndigheterna utnyttjade ofta förlikningsmöjligheten eftersom den var en effektiv och kostnadsbesparande indrivningsmöjlighet av obetalda skatter och avgifter. Även enskilda efterfrågade möjligheten till förlikning, dels för att slippa processa inför domstol, dels för att det innebar en möjlighet att förhandla om ansvarsbeloppets storlek.

Olämpligt från allmän synpunkt?

För att Skatteverket ska träffa en överenskommelse med en företrädare brukar det krävas att det finns omständigheter som kan motivera att betalningsansvaret begränsas till en del av den totala skulden. Om det saknas saklig grund för att begränsa betalningsskyldigheten kan det nämligen anses olämpligt från allmän synpunkt att ingå överenskommelse. För att det inte ska anses olämpligt från allmän synpunkt bör det finnas handläggningsmässiga eller processekonomiska skäl för att begränsa betalningsskyldigheten. Enbart omständigheten att det finns handläggningsmässiga eller processekonomiska skäl innebär däremot inte i sig att det per automatik är lämpligt att ingå en överenskommelse.

Skäl för överenskommelse

I förarbetena anges exempel på omständigheter av handläggnings- eller processekonomisk art som kan motivera Skatteverket att bara göra gällande betalningsansvar för en del av beloppet som det går att ansöka om företrädaransvar för. Som exempel anges utredningssvårigheter, värderingsproblem avseende tillgångar, företrädarens betalningsförmåga (prop. 1996/97:100 s. 444).

Om företrädaren saknar utmätningsbara tillgångar men kan erbjuda upplånade medel talar det för en överenskommelse. Det sägs vidare att det i regel inte är meningsfullt att besluta om betalningsskyldighet på större belopp än vad företrädaren kan bedömas kunna betala. Övriga skulder som är föremål för indrivningsuppdrag bör också vägas in när betalningsförmågan och möjligheterna att begränsa förlusterna för staten bedöms.

Som exempel på omständigheter som kan utgöra skäl för att träffa en överenskommelse anges i prop. 2002/03:128 s. 54 f. att

• det finns skäl för delvis befrielse
• företrädarens ålder talar för en överenskommelse
• betalningen blir snabbare och säkrare
• sociala eller medicinska skäl finns
• de utmätningsbara tillgångarna har ett lägre värde än det erbjudna beloppet.

Skäl mot överenskommelse

Det finns också omständigheter som talar mot att betalningsskyldigheten ska begränsas. Det kan till exempel mot bakgrund av företrädarens personliga förhållanden vara olämpligt att träffa en överenskommelse om betalningsskyldighet. Som exempel på omständigheter som kan utgöra skäl för att det är olämpligt ur allmän synpunkt att träffa en överenskommelse anges i prop. 2002/03:128 s. 55 att

• brottslighet har förekommit i näringsverksamheten
• näringsförbud kan vara aktuellt
• företrädaren har varit inblandad i flera konkurser
• företrädaren har höga inkomster eller stora tillgångar
• näringsverksamheten har varit oseriös
• befrielsegrunder saknas helt
• målet har prejudikatintresse och kan bidra till rättsutvecklingen
• brister i redovisning eller betalning förekommer i ny näringsverksamhet.

Om företrädarens inflytande eller intresse i den nya verksamheten framstår som begränsat bör ändå utredning göras om den verkliga ställningen i verksamheten.

Utredning om överenskommelse

Skatteverket har ett ansvar för att ett ärende blir tillräckligt utrett. Särskilt när en myndighet vidtar en åtgärd i allmänt intresse är utredningsansvaret större för myndigheten än i ärenden där en enskild begär en förmån av samhället. Detta innebär att Skatteverket inte kan fatta beslut om att ingå en överenskommelse utan att först ha utrett att det finns förutsättningar för att väcka talan om betalningsskyldighet. Skatteverket måste konstatera att såväl de objektiva som de subjektiva förutsättningarna finns innan verket fattar beslut om att ingå en överenskommelse (prop. 2002/03:128 s. 55 f.). Läs mer om Skatteverkets utredningsskyldighet.

Skatteverket ska även ta ställning till de kända omständigheter som talar för att en företrädare ska få befrielse helt eller delvis. Innan en överenskommelse träffas som innebär en eftergift, ska det göras en utredning om företrädarens personliga förhållanden och en bedömning om en överenskommelse är olämplig från allmän synpunkt.

Den juridiska personen behöver inte vara försatt i konkurs

En överenskommelse med en företrädare för en juridisk person som inte är försatt i konkurs är formellt möjlig. I normalfallet försöker företrädaren för en juridisk person som har betalningsproblem komma överens om en avbetalningsplan eller nå en ackordsuppgörelse i syfte att undanröja ett konkurshot. Om företrädaren för den juridiska personen kommer överens om en avbetalningsplan med Kronofogden eller Skatteverket kan det som ett led i den uppgörelsen ingå att företrädaren går i personlig borgen för den juridiska personens skulder. Om den juridiska personen inte betalar sin skuld kan borgensförbindelsen göras gällande i stället för en ansökan om företrädaransvar. Från Skatteverkets sida kan borgensförbindelser endast komma ifråga när anstånd med betalning medges enligt 63 kap. SFL.

När Skatteverket godtar ett ackord med juridiska personer ska, som ett led i uppgörelsen, hänsyn tas till företrädaransvar.

När den juridiska personen har en ny företrädare

En överenskommelse med en juridisk person som inte är försatt i konkurs kan bli aktuell när den juridiska personen har bytt företrädare. Skatteverket kan då träffa en överenskommelse med den tidigare företrädaren för en skuld som denna, men inte den nya företrädaren, kan göras ansvarig för. Den tidigare företrädaren kan ha ett intresse av att helt klippa banden med den juridiska personen och slippa de krav som kan ställas på företrädaren med anledning av det tidigare företrädarskapet.

Företrädaren kan sedan från den juridiska personen regressvis kräva tillbaka ett belopp motsvarande det som hen har betalat in till följd av överenskommelsen.

Vid eventuella exekutiva åtgärder mot den juridiska personen har företrädaren samma möjligheter som Skatteverket att begära och få betalning (59 kap. 21 § SFL).

Företrädaren ska kunna betala beloppet

Det finns ingen anledning att träffa en överenskommelse på större belopp än vad företrädaren kan bedömas kunna betala. Företrädarens ekonomiska situation ska utredas och hen bör lämna redogörelse för såväl tillgångar och skulder som för inkomster och utgifter. Det kan finnas skäl att se på hela familjens ekonomi. Det bör också göras klart hur överenskommelsen ska finansieras för att utesluta att betalning sker med ”svarta pengar” eller pengar från brottslig verksamhet.

Processekonomi kan bli avgörande

I vissa fall kan det finnas skäl att träffa en överenskommelse av processekonomiska skäl även om företrädaren har tillgångar motsvarande det belopp som det är möjligt att ansöka om företrädaransvar för. Domstolsprocessen i mål om företrädaransvar är en kostsam handläggningsform för staten och indrivningskostnaderna kan också bli höga. Det innebär att det av processekonomiska skäl kan vara ekonomiskt fördelaktigt med en överenskommelse som innebär en betalningsskyldighet som är lägre än det belopp som det är möjligt att ansöka om ansvar för.

Om det samtidigt pågår indrivningsuppdrag för andra statliga fordringar mot företrädaren i samband med utredningen om överenskommelse bör även dessa vägas in i sammanhanget (prop. 1996/97:100 s. 444). Dessa indrivningsuppdrag ska beaktas både när betalningsförmågan och möjligheterna att begränsa förlusterna för staten bedöms. En överenskommelse kan i sådant fall innebära att företrädaren ska betala in hela sin personliga restförda skuld jämte viss andel av den juridiska personens skuld.

Överenskommelse med flera företrädare

Ibland finns det flera företrädare för en juridisk person och då är det möjligt att ansöka om företrädaransvar mot en eller flera av företrädarna. Det finns inget hinder mot att träffa en överenskommelse med alla eller bara med vissa av dessa företrädare.

Av handläggnings- eller processekonomiska skäl kan utgången bli att Skatteverket träffar överenskommelser med de företrädare som vill och har ekonomiska möjligheter att betala. Övervägande skäl talar för att överenskommelsen bör vara individualiserad i förhållande till respektive företrädare och utan villkorsvis koppling till någon annan företrädare. Handläggningsproblem kan uppkomma eftersom inbetalda pengar ska föras över till företrädarens skattekonto om överenskommelsen upphör att gälla. Om en gemensam överenskommelse då har träffats kan det vara oklart till vilken företrädares skattekonto överföringen ska ske. Vid individuella men villkorsvis knutna överenskommelser kan samtliga överenskommelser komma att bli ogiltiga om en av företrädarna inte uppfyller sina förpliktelser. Det innebär att vad som har betalats in av en företrädare måste föras över till dennes skattekonto, för att där spärras mot utbetalning i avvaktan på att ansvar fastställs eller ny överenskommelse träffas.

Skatteverket är oförhindrat att ansöka om företrädaransvar gentemot övriga företrädare avseende den delen av skatten som inte blir betald genom överenskommelsen. Det bör dock stå klart att någon del av det krävda beloppet kommer att dömas ut och bli betalt för att det ska bli aktuellt att inleda en sådan process.

Överenskommelsens innehåll

Det finns minimikrav på vad en överenskommelse ska innehålla (13 kap. 11 § SFF). Parterna måste kunna förutse vilka konsekvenser en överenskommelse får och därför måste överenskommelsen vara så tydlig som möjligt. I överenskommelsen ska anges

1. parternas namn eller firma samt personnummer, organisationsnummer eller annat identifikationsnummer
2. datum för överenskommelsen
3. den skatte- eller avgiftsskuld som överenskommelsen avser
4. det belopp som företrädaren ska betala
5. den tidpunkt eller de tidpunkter när företrädaren senast ska betala.

Med den skatteskuld eller avgiftsskuld i punkt 3 menas det belopp, obetalt underskott på den juridiska personens skattekonto, som skulle kunna ha gjorts gällande i en ansökan om företrädaransvar (prop. 2002/03:128 s. 56). Skatteslag, belopp och förfallodagar ska anges.

Med den eller de tidpunkter som nämns i punkt 5 avses när en viss betalning av överenskommelselikviden ska vara Skatteverket till handa. Det bör också av överenskommelsen framgå till vilket konto betalningen ska ske. I normalfallet bör det avtalas att företrädaren ska betala omgående och genom en engångsbetalning. Betalningen av överenskommelselikviden bör endast i undantagsfall ske genom delbetalningar under en längre tid och då bara om det är till uppenbar fördel för det allmänna.

Kravlistan är inte uttömmande

Kraven som anges i förordningstexten är inte uttömmande. En överenskommelse kan liksom vid tidigare förlikningar innehålla olika villkor under förutsättning att dessa inte strider mot lag eller god sed eller innefattar en omöjlig prestation. Skatteverket bör vara restriktiv med att ta in andra villkor i en överenskommelse. Det gynnar normalt inte staten eftersom företrädaren kan häva en överenskommelse genom att bryta mot villkoren.

Skatteverket kan ställa krav för att ingå en överenskommelse

Det finns däremot inget hinder mot att Skatteverket ställer upp krav för att ingå en överenskommelse. Det kan t.ex. innebära att företrädaren ska betala sina personliga skatteskulder. Om frågan om överenskommelse väcks sedan ett ärende om företrädaransvar har inletts, vilket är det normala, kan staten bli ersättningsskyldig enligt 43 kap. SFL. I dessa fall bör det därför ingå ett villkor om att vardera parten står för sina kostnader i det ärendet eller i ett mål som avskrivs med anledning av överenskommelsen.

Skatteverket borde också kunna avtala att företrädarens regressrätt är efterställd staten vid en eventuell utdelning i konkurs, även om villkorets betydelse har minskat i och med att staten numera inte har förmånsrätt för skattefordringar.

Parterna kan välja att träffa en ny överenskommelse

Om företrädaren och Skatteverket är överens om att en överenskommelse bör ha ett annat innehåll är det inte nödvändigt att låta den förfalla genom att låta tidsfristen för fullgörande löpa ut. I sådant fall kan parterna träffa en ny överenskommelse med önskat innehåll. I den nya överenskommelsen ska det nya innehållet framgå.

Om en domstolsprocess pågår

En överenskommelse kan träffas även om det pågår en domstolsprocess om företrädaransvar. En sådan överenskommelse får dock verkan först efter att talan i målet om företrädaransvar har återkallats och målet har avskrivits av domstolen. Detta för att utesluta risken för att två beslut uppstår i samma fråga (59 kap. 19 § andra stycket SFL).

En överenskommelse kan också träffas efter att en domstol har beslutat om företrädaransvar, t.ex. i en process i kammarrätten. För att en sådan överenskommelse ska få verkan krävs att Skatteverket återkallar sin talan hos domstolen och att kammarrätten undanröjer förvaltningsrättens dom samt avskriver målet från vidare handläggning (RÅ 2006 ref. 20).

En överenskommelse efter dom i kammarrätten bör endast kunna bli aktuell i mycket speciella undantagsfall. För att en sådan överenskommelse ska bli gällande krävs att Högsta förvaltningsdomstolen undanröjer underinstansdomen och avskriver målet från vidare handläggning. För att Högsta förvaltningsdomstolen ska göra det krävs prövningstillstånd. Det finns inga garantier för att Högsta förvaltningsdomstolen i ett sådant fall meddelar prövningstillstånd (HFD mål nr 7202-13).

När det tidigare avgörandet har undanröjts har det inte längre någon rättskraft. Om överenskommelsen inte skulle fullföljas till någon del innebär det att Skatteverket kan ansöka om företrädaransvar igen.

Verkan av en fullföljd överenskommelse

En fullföljd överenskommelse innebär att staten avstår från ytterligare anspråk mot företrädaren avseende de skatter och avgifter som omfattas av överenskommelsen (59 kap. 20 § första stycket SFL). Därför är det viktigt att tydligt specificera vilka skatteskulder som omfattas av överenskommelsen.

Förutom de minimikrav som anges i SFF har parterna stor frihet att bestämma villkoren för överenskommelsen. Det är begripligt om företrädaren vill att överenskommelsen i största möjliga utsträckning ska ge en försäkran mot ytterligare betalningsanspråk på den juridiska personens skatteskulder. Även för Skatteverket måste ett sådant krav framstå som rimligt i flertalet fall, särskilt som myndigheten alltid har krav på sig att i samband med en överenskommelse göra en fullständig och allsidig utredning av ansvarsförutsättningarna (prop. 2002/03:128 s. 56).

Skatteverket anser att endast sådana fordringar som skulle kunnat göras gällande i en ansökan om företrädaransvar mot företrädaren kan omfattas av en överenskommelse (Skatteverkets ställningstagande Vilka fordringar kan omfattas av en överenskommelse om företrädaransvar?). Om det finns förutsättningar för personligt ansvar enligt 25 kap. ABL kvarstår möjligheten att träffa förlikning i denna fråga. En sådan uppgörelse kan villkoras av att betalning sker i enlighet med en överenskommelse om företrädaransvar.

Den fullföljda överenskommelsen kan inte överklagas

En fullföljd överenskommelse kan inte överklagas. Det finns inte några uttryckliga bestämmelser som förbjuder omprövning eller överklagande, några sådana behövs inte heller eftersom Skatteverkets beslut att föreslå, ingå eller förkasta en överenskommelse inte har den rättsliga eller faktiska verkan som krävs för överklagbarhet (prop. 2010/11:165 s. 1009). Den kan inte heller angripas genom resning som var fallet med överenskommelser enligt SBL.

I stället är en företrädare hänvisad till att väcka talan i allmän domstol om att överenskommelsen är ogiltig med hänsyn till avtalsrättsliga regler eller yrka skadestånd på grund av att Skatteverket har agerat felaktigt eller försumligt (SOU 2009:58 s. 1467).

Vad händer om överenskommelsen inte fullföljs?

Om en överenskommelse inte fullföljs inom rätt tid upphör den att gälla (59 kap. 20 § andra stycket SFL). Om företrädaren har betalat in det överenskomna beloppet, men inte inom rätt tid eller om något annat villkor inte är uppfyllt, kan Skatteverket välja att ingå en ny överenskommelse med ett innehåll som överensstämmer med företrädarens handlande.

Om företrädaren inte betalar enligt överenskommelsen bör ansökan om företrädaransvar omgående ges in till förvaltningsrätten. Det bör också utredas om det finns anledning att ansöka om betalningssäkring.

Ett belopp som har betalats in på grund av en överenskommelse som sedan inte fullföljs ska överföras till företrädarens eget skattekonto (59 kap. 20 § andra stycket SFL). Bestämmelsen är tvingande till företrädarens fördel och kan inte avtalas bort. Om företrädaren därigenom får ett överskjutande belopp på sitt skattekonto, kan företrädaren ha möjlighet att genom återbetalning återfå inbetalda medel. Det kan finnas hinder mot återbetalning om pengarna kan behövas för att betala ett ansvarsbelopp som kan antas komma att beslutas efter det att talan om företrädaransvar har väckts (64 kap. 4 § 3 b SFL). Mycket talar för att det i många av dessa fall finns hinder mot återbetalning eftersom en utredning ligger till grund för den brutna överenskommelsen som visar att förutsättningar för utdömt ansvar finns.