Skatteverkets roll som borgenär och forumregler i Sverige

Skattemyndigheters rätt att agera

Varje borgenär som har en fordran har rätt att anmäla sina fordringar både i huvud­förfarandet och i vilket sekundär­förfarande som helst (artikel 45 insolvens­förordningen). I förordningen anges särskilt att skattemyndigheter och socialförsäkringsorgan har samma rättigheter att agera som andra borgenärer (artikel 2.12 och ingressen skäl 63 i insolvens­förordningen). Det gäller även möjligheten att agera utanför den egna statens gränser. I ett avgörande från 2005 försatte till exempel the High Court of Ireland ett irländskt bolag i konkurs efter ansökan av den engelska myndigheten Customs & Excise (se Skatteverkets rättsfallskommentar Insolvens­förordningen – en skattemyndighet har ansökt om konkurs i en annan stat).

När ska Skatteverket ansöka om konkurs?

En första fråga är om en utländsk gäldenär bör begäras i konkurs eller inte. Den frågan får besvaras med ledning av vad som allmänt gäller i Skatteverkets borgenärsarbete. Det ska finnas ett syfte med konkursansökan och det ska inte vara någon principiell skillnad om gäldenären är svensk eller utländsk.

Om det finns ett syfte med att ansöka om konkurs bör det först klarläggas var gäldenären har sina huvudsakliga intressen. Detta är avgörande för i vilken EU-stat ett huvud­förfarande kan inledas. Presumtionen är att ett bolag har sina huvudsakliga intressen i den stat där bolaget har sitt säte. Ett territoriellt insolvensförfarande får inledas där driftstället finns.

Konkursansökan i Sverige

Svensk domstol är behörig att besluta om ett huvudinsolvens­förfarande om gäldenärens huvudsakliga intressen finns i Sverige och att besluta om ett territoriellt insolvens­förfarande om gäldenären har ett driftställe här och de huvudsakliga intressena i någon annan medlemsstat (artikel 3.2 i insolvens­förordningen).

I en ansökan om konkurs eller företagsrekonstruktion ska sökanden ange och styrka grunden för ansökan, d.v.s. varför svensk domstol är behörig (4 § lag [2017:473] med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvens­förordning). Bestämmelsen innebär att sökanden ska redogöra för och visa att de huvudsakliga intressena antingen finns i Sverige eller att det finns ett driftställe här och att de huvudsakliga intressena finns i en annan medlemsstat (prop. 2016/17:125 s. 55).

När det gäller en ansökan om ett huvudinsolvensförfarande för en juridisk person är det oftast tillräckligt att ge in ett registreringsbevis som visar att den juridiska personen har haft sitt säte i Sverige sedan åtminstone tre månader (prop. 2016/17:125 s. 55). Om Skatteverket gör gällande att ett bolag med säte i utlandet har sina huvudsakliga intressen i Sverige och att ett huvudinsolvensförfarande därför ska inledas här så har Skatteverket bevisbördan för detta påstående.

När det gäller territoriella insolvens­förfaranden ska det i ansökan lämnas uppgifter som visar att gäldenären har ett driftställe i Sverige och att de huvudsakliga intressena finns i en annan medlemsstat. Om gäldenären har en registrerad filial enligt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m., är det normalt tillräckligt att lämna in ett bevis om detta. För att visa att de huvudsakliga intressena finns i en annan medlemsstat räcker det i princip att lämna in ett registreringsbevis som visar att den juridiska personen har haft sitt säte i en annan medlemsstat sedan åtminstone tre månader (prop. 2016/17:125 s. 55).

Om grunden för ansökan inte framgår och sökanden inte åtgärdar bristen ska ansökan avvisas (4 § andra stycket lag [2017:473] med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvens­förordning).

Om en konkurs har inletts efter en borgenärs ansökan och förklarats vara territoriell har en hovrätt ansett att den inte kan omvandlas till ett huvud­förfarande på begäran av en annan borgenär (RH 2006:25).

Konkursansökan i en annan stat

Skatteverket har även möjlighet att begära att ett insolvens­förfarande ska inledas i en annan medlemsstat (se rättsfallskommentar Insolvens­förordningen – en skattemyndighet har ansökt om konkurs i annan stat). Den möjligheten finns både vad gäller huvud­förfaranden och territoriella förfaranden, förutsatt att rekvisiten i övrigt är uppfyllda. En sådan begäran kommer då att handläggas enligt lagen i den stat där ansökan görs. Det gäller hela handläggningen, d.v.s. både i fråga om vad som krävs för att inleda ett förfarande och hur insolvens­förfarandet handläggs i övrigt.

Förfarande som inletts i en annan stat för svenska gäldenärer

På samma sätt som en domstol i Sverige kan inleda ett huvud­insolvens­förfarande gällande gäldenärer som har säte eller hemvist i andra stater kan en domstol i de andra medlems­staterna inleda huvudinsolvens­förfaranden gällande gäldenärer (som är juridiska eller fysiska personer) som har säte eller hemvist i Sverige. Sverige är då bundet av de beslut som domstolen i den andra staten har meddelat. Av insolvens­registret kommer att framgå vilken typ av förfarande det är fråga om. Nästa fråga är om Skatteverket kan tillämpa någon av insolvensförordningens undantagsregler för att få svensk lag tillämplig på någon transaktion. Huvudregeln är annars att det är inlednings­statens rättsordning som gäller för hela förfarandet.

Särskilt om filialer

Det är viktigt att ha klart för sig om ett gäldenärsbolag är en filial till ett utländskt bolag eller ett dotterbolag. Ett dotterbolag är en självständig juridisk person med egna tillgångar och skulder. Om ett dotterbolag har sitt säte i Sverige är presumtionen att ett huvud­förfarande ska inledas i Sverige. Endast om det visas att dotterbolaget har sina huvudsakliga intressen i en annan EU-stat kan ett huvud­förfarande inledas i den staten.

En filial är däremot ingen självständig juridisk person utan en del av ett bolag som kan vara registrerat i en annan stat. En filial i Sverige ska visserligen ha egen bokföring och vara registrerad hos Bolagsverket, men eftersom filialen inte utgör ett särskilt rättssubjekt har den inte ansetts kunna försättas i konkurs (NJA 1980 s. 164 samt Svea HovR 2004-10-25, mål Ö 7696-04). Om en filial har ådragit sig skulder vid driftstället i Sverige som gör att det finns anledning att ansöka om konkurs, så ska alltså konkurs­ansökningen riktas mot bolaget som sådant. Om bolaget inte har sina huvudsakliga intressen i Sverige så kommer en konkurs i Sverige att utgöra ett självständigt territoriellt förfarande och endast omfatta tillgångar i Sverige.

Om en utländsk filial saknar tillgångar för betalning av en fordran som grundar sig på verksamhet i Sverige, kan Skatteverket göra en anmälan till Bolagsverket för att få filialen avregistrerad från filialregistret. Förutsättningen är att Kronofogden har upprättat en utrednings­rapport och att skulderna inte betalats fullt ut efter detta (18 § 4 och 19 § andra stycket lag [1992:160] om utländska filialer m.m.).

Ett utländskt företag som bedriver närings­verksamhet i Sverige genom en filial är bokföringsskyldigt för den svenska verksamheten enligt bokföringslagen (1999:1078) (11 § lag [1992:160] om utländska filialer m.m.). Det innebär att det utländska företaget kan sökas i konkurs även med stöd av 2 kap. 9 § KonkL.

Forumregler i Sverige

Insolvens­förordningen reglerar endast den internationella behörigheten, d.v.s. insolvens­förordningen pekar ut den medlemsstat vars domstolar får inleda ett insolvens­förfarande. Vilka domstolar eller motsvarande organ i en medlemsstat som har lokal behörighet överlämnas däremot till nationell rätt (ingressen skäl 26 i insolvens­förordningen). Om svensk domstol eller annan svensk myndighet är behörig enligt insolvens­förordningen att inleda ett insolvens­förfarande, avgörs den lokala behörigheten alltså av nationell rätt.

En ansökan om skuldsanering eller F-skuldsanering ska lämnas in till Kronofogden (4 § NSksanL och 4 § FSksanL).

För konkurs och företagsrekonstruktion hänvisas till de allmänna forumreglerna i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet (2 kap. 1 § KonkL och 2 kap. 1 § FrekL). Dessa forumregler innebär bl.a. att domstolen i den ort där gäldenären har hemvist eller säte är behörig (10 kap. 1 § RB). Även om gäldenären saknar hemvist eller säte i Sverige, finns bestämmelser om lokal behörighet som kan bli tillämpliga. Till exempel kan domstolen på den ort där gäldenären har tillgångar (10 kap. 3 § första stycket RB) eller har ingått avtal eller skuldsatt sig (10 kap. 4 § RB) vara behörig (prop. 2016/17:125 s. 29).

Om det finns skäl att ansöka om konkurs i Sverige och påstå att den konkursen ska vara ett huvud­förfarande, trots att gäldenären inte har hemvist i Sverige, bör konkursansökan alltså lämnas in till den tingsrätt inom vars domkrets gäldenären bedriver verksamhet och därmed har tillgångar (10 kap. 3 § RB). Konkursansökan kan också lämnas in till den tingsrätt inom vars domkrets skulden uppkom (10 kap. 4 § RB).

Forumregler vid talan som har nära samband till insolvens­förfarandet

Domstolarna i den medlemsstat där insolvens­förfarandet har inletts ska vara behöriga att pröva en talan som är direkt hänförlig till insolvens­förfarandet och har ett nära samband med detta (artikel 6.1 i insolvens­förordningen). Bestämmelsen är en kodifiering av EU-domstolens praxis (prop. 2016/17:125 s. 23).

EU-domstolen har i en begäran om förhandsavgörande som gäller artikel 3.1 i 2000 års insolvensförordning slagit fast att detta forum är exklusivt, även om svaranden har sitt säte eller hemvist i en annan medlemsstat (EU-dom, mål nr C-296/17, Wiemer & Trachte GmbH i likvidation). Eftersom artikel 6 i insolvensförordningen är en kodifiering av tidigare praxis har domen betydelse för tillämpningen av denna artikel.

Exempel på talan som har nära samband med ett insolvensförfarande är talan om återvinning (avoidance actions) riktad mot svarande i andra medlemsstater, och talan som avser skyldigheter som uppkommer under insolvens­förfarandet, t.ex. förskottsbetalning av förfarandekostnaderna. En talan om fullgörelse av skyldigheter enligt ett avtal som gäldenären ingick före inledandet av insolvens­förfarandet utgör däremot inte en direkt följd av förfarandet (artikel 6 och ingressen skäl 35 i insolvens­förordningen).

Om det pågår ett insolvens­förfarande i Sverige, är svensk domstol alltså exklusivt behörig att pröva en talan med nära samband till insolvens­förfarandet även om svaranden har sitt säte eller hemvist i en annan medlemsstat. Om denna talan i sin tur har samband med en talan på privaträttens område mot samma svarande, kan förvaltaren emellertid välja att istället väcka talan i den medlemsstat där svaranden har sitt hemvist (artikel 6.2-3 i insolvensförordningen).

Reservforum

Om det finns svensk domsrätt, men de svenska reglerna inte pekar ut någon lokalt behörig domstol, så ska den tingsrätt där ett insolvens­förfarande har inletts, eller där ett beslut om att inleda ett insolvens­förfarande kan överklagas, vara reservforum för en talan med nära samband till insolvens­förfarandet (12 § lag [2017:473] med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvens­förordning).

Ett exempel på när det kan bli aktuellt att väcka talan vid ett sådant reservforum är om ett konkursförfarande har inletts vid svensk domstol och förvaltaren vill väcka talan om återvinning mot en svarande med hemvist i en annan medlemsstat. Om de svenska nationella forumreglerna i ett sådant fall inte pekar ut någon behörig domstol, är den domstol där insolvens­förfarandet har inletts behörig att pröva även denna talan.

Om ett insolvens­förfarande inte inleds vid en tingsrätt är det i stället behörig domstol som är den tingsrätt som man kan överklaga ett beslut om att inleda insolvens­förfarandet till. Den regeln gäller om det skulle väckas en talan med nära samband till ett skuldsaneringsförfarande, eftersom ett sådant förfarande inleds hos Kronofogden. Av skuldsaneringslagarna framgår att Kronofogdens beslut om att inleda skuldsanering överklagas till tingsrätten på den ort där gäldenären är bosatt, eller till Stockholms tingsrätt om gäldenären inte är bosatt i Sverige (45 § NSksanL och 47 § FSksanL samt prop. 2016/17:125 s. 62).