Lönegaranti kan även betalas ut när en arbetsgivare har beviljats företagsrekonstruktion. I rekonstruktionsförfarandet är det Skatteverket som företräder statens återkravsfordran mot arbetsgivaren.
Nytt: 2023-02-13
I årsutgåva 2023 under avsnittet Skatteverkets roll har planförhandling enligt 2022 års lag om företagsrekonstruktion lagts till.
Lönegaranti innebär att staten för viss tid och upp till ett visst belopp går in och betalar arbetstagarens fordringar på lön m.m. hos en arbetsgivare som är föremål för företagsrekonstruktion.
Vid företagsrekonstruktion omfattar lönegarantin arbetstagarens lönefordringar som skulle ha haft förmånsrätt om arbetsgivaren i stället hade försatts i konkurs (7 § andra stycket LGL).
På motsvarande sätt som vid en konkurs har arbetstagaren även rätt till lönegaranti för hela sin fordran på uppsägningslön (7 a § LGL).
Information om lönegarantins omfattning hittar du under vad lönegaranti är och vad den omfattar.
Rekonstruktörens roll, när det gäller handläggning av lönegarantifrågor, motsvarar den roll en konkursförvaltare har i en konkurs utan bevakningsförfarande. Det är rekonstruktören som fattar beslutet om lönegaranti (16 § LGL).
Rekonstruktören är behörig att fatta beslut i frågan om lönegaranti även efter det att rekonstruktionen har upphört, så länge anspråket på lönegaranti har framställts innan rekonstruktionen upphörde (NJA 2020 s. 227).
Tillsynsmyndigheten i konkurser har tillsyn över att rekonstruktören sköter lönegarantihanteringen på ett riktigt sätt och kan på samma sätt som vid konkurs väcka talan vid allmän domstol om de anser att beslutet om lönegaranti är felaktigt (30 § LGL) . Rekonstruktören är skyldig att sända en kopia av ett beslut om lönegaranti till tillsynsmyndigheten, samt även att på begäran lämna vissa uppgifter till tillsynsmyndigheten (19 § LGL). En missnöjd arbetstagare kan också väcka talan mot rekonstruktörens beslut och tillsynsmyndigheten blir då motpart (29 § andra stycket LGL).
Det är länsstyrelsen som är utbetalande myndighet (6 a § LGL och 1 § LGF). Efter att rekonstruktören har beslutat om lönegaranti ska länsstyrelsen betala ut garantibeloppet till arbetstagaren. Utbetalningen får inte göras förrän arbetstagarens fordran har förfallit till betalning (23 § LGL). Precis som vid konkurs ska länsstyrelsen när den betalar ut lönegaranti fullgöra arbetsgivarens skyldigheter (24 § LGL och 7 § LGF).
Efter rekonstruktionen ska företaget betala tillbaka det utbetalda lönegarantibeloppet till länsstyrelsen. Länsstyrelsen ska lämna besked om betalningen till Skatteverket.
Om lönegaranti har betalats ut obehörigt, med ett för stort belopp eller om beslutet om företagsrekonstruktion blivit upphävt kan arbetstagaren bli skyldig att återbetala garantibeloppet, om det inte finns särskilda skäl (34–36 §§ LGL). Återbetalningsskyldigheten vid upphävande gäller bara sådana situationer där det ursprungliga beslutet om företagsrekonstruktion upphävs av en högre instans. Ett beslut om att en inledd företagsrekonstruktion ska upphöra medför inte att återbetalning ska ske (jfr 6 kap. 1 § FrekL) (prop. 2004/05:57 s. 35).
Det är den länsstyrelse som har betalat ut garantibeloppet som hanterar frågan om återkrav (11 § LGF). Fordran handläggs som ett enskilt mål hos Kronofogden. Länsstyrelsen är borgenärsföreträdare men har möjlighet att uppdra åt en annan myndighet eller ett ombud att föra myndighetens talan inför domstol (13 § fordringsförordningen). I de fall lönegarantibeloppet ska återbetalas bör länsstyrelsen begära omprövning och återbetalning av utbetalda arbetsgivaravgifter. Det är sedan arbetsgivarens ansvar att betala arbetsgivaravgifter baserad på förfallen lön.
Statens krav på företagets återbetalning av lönegaranti ska bevakas av Skatteverket (7 § BorgL). När länsstyrelsen efter beslut av rekonstruktören betalar ut lönegaranti får Skatteverket meddelande om de utbetalda, avdragna och innehållna beloppen (9 § LGF).
För att ett företag ska leva vidare efter en företagsrekonstruktion krävs att det betalar samtliga sina skulder. Förutsättningarna ser lite olika ut beroende på om ansökan om företagsrekonstruktionen har inkommit före den 1 augusti 2022 eller därefter.
Från och med den 1 augusti 2022 kan fordringar som har uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion omfattas av en rekonstruktionsplan (4 kap. 3 § FrekL). Skulder som har uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion får utan rekonstruktörens samtycke inte betalas (se Rekonstruktionens rättsverkningar från och med den 1 augusti 2022).
En arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning för arbete som utförs senare än en månad efter beslutet om företagsrekonstruktion anses ha uppkommit under rekonstruktionen (3 kap. 12 § andra stycket FrekL). Fordran undantas därmed från en eventuell skulduppgörelse i rekonstruktionsplanen.
Avgörande för frågan i vilken mån statens regressfordran kan omfattas av skulduppgörelse i en planförhandling är när arbetstagarens lönefordran ska anses ha uppkommit (jfr NJA 2012 s. 876). Bestämmelsen i 3 kap. 12 § andra stycket FrekL innebär att statens fordran på återbetalning av lönegaranti kommer att kunna omfattas av en skulduppgörelse. Läs mer på sidan Andra myndigheters fordringar.
Företagsrekonstruktioner som har inletts genom en ansökan före den 1 augusti 2022 medför att skulder som har uppkommit innan ansökan om företagsrekonstruktion kan delta i ett offentligt ackord. Skulder som har uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion får utan rekonstruktörens samtycke inte betalas under pågående rekonstruktion.
När man bestämmer tidpunkten för fordrans uppkomst måste man ta hänsyn till ändamålet med bestämmelsen. Det är inte självklart att samma överväganden ska läggas till grund för bedömningen av vilka fordringar som omfattas av ett offentligt ackord som för bedömningen av vilka fordringar som kan göras gällande i konkurs. Skatteverket anser dock att frågan om tidpunkten för en fordrans uppkomst bör besvaras på likartat sätt oavsett i vilket insolvensförfarande som frågan aktualiseras. Se skatteverkets ställningstagande När uppkommer statens fordran på återkrav avseende utbetalningar för hushållsarbete respektive skattereduktion för installation av grön teknik?
Högsta förvaltningsdomstolen har slagit fast att lönegarantiregress som avser lön eller annan ersättning för arbete som utförts efter ansökan om företagsrekonstruktion inte omfattas av ett offentligt ackord (se Skatteverkets rättsfallskommentar Statens regressfordran för lönegarantimedel vid offentligt ackord).
Vid fördelningen av lönegarantiregressen måste man utgå från intjänandetid eller belöpandetid. Om intjänandetid eller belöpandetid infaller efter ansökan så ska lönegarantiregressen inte ingå i ackordet. Om lönegarantiregressen avser lön för arbete som utförts efter ansökan så ligger belöpandetiden för prestationen efter ansökan. Lönegarantiregressen ska då inte ingå i ett offentligt ackord. Om t.ex. semesterlön eller ersättning har betalats ut och intjänandetiden är före inledandet ska den ingå i ackordet. Om det gäller semesterlön eller ersättning som intjänats efter ansökan så ska den inte ingå. Om belöpandetid för sjukfrånvaron är efter ansökan så ska lönegaranti som avser sjuklön inte ingå.
Den del av lönegarantiregressen som inte ingår i det offentliga ackordet ska betalas i sin helhet efter att företagsrekonstruktionen har upphört. Om en ny företagsrekonstruktion inleds innan lönegarantin har betalats tillbaka kommer den att hanteras som en gammal fordran som uppkommit innan den nya rekonstruktionen inleddes. Den obetalda lönegarantin ska då ingå i ett eventuellt nytt ackord i den nya rekonstruktionen.
Det bör påpekas att rättsläget från och med den 1 augusti 2022 har ändrats avseende lönegarantiregress för arbete som utförts efter ett beslut om företagsrekonstruktion (se ovan).
I ett offentligt ackord ingår inte förmånsberättigade fordringar, t.ex. vissa lönefordringar, utan dessa ska betalas fullt ut (3 kap. 3 § 1996 års lag om företagsrekonstruktion).
Vid utbetalning av garantibelopp inträder staten inte i arbetstagarens förmånsrätt (28 § första stycket LGL). Detta medför att lönegarantiregressen inte är undantagen från ett offentligt ackord. Om statens lönegarantiregressfordran omfattas av sjöpanträtt har den dock samma förmånsrätt som arbetstagaren har (3 kap. 48 § sjölagen [1994:1009] och 3 § FRL). Den del av regressfordran som omfattas av sjöpanträtt ska därmed inte delta i ett offentligt ackord.
När det gäller en planförhandling finns det inget principiellt hinder mot att förmånsberättigade fordringar ingår, så länge alla grupper godtar planen.
Lönegarantin träder i stället för arbetsgivarens lönebetalningar. Det är inte fråga om ett statligt ekonomiskt stöd för ett företag utan det handlar uteslutande om ett skydd för arbetstagarna. Arbetsgivaren är därmed skyldig att betala tillbaka det utbetalda garantibeloppet. Det är länsstyrelsen som beslutar om återbetalning av den del av den utbetalda lönegarantin som inte omfattas av ett offentligt ackord eller en skulduppgörelse.
Högsta förvaltningsdomstolen har slagit fast att länsstyrelsens återkravsbeslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol (se Skatteverkets rättsfallskommentar Statens regressfordran för lönegarantimedel vid offentligt ackord).
Länsstyrelsen ska i beslutet om återbetalning uppmana arbetsgivaren att betala fordringen senast vid en viss tidpunkt för att inte ansökan om indrivning ska göras (3 § IndrF). Om betalning inte inkommer på förfallodagen ska länsstyrelsen lämna över fordringen till Kronofogden för indrivning inom två månader (13 § LGF och 4 § IndrF).
Vad gäller ränta på återbetalningskravet är det Skatteverkets uppfattning att staten är berättigad till samma ränta som arbetstagaren hade haft rätt till om inte lönefordringen ersatts av lönegaranti (NJA 1998 s. 219). Det innebär att ränta ska beräknas enligt 6 § räntelagen (1975:635) från respektive utbetalningstillfälle. För att inte lönegarantireglerna ska anses strida mot EU:s statsstödsregler får inte återbetalningsvillkoren vara förmånligare än vad som skulle ha gällt i förhållande till en privat borgenär. Den ränta som löper på lönegarantifordran får således inte vara lägre än de marknadsmässiga räntesatserna (C-342/96, Tubacex).
Skatteverket har som borgenärsföreträdare möjlighet att sätta ned fordran på återkrav av ett utbetalt garantibelopp genom ett ackord (4 § BorgL). Även om borgenärslagen är tillämplig på en fordran mot arbetsgivaren på återbetalning har även länsstyrelsen möjlighet att helt eller delvis efterge fordran (17 § fordringsförordningen). Gränssnittet mellan ackord och annan eftergift är inte i alla lägen helt tydlig men vem som är behörig myndighet bör i praktiken inte innebära några större problem. Är grunden för betalningsbefrielse att gäldenären hamnat i en obeståndssituation bör prövningen göras av Skatteverket inom ramen för ett ackordsförfarande.
Skatteverket kan som borgenär i undantagsfall välja att delta i ett underhandsackord. Vid ett underhandsackord finns det inga begränsningar avseende vilka typer av fordringar som kan ingå. Skatteverket kan således vid en företagsrekonstruktion frivilligt göra eftergifter genom att t.ex. godta betalning med ett lägre belopp eller med en förlängd betalningstid (s.k. moratorieackord). Skatteverket ska beakta vissa förutsättningar vid underhandsackord. Uppgörelsen ska t.ex. vara ekonomiskt fördelaktig för staten och inte olämpligt från allmän synpunkt. I samband med att ackordsuppgörelsen ingås måste det vara klarlagt att företaget har förmåga att betala skulden till länsstyrelsen på anfordran eller att länsstyrelsen kommer att gå med på en avbetalningsplan. Under förutsättning att Skatteverket är positiv till rekonstruktionen och att övriga borgenärer går med på samma eftergifter är det möjligt att diskutera en sådan lösning som en del av planen att rädda en verksamhet. Det framstår som mindre lämpligt att staten regelmässigt ska förväntas göra ensidiga eftergifter.
När länsstyrelsen har betalat ut lönegarantimedel vid en företagsrekonstruktion händer det att arbetsgivaren begär ett uppskov med bolagets återbetalning av lönegarantimedlen. Den underliggande tanken är att rekonstruktionen ska lyckas. Men i och med att lönegarantin inträder i stället för en arbetsgivares normala löneutbetalningar har företaget i praktiken redan ett anstånd med löneutbetalningar.
Länsstyrelsen har möjlighet att medge skäligt betalningsanstånd (14 § fordringsförordningen). Anstånd utöver ett år kräver att det är till fördel för staten eller att det i övrigt finns synnerliga skäl.
Under en företagsrekonstruktion kan Skatteverket kvitta gäldenärens fordran på utbetalning av ett överskott på skattekontot mot en regressfordran på utbetald lönegaranti.
Den som utger avgiftspliktig ersättning ska betala arbetsgivaravgifter enligt bestämmelsen i 2 kap. 11 § SAL. Länsstyrelsen ska alltså betala arbetsgivaravgifter på utbetald lönegaranti. Det saknas lagstöd för staten att återkräva betalda arbetsgivaravgifter motsvarande vad som gäller för utbetald lönegaranti enligt 28 § LGL. Eftersom arbetsgivaren inte är skyldig att betala arbetsgivaravgifter på utgiven lönegaranti så kan inte länsstyrelsens betalning anses ha skett för arbetsgivarens räkning. Skatteverkets uppfattning är därför att staten inte heller kan göra gällande någon regressrätt med stöd av allmänna rättsprinciper.