Fordringar vid insolvens

Olika insolvensförfaranden – men likartad bedömning

Det finns olika uppfattningar i den juridiska litteraturen om man ska bedöma en fordrans uppkomst på samma sätt vid olika insolvensförfaranden.

Skatteverket anser att frågan om tidpunkten för en fordrans uppkomst bör besvaras på likartat sätt oavsett i vilket insolvensförfarande som frågan aktualiseras.

Nedan anges vad som i regel krävs för att en fordran ska ha uppkommit såvitt avser de s.k. ”kritiska tidpunkter” som de insolvensrättsliga bestämmelserna aktualiserar.

Konkurs

Tidpunkten för fordringens uppkomst är avgörande för om det finns en konkursfordran eller inte (5 kap. 1 § KonkL). Om fordringen riktar sig mot konkursgäldenären och om den har uppkommit före konkursbeslutet kan den göras gällande i konkursen (konkursfordran).

Om fordringen mot konkursgäldenären har uppkommit efter konkursbeslutet utgör den en s.k. gäldenärsfordran. En sådan fordran kan bara göras gällande i sådan egendom som inte omfattas av konkursen. Det kan vara fråga om egendom som gäldenären får tillbaka rådigheten över eller tillgångar som hen förvärvar efter konkursen. Om fordringen har uppkommit under konkursen och riktar sig mot konkursboet (d.v.s. det är boet som har ådragit sig en skuld) utgör fordringen en s.k. massafordran. I konkursen har en massafordran rätt till betalning före konkursfordringarna (11 kap. 1 § KonkL).

Det är domstolen som beslutar om en fordran ska anses som en konkursfordran eller en gäldenärsfordran. Ibland måste man därför kontrollera vilken tid på dagen som domstolen meddelade sitt beslut och vilken tid på dagen som fordran uppkom.

Villkorade fordringar

Vid bedömningen av om en fordran utgör en konkursfordran har det ingen betydelse vid vilken tidpunkt fordringen fastställts eller förfallit till betalning. Inte heller i övrigt krävs att samtliga omständigheter som utgör grunden för fordringen har inträffat före konkursbeslutet. Det har inte någon betydelse att ford­ringen är villkorad (5 kap. 1 § andra stycket KonkL).

Ett villkor som gäller för fordringen kan vara antingen resolutivt eller suspensivt. Ett resolutivt villkor innebär att borgenären kan kräva betalt men borgenären kan bli åter­betal­nings­skyldig om en viss omständighet skulle inträffa. Dessa räknas som vanliga konkursfordringar så länge villkoret inte inträffat. Ett suspensivt villkor innebär att borgenären kan kräva betalt endast om en viss omständighet inträffar. Ett exempel är när gäldenärens betalnings­skyldighet förutsätter en mot­prestation från borgenärens sida (exempelvis leverans enligt ett köpeavtal). För suspensivt villkorade fordringar gäller att fordringen inte ska tas med i ett utdelningsförslag om det inte kan antas att villkoret kommer att uppfyllas (5 kap. 10 § KonkL).

Lönefordringar

Högsta domstolen har slagit fast att en lönefordran som grundar sig på ett anställningsavtal som träffats med gäldenären (d.v.s. arbetsgivaren) innan konkursutbrottet utgör en konkursfordran. Detta gäller även när arbete utförts efter konkursutbrottet.

För att en massafordran ska finnas krävs i princip att konkursboet trätt in i anställningsavtalet (NJA 1979 s. 253). En lönefordran för arbete som har utförts senare än en månad efter konkursbeslutet är alltid en massafordran även om konkursboet inte trätt in i det anställningsavtal som ligger till grund för fordringen (5 kap. 18 § KonkL).

Lönefordringar med sjöpanträtt

Lönefordran för personal som är ombordanställd på fartyg omfattas av sjöpanträtt (3 kap. 36 § sjölagen [1994:1009]). Sjöpanträtt har särskild förmånsrätt enligt 4 § FRL. Även statens fordran avseende lönegaranti för en fordran som omfattas av sjöpanträtt har förmånsrätt (3 kap. 48 § sjölagen samt 3 § FRL).

Eftersom sjöpanträtt, om vissa förutsättningar inte är uppfyllda, upphör ett år efter att fordran uppkom är det av stor vikt att kunna fastställa tidpunkten för fordrans uppkomst. Vid fråga om preskription av sjöpanträtt måste utgångspunkten vara att lönefordran uppkommer löpande, när den har tjänats in och arbetstagarna hade kunnat begära betalning från arbetsgivaren för sin fordran på lön (Svea 2018-03-02, mål nr Ö 1902-18). Detta får anses gälla även för statens fordran avseende lönegarantiregress som omfattas av sjöpanträtt.

Särskilda undantag

Även fordringar som har sin grund i rättshandlingar som företagits efter konkursbeslutet kan under vissa omständigheter komma att omfattas av konkursen (5 kap. 1 § jämfört med 3 kap. 2 § KonkL). Det kan också finnas bestämmelser som särskilt föreskriver att en fordran får göras gällande i konkursen. Inom beskattningsområdet finns en sådan bestämmelse i 8 a kap. 4 § andra stycket ML. Bestämmelsen gör att krav på jämkning av tidigare avdragen ingående moms för fastighetsägare, bostadsrättshavare eller hyresgäster kan behandlas som en konkursfordran trots att återkravsfordringen i sig inte kan anses ha uppkommit före konkurs­beslutet.

Kvittning och avräkning under konkurs

En borgenär kan använda en konkursfordran för kvittning mot sådana fordringar som gäldenären hade mot borgenären vid konkursutbrottet (5 kap. 15 § KonkL). En kvittning kan alltså ske om båda fordringarna anses ha uppkommit före konkursen.

Läs mer om kvittning och avräkning vid konkurs.

Återvinning

För att en rättshandling ska kunna återvinnas krävs att den varit till nackdel för någon borgenär. I vissa fall krävs att nackdelen varit omedelbar. Med det menas att den ska ha funnits direkt vid den tidpunkt när rättshandlingen företogs. Detta förutsätter att borgenärens fordran uppkommit vid denna tidpunkt. Läs mer om skattefordringars uppkomst vid konkurs under redogörelsen för NJA 2003 s. 37. Jämför även NJA 1971 s. 85.

Företagsrekonstruktion

I en förhandling om offentligt ackord ingår bara sådana fordringar som uppkommit före ansökan om rekonstruktion (3 kap. 3 § FrekL). Skatteverket anser att fordringar som har uppkommit samma dag som ansökan om rekonstruktion görs inte omfattas av ackordet.

Från och med den 1 augusti 2022 kan fordringar som har uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion omfattas av en rekonstruktionsplan (4 kap. 3 § FrekL). Företagsrekonstruktionen anses inledd först genom beslutet. Detta gäller alltså oavsett om beslutet fattas av tingsrätt eller först senare av annan domstol. Även om den s.k. ”kritiska tidpunkten” har ändrats från ”ansökan” till ”beslut” om företagsrekonstruktion så är Högsta domstolens avgöranden nedan alltjämt relevanta.

Enligt uppgift från Kronofogden ska myndigheten sätta ner fordringens grundavgift helt om en restförd fordran omfattas av ett offentligt ackord och fordran har registrerats hos Kronofogden efter ansökan om rekonstruktion. Detta trots att grundavgiften inte ingår i ackordet. Nedsättning av grundavgiften sker med analog tillämpning av 17 kap. 6 § andra meningen UB.

Rättsfall: fordran på ersättning uppkom före den kritiska tidpunkten

Bolagen A och B hade avtalat om att B löpande skulle utföra en viss transporttjänst åt A. Om A begärde att en transport skulle ställas in så skulle B få ersättning för detta. Företagsrekonstruktion inleddes för A och bolaget ställde in transporter. Frågan var om B:s fordran på ersättning för detta skulle anses ha uppkommit före eller efter ansökan om företagsrekonstruktion eftersom detta är avgörande för om fordringen omfattades av det ackord som hade beslutats.

Högsta domstolen uttalade att tanken bakom regeln i 3 kap. 3 § FrekL är att fordringar vars infriande vid den kritiska tidpunkten är beroende av gäldenärsföretagets betalningsförmåga ska omfattas av ett ackord. Beträffande sådana fordringar som blir fullgångna först efter den kritiska tidpunkten men som grundar sig på ett avtal som träffats innan så måste man skilja på två typfall.

Det första fallet avser situationen att gäldenären har tillgodogjort sig en prestation efter den kritiska tidpunkten. Om borgenären inte varit skyldig att prestera utan att få betalning enligt avtalet så omfattas borgenärens fordran på ersättning inte av ackordet. Eftersom borgenären haft rätt att hålla inne den egna prestationen så har fordringen inte varit beroende av gäldenärens betalningsförmåga på det sätt som avses med bestämmelsen i 3 kap. 3 § FrekL. Fordringen anses då uppkommen efter den kritiska tidpunkten och ska i princip bedömas på samma sätt som om ett nytt avtal hade träffats efter denna tidpunkt.

Det andra fallet avser situationen att gäldenären under rekonstruktionsförfarandet inte fullgör en avtalsförpliktelse. Det förhållandet att fordringen i detta fall utlösts först efter den kritiska tidpunkten när gäldenären försummar att fullgöra avtalet hindrar inte att fordringen ska anses ha uppkommit redan dessförinnan.

Det ärende som var aktuellt i Högsta domstolen avsåg detta andra typfall. HD ansåg att B:s fordran på ersättning för inställda transporter uppkommit före den kritiska tidpunkten och att den därmed omfattades av det offentliga ackordet (NJA 2014 s. 537).

Betalningsförbud under rekonstruktion

Gäldenären får inte utan rekonstruktörens samtycke betala skulder som uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion (2 kap. 15 § första stycket 1 1996 års lag om företagsrekonstruktion och 2 kap. 20 § lagen FrekL). Bestämmelserna har sin grund i att gäldenärens tillgångar och skulder i princip ska ”frysas” vid rekonstruktionens inledande. Något egentligt förbud är det dock inte fråga om enligt 1996 års lag om företagsrekonstruktion, eftersom ett åsidosättande inte gör att betalningen är ogiltig (2 kap. 15 § andra stycket 1996 års lag om företagsrekonstruktion). Den kritiska tidpunkten är beslutet om företagsrekonstruktion och inte ansökningstidpunkten som vid tillämpningen av 3 kap. 3 § och 2 kap. 21 § 1996 års lag om företagsrekonstruktion. Om inledandebeslutet meddelas en senare dag än ansökningen innebär detta alltså att en fordran kan vara ”ny” enligt den ena bestämmelsen samtidigt som den är ”gammal” enligt den andra.

Från och med den 1 augusti 2022 gäller att en rättshandling som gäldenären företar i strid mot betalningsförbudet under vissa förutsättningar ska gå åter om rekonstruktören begär det (2 kap 22 § FrekL). En annan skillnad är att ”den kritiska tidpunkten” numera alltid är själva beslutet om företagsrekonstruktion.

Kvittning och avräkning under rekonstruktion

Vid företagsrekonstruktion finns ett motsvarande kvittningsförbud som vid konkurs. För att borgenären ska ha kvittningsrätt enligt 1996 års lag om företagsrekonstruktion krävs att både gäldenärens och borgenärens fordringar fanns (d.v.s. var uppkomna) när ansökan om rekonstruktion gjordes (2 kap. 21 § 1996 års lag om företagsrekonstruktion). Från och med den 1 augusti 2022 är ”den kritiska tidpunkten” i stället själva beslutet om rekonstruktion (5 kap. 4 § FrekL).

Läs mer om kvittning och avräkning under företagsrekonstruktion.

Skuldsanering och F-skuldsanering

Huvudregeln är att en skuldsanering och F-skuldsanering omfattar alla fordringar i pengar mot gäldenären som har uppkommit före beslut att inleda skuldsanering (30 § NSksanL) och F-skuldsanering (32 § FSksanL). Högsta domstolen har uttalat sig om frågan om tidpunkten för fordrans uppkomst vid återkrav av studiemedel från CSN (NJA 2020 s 1101 I och II). Se även Skatteverkets ställningstagande När uppkommer statens fordran på återbetalning av ingående mervärdesskatt vid ett offentligt ackord?

Det finns möjlighet att undanta fordringar som är beroende av villkor, inte är fastställda eller inte är förfallna till betalning. Om en fordran kan antas vara ogrundad ska det också bestämmas att den inte ska omfattas av skuldsaneringen eller F-skuldsaneringen (32 § NSksanL och 34 § FSksanL). Vidare är vissa slags fordringar – t.ex. tvistiga fordringar – generellt undantagna (31 § NSksanL och 33 § FSksanL). Vad gäller skattefordringar, se närmare om detta under Särskilt om skattefordringars uppkomst.

Omfattas en restförd fordran av en skuldsanering eller F-skuldsanering och har fordran registrerats hos Kronofogden efter inledandebeslutet så ska Kronofogden helt sätta ner fordringens grundavgift, trots att grundavgiften inte ingår i skuldsaneringen eller F-skuldsaneringen. Nedsättningen av grundavgiften sker med stöd av 3 § förordningen (1992:1094) om avgifter vid Kronofogdemyndigheten (Kronofogdens beslut 2016-06-16, dnr 833 13460-16/121).

Kvittning och avräkning vid skuldsanering och F-skuldsanering

Till skillnad från vad som gäller vid konkurs och företagsrekonstruktion är det inte reglerat vilken kvittningsrätt en borgenär har vid skuldsanering eller F-skuldsanering. Det innebär att kvittning kan ske enligt allmänna civilrättsliga principer fram till dess att beslutet om betalningsplan har fått laga kraft. Sådan kvittningsrätt förutsätter att båda fordringarna är förfallna till betalning. I dessa fall är det alltså förfallotidpunkten som är den väsentliga – inte uppkomsttidpunkten.

Betalningsansvar för ett bolags skulder

Det är viktigt att veta tidpunkten för när en fordran uppkommit när det är aktuellt att göra gällande personligt betalningsansvar för ett bolags skulder. I dessa situationer ska frågan bedömas utifrån associationsrättsliga hänsyn i stället för de insolvensrättsliga perspektiven som redogjorts för här ovan (NJA 2019 s. 941 punkten 16).

Ansvar för ett handelsbolags skulder

I ett handelsbolag svarar samtliga bolagsmän solidariskt för bolagets förpliktelser (2 kap. 20 § HBL). I ett kommanditbolag omfattas endast komplementärerna av det solidariska ansvaret. En bolagsman som träder in i ett bolag ansvarar även för bolagets tidigare förbindelser. En bolagsman som avgår ansvarar däremot inte för sådana förbindelser som uppkommer efter avgången (2 kap. 22 § HBL). När det gäller frågan om betalningsansvar för en bolagsman som avgått kan det alltså vara av avgörande betydelse när en viss fordran uppkommit.

Rättsfall: solidariskt ansvar för skattetilläggsfordran och fordran på varaktigt licensavtal

Högsta förvaltningsdomstolen har beslutat om solidariskt ansvar enligt HBL för en skattetilläggsfordran med utgångspunkt från att fordringen uppkommer när oriktig uppgift lämnats eller när tiden för att lämna deklaration löpt ut utan att någon deklaration kommit in (HFD 2011 ref. 88).

Högsta domstolen har tagit ställning i uppkomstfrågan beträffande ett varaktigt licensavtal. Det var fråga om ensamrätt att tillverka och sälja spiktegel och handelsbolaget hade förbundit sig att utge licensbelopp efterhand som försäljning skedde. Tre år efter att avtalet träffats avgick två av bolagsmännen och ersattes av ett aktiebolag, i vilket de var styrelseledamöter. Ytterligare tre år senare försattes såväl handelsbolaget som aktiebolaget i konkurs. Motparten i licensavtalet gjorde gällande att de avgångna bolagsmännen var personligen ansvariga även för licensbelopp avseende sådan försäljning som skett under konkursåret. Högsta domstolen instämde i detta. Högsta domstolen pekade på att bestämmelsen (20 § i äldre HBL) syftade till att den som slöt avtal med ett handelsbolag skulle kunna utgå från vederhäftigheten hos dem som var bolagsmän vid avtalstillfället. Bolagets avtalspartner skulle inte mot sin vilja behöva avstå från att hålla sig till dessa bolagsmän, även om de skulle avgå ur bolaget. Detta gällde även i fråga om ett varaktigt avtal av den typ som det var fråga om i målet (NJA 1970 s. 533).

Ansvar för ett aktiebolags skulder

I vissa fall kan styrelseledamöter i ett aktiebolag göras personligen ansvariga för bolagets skulder. Detta gäller om det finns skäl att anta att ett aktiebolags egna kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet eller om det vid verkställighet enligt 4 kap. UB har visat sig att bolaget saknar tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen. I båda dessa fall är styrelsen skyldig att agera i enlighet med bestämmelserna i 25 kap. 13–17 §§ ABL.

Om styrelsen försummar att vidta dessa åtgärder är styrelsens ledamöter i princip solidariskt betalningsansvariga för de förpliktelser som uppkommer för bolaget under den tid som passiviteten består (25 kap. 18 § ABL). Även om felet senare avhjälps kvarstår ansvaret för de förpliktelser som redan hunnit uppkomma. För medansvar krävs således att borgenärens fordran uppkommit efter det att styrelseledamöternas handlingsskyldighet inträtt (”den kritiska tidpunkten”). Högsta domstolen har uttalat att vid tillämpningen av bestämmelsen ska uppkomsttiden för en förpliktelse bestämmas med beaktande av ändamålet med regleringen. Det övergripande syftet med kapitalbristreglerna är att skydda bolagsborgenärerna och det personliga betalningsansvaret har en tydlig handlings­dirigerande funktion. Vid bedömningen av vilka avtalsgrundade förpliktelser styrelsen ska bära ansvar för har det betydelse vilka rättsliga och faktiska möjligheter att påverka avtalsförhållandet som har funnits under ansvarsperioden (NJA 2019 s. 941 punkten 16).

En talan mot bolagets företrädare måste väckas inom tre år från uppkomsten av den förpliktelse som ansvaret avser (25 kap. 20 a § ABL). Talefristen har ansetts utgöra en form av specialpreskription. Enligt Högsta domstolen ska uppkomsttidpunkten bestämmas utifrån det borgenärsskyddande ändamålet med lagstiftningen om kapitalbrist och inte fästa någon vikt vid de principer som gäller för den allmänna preskriptionen (NJA 2019 s. 941 punkten 9).

Rättsfall: uppkomsttidpunkt för hyresfordran och fordran för arbete

En hyresfordran som avsett tiden efter medansvarsperiodens inträde (kritiska tidpunkten) men som grundat sig på ett hyresavtal som ingåtts dessförinnan har ansetts uppkommen redan genom avtalet. Vidare har en fordran för arbete på hyresobjektet som beställts före den kritiska tidpunkten ansetts ha uppkommit redan genom beställningen om beställaren inte haft en rätt att enligt avtalet avbeställa arbetena utan ersättningsskyldighet (NJA 2013 s. 725).

Ansvar för utbetald lönegaranti

Antag att ett anställningsavtal har träffats innan den tidpunkt då styrelseledamoten har varit skyldig att agera enligt 25 kap. 13–17 §§ ABL och arbetstagaren sedan utför arbete efter medansvarsperiodens inträde (den kritiska tidpunkten). Kan Skatteverket då göra gällande medansvar för utbetald lönegaranti avseende lön och semesterersättning som skulle ha betalats av arbetsgivaren? Man bör här skilja på två olika situationer.

Det kan vara så att bolaget inte har kunnat undgå att betala lön även om det omedelbart hade sagt upp den anställde vid ansvarsperiodens inträde. I en sådan situation så anser Skatteverket att det med stöd av NJA 2013 s. 725 kan hävdas att lönen under en sådan nödvändig uppsägningstid är en gammal risk och att något ansvar för utbetald lönegaranti inte kan göras gällande mot en styrelseledamot i aktiebolaget.

Men om lönegaranti har betalats ut för lön som belöper på tiden efter den nödvändiga uppsägningstiden så borde det däremot kunna göras gällande ett personligt ansvar enligt 25 kap. 18 § ABL.