Den familjerättsliga lagstiftningen öppnar i vissa fall för att en part blir betalningsansvarig för någon annans skuld.
Vad som gäller när ett dödsbo inte betalar sina skulder beskrivs närmare i avsnittet om ansökan om boutredningsman.
Den ena maken kan i vissa situationer bli ansvarig för den andra makens skulder enligt äktenskapsbalken (ÄktB).
Grundprincipen i svensk rätt är att varje make råder över sin egendom och svarar för sina skulder (1 kap. 3 § ÄktB). Den giftorätt som gäller mellan makarna, och som kan ge en make rätt till den andra makens egendom, aktualiseras först vid en bodelning. Giftorätten påverkar alltså inte äganderätten till egendomen, utan vardera maken äger och bestämmer över sin egendom.
Huvudregeln om att vardera make endast svarar för sina egna skulder kan dock komma att genombrytas i samband med vissa egendomsöverföringar mellan makarna. En make kan då bli betalningsansvarig även för den andre makens skulder.
En gåva mellan makar blir sakrättsligt skyddad (d.v.s. blir giltig mot givarens borgenärer) om gåvan registreras i äktenskapsregistret. Kravet på registrering gäller dock inte för personliga presenter vilkas värde inte står i missförhållande till givarens ekonomiska villkor (8 kap. 1 § andra stycket ÄktB).
Under vissa förutsättningar kan dock givarens borgenärer rikta krav mot gåvotagaren även om gåvan har registrerats. Om en make har gett den andre maken en gåva och inte kan betala en skuld som givaren hade när gåvan registrerades så ansvarar gåvomottagaren för skulden, dock högst med värdet av gåvan. Mottagaren har dock inget betalningsansvar om givaren vid registreringen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbarligen motsvarade de skulder för vilka givaren då svarade. Något ansvar för mottagaren finns heller inte när det gäller personliga presenter vilkas värde inte står i missförhållande till givarens ekonomiska villkor (8 kap. 3 § första stycket ÄktB).
Om gåvan utan mottagarens vållande har gått förlorad, helt eller delvis, är mottagaren i motsvarande mån fri från ansvar (8 kap. 3 § andra stycket ÄktB).
Vid sidan om bestämmelserna i ÄktB finns det särskilda regler om återvinning av gåvor vid konkurs och företagsrekonstruktion. En makes ansvar enligt 8 kap. 3 § ÄktB får inte göras gällande så länge det pågår ett mål om återvinning av gåvan enligt KonkL eller FrekL (8 kap. 3 § tredje stycket ÄktB).
Den egendom som en make äger är giftorättsgods i den mån det inte är särskilt föreskrivet att den är enskild egendom (7 kap. 1 § ÄktB). Egendom kan bli enskild genom bland annat äktenskapsförord, villkor vid gåva och villkor i testamente (7 kap. 2 § ÄktB).
En delning av egendomen (bodelning) kan ske dels under äktenskapet, dels i samband med en äktenskapsskillnad (skilsmässa). I bodelningen ska sådan egendom som är giftorättsgods ingå, men viss slags egendom får undantas (10 kap. 1–3 §§ ÄktB). Makarna kan även komma överens om att sådan egendom som gjorts till enskild egendom genom äktenskapsförord ska ingå i bodelningen. Denna egendom blir då att betrakta som giftorättsgods (10 kap. 4 § ÄktB).
Bodelningen ska vara skriftlig och undertecknas av makarna (9 kap. 5 § ÄktB). En bodelning som uppfyller dessa formkrav innebär att äganderätten till viss egendom övergår från den ena maken till den andra och medför ett sakrättsligt skydd för förvärvaren mot den andre makens borgenärer. En bodelningshandling får registreras (13 kap. 6 § ÄktB). Det finns dock inget krav på registrering, men en registrering gör att återvinningsfristen av rätt till bodelning enligt 4 kap. 7 § KonkL börjar löpa.
Makarna har vid bodelningen möjlighet att avtala om frågor som rör fördelningen av egendomen. De kan träffa ett avtal om
Den frihet som på så vis finns att omfördela egendom gör att det finns en risk att bodelningen görs på ett sätt som är till nackdel för den ena makens borgenärer. Därför är det särskilt föreskrivet att en make inte får låta enskild egendom ingå i bodelningen om detta är till skada för makens borgenärer eller avstå egendom som ska ingå i bodelningen på andra sätt än vad som anges i äktenskapsbalken (13 kap. 1 § första stycket ÄktB).
En make får inte heller vid fördelning på lotter avstå utmätningsbar egendom i utbyte mot sådan egendom som inte får utmätas, om detta är till skada för makens borgenärer. Detta gäller dock inte, om den egendom som avstås eller förvärvas utgör makarnas gemensamma bostad eller bohag som övertas med stöd av 11 kap. 8 § ÄktB (13 kap. 1 § andra stycket ÄktB).
Om den ena maken till följd av någon av de ovannämnda åtgärderna inte kan betala en skuld som uppkommit före bodelningen svarar den andra maken för bristen intill värdet av vad den förstnämnde makens utmätningsbara egendom har minskat genom åtgärden. Samma sak gäller om det av någon annan anledning kan antas att maken är på obestånd. Däremot så har den andra maken inte något ansvar om den förstnämnde maken efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbarligen motsvarade skulderna (13 kap. 1 § tredje stycket ÄktB).
Makens medansvar får inte göras gällande så länge ett mål pågår om återvinning av bodelningen enligt KonkL eller FrekL (13 kap. 1 § fjärde stycket ÄktB).
Den borgenär som lidit skada genom gåvan eller bodelningen har talerätt om s.k. bristtäckningsansvar enligt 13 kap. 1 § ÄktB. En sådan talan ska väckas genom stämning vid allmän domstol. Som nämnts i föregående avsnitt får det inte pågå någon talan om återvinning enligt KonkL eller FrekL.
Trots att vinningen av en framgångsrik process, till skillnad från vad som gäller vid en återvinningstalan, direkt tillkommer den borgenär som fört talan så har det inte varit vanligt förekommande med talan om bristtäckningsansvar. För mer information, se Lars Tottie, Örjan Teleman, Äktenskapsbalken, kommentaren till 13 kap. 1 §, Norstdts Juridik 31 maj 2020 (Juno).
För att ett ansvar ska kunna göras gällande krävs det att fordringen har uppkommit före den dag då gåvan registrerades enligt 16 kap. ÄktB eller bodelningshandlingen upprättades enligt 9 kap. 5 § ÄktB. Fordringen behöver däremot inte ha förfallit till betalning vid dessa tidpunkter. Skatte- och avgiftsfordringar har ofta uppkommit långt innan de förfallit till betalning.
För att Skatteverket ska kunna utkräva ansvar enligt 8 kap. 3 § ÄktB är det därför tillräckligt att verkets fordran har uppkommit före den dag då gåvan blev sakrättsligt gällande.
För att Skatteverket ska kunna utkräva ansvar enligt 13 kap. 1 § ÄktB är det därför tillräckligt att verkets fordran har uppkommit före den dag då gåvan blev sakrättsligt gällande.
När Skatteverket ska utreda frågan om bristtäckningsansvar efter bodelning bör myndigheten börja med att granska bodelningshandlingen. Vid ”borgenärsfientliga” bodelningar är det vanliga tillvägagångssättet att makarna helt bortser från uppkomna men ännu inte förfallna skulder. Det kan t.ex. vara fråga om skatter och avgifter som den ene maken ännu inte påförts men kunnat räkna med att påföras på grund av en pågående skatterevision. Så var fallet i NJA 1971 s. 85. Vad Skatteverket som borgenär då bör göra är att ”korrigera” bodelningen genom att först lägga till de ”borttappade” skulderna. Härefter bör ”korrigeringen” fortsätta, närmast genom att gäldenären får täckning för sina skulder enligt 11 kap. 6 § ÄktB.
Sambolagen ger inte samma möjligheter som äktenskapsbalken att göra den ena sambon ansvarig för den andras skulder.
Till skillnad mot vad som gäller för gåvor mellan makar saknas det möjligheter för en borgenär att rikta ett ansvar mot en sambo som har tagit emot en gåva. Någon motsvarighet till bristtäckningsansvaret vid gåvor mellan makar finns inte i sambolagen. Den enda möjligheten att angripa en sådan gåva är att borgenären begär gåvogivaren i konkurs i syfte att få till stånd en återvinning till konkursboet av gåvan enligt 4 kap. 6 § KonkL.
Bodelning kan bli aktuellt även mellan sambor. Det som har beskrivits om bristtäckningsansvar i avsnittet om bodelning mellan makar (ovan) gäller därför även beträffande bodelningar mellan sambor. Det ska dock observeras att en bodelning enligt sambolagen endast omfattar sambornas bostad och sådant bohag som anskaffats för gemensamt bruk (3 § sambolagen), medan makar vid äktenskapsskillnad delar på värdet av all egendom som utgör giftorättsgods.
Det kan i vissa situationer uppkomma ett skadeståndsansvar eller ett återbäringsansvar enligt ärvdabalken för den avlidnas och dödsboets andra skulder.
Dödsbodelägarna har inte någon personlig betalningsskyldighet för den avlidnas skulder, men i vissa fall kan dock en dödsbodelägare bli skyldig att betala skadestånd.
En dödsbodelägare som uppsåtligen eller av vårdslöshet orsakar skada avseende dödsboets vård eller förvaltning är skyldig att ersätta skadan. Om flera dödsbodelägare är skadeståndsskyldiga är ansvaret solidariskt. Ansvaret gäller i förhållande till alla personer vars rätt är beroende av dödsboutredningen, alltså även mot den avlidnas borgenärer (18 kap. 6 § ÄB). Om dödsboets förvaltning har övertagits av en särskilt förordnad boutredningsman så gäller motsvarande skadeståndsansvar för boutredningsmannen (19 kap. 18 § ÄB).
Skadeståndsansvaret måste bedömas med hänsyn till de omständigheter som karaktäriserar förvaltningen av ett dödsbo. Det kan inte ställas samma krav på en dödsboförvaltning som på förvaltning av anförtrott gods. Delägarna kan inte anses ha någon skyldighet att produktivt använda eller placera dödsboets tillgångar. I stort sett kan inte något annat krävas av dem än att egendomen under utredningstiden bevaras som en särskild förmögenhetsmassa (Göran Lind, Gösta Walin, Ärvdabalken del II , kommentaren till 18 kap. 6 §, Norstedts Juridik 1 januari 2021 [Juno]).
Om bodelning eller arvskifte sker innan den avlidnas och boets andra skulder har betalats eller medel till skuldernas betalning har satts undan, ska bodelningen eller arvskiftet gå åter (21 kap. 4 § ÄB). På motsvarande sätt ska ett utgivet legat (d.v.s. viss egendom som ärvts genom testamente) återgå om det behövs för att den avlidnas skulder ska kunna betalas (21 kap. 5 § ÄB). Om den egendom som ska återlämnas inte finns i behåll ska den som tagit emot egendomen i stället betala en ersättning som motsvarar egendomens värde. En borgenär kan dock inte själv agera direkt för en återgång utan måste ansöka om att en boutredningsman utses.