Fordringarna i konkursen

Konkurskostnader

När någon har försatts i konkurs så uppkommer det alltid vissa kostnader för det fortsatta förfarandet. Dessa kallas konkurskostnader. Konkurslagen ger en uttömmande uppräkning av dessa kostnader som alltid ska betalas så långt tillgångarna i konkursboet räcker (14 kap. 1 § KonkL). Om det saknas pengar så betalas konkurskostnaderna till sist av staten (14 kap. 2 § KonkL). Om det är fråga om en avskrivningskonkurs ska även den borgenär som ansökt om konkurs stå för en viss del av kostnaderna (14 kap. 3 § KonkL). Skatteverket betalar aldrig några konkurskostnader utan det är istället Domstolsverkets uppgift.

Förvaltningskostnaden är störst

Den största posten är kostnaderna för förvaltningen, dvs.

• arvode och kostnadsersättning till förvaltaren
• kostnader som uppstått när förvaltaren har anlitat ett sakkunnigt biträde för en viss förvaltningsåtgärd, t.ex. som rättegångsombud eller för granskning av gäldenärens bokföring.

Om förvaltaren har betalat biträdet med egna medel ska biträdeskostnaden behandlas som en del av förvaltarens arvode (NJA 2016 s. 1186 punkt 9–10). Fasta kontorskostnader ingår alltid som en del av arvodet.

Kostnader för att hämta information via en databas har ansetts vara ersättningsgilla konkurskostnader. Högsta domstolen godtog en schablonberäkning som underlag för en del av den fasta avgiften för abonnemanget (NJA 2019 s. 929).

Andra exempel på kostnadsersättningar till förvaltaren är utlägg som förvaltaren har haft för resor, förvaring av gäldenärens räkenskapsmaterial, utlägg för porto och fotokopior (NJA 1996 s. 618) eller inhämtande av kreditupplysning och kontoutdrag (NJA 2009 s. 823). Även konkursförvaltarens utlägg för att öppna ett bankkonto har ansetts som en ersättningsgill konkurskostnad (NJA 2022 s. 494). Principen är att åtgärder som faller inom ramen för förvaltningen av konkursboet och är skäligen påkallade ska ersättas som en konkurskostnad.

Domstolen och tillsynen genererar också kostnader

Till konkurskostnader hör också de kostnader för konkursen som uppkommer vid domstolen, främst kostnaderna för kungörelser. Som konkurskostnad räknas vidare den tillsynsavgift som ska betalas i varje utdelningskonkurs som ersättning för statens kostnader för tillsynen (förordning [1979:972] om tillsynsavgift i konkurs).

Förvaltningskostnader för egendom med särskild förmånsrätt

När det finns egendom som belastas med särskild förmånsrätt ska de delar av konkurskostnaderna som avser förvaltningen av denna egendom (det s.k. särskilda boet) betalas genom denna egendom (14 kap. 18 § KonkL).

Viktigt för Skatteverket att kostnaderna hamnar rätt

För Skatteverket är det viktigt att se till att konkurskostnaderna belastar ”rätt borgenär” eftersom det kan komma att kraftigt påverka den utdelning som staten har rätt till. Frågan om fördelning av kostnader och arvode på det allmänna respektive det särskilda boet kan många gånger vara tämligen komplicerad. Det är först när man studerar slutredovisningen och förvaltnings­redogörelsen och ibland även arvodesräkningen som man klart kan bedöma hur medlen har fördelats.

Förvaltningsredogörelsen är nödvändig för att kunna bedöma utdelningsförslaget. Utdelningsförslaget har sedan betydelse endast i fråga om borgenärernas inbördes rätt till de medel som finns upptagna i utdelningsförslaget. Det är alltså viktigt att Skatteverket granskar att det allmänna boet inte påförs kostnader som är hänförliga till egendom i vilken särskild förmånsrätt gäller eller att intäkter som rätteligen ska tillfalla det allmänna boet har tilldelats borgenärer med särskild förmånsrätt. Förvaltaren kan göra fel bedömning i fråga om olika tillgångar ska höra till det allmänna eller särskilda boet. Det är sedan upp till respektive borgenär att eventuellt invända mot utdelningsförslaget enligt 11 kap. 6 § tredje stycket KonkL.

Tingsrätten begär in yttrande från tillsynsmyndigheten i konkurser

Arvodesbeslut och utdelningsförslag i en utdel­nings­konkurs föregås alltid av att tings­rätten begär in ett yttrande från tillsynsmyndigheten i konkurser. Tillsynsmyndigheten får alltid förvaltarens arbetsredogörelse från tingsrätten och vid prövningen av förvaltarens arvode är myndigheten ”medhjälpare” till tingsrätten. Myndigheten upplyser tingsrätten och borgenär­erna om uppenbara felaktigheter i t.ex. utdelningsförslag. Tillsynsmyndigheten kan överklaga arvodesbeslutet. Däremot kan tillsynsmyndigheten aldrig själv överklaga eller på annat sätt angripa ett felaktigt utdelningsförslag, efter­som myndigheten ska vara borgenärsneutral. Det är helt och hållet en fråga för borgenärerna eftersom invändningen typiskt sätt handlar om att: ”Borgenär A har fått för mycket och i stället ska jag, borgenär B, ha större utdelning”.

En borgenär kan alltid begära att få en kopia av arbetsredogörelsen hos tingsrätten istället för att invänta tillsynsmyndighetens yttrande. Borgenärerna kan agera vid sidan av tillsynsmyndigheten i arvodesfrågor genom att lämna in egna yttranden i arvodesfrågor till tingsrätten (Göta HovR 2014-10-27 mål nr Ö 2163-14). Men det är även möjligt för en borgenär att helt enkelt ansluta sig till tillsynsmyndighetens uppfattning när man får del av myndighetens yttrande.

Rättsliga processer medför ofta ytterligare konkurskostnader

Det bör påpekas att om staten driver ett mål i domstol, t.ex. om att staten inte godtar förvaltarens anmärkning mot statens bevakning, och förvaltaren tvingas gå i svaromål har förvaltaren rätt till tilläggsarvode för den tid hen lägger ned på domstolsprocessen. Härigenom uppstår extra konkurskostnader, vilka i förlängningen minskar det belopp som blir tillgängligt för utdelning. Detsamma gäller självfallet även andra borgenärsåtgärder som medför extra arbete för förvaltaren.

Har Skatteverket talerätt mot utdelningsförslaget även om det bara påverkar konkurskostnaderna?

Det är oklart om Skatteverket kan invända mot ett utdelningsförslag även om resultatet efter en framgångsrik talan bara kommer att påverka konkurskostnadernas storlek och således inte kommer innebära någon utdelning till staten. Det vill säga att Skatteverket skulle invända att borgenären i det särskilda boet får för mycket endast av skälet att ”rätt ska vara rätt” och att statens subsidiära kostnadsansvar enligt 14 kap. 2 § KonkL inte ska tas i anspråk. En massaborgenär som inte har fått betalt för sin fordran kan göra invändning mot ett utdelningsförslag. Se om rättsfallet NJA 1972 s. 633 under massafordringar (nedan).

Domstolsverket är aldrig inblandat i processen förutom att de betalar ut ersättning efter förvaltarens ansökan till tingsrätten om ersättning från staten. Domstolsverket är alltså aldrig förvaltarens motpart när det handlar om det subsidiära ansvaret enligt 14 kap. 2 § KonkL (se NJA 2005 s. 26 där hovrätten felaktigt angett Domstolsverket som part).

Upphävd konkurs

Om konkursbeslutet upphävs ska konkurskostnader betalas ur boets egendom innan egendomen återställs till gäldenären (2 kap. 25 § KonkL). Sökanden ska i vissa fall ersätta gäldenären för de konkurskostnader som konkursboet betalat. Men rätten till ersättning gäller inte om beslutet att upphäva konkursen har berott på att gäldenären åberopat nya omständigheter, nytt bevis eller på annat sätt varit vårdslös i ett sent stadium (17 kap. 3 § andra stycket KonkL).

Massafordringar

En massafordran uppkommer efter konkursbeslutet och riktar sig endast mot konkursboet. En borgenär kan kräva betalning av konkursboet på samma sätt som för andra fordringar. Om betalningen uteblir kan borgenären t.ex. ansöka om utmätning hos konkursboet eller att konkursboet ska försättas i konkurs (1 kap. 4 § KonkL).

En massafordran kan ha uppkommit t.ex. genom avtal. Konkursboet kan dra på sig skulder för löner, skatter och arbetsgivaravgifter som uppkommit vid fortsatt drift och för processkostnader i samband med tvister. Även passivitet från konkursboets sida kan i vissa fall medföra att det drar på sig massaskulder.

Om konkursboet säljer fast egendom med hjälp av Kronofogden så är det Skatteverkets uppfattning att statens fordran på förrättningskostnader har uppkommit efter konkursutbrottet. Detta innebär att fordringen är att se som en massafordran. Förrättningskostnaderna ska i första hand tas ur egendomens avkastning och köpeskilling eller ur boet (14 kap. 18 § tredje stycket KonkL). I sista hand kan staten bli ansvarig för kostnaderna (14 kap. 2 § andra stycket KonkL).

För lönefordringar gäller en särskild ordning: lön för arbete som utförts senare än en månad efter konkursbeslutet är att se som en massafordran även om konkursboet inte trätt in i anställningsavtalet (5 kap. 18 § KonkL)

En borgenär med en massafordran ska ha betalt före borgenärer med konkursfordringar men efter det att konkurskostnaderna har betalats. Av denna anledning kan en massaborgenär som inte har fått betalt för sin fordran göra invändning mot ett utdelningsförslag (NJA 1972 s. 633).

Massafordringar ska inte tas med i en bevakningsinlaga eftersom de inte ska tas upp i utdelningsförslaget.

Skulder till det allmänna

När det gäller offentligrättsliga förpliktelser så uppkommer dessa många gånger oberoende av personens agerande eller dennes vidtagna rättshandlingar. Betalningsförpliktelsen grundas i stället på att personen anses ha drivit näringsverksamhet, varit verksamhetsutövare eller ägare till viss egendom. Det kan ibland vara oklart om den offentligrättsliga förpliktelsen utgör en massafordran, konkursfordran eller en gäldenärsfordran.

Det faktum att en fordran uppkommit efter konkursutbrottet har ingen självständig betydelse för bedömningen av om konkursboet har dragit på sig ett massaansvar (NJA 1979 s. 427). De debiterande myndigheterna ska utifrån den materiella lagstiftningen pröva vem som ska anses skatt- eller avgiftsskyldig och som därmed ska krävas på betalning. Att någon (t.ex. en fordonsägare) har försatts i konkurs förändrar inte myndighetens ansvar. De debiterande myndigheterna avgör om de ska påföra konkursboet, konkursgäldenären eller någon annan den fordran på skatt eller avgift som myndigheten anser ha uppkommit.

Skatteverket anser att för att en offentligrättslig fordran ska anses vara en massafordran måste det finnas ett betalningskrav riktat mot konkursboet. Konkursboet har möjlighet att överklaga myndighetens beslut i förvaltningsrättslig ordning. Det är sedan förvaltningsdomstolarna som bestämmer om en offentligrättslig förpliktelse är att anse som en massafordran.

Rättsfall: arbetsgivaravgift

Den fordran på arbetsgivaravgifter som uppkommer vid utdelning i konkurs är en massafordran på grund av sambandet med avvecklingen av konkursgäldenärens verksamhet (RÅ 2000 ref. 29). Detta innebär att konkursförvaltaren måste skicka en skatte- och avgiftsanmälan (SOA) till Skatteverket för konkursboet, som ska registreras som arbetsgivare. Redovisning och betalning ska ske på konkursboets organisationsnummer.

Konkursfordringar

Fordringar som kan göras gällande i konkurs och som därför berättigar till utdelning kallas för konkursfordringar. De materiella regler som anger under vilka förutsättningar och i vilken utsträckning borgenärer har rätt att kräva utdelning för sina fordringar finns i 5 kap. KonkL.

Det kan inträffa att en arbetsgivare, i enlighet med ett löneutmätningsbeslut, har hållit inne medel för betalning av en fordran i ett allmänt mål men gått i konkurs innan pengarna redovisats till Kronofogden. I det läget ska Skatteverket bevaka det allmännas fordran i arbetsgivarens konkurs. Skatteverket ska åberopa samma förmånsrätt som gäldenären skulle ha haft för sin lönefordran (Skatteverkets ställningstagande om bevakning i konkurs när en arbetsgivare har innehållit lön).

Tidpunkten för fordrans uppkomst är central

En fordran kan göras gällande i konkursen om den uppkommit före konkursbeslutet (5 kap. 1 § KonkL). Det är således tidpunkten för fordringens uppkomst som är avgörande för om fordran är en konkursfordran eller inte. Det saknar betydelse vid vilken tidpunkt fordringen fastställts eller förfallit till betalning. Inte heller i övrigt krävs att samtliga omständigheter som utgör grunden för fordringen har inträffat före konkursbeslutet. Det har inte någon betydelse att fordringen är villkorad.

En konkursansökan hindrar preskription

Staten har rätt till utdelning i konkursen för sin fordran om staten gett in en konkursansökan före preskription.

Om gäldenären har försatts i konkurs på egen ansökan eller på ansökan av någon annan borgenär så anser Skatteverket att staten har rätt till utdelning om statens fordran har gjorts gällande genom en fordringsanmälan till konkursförvaltaren och detta har skett före preskriptionsinträdet. Detta gäller även om ett bevakningsförfarande anordnas och Skatteverkets bevakning görs efter preskriptionsinträdet (Skatteverkets ställningstagande Preskription av skattefordringar vid konkurs).

Eftersom rätten till utdelning i konkurs inte preskriberas är borgenärer berättigade till efterutdelning om konkursboet finner en ny tillgång även om borgenärens fordran mot gäldenären har preskriberats sedan konkursen avslutats. Det avgörande är om borgenären hade kunnat göra sin fordran gällande i det ursprungliga konkursförfarandet.

Konkursborgenärerna får betalt sist

Konkurskostnaderna och boets massafordringar ska betalas innan utdelning äger rum i konkursen (11 kap. 1 § KonkL). Utdelningen till konkursborgenärerna för deras konkursfordringar sker därför först sedan konkurskostnader och massafordringar har betalats.

Gäldenärsfordringar

Fordringar mot konkursgäldenären som uppkommer efter konkursbeslutet kan inte göras gällande i konkursen. Denna typ av fordran brukar kallas gäldenärsfordran. En gäldenärsfordran kan endast riktas mot gäldenären i den egendom som inte ingår i konkursen. Normalt innebär det att fordran görs gällande mot gäldenären först efter det att konkursen avslutats.

Juridiska personer blir normalt upplösta om konkursen avslutas utan överskott (25 kap. 50 § ABL). En gäldenärsfordran är då utan värde.

Fordringar efter en skulduppgörelse i företagsrekonstruktion

Om gäldenären försätts i konkurs, efter det att en skulduppgörelse i en rekonstruktionsplan har fastställts, utan att ha betalat i enlighet med rekonstruktionsplanen ska hela det ursprungliga fordringsbeloppet, med avdrag för vad som eventuellt betalats, beaktas vid fördelningen av det utdelningsbara beloppet. Men borgenären kan inte få ut mer i utdelning än vad som kvarstår att betala efter skulduppgörelsen (5 kap. 14 § KonkL).

Fordringar med solidariskt betalningsansvar

När flera personer har dragit på sig ett solidariskt betalningsansvar och skulden endast delvis har betalats kan situationen uppkomma att en av personerna har gått i konkurs. Konkursutdelning för borgenärens återstående fordran ska då beräknas på fordringens belopp utan avdrag för den delbetalning som gjorts (5 kap. 4 § KonkL). Bestämmelsen innebär t.ex. att när staten väckt talan om företrädaransvar och fått betalt för en del av sin skattefordran så ska utdelningen beräknas för staten och en solidariskt ansvarig företrädare gemensamt. Borgenären har företräde till utdelning i konkursen vilket innebär att företrädaren får rätt till utdelning för sin regressfordran först sedan staten fått full betalning för sin restfordran (5 kap. 5 § KonkL).

Konkursförvaltaren ska självmant beakta detta. I utdelnings­förslaget ska förvaltaren precisera hur fordran fördelar sig mellan borgenären och medgäldenären (företrädaren).

Bestämmelsernas tillämpning vid ett bevakningsförfarande

En borgenär är inte skyldig att bevaka mer än sin aktuella fordran för att kunna få utdelning beräknad på ett högre belopp än den kvarstående fordringen (5 kap. 4 § KonkL). Om förvaltaren inte tar hänsyn till bestämmelserna och detta leder till att utdelningsförslaget är felaktigt kan borgenären som vanligt invända mot förslaget.

Om företrädaren har betalat företrädaransvaret innan ett formellt bevakningsförfarande har anordnats så måste företrädaren själv bevaka sin regressfordran. De vanliga reglerna om bevaknings­förfarandet gäller även i detta fall. Om företrädaren däremot betalar först efter det att statens konkursfordran mot den juridiska personen har bevakats så får staten inte ändra sin bevakning. Statens bevakning gäller nämligen till förmån för den regressfordran som företrädaren får genom betalningen. Skatteverket bör upplysa förvaltaren om att en delbetalning av konkursfordran har mottagits och vem som är betalare.

Varje restfört skattekontounderskott är att se som en separat fordran och utdelningen ska fördelas proportionellt på de bevakade fordringarna. Om detta skulle leda till en överbetalning av en fordran som omfattas av företrädaransvar, får överbetalningen inte krediteras på en annan fordran som inte omfattas av företrädaransvar.

Exempel: Om företrädaransvaret omfattar skuldnummer 1–2 medan konkursbevakningen omfattar skuldnummer 1–5 och utdelningen leder till ett överskott på skuldnummer 1–2, så ska överskottet återbetalas till konkursförvaltaren utan att krediteras skuldnummer 3–5.