OBS: Detta är utgåva 2018.1. Sidan är avslutad 2018.
I Sverige brukar begreppet ekonomisk brottslighet främst användas för borgenärsbrott, skattebrott, finansiella brott men även missbruk av olika associationsformer.
Skatteverket har ett uppdrag att förebygga och avslöja ekonomisk brottslighet samt att särskilt bekämpa skattebrott, skattefusk och skatteundandraganden (Skatteverkets regleringsbrev för 2017). Skatteverket har dessutom en skyldighet att anmäla skattebrott och vissa andra brott. Om det finns anledning att anta att det förekommer eller har förekommit ekonomisk brottslighet kan det finnas skäl för Skatteverket att ansöka om konkurs.
Det saknas en definition i svensk lagstiftning av begreppet ”ekonomisk brottslighet”. Ekobrottsberedningen beskrev det som ”kriminalitet som har ekonomisk vinning som motiv och som begås inom ramen för näringsverksamhet, också tillfällig näringsverksamhet, som inte i sig är kriminaliserad”. Samtidigt betonade de att definitionen varken kan eller bör vara alltför definitiv eftersom denna brottslighet är mångfacetterad och tar sig många nya former (Ds 1996:1 Effektivare brottsbekämpning s. 189).
Förutom komplexitet och omfattning finns det särdrag hos den ekonomiska brottsligheten som många gånger skiljer den från annan brottslighet. När det gäller annan brottslighet är det något förenklat ingen tvekan om att ett brott har begåtts och frågan är endast vem som kan misstänkas för brottet. Vid ekonomisk brottslighet kan det vara på motsatt sätt. Det finns ofta en person som kan knytas till den gärning som ifrågasätts, men den avgörande frågan är om gärningen verkligen är ett brott. Något som kännetecknar ekonomiska brott är nämligen att det oftast finns ett lagligt sätt att använda samma regelsystem som vissa personer missbrukar. Att skilja lagligt från olagligt kan alltså vara mycket svårt (EBM:s rapport RUBICON 2011 s. 11).
I Sverige brukar begreppet främst användas för borgenärsbrott, skattebrott, finansiella brott men även missbruk av olika associationsformer. Några av de viktigaste bestämmelserna för Skatteverket redovisas nedan under rubrikerna:
År 2015 tillsattes en utredning som skulle se över välfärdsstatens förmåga att stå emot organiserad och systematisk ekonomisk brottslighet (SOU 2017:37, Kvalificerad välfärdsbrottslighet – förbygga, förhindra, upptäcka och beivra, s. 21 ff.).
Utredningen har bl.a. kartlagt sådan ekonomisk brottslighet som riktas mot välfärdssystemet samt andra närliggande skattefinansierade och skattesubventionerade system (s.k. kvalificerad välfärdsbrottslighet). Ett övergripande kännetecken är att denna typ av brottsligheten riktar sig mot svagheter i välfärdssystemet, där uppgifterna i dag inte kontrolleras tillräckligt eller är svåra att kontrollera. Ett annat kännetecken är att brottsligheten utnyttjar de svagheter som finns i den materiella lagstiftningen.
Kartläggningen har legat till grund för en riksinventering. Utifrån de risker som har identifierats har utredningen sedan tagit fram förslag på åtgärder inom tre områden:
Det finns vissa ekonomiska brott som endast kan begås inom ramen för en näringsverksamhet, t.ex. bokföringsbrott. Andra typer kan visserligen begås utan sådan koppling men det är vanligt att t.ex. otillbörligt gynnande av borgenärer ofta aktualiseras i samband med en näringsidkares konkurs.
Företag kan användas som ”brottsverktyg” både före och efter en konkurs. Det förekommer att företag behövs för att genomföra bokföringsbrott, skattebrott, kreditbedrägerier samt rot- och rut-bedrägerier så länge bolaget är aktivt. Genom företaget kan man ha rätt till olika former av anställnings- och arbetsgivarstöd. Företag kan även användas i bedrägerier för att få ut pengar från skattesystemen på falska grunder (t.ex. återbetalningar av mervärdesskatt och punktskatter eller till följd av falska kontrolluppgifter). Efter en konkurs kan företaget utnyttjas för lönegarantibedrägerier (Nationella underrättelsecentrets rapport Myndighetsgemensam lägesbild om grov organiserad brottslighet 2016–2017 s. 6).
De olika brotten mot borgenärer har det gemensamt att någon inför t.ex. en utmätning eller konkurs agerar på ett sådant sätt som normalt innebär en risk för skada för borgenärerna. Det är dock viktigt att komma ihåg att brotten inte kräver att det finns något samband mellan gärningen och en uppkommen skada för någon borgenär. Det behöver inte ens konstateras att det faktiskt har uppkommit någon sådan skada. Det räcker att gärningen företogs under en mycket svår ekonomisk situation.
Brotten (förutom bokföringsbrott) begås av någon som antingen är på obestånd eller är i påtaglig fara för att komma på obestånd. Begreppet obestånd definieras på samma sätt som i konkurslagen (NJA 2013 s. 822). Obeståndsrekvisitet kräver med andra ord ingående kunskaper om gäldenärens ekonomiska situation.
En person kan dömas till ansvar för anstiftan och medhjälp till borgenärsbrott (23 kap. 4 och 5 §§ BrB).
En person kan göra sig av med värdefull egendom av betydande värde när hen är på obestånd eller riskerar att hamna på obestånd, t.ex. genom att förstöra egendomen eller genom gåva. Personen ska då dömas för oredlighet mot borgenär, där straffet är fängelse i högst två år. Detsamma ska gälla om någon på samma sätt försätter sig på obestånd eller framkallar påtaglig fara för att komma på obestånd (11 kap.1 § BrB).
Det som kriminaliseras är alltså att personen gör sig av med värdefull egendom som tillhör hen eller någon som hen företräder (t.ex. ett aktiebolag).
Genom uttrycket ”egendom av betydande värde” markeras att det främst är det absoluta ekonomiska värdet som är avgörande för bestämmelsens tillämplighet. Att en rörelse har en stor omsättning eller betydande tillgångar innebär inte att gäldenären straffritt kan göra sig av med tillgångar i väsentligt större omfattning än vad som är möjligt för en gäldenär som har mer begränsade ekonomiska möjligheter.
Samtidigt betonade förarbetena dock att bedömningen inte kan göras helt oberoende av sådana omständigheter som åtgärdens karaktär, syfte och samband med den verksamhet som personen bedriver. Oredlighet mot borgenärer kan exempelvis begås genom försäljning till underpris, förvärv till överpris, omotiverat högt löneuttag eller genom benefika åtgärder som delvis kan ses som ett led i en legitim marknadsföring. Det är i sådana sammanhang svårt att utgå från någon mer bestämd värdegräns vid den straffrättsliga bedömningen (prop. 1985/86:30 s. 36).
Enligt bestämmelsen är det i regel fråga om handlingar av gåvoliknande (benefik) karaktär. Några exempel på sådana handlingar är (RH 1995:102)
En gåvoliknande åtgärd är när någon överför tillgångar till aktieägarna utöver vad som enligt 17 kap. 3 § ABL får delas ut som vinst. Det har ansetts vara förtäckt olovlig vinstutdelning i fall av företagsöverlåtelser där bolagets tillgångar har använts till att betala köpeskillingen (t.ex. NJA 1976 s. 60).
Att en ägare av ett aktiebolag en viss tid arbetar i bolaget utan att ta ut någon lön, och sedan gör löneuttag trots att verksamheten inte kan bära löneuttag, innebär enligt Högsta domstolen inte att uttagen är att anse som benefika. Att uttagen motsvarade en högre månadslön än den ägaren tidigare hade tagit ut hade ingen betydelse så länge lönen var marknadsmässig. Domstolen ansåg att det inte var fråga om att göra sig av med bolagets egendom i den mening som avses i 11 kap. 1 § BrB. Löneuttagen var däremot att anse som ett otillbörligt gynnande av borgenär (NJA 2013 s. 822).
Det är inte heller fråga om oredlighet mot borgenärer när gäldenären använder sin egendom till mycket riskfyllda affärstransaktioner (se NJA 2008 s. 848). I stället kan det komma att bedömas som vårdslöshet mot borgenärer.
Skatteverket ansöker ibland om att en gäldenär ska försättas i konkurs för att konkursförvaltaren ska utreda möjligheterna till återvinning av en gåva enligt 4 kap. 6 § KonkL. Konkursförvaltarens utredning kan även mynna ut i en åtalsanmälan mot gäldenären (eller den konkursförsatta juridiska personens ställföreträdare) för oredlighet mot borgenär.
Möjligheten att rättshandlingen återvinns till konkursboet inverkar inte på bedömningen av om agerandet även är straffbart.
En person som är på obestånd eller riskerar att hamna på obestånd kan dömas för vårdslöshet mot borgenär om personen uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet försämrar sin förmögenhetsställning i avsevärd mån genom att t.ex.
Detta gäller även om personen inte insåg, men hade skälig anledning anta, att hen var på obestånd eller riskerade att komma på obestånd (11 kap. 3 § BrB).
Vårdslöshet mot borgenär är ett brott som kan ge fängelse i högst två år.
Brottet vårdslöshet mot borgenär kännetecknas av att personen lever riskfyllt under en längre tid på ett sådant sätt att ekonomin kraftigt försämras när hen borde ha förstått att hen skulle komma på obestånd.
Det är inte fråga om någon allmän kriminalisering av slösaktighet eller dåliga affärer (prop. 1985/86:30 s. 25). Bestämmelsen pekar därför ut vissa beteenden som typiskt sett framstår som särskilt illojala.
När det gäller frågan om fortsatt drift av en rörelse kan medföra straffansvar så har lagstiftaren framhållit att ansvaret uttryckligen förutsätter ett förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen. Ett företags förmögenhetsställning är beroende bl. a. av hur företagets tillgångar värderas enligt företagsekonomiska principer. Om ett företag t.ex. skaffar tillgångar som företaget, med hänsyn till en förestående konkurs, inte kan dra nytta av så kan företagets förmögenhetsställning försämras även om tillgångarna inte betingat något överpris (prop. 1985/86:30 s. 35). En annan situation är när någon fortsätter sin förlustbringande rörelse och tar upp nya krediter utan någon nytta för verksamheten.
De åtgärder som räknas som vårdslöshet mot borgenär är normalt sådana som framstår som oförsvarliga med hänsyn till den ekonomiska situationen, men som inte avser att gäldenärens egendom ska förstöras eller direkt överföras till någon annan. Det är ofta fråga om åtgärder som sträcker sig över en längre tid. Enligt förarbetena är det därför inte möjligt att i samma utsträckning som vid oredlighetsbrottet bortse från gäldenärens ekonomiska förhållanden och boets ställning. Vad som i ett företag med liten förmögenhetsmassa och liten omsättningsvolym kan innebära en dramatisk förändring i förmögenhetsställningen kan i ett stort företag vara av helt marginell betydelse. Aktsamhetskravet kan inte bedömas oberoende av rörelsens omfattning och ställning. Straffansvaret begränsas därför till åtgärder som klart försämrar förmögenheten när man gör en bedömning enligt företagsekonomiska värderingsprinciper (prop. 1985/86:30 s. 37).
Skatteverket ansöker ofta om att en gäldenär ska försättas i konkurs för att förhindra fortsatt skuldsättning till staten. Konkursförvaltarens utredning kan även i allvarliga fall mynna ut i en åtalsanmälan mot gäldenären (eller den konkursförsatta juridiska personens ställföreträdare) för vårdslöshet mot borgenärer.
Om en person som är på obestånd gynnar en viss borgenär, kan personen dömas för otillbörligt gynnande av borgenär. Det kan t.ex. ske om personen
För att dömas för otillbörligt gynnande av borgenär ska åtgärden ha medfört påtaglig fara för att en annan borgenärs rätt ska förringas avsevärt. Straffet är fängelse i högst två år (11 kap. 4 § BrB).
Brottet otillbörligt gynnande av borgenär omfattar alltså handlingar som kan innebära återvinning av betalning och återvinning av överlämnad säkerhet. Den som medverkat till återvinningsbara transaktioner kan alltså åtalas för detta brott eftersom det innebär en betalning i strid med förmånsrättsordningen. Åtgärden är brottslig om åtminstone en borgenär har blivit gynnad på så sätt att en annan borgenärs utdelning vid en tänkt konkurs har blivit mindre p.g.a. åtgärden.
Förutom rena återvinningstransaktioner kan det förekomma andra sätt att gynna någon i ett otillbörligt syfte.
Vid en betalning på vanligt sätt av en förfallen skuld så har gäldenären i regel inte något särskilt intresse av borgenärens förmögenhetsställning. Vad som kriminaliseras är de fall då själva syftet med betalningen kan betecknas som otillbörligt. Med otillbörligt syfte menas att gäldenärens handlande styrs av en önskan att när han är på obestånd visa välvilja mot en speciell borgenär och att det sker på någon annan borgenärs bekostnad (jfr prop. 1975/76:82 s. 119 f.).
Som exempel på situationer som uppfyller förutsättningen nämns bl.a. att ställföreträdaren för ett gäldenärsbolag låter detta betala en förfallen skuld till ett bolag där hen själv har intressen. Högsta domstolen har ansett att när ställföreträdaren för ett bolag i en obeståndssituation låter detta betala en förfallen, oprioriterad skuld till ställföreträdaren själv så bör kravet på otillbörligt syfte som regel anses uppfyllt (NJA 1986 s. 779).
Att en ägare av ett aktiebolag en viss tid arbetar i bolaget utan att ta ut någon lön för att sedan göra löneuttag trots att verksamheten inte kan bära något löneuttag har i NJA 2013 s. 822 inneburit ett otillbörligt gynnande av borgenär.
Skatteverket ansöker ibland om att en gäldenär ska försättas i konkurs för att konkursförvaltaren ska utreda möjligheterna till återvinning av t.ex. en betalning enligt 4 kap. 10 § KonkL. Konkursförvaltarens utredning kan även mynna ut i en åtalsanmälan mot gäldenären (eller den konkursförsatta juridiska personens ställföreträdare) för otillbörligt gynnande av borgenär.
Möjligheten att rättshandlingen återvinns till konkursboet inverkar inte på bedömningen av dess straffbarhet.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1999:1078) kan dömas för bokföringsbrott. Det är t.ex. fallet om personen
För att dömas för bokföringsbrott måste personens agerande ha lett till att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning inte i huvudsak har kunnat bedömas med ledning av bokföringen.
Bokföringsbrott kan leda till fängelse i högst två år. Om brottet är ringa kan det leda till böter eller fängelse i högst sex månader (11 kap. 5 § BrB).
Bokföringsbrott förutsätter inte obestånd men utgår självfallet från att någon är bokföringsskyldig. Efter en lagändring den 1 juli 2017 gäller bokföringsskyldighet även för utländska juridiska personer som bedriver näringsverksamhet i Sverige genom en filial.
Även om en person inte har följt normen för ”god redovisningssed” kan personen i vissa fall undgå ansvar för bokföringsbrott NJA 1986 s. 779 och 2005 s. 252). Enstaka felaktigheter kan i stället medföra ansvar för försvårande av skattekontroll.
Enligt Högsta domstolen kan en verksamhets ekonomiska resultat och ställning i ett aktiebolag inte i huvudsak bedömas utan årsredovisningen. En försening med inlämnandet av årsredovisning med tre respektive fyra månader för två räkenskapsår har därför ansetts vara bokföringsbrott av normalgraden (NJA 2004 s. 618).
En övervärdering av tillgångar eller underlåtenhet att skriva ned t.ex. en fordran kan medföra ansvar för bokföringsbrott (se NJA 2006 s. 627 och RH 2013:11).
Bokföringsbrottet kan bedömas som grovt
Vidare nämns i förarbetena (prop. 2004/05:69 s. 67) särskilt förslagna beteenden som att bokföringsskyldigheten har åsidosatts i syfte att förhindra upptäckt av annan brottslighet, t.ex. i ett annat bolag i samma intressesfär. Det kan t.ex. handla om oredlighet mot borgenärer eller trolöshet mot huvudman.
Bestämmelsen i 23 kap. 4 § BrB är tillämplig på alla som anstiftar eller på annat sätt främjar ett bokföringsbrott.
Bokföringsbrott som bedöms vara ringa får endast åtalas av åklagaren om åtalet av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt (11 kap. 8 § BrB).
Skatteverket ska anmäla till åklagaren så snart det finns anledning att anta att ett bokföringsbrott har begåtts (18 kap. 8 § SFF). Skatteverket kan, som huvudregel, inte anmäla misstänkta brott som inte omfattas av verkets anmälningsskyldighet.
Borgenärsbrotten upptäcks ofta i samband med konkursförvaltarens genomgång av konkursboets tillgångar och skulder. Konkursförvaltaren ska omedelbart underrätta åklagaren om detta och ange grunden för misstanken (7 kap. 16 § KonkL). Om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det kommer fram att gäldenären kan misstänkas för något annat brott av inte ringa beskaffenhet som har samband med verksamheten, så ska konkursförvaltaren anmäla även detta till åklagaren.
Kronofogden bör lämna motsvarande underrättelse i mål om utmätning, verkställighet av kvarstad eller betalningssäkring (19 kap. 1 § UF). Vid ackordsförhandling bör en rekonstruktör lämna motsvarande underrättelse (3 kap. 11 § FrekL).
I aktiebolagslagen åläggs även revisorer en viss skyldighet att anmäla brottsmisstankar (9 kap. 42–44 §§ ABL).
Om det finns en misstanke om ekonomisk brottslighet samtidigt som näringsidkaren har skatteskulder och kan antas vara på obestånd kan Skatteverket ansöka om konkurs för att få en utredning inom konkursens ram.
Skattebrottslagen är generellt tillämpligt på sådant som benämns som skatt (1 § SkBrL) För att en avgift som inte betecknas som skatt ska ingå i lagens tillämpningsområde krävs att det i varje enskild författning direkt anges att skattebrottslagen är tillämplig. Exempel på en sådan bestämmelse finns i 4 kap. 2 § SAL.
I den inledande bestämmelsen framgår även att skattebrottslagen inte ska tillämpas i följande fall:
En person kan dömas för skattebrott om personen uppsåtligen
För att det ska räknas som skattebrott ska agerandet ha gett upphov till fara för att skatt undandras det allmänna eller felaktigt tillgodoräknas eller återbetalas till personen själv eller någon annan.
Skattebrott kan ge fängelse i högst två år.
Begreppet oriktig uppgift har samma betydelse i skattebrottslagen som i bestämmelserna om efterbeskattning och skattetillägg. Frågan om en uppgift är oriktig eller inte är ytterst beroende av de materiella skatterättsliga reglerna.
Det är inte nödvändigt att ett skatteundandragande faktiskt har skett, utan det räcker om agerandet innebär en fara för detta. Skattebrottet fullbordas alltså redan när en oriktig uppgift lämnas till Skatteverket eller när tidpunkten för att lämna en nödvändig uppgift har gått ut. För straffansvar är det tillräckligt att felet sannolikt inte skulle upptäckas vid den normala rutinmässiga kontrollen (prop. 1995/96:170 s. 95).
Exempel på situationer där det normalt inte finns någon fara för skatteundandragande är när en oriktig uppgift eller underlåtenhet gäller inkomster eller avdrag som omfattas av en obligatorisk kontrolluppgiftsskyldighet, d.v.s. en kontrolluppgift som ska lämnas utan föreläggande enligt skatteförfarandelagen (prop. 1995/96:170 s.163). En förutsättning för att det inte ska finnas någon fara är att en kontrolluppgift gällande den aktuella inkomsten eller avdraget rent faktiskt har lämnats.
En förutsättning för att någon ska dömas för skattebrott är att personen har haft uppsåt (avsikt) till eget eller annans skatteundandragande. Det krävs inte att personen har en exakt uppfattning om vilka skatter som påverkas eller storleken av det belopp som riskerar att undandras. Se prop. 1995/96:170 s. 159 angående medhjälp till grovt skattebrott och betydelsen av likgiltighetsuppsåt.
Straffbarheten påverkas inte av att personen samtidigt har lämnat felaktiga uppgifter till sin nackdel eller försummat att göra ett tillåtet avdrag. Hänsyn bör därför inte tas till kvittningsinvändningar i andra fall än då invändningen har omedelbart samband med den oriktiga uppgiften (prop. 1995/96:170 s. 98).
När det gäller skattebrott krävs det ibland särskilda skäl för att en åklagare ska få väcka åtal för brottet (13 § SkBrL). Särskilda skäl krävs om
Den särskilda åtalsprövningsregeln påverkar Skatteverkets skyldighet att brottsanmäla, eftersom Skatteverket inte ska göra någon anmälan till åklagaren om det kan antas att brottet inte kommer att medföra någon påföljd enligt skattebrottslagen (17 § SkBrL).
Om ett skattebrott anses som ringa, döms personen för skatteförseelse (3 § SkBrL). Det är ett brott som ger böter.
Gränsdragningen mellan skattebrott och skatteförseelse sker genom en bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Någon beloppsgräns kan inte anges men det ligger i sakens natur att skatte- eller avgiftsbeloppets storlek är av stor betydelse när det gäller att avgöra om ett skattebrott ska anses som ringa eller inte.
Åklagaren får bara väcka åtal för en skatteförseelse om det är påkallat av särskilda skäl (13 § SkBrL).
Om ett skattebrott är att anse som grovt, döms personen för grovt skattebrott (4 § SkBrL). Det är ett brott som ger fängelse, lägst sex månader och högst sex år.
Gränsdragningen mellan skattebrott och grovt skattebrott sker genom en bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet (prop. 1995/96:170 s. 111). Av 4 § andra stycket SkBrL framgår att det särskilt ska beaktas
Uttrycket ”synnerligen farlig art” avser i första hand personens tillvägagångssätt (prop. 1971:10 s. 365).
Förberedelse eller stämpling till grovt skattebrott är straffbelagt (11 § SkBrL). Det är dock bara vissa ageranden som kriminaliseras som förberedelse alternativt stämpling till brott (se 23 kap. 2 § BrB).
Brottet vårdslös skatteuppgift (5 § SkBrL) motsvarar skattebrott med den avgörande skillnaden att det inte behöver styrkas något uppsåt hos förövaren. En annan skillnad mot skattebrott är att passiva brott inte är straffbelagda.
En person kan dömas för vårdslös skatteuppgift om personen på annat sätt än muntligen lämnar en oriktig uppgift till en myndighet av grov oaktsamhet. För att det ska räknas som ett brott ska agerandet ha gett upphov till fara för att skatt undandras det allmänna eller felaktigt tillgodoräknas eller återbetalas till personen själv eller någon annan.
Brottet vårdslös skatteuppgift kan ge böter eller fängelse i högst ett år.
För att det ska räknas som grov oaktsamhet måste personen ha
Se SOU 1969:42 s. 186 ff. och prop. 1971:10 s. 256.
Glömska, förhinder, oföretagsamhet eller nonchalans bör som regel inte medföra ansvar. I dessa fall utgör skattetillägg en tillräcklig sanktion (prop. 1995/96:170 s. 164).
Gärningen undantas från straffansvar om den är av mindre allvarlig art. Vid denna bedömning ska hänsyn tas till skatte- eller avgiftsbeloppet och till övriga objektiva omständigheter (5 § andra stycket SkBrL).
När det gäller vårdslös skatteuppgift krävs det ibland särskilda skäl för att en åklagare ska få väcka åtal för brottet (13 § SkBrL). Särskilda skäl krävs om
Den särskilda åtalsprövningsregeln påverkar Skatteverkets skyldighet att brottsanmäla, eftersom Skatteverket inte ska göra anmälan till åklagare om det kan antas att brottet inte kommer att medföra påföljd enligt skattebrottslagen (17 § SkBrL).
En person kan dömas för skatteavdragsbrott om personen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att fullgöra sin skyldighet att göra skatteavdrag på det sätt som föreskrivs i skatteförfarandelagen (6 § SkBrL). Det är ett brott som kan ge böter eller fängelse i högst ett år.
Skatteförfarandelagen omfattar även skatteavdrag för dem som är skyldiga att betala skatt enligt
Det finns inget straffansvar för underlåtenhet att betala in skatt som har hållits inne för någon annan (prop. 1996/97:100 s. 449 f.). I stället finns bestämmelser om företrädaransvar (59 kap. 12–15 §§ SFL).
I ringa fall ska personen inte dömas till ansvar för skatteavdragsbrott. I första hand är det storleken på skattebeloppet som avgör om brottet ska bedömas som ringa. Men även andra omständigheter kan ha betydelse, t.ex. om det endast har varit vid något enstaka tillfälle som en arbetsgivare inte har gjort skatteavdrag.
När det gäller skatteavdragsbrott krävs det ibland särskilda skäl för att en åklagare ska få väcka åtal för brottet (13 § SkBrL). Särskilda skäl krävs om
Den särskilda åtalsprövningsregeln påverkar Skatteverkets skyldighet att brottsanmäla, eftersom Skatteverket inte ska göra anmälan till åklagare om det kan antas att brottet inte kommer att medföra påföljd enligt skattebrottslagen (17 § SkBrL).
Bestämmelsen om skatteredovisningsbrott i 7 § SkBrL är tänkt att tillämpas i de situationer där bestämmelsen om skattebrott i 2 § SkBrL inte är tillämplig. Skatteredovisningsbrottet är subsidiärt till skattebrottet. En person kan dömas till skatteredovisningsbrott om personen på något annat sätt än muntligen uppsåtligen lämnar en oriktig uppgift till
Detsamma gäller även för en person som uppsåtligen underlåter att lämna en föreskriven uppgift om ett sådant förhållande som räknas upp i punkt 1 och 2 till någon som avses där. Detta gäller dock endast under förutsättning att uppgiften ska lämnas utan föreläggande eller anmaning och inte avser egen inkomstdeklaration.
Skatteredovisningsbrott kan ge böter eller fängelse i högst sex månader.
I ringa fall ska personen inte dömas till ansvar för skatteredovisningsbrott. När man bedömer om en gärning är att anse som ringa måste man alltid göra en samlad bedömning av samtliga omständigheter. Gränsdragningen kan med hänsyn till brottets utformning inte alltid göras med utgångspunkt i undandragen skatt, som vid andra brott enligt skattebrottslagen. Konsekvenserna av förfarandet är en sådan omständighet som bör kunna tillmätas betydelse vid bedömningen (prop. 1995/96:170 s. 167). Antalet fakturor och storleken på skattebeloppet är andra exempel på omständigheter som kan påverka bedömningen.
När det gäller gränsdragningen mellan skattebrott och skatteredovisningsbrott finns det anledning att särskilt framhålla tre viktiga skillnader mellan de båda straffbestämmelserna:
En person kan dömas för skatteredovisningsbrott om personen underlåter att lämna en kontrolluppgift eller lämnar oriktiga uppgifter i en kontrolluppgift. Oriktiga uppgifter vid ansökan om jämkning (ändring av preliminär A-skatt) och oriktiga uppgifter vid ansökan om godkännande för F-skatt kan också falla in under bestämmelsens tillämpningsområde.
Ett annat exempel på uppgiftsskyldighet som bestämmelsen är tänkt att omfatta är skyldigheten för den som har haft vissa skattepliktiga förmåner att underrätta den kontrolluppgiftsskyldiga om förmånernas existens (prop. 1996/97:19 s. 78 f.) Det kan t.ex. vara personaloptioner eller förmåner i form av rabatter eller bonus p.g.a. kundtrohet (34 kap. 6 och 7 §§ SFL).
Skatteredovisningsbrott kan också bestå av att en person felaktigt i en faktura påstår att det finns ett godkännande för F-skatt trots att så inte är fallet.
En person som begår skatteredovisningsbrott av grov oaktsamhet enligt 7 § första stycket 2 eller andra stycket SkBrL kan dömas för vårdslös skatteredovisning (8 § SkBrL). Det är ett brott som kan ge böter eller fängelse i högst sex månader.
Ringa fall av vårdslös skatteredovisning är straffria (8 § andra stycket SkBrL). .
En person kan dömas för försvårande av skattekontroll (10 § SkBrL) om personen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
För att det ska räknas som försvårande av skattekontroll ska agerandet ha gett upphov till fara för att myndighets kontrollverksamhet vid beräkning eller uppbörd av skatt eller avgift allvarligt försvåras.
Brottet försvårande av skattekontroll kan ge böter eller fängelse i högst två år. Om brottet är grovt kan det ge fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.
I ringa fall ska personen inte dömas till ansvar.
Försvårande av skattekontroll är ett s.k. farebrott. Det innebär att det inte krävs att någon kontroll har kommit till stånd eller att skattekontrollen faktiskt har försvårats för att det ska vara straffbart. För straffbarhet räcker det att det har uppkommit en fara för att myndighetens kontroll allvarligt försvåras.
Det krävs att det har funnits en konkret fara för att kontrollverksamheten ska försvåras (NJA 2013 s. 1067).
Med bokföringsskyldighet avses den skyldighet att föra och bevara räkenskaper som finns i bl.a. bokföringslagen (prop. 1971:10 s. 260). När det gäller annan skyldighet för vissa uppgiftsskyldiga att föra och bevara räkenskaper kan som exempel nämnas den skyldighet för konkursbo som föreskrivs i 7 kap. 19 § KonkL.
Bestämmelsen straffbelägger både åsidosättande av bokföringsskyldigheten och försummelser av sådan skyldighet att föra och bevara räkenskaper som föreskrivs för vissa uppgiftsskyldiga.
Bestämmelsen omfattar den som överhuvudtaget inte har fört några räkenskaper eller som har fört dem på ett ofullständigt eller bristfälligt sätt. Vilseledande bokföring, t.ex. med stöd av falska eller osanna verifikationer, faller också under det straffbara området. Detsamma gäller den som förstör eller undanskaffar räkenskapsmaterial som hen är skyldig att bevara (prop. 1995/96:170 s. 132).
För grovt brott måste det enligt förarbetena vara fråga om systematisk och uppsåtlig brottslighet som avsett särskilt höga belopp (prop. 1981/82:85 s. 34).
Brottet har vissa grundläggande likheter med bokföringsbrott (se ovan) i 11 kap. 5 § BrB. En viktig skillnad mellan de två brottstyperna är att det för försvårande av skattekontroll inte krävs att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning inte i huvudsak har kunnat bedömas med ledning av bokföringen. Det avgörande är i stället faran för att kontrollverksamheten allvarligt har försvårats.
Bestämmelsen om medverkan i 23 kap. 4 § BrB utvidgar brottsbeskrivningarnas räckvidd i skattebrottslagen genom att den gör det möjligt att inte bara döma gärningspersonen till ansvar för brott utan även ”annan som främjat gärningen med råd eller dåd”. Lagtexten skiljer mellan medverkan i form av anstiftan av brott och medverkan på annat sätt, s.k. medhjälp till brott. För att det ska vara frågan om anstiftan ska personen ha framkallat ett beslut att begå brott hos en annan person. Om gärningspersonens brottsliga gärning har främjats på annat sätt rör det sig om medhjälp till brott.
Medverkansbestämmelsen i brottsbalken är tillämplig på samtliga brott i skattebrottslagen utom skatteförseelse, eftersom det brottet endast har böter i straffskalan. En förutsättning för att brottsbalkens bestämmelser om medverkan ska vara tillämpliga på en straffbelagd gärning i annan lag eller författning är nämligen att fängelse är föreskrivet.
Skattebrottslagen saknar bestämmelser som gör att försök till brott enligt lagen är straffbart. Bakgrunden till det är att flertalet brott enligt lagen är utformade som s.k. farebrott vilket innebär att gärningarna är straffbara i ett skede som för andra typer av brott skulle utgöra försöksstadiet.
Det är endast förberedelse och stämpling till grovt skattebrott som är straffbart (11 § SkBrL). Vilka typer av gärningar som kan utgöra förberedelse eller stämpling till brott framgår av 23 kap. 2 § BrB.
Förberedelse eller stämpling till andra brott enligt skattebrottslagen är inte straffbart.
Den som på eget initiativ vidtar en åtgärd som leder till att skatten kan påföras, tillgodoräknas eller återbetalas med rätt belopp döms inte till ansvar för brott enligt 2–8 §§ SkBrL. När det gäller försvårande av skattekontroll så inträder inte ansvar för den som på eget initiativ uppfyller en sådan skyldighet som avses i 10 § SkBrL (12 § SkBrL).
Bestämmelsen om rättelse på eget initiativ innebär en möjlighet för den som har lämnat en oriktig uppgift att gå fri från straff om en rättelse sker av den oriktiga uppgiften. Samtliga brottstyper i skattebrottslagen omfattas av bestämmelsen, vilket innebär att det finns en möjlighet att undgå straffansvar även vid passiva brott, t.ex. genom att lämna in en deklaration (prop. 1971:10 s. 238). Rättelse på eget initiativ kan ske för åtgärder och underlåtenheter som kan leda till ansvar för försvårande av skattekontroll. Någon motsvarande möjlighet finns dock inte för den som gjort sig skyldig till det närbesläktade bokföringsbrottet i 11 kap. 5 § BrB.
Det finns även regler i skatteförfarandelagen som gör det möjligt för den som har lämnat en oriktig uppgift att undgå skattetillägg om en rättelse sker på eget initiativ (49 kap. 10 § 2 SFL). Sambandet som finns mellan de straffrättsliga och administrativa sanktionssystemen gör att förutsättningarna för att rätta en oriktig uppgift utan att riskera sanktioner bör vara desamma (prop. 2010/11:165 s. 1213). För mer information om hur reglerna ska tillämpas hänvisas därför till sidan Vid rättelse på eget initiativ.
Skatteverket har en skyldighet att anmäla brott enligt skattebrottslagen (17 § SkBrL). Skatteverket ska dock inte anmäla ett brott om det kan antas att brottet inte kommer att medföra någon påföljd eller om anmälan av något annat skäl inte behövs.
Nedan följer några exempel på ekonomisk brottslighet som kan sägas ligga nära Skatteverkets verksamhet och som handläggare kan komma att särskilt uppmärksamma i arbetet.
Ett näringsförbud innebär att personen inte får bedriva näringsverksamhet. Den som har näringsförbud får inte heller vara bolagsman i handelsbolag, ledamot i ett aktiebolags styrelse eller teckna firma i något bolag. Hen får inte heller arbeta i någon närståendes verksamhet.
Det vanligaste är att ett näringsförbud ges i samband med att någon döms för grova ekonomiska brott. Men näringsförbud kan också dömas ut till någon som i sin näringsverksamhet grovt har åsidosatt sina skyldigheter och inte betalat skatt eller avgifter eller drivit företag som försatts i konkurs.
Överträdelser av näringsförbud ska beivras på olika sätt. Den som uppsåtligen gör sig skyldig till en överträdelse av näringsförbud kan dömas till fängelse i högst två år (47 § lagen [2014:836] om näringsförbud).
Lönegaranti innebär att staten betalar arbetstagarens fordringar på lön m.m. hos en arbetsgivare som har försatts i konkurs eller är föremål för en företagsrekonstruktion.
Det finns olika varianter av felaktigheter som förekommer (Brå rapport 2015:8 s. 46 f.). Nedan följer några exempel:
Vissa sekretessbelagda uppgifter i beskattningsverksamheten kan lämnas ut till konkursförvaltare vid misstanke om missbruk av lönegaranti.
För att komma till rätta med problemet med s.k. målvakter är det förbjudet att utse en person till styrelseledamot eller suppleant respektive vd eller vice vd, om personen inte avser att ta del av den verksamhet som hör till rollen (8 kap. 12 och 32 §§ ABL).
Den som uppsåtligen medverkar till ett sådant beslut eller åtar sig ett sådant uppdrag kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år (30 kap. 1 § tredje stycket ABL).
När Skatteverket handlägger ett ärende kan det uppkomma misstanke om andra brott. Nedan ges några exempel på sådana brott. För vissa av brotten finns det en skyldighet att anmäla och för andra finns det en möjlighet att anmäla med stöd av sekretessbrytande regler i OSL.
En person kan dömas för bedrägeri om hen genom vilseledande förmår någon till en disposition som innebär vinning för gärningspersonen och skada för den som vilseletts (9 kap. 1 § första stycket BrB).
Den aktuella bedrägeribestämmelsen har också ett andra stycke som omfattar s.k. datorbedrägeri.
Bedrägeri kan ge fängelse i högst två år.
Bedömningen av om ett bedrägeri är ringa ska göras med hänsyn till samtliga omständigheter vid brottet. Enligt lagtexten är skadans omfattning något som särskilt ska beaktas (9 kap. 2 § första stycket BrB).
Ringa bedrägeri kan ge böter eller fängelse i högst två år.
Om ett bedrägeri är att anse som grovt, döms personen för grovt bedrägeri. Det är ett brott som ger fängelse, lägst sex månader och högst sex år (9 kap. 3 § BrB).
När man ska bedöma ett brotts svårighetsgrad ska samtliga omständigheter vid brottet beaktas. I bestämmelsen anges ett antal exempel på omständigheter som kan göra att ett bedrägeri ska bedömas som grovt. Vid bedömningen ska det särskilt beaktas
Försök och förberedelse till bedrägeri och grovt bedrägeri är straffbara (9 kap. 11 § BrB), men försök och förberedelse till ringa bedrägeri är inte straffbara. Även stämpling till grovt bedrägeri är straffbart. Vilka handlingar som omfattas framgår av 23 kap. BrB.
En person kan ha gjort sig skyldig till bedrägeri om hen felaktigt begär utbetalning av Skatteverket för rot- eller rutarbeten som inte har utförts.
En person kan dömas för urkundsförfalskning i två typsituationer: dels om hen obehörigen framställer en ny urkund, dels om hen obehörigen förändrar en från början äkta urkund (14 kap. 1 § BrB).
Enligt bestämmelsen kan en falsk urkund framställas
Förfalskningsåtgärden ”på liknande sätt ange annans namn” innebär att även handlingssätt som består i att förse en handling med en annan persons elektroniska signatur omfattas (prop. 2012/13:74 s. 68).
Förändring av en befintlig urkund kan bestå i att personen
En urkundsförfalskning är fullbordad redan i och med själva förfalskningsåtgärden. Det finns alltså inte något krav på att den falska urkunden ska ha använts.
Förfalskningsåtgärderna kan bara bedömas som urkundsförfalskning om åtgärderna utförs av någon som är obehörig att utföra dem för utställarens räkning.
Urkundsförfalskning kan ge fängelse i högst två år.
En förutsättning för straffansvar är att gärningen innebär en fara i bevishänseende. För att rekvisitet ska vara uppfyllt måste det ha funnits en fara i det enskilda fallet, en s.k. konkret fara.
Av central betydelse för tillämpningen av bestämmelsen om urkundsförfalskning är vad som avses med urkund. Av 14 kap. 1 § andra stycket BrB framgår att med urkund avses
Om en urkundsförfalskning är att anse som ringa, döms personen för förvanskning av urkund (14 kap. 2 § SFL). När man bedömer om brottet är ringa ska man särskilt beakta
Om en urkundsförfalskning är att anse som grov, döms personen för grov urkundsförfalskning (14 kap. 3 § BrB). Det är ett brott som ger fängelse, lägst sex månader och högst sex år.
När man ska bedöma ett brotts svårighetsgrad ska samtliga omständigheter vid brottet beaktas. I bestämmelsen anges ett antal exempel på omständigheter som kan göra att en urkundsförfalskning ska bedömas som grov. Det ska särskilt beaktas
Försök och förberedelse till urkundsförfalskning och grov urkundsförfalskning är straffbara (14 kap. 13 § BrB), däremot inte försök och förberedelse till det ringa brottet förvanskning av urkund. Vilka handlingar som omfattas framgår av 23 kap. BrB.
Olika förfalskningsbrott kan aktualiseras i samband med skattebrott där falska, oriktiga eller osanna fakturor kan förekomma.
Inom folkbokföringsverksamheten aktualiseras denna typ av brottslighet i form av förfalskade pass. Men även andra förfalskade eller manipulerade id-handlingar, vigselintyg och skilsmässointyg från utlandet kan förekomma.
I 15 kap. 11 § BrB behandlas två olika brott: osant intygande och brukande av osann urkund.
En person gör sig skyldig till osant intygande, enligt 15 kap. 11 § första stycket BrB, om hen i ett intyg eller annan urkund
Detsamma gäller om en person upprättar en urkund om en rättshandling för skens skull.
I bestämmelsen straffbeläggs åtgärder som består av att en person i en urkund lämnar osanna uppgifter om vem hen är. Detta skulle kunna ske så att gärningen uppfyller rekvisiten för urkundsförfalskning. Det kan då uppstå problem att avgöra om personens handlande ska straffbeläggas som urkundsförfalskning eller som osant intygande.
Ansvar för att lämna osanna uppgifter förutsätter att uppgifterna avser annat än egna angelägenheter. Rekvisitet innebär en begränsning av ansvaret för osanna uppgifter. Bakgrunden till begränsningen är att en person inte kan förväntas vara opartisk när det gäller uppgifter som lämnas i egen sak. Det kan också krävas av mottagaren av uppgifterna har en högre grad av försiktighet inför sådana uppgifter.
Ett exempel kan vara att en person upprättar ett kontrakt i efterhand för att ge intryck av att kontraktet upprättats vid ett tidigare tillfälle.
En person kan dömas för brukande av en osann urkund enligt 15 kap. 11 § tredje stycket BrB om personen åberopar eller på något annat sätt använder en osann urkund.
Urkunden som brukas ska vara sådan som avses i första stycket. Det måste alltså vara fråga om en osann uppgift beträffande vem utställaren är eller om annat än hens egna angelägenheter.
Ett åberopande kan ske både genom ett muntligt eller skriftligt meddelande.
En förutsättning för straffansvar både för osant intygande och brukande av osann urkund är att gärningen innebär fara i bevishänseende.
Innebörden av begreppet urkund (se ovan) i bestämmelsens första och tredje stycken är densamma som i 14 kap. 1 § andra stycket om urkundsförfalskning (prop. 2012/13:74 s. 74).
Om en person begår osant intygande eller brukande av osann urkund kan böter eller fängelse i högst sex månader komma ifråga (15 kap 11 § första stycket BrB)
Om brottet är att anse som grovt, döms personen till fängelse i högst två år (15 kap. 11 § andra stycket BrB).
När man ska bedöma brottets svårighetsgrad ska samtliga omständigheter vid brottet beaktas. I bestämmelsen anges missbruk av tjänsteställning som ett exempel på en omständighet som gör att brottet bör bedömas som grovt.
Försök, förberedelse och stämpling till osant intygande och brukande av osann urkund är inte straffbart, oavsett om brottet är grovt eller inte.
En person kan dömas till ansvar om personen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 21 kap. 1, 3, 5 eller 10 § ABL (30 kap. 1 § första stycket 4 ABL). De uppräknade bestämmelserna innehåller olika förbud samt även vissa skyldigheter för aktiebolag enligt följande:
När det gäller lån är brottet fullbordat när det otillåtna lånet betalas ut. När det gäller att ställa en säkerhet är brottet fullbordat exempelvis när borgensförklaringen avges (prop. 1975:103 s. 575).
Överträdelse av de aktuella bestämmelserna kan resultera i böter eller fängelse i högst ett år.
Ansvar för överträdelse av låneförbudet kan komma ifråga för den som beslutar om eller i kraft av sin ställning i bolaget verkställer en utbetalning eller beordrar en anställd att göra utbetalningen (prop. 1975:103 s. 576).
Straffbestämmelserna riktas i första hand mot aktiebolagets företrädare, men ansvar kan även komma ifråga för den som medverkar till gärningen på olika sätt. Eftersom fängelse finns i straffskalan blir brottsbalkens regler om medverkan tillämpliga (23 kap. 4 § BrB).
Motsvarande regler om låneförbud, förbud mot att ställa säkerhet och straffansvar för brott mot dessa bestämmelser enligt aktiebolagslagen gäller även för pensionsstiftelser i vissa fall (11 § tredje stycket TrL.
Bestämmelserna blir tillämpliga om det är en pensionsstiftelse som har till ändamål att trygga utfästelser om pension till arbetstagare och arbetstagares efterlevande i aktiebolag som är fåmansföretag enligt 56 kap. 2 och 3 §§ IL.
En person kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år om personen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot dessa regler.