OBS: Detta är utgåva 2017.7. Sidan är avslutad 2018.

I Sverige brukar begreppet ekonomisk brottslighet främst användas för borgenärsbrott, skattebrott, finansiella brott men även missbruk av olika associationsformer.

Skatteverkets arbete med ekonomisk brottslighet

Skatteverket har ett uppdrag att förebygga och avslöja ekonomisk brottslighet samt att särskilt bekämpa skattebrott, skattefusk och skatteundandraganden. Skatteverket har dessutom en skyldighet att anmäla skattebrott och vissa andra brott. Om det finns anledning att anta att det förekommer eller har förekommit ekonomisk brottslighet kan det finnas skäl för Skatteverket att ansöka om konkurs.

Vad menas med ekonomisk brottslighet?

Det saknas en definition i svensk lagstiftning av begreppet ”ekonomisk brottslighet”. Ekobrottsberedningen beskrev det som ”kriminalitet som har ekonomisk vinning som motiv och som begås inom ramen för näringsverksamhet, också tillfällig näringsverk­samhet, som inte i sig är kriminaliserad”. Samtidigt betonade de att definitionen varken kan eller bör vara alltför definitiv eftersom denna brottslighet är mångfacetterad och tar sig många nya former (Ds 1996:1 ”Effektivare brottsbekämpning” s. 189).

Förutom komplexitet och omfattning finns det särdrag hos den ekonomiska brottsligheten som många gånger skiljer den från annan brotts­lighet. När det gäller annan brottslighet är det något förenklat ingen tvekan om att ett brott har begåtts och frågan är endast vem som kan misstänkas för brottet. Vid ekonomisk brottslighet kan det vara på motsatt sätt. Det finns ofta en person som kan knytas till den gärning som ifrågasätts, men den avgörande frågan är om gärningen verkligen är ett brott. Något som känne­tecknar ekonomiska brott är nämligen att det oftast finns ett lagligt sätt att använda samma regelsystem som vissa personer missbrukar. Att skilja lagligt från olagligt kan alltså vara mycket svårt. (EBM:s rapport RUBICON 2011 s. 11).

Regeringen har tillsatt en utredning som bl.a. ska kartlägga den ekonomiska brottslighet som i organiserade och systematiska former begås mot välfärdssystemen och andra närliggande skattefinansierade eller skattesubventionerade system. Kartläggningen ska identifiera vilka system som utsätts för brottslighet av detta slag och vad som kännetecknar brottsligheten. I den utsträckning det är möjligt ska kartläggningen även uppskatta brottslighetens omfattning. Betänkandet ska lämnas i maj 2017 (Dir. 2015:96”Organiserad och systematisk ekonomisk brottslighet mot välfärden”).

I Sverige brukar begreppet främst användas för borgenärsbrott, skattebrott, finansiella brott men även missbruk av olika associationsformer. Några av de viktigaste bestämmelserna för Skatteverket redovisas nedan under rubrikerna:

  • Borgenärsbrotten i 11 kap. brottsbalken
  • Brott enligt skattebrottslagen
  • Annan ekonomisk brottslighet

Företag kan användas som ”brottsverktyg”

Det finns vissa ekonomiska brott som endast kan begås inom ramen för en näringsverksamhet, t.ex. bokföringsbrott. Andra typer kan visserligen begås utan sådan koppling men det är vanligt att t.ex. otillbörligt gynnande av borgenärer ofta aktualiseras i samband med en näringsidkares konkurs.

Företag kan användas som ”brottsverktyg” både före och efter en konkurs. Det förekommer att företag behövs för att genomföra bokföringsbrott, skattebrott, kreditbedrägerier samt rot- och rut-bedrägerier så länge bolaget är aktivt. Genom företaget kan man ha rätt till olika former av anställnings- och arbetsgivarstöd. Före­tag kan även användas i bedrägerier för att få ut pengar från skattesystemen på falska grunder (t.ex. återbetalning­ar av mervärdesskatt och punktskatter eller till följd av falska kontrolluppgifter). Efter en konkurs kan företaget utnyttjas för lönegarantibedrägerier (”Myndighetsgemensam lägesbild om grov organiserad brottslighet 2016–2017” s. 6).

Borgenärsbrotten i 11 kap. brottsbalken

De olika brotten mot borgenärer har det gemensamt att någon inför t.ex. en utmätning eller konkurs agerar på ett sådant sätt som normalt innebär en risk för skada för borgenärerna. Det är dock viktigt att komma ihåg att brotten inte kräver att det finns något samband mellan gärningen och en upp­kommen skada för någon borgenär. Det behöver inte ens konsta­teras att det faktiskt har uppkommit någon sådan skada. Det räcker att gärningen företogs under en mycket svår ekonomisk situation.

Brotten (förutom bokföringsbrott) begås av någon som antingen är på obestånd eller är i påtaglig fara för att komma på obestånd. Begreppet obestånd definieras på samma sätt som i konkurslagen (NJA 2013 s. 822). Obestånds­rekvisitet kräver med andra ord ingående kunskaper om gäldenärens ekonomiska situation.

En person kan dömas till ansvar för anstiftan och medhjälp till borgenärsbrott (23 kap. 4 och 5 §§ BrB).

Oredlighet mot borgenär (11 kap. 1 § BrB)

En person kan göra sig av med värdefull egendom av betydande värde när hen är på obestånd eller riskerar att hamna på obestånd, t.ex. genom att förstöra egendomen eller genom gåva. Personen ska då dömas för oredlighet mot borgenär, där straffet är fängelse i högst två år. Detsamma ska gälla om någon på samma sätt försätter sig på obestånd eller framkallar påtaglig fara för att komma på obestånd (11 kap.1 § BrB).

Värdefull egendom

Det som kriminaliseras är alltså att personen gör sig av med värdefull egendom som tillhör hen eller någon som hen företräder (t.ex. ett aktiebolag).

Genom uttrycket ”egendom av betydande värde” markeras att det främst är det absoluta ekonomiska värdet som är avgörande för bestämmelsens tillämplighet. Att en rörelse har en stor omsättning eller betydande tillgångar innebär inte att gäldenären straffritt kan göra sig av med tillgångar i väsentligt större omfattning än vad som är möjligt för en gäldenär som har mer begränsade ekonomiska möjligheter.

Samtidigt betonade förarbetena dock att bedömningen inte kan göras helt oberoende av sådana omständigheter som åtgärdens karaktär, syfte och samband med den verksamhet som personen bedriver. Oredlighet mot borgenärer kan exempelvis begås genom försäljning till underpris, förvärv till överpris, omotiverat högt löneuttag eller genom benefika åtgärder som delvis kan ses som ett led i en legitim marknadsföring. Det är i sådana sammanhang svårt att utgå från någon mer bestämd värdegräns vid den straffrättsliga bedömningen (prop. 1985/86:30 s. 36).

Gåvoliknande åtgärder

Enligt bestämmelsen är det i regel fråga om handlingar av gåvoliknande (benefik) karaktär. Några exempel på sådana handlingar är (RH 1995:102)

  • försäljning till underpris (i benefikt syfte eller enbart för att skada borgenärerna)
  • förvärv av tillgångar till överpris (exempelvis köp av immateriella rättigheter)
  • otillåten vinstutdelning och förtäckt vinstutdelning
  • omotiverat högt löneuttag
  • uttag av medel ur bolaget för att betala för inköp av bolaget.

En gåvoliknande åtgärd är när någon överför tillgångar till aktieägarna utöver vad som enligt 17 kap. 3 § ABL får delas ut som vinst. Det har ansetts vara förtäckt olovlig vinstutdelning i fall av företags­överlåtelser där bolagets tillgångar har använts till att betala köpeskillingen (t.ex. NJA 1976 s. 60).

Gränsdragningen mot andra borgenärsbrott

Att en ägare av ett aktiebolag en viss tid arbetar i bolaget utan att ta ut någon lön, och sedan gör löneuttag trots att verksam­heten inte kan bära löneuttag, innebär enligt Högsta domstolen inte att uttagen är att anse som benefika. Att uttagen motsvarade en högre månads­lön än den ägaren tidigare hade tagit ut hade ingen betydelse så länge lönen var marknads­mässig. Domstolen ansåg att det inte var fråga om att göra sig av med bolagets egendom i den mening som avses i 11 kap. 1 § BrB. Löneuttagen var däremot att anse som ett otillbörligt gynnande av borgenär (NJA 2013 s. 822).

Det är inte heller fråga om oredlighet mot borgenärer när gäldenären använder sin egendom till mycket riskfyllda affärstransaktioner (se NJA 2008 s. 848). I stället kan det komma att bedömas som vårdslöshet mot borgenärer.

Återvinning av gåva utesluter inte ansvar för borgenärsbrott

Skatteverket ansöker ibland om att en gäldenär ska försättas i konkurs för att konkurs­förvaltaren ska utreda möjligheterna till återvinning av en gåva enligt 4 kap. 6 § KonkL. Konkursförvaltarens utredning kan även mynna ut i en åtalsanmälan mot gäldenären (eller den konkursförsatta juridiska personens ställföreträdare) för oredlighet mot borgenär.

Möjligheten att rättshandlingen återvinns till konkursboet inverkar inte på bedömningen av om agerandet även är straffbart.

Vårdslöshet mot borgenärer (11 kap. 3 § BrB)

En person som är på obestånd eller riskerar att hamna på obestånd kan dömas för vårdslöshet mot borgenär om personen uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet försämrar sin förmögenhetsställning i avsevärd mån genom att t.ex.

  • förbruka avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen
  • leva slösaktigt
  • ge sig in i ett äventyrligt företag eller en lättsinnig ansvarsförbindelse.

Detta gäller även om personen inte insåg, men hade skälig anledning anta, att hen var på obestånd eller riskerade att komma på obestånd (11 kap. 3 § BrB).

Vårdslöshet mot borgenär är ett brott som kan ge fängelse i högst två år.

Brottet gäller bara särskilt ekonomiskt riskfyllt beteende

Brottet vårdslöshet mot borgenär kännetecknas av att personen lever riskfyllt under en längre tid på ett sådant sätt att ekonomin kraftigt försämras när hen borde ha förstått att hen skulle komma på obestånd.

Det är inte fråga om någon allmän kriminalisering av slösaktighet eller dåliga affärer (prop. 1985/86:30 s. 25). Bestämmelsen pekar därför ut vissa beteenden som typiskt sett framstår som särskilt illojala.

Fortsatt drift av en förlustbringande rörelse

När det gäller frågan om fortsatt drift av en rörelse kan medföra straffansvar så har lagstiftaren framhållit att ansvaret uttryckligen förutsätter ett förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen. Ett företags förmögenhetsställning är beroende bl. a. av hur företagets tillgångar värderas enligt företags­ekono­miska principer. Om ett företag t.ex. skaffar tillgångar som företaget, med hänsyn till en förestående konkurs, inte kan dra nytta av så kan företagets förmögenhets­ställning försämras även om tillgångarna inte betingat något överpris (prop. 1985/86:30 s. 35). En annan situation är när någon fortsätter sin förlust­bringande rörelse och tar upp nya krediter utan någon nytta för verksamheten.

En försämring av sin förmögenhetsställning i avsevärd mån

De åtgärder som räknas som vårdslöshet mot borgenär är normalt sådana som framstår som oförsvarliga med hänsyn till den ekonomiska situationen, men som inte avser att gäldenärens egendom ska förstöras eller direkt överföras till någon annan. Det är ofta fråga om åtgärder som sträcker sig över en längre tid. Enligt förarbetena är det därför inte möjligt att i samma utsträckning som vid oredlighetsbrottet bortse från gäldenärens ekonomiska förhållanden och boets ställning. Vad som i ett företag med liten förmögenhetsmassa och liten omsättnings­volym kan innebära en dramatisk förändring i förmögenhets­ställningen kan i ett stort företag vara av helt marginell betydelse. Aktsamhets­kravet kan inte bedömas oberoende av rörelsens omfattning och ställning. Straffansvaret begränsas därför till åtgärder som klart försämrar förmögenheten när man gör en bedömning enligt företagsekonomiska värderingsprinciper (prop. 1985/86:30 s. 37).

Skatteverket ansöker ofta om konkurs för att förhindra fortsatt skuldsättning

Skatteverket ansöker ofta om att en gäldenär ska försättas i konkurs för att förhindra fortsatt skuldsättning till staten. Konkursförvaltarens utredning kan även i allvarliga fall mynna ut i en åtalsanmälan mot gäldenären (eller den konkursförsatta juridiska personens ställföreträdare) för vårdslöshet mot borgenärer.

Otillbörligt gynnande av borgenär (11 kap. 4 § BrB)

Om en person som är på obestånd gynnar en viss borgenär, kan personen dömas för otillbörligt gynnande av borgenär. Det kan t.ex. ske om personen

  • betalar en skuld som inte är förfallen
  • betalar med annat än sedvanliga betalningsmedel
  • överlämnar en säkerhet som inte var betingad vid skuldens tillkomst.

För att dömas för otillbörligt gynnande av borgenär ska åtgärden ha medfört påtaglig fara för att en annan borgenärs rätt ska förringas avsevärt. Straffet är fängelse i högst två år (11 kap. 4 § BrB).

Återvinning av betalningar och säkerheter

Brottet otillbörligt gynnande av borgenär omfattar alltså handlingar som kan innebära återvinning av betalning och återvinning av överlämnad säkerhet. Den som medverkat till återvinningsbara transaktioner kan alltså åtalas för detta brott eftersom det innebär en betalning i strid med förmånsrättsordningen. Åtgärden är brottslig om åtminstone en borgenär har blivit gynnad på så sätt att en annan borgenärs utdelning vid en tänkt konkurs har blivit mindre p.g.a. åtgärden.

Andra situationer då någon gynnas i otillbörligt syfte

Förutom rena återvinningstransaktioner kan det förekomma andra sätt att gynna någon i ett otillbörligt syfte.

Vid en betalning på vanligt sätt av en förfallen skuld så har gäldenären i regel inte något särskilt intresse av borgenärens förmögenhetsställning. Vad som kriminaliseras är de fall då själva syftet med betalningen kan betecknas som otillbörligt. Med otillbörligt syfte menas att gäldenärens handlande styrs av en önskan att när han är på obestånd visa välvilja mot en speciell borgenär och att det sker på någon annan borgenärs bekostnad (jfr prop. 1975/76:82 s. 119 f.).

Som exempel på situationer som uppfyller förutsättningen nämns bl.a. att ställföreträdaren för ett gäldenärsbolag låter detta betala en förfallen skuld till ett bolag där hen själv har intressen. Högsta domstolen har ansett att när ställföreträdaren för ett bolag i en obestånds­situation låter detta betala en förfallen, oprioriterad skuld till ställföreträdaren själv så bör kravet på otillbörligt syfte som regel anses uppfyllt (NJA 1986 s. 779).

Att en ägare av ett aktiebolag en viss tid arbetar i bolaget utan att ta ut någon lön för att sedan göra löneuttag trots att verksam­heten inte kan bära något löneuttag har i NJA 2013 s. 822 inneburit ett otillbörligt gynnande av borgenär.

Återvinning av betalning eller säkerhet utesluter inte ansvar för borgenärsbrott

Skatteverket ansöker ibland om att en gäldenär ska försättas i konkurs för att konkursförvaltaren ska utreda möjligheterna till återvinning av t.ex. en betalning enligt 4 kap. 10 § KonkL. Konkurs­förvaltarens utredning kan även mynna ut i en åtalsanmälan mot gäldenären (eller den konkursförsatta juridiska personens ställföreträdare) för otillbörligt gynnande av borgenär.

Möjligheten att rättshandlingen återvinns till konkursboet inverkar inte på bedömningen av dess straffbarhet.

Bokföringsbrott (11 kap. 5 § BrB)

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter bokförings­skyldighet enligt bokföringslagen (1999:1078) kan dömas för bokföringsbrott. Det är t.ex. fallet om personen

  • försummar att bokföra affärshändelser eller bevara räkenskapsinformation
  • lämnar oriktiga uppgifter i bokföringen.

För att dömas för bokföringsbrott måste personens agerande ha lett till att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning inte i huvudsak har kunnat bedömas med ledning av bokföringen.

Bokföringsbrott kan leda till fängelse i högst två år. Om brottet är ringa kan det leda till böter eller fängelse i högst sex månader (11 kap. 5 § BrB).

Vad krävs för att det ska vara fråga om bokföringsbrott?

Bokföringsbrott förutsätter inte obestånd men utgår självfallet från att någon är bokföringsskyldig. Högsta domstolen har ansett att en företrädare för en utländsk filial inte kan göra sig skyldig till ett åsidosättande av bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (NJA 2016 s. 169). Avgörandet har föranlett förslag på ändringar i bokföringslagen så att det klargörs att ett utländskt företag som bedriver näringsverksamhet i Sverige genom en filial är bokförings­skyldigt för den svenska verksamheten. Den som åsidosätter bokföringsskyldigheten i en utländsk filial ska i och med det kunna göras ansvarig för bokföringsbrott. Den nya regleringen föreslås träda i kraft den 1 juli 2017 (Ds 2016:36 Bokföringsbrott i filialer).

Även om en person inte har följt normen för ”god redovisningssed” kan personen i vissa fall undgå ansvar för bokföringsbrott NJA 1986 s. 779 och 2005 s. 252). Enstaka felaktigheter kan i stället medföra ansvar för försvårande av skattekontroll.

Enligt Högsta domstolen kan en verksamhets ekonomiska resultat och ställning i ett aktiebolag inte i huvudsak bedömas utan årsredovisningen. En försening med inlämnandet av årsredovisning med tre respektive fyra månader för två räkenskapsår har därför ansetts vara bokföringsbrott av normalgraden (NJA 2004 s. 618).

En övervärdering av tillgångar eller underlåtenhet att skriva ned t.ex. en fordran kan medföra ansvar för bokföringsbrott (se NJA 2006 s. 627 och RH 2013:11).

När kan bokföringsbrott bedömas som grovt?

Bokföringsbrottet kan bedömas som grovt

  • om åsidosättandet har avsett mycket betydande belopp (NJA 1988 s. 481 och 1993 s. 687)
  • om personen har använt en falsk handling
  • om gärningen har ingått som ett led i en brottslighet som har utövats systematiskt (NJA 1996 s. 384 och NJA 2012 s. 247)
  • om gärningen har varit av särskilt farlig art.

Vidare nämns i förarbetena (prop. 2004/05:69 s. 67) särskilt förslagna beteenden som att bokföringsskyldigheten har åsidosatts i syfte att förhindra upptäckt av annan brottslighet, t.ex. i ett annat bolag i samma intressesfär. Det kan t.ex. handla om oredlighet mot borgenärer eller trolöshet mot huvudman.

Medhjälp till bokföringsbrott

Bestämmelsen i 23 kap. 4 § BrB är tillämplig på alla som anstiftar eller på annat sätt främjar ett bokföringsbrott.

Särskild åtalsprövning vid ringa bokföringsbrott

Bokföringsbrott som bedöms vara ringa får endast åtalas av åklagaren om åtalet av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt (11 kap. 8 § BrB).

Det finns en skyldighet att anmäla borgenärsbrott

Skatteverket ska anmäla till åklagaren så snart det finns anledning att anta att ett bokföringsbrott har begåtts (18 kap. 8 § SFF). Skatteverket kan, som huvudregel, inte anmäla misstänkta brott som inte omfattas av verkets anmälningsskyldighet.

Borgenärsbrotten upptäcks ofta i samband med konkurs­förvaltarens genomgång av konkursboets tillgångar och skulder. Konkursförvaltaren ska omedelbart underrätta åklagaren om detta och ange grunden för misstanken (7 kap. 16 § KonkL). Om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det kommer fram att gäldenären kan misstänkas för något annat brott av inte ringa beskaffenhet som har samband med verksamheten, så ska konkursförvaltaren anmäla även detta till åklagaren.

Kronofogden bör lämna motsvarande underrättelse i mål om utmätning, verkställighet av kvarstad eller betalningssäkring (19 kap. 1 § UF). Vid ackordsförhandling bör en rekonstruktör lämna motsvarande underrättelse (3 kap. 11 § FrekL).

I aktiebolagslagen åläggs även revisorer en viss skyldighet att anmäla brottsmisstankar (9 kap. 42–44 §§ ABL).

Det finns en möjlighet att ansöka om konkurs vid borgenärsbrott

Om det finns en misstanke om ekonomisk brottslighet samtidigt som näringsidkaren har skatteskulder och kan antas vara på obestånd kan Skatteverket ansöka om konkurs för att få en utredning inom konkursens ram.

Brott enligt skattebrottslagen

Skattebrottslagen är generellt tillämpligt på sådant som benämns som skatt (1 § SkBrL) För att en avgift som inte betecknas som skatt ska ingå i lagens tillämpningsområde krävs att det i varje enskild författning direkt anges att skattebrottslagen är tillämplig. Exempel på en sådan bestämmelse finns i 4 kap. 2 § SAL.

I den inledande bestämmelsen framgår även att skattebrottslagen inte ska tillämpas i följande fall:

  • gärningar som är belagda med straff i lagen (2000:1225) om straff för smuggling
  • skatt enligt lagen (2014:1470) om beskattning av viss privatinförsel av cigaretter
  • skattetillägg, ränta, dröjsmålsavgift, förseningsavgift eller liknande avgifter.

Skattebrott (2 § SkBrL)

En person kan dömas för skattebrott om personen uppsåtligen

  • på annat sätt än muntligen lämnar oriktiga uppgifter till en myndighet
  • underlåter att lämna en deklaration, kontrolluppgifter eller någon annan föreskriven uppgift till en myndighet.

För att det ska räknas som skattebrott ska agerandet ha gett upphov till fara för att skatt undandras det allmänna eller felaktigt tillgodoräknas eller återbetalas till personen själv eller någon annan.

Skattebrott kan ge fängelse i högst två år.

Vad menas med oriktig uppgift?

Begreppet oriktig uppgift har samma betydelse i skattebrottslagen som i bestämmelserna om efterbeskattning och skattetillägg. Frågan om en uppgift är oriktig eller inte är ytterst beroende av de materiella skatterättsliga reglerna.

Fara för att skatt undandras m.m.

Det är inte nödvändigt att ett skatteundandragande faktiskt har skett, utan det räcker om agerandet innebär en risk för detta. Skattebrottet fullbordas alltså redan när en oriktig uppgift lämnas till Skatteverket eller när tidpunkten för att lämna en nödvändig uppgift har gått ut. För straffansvar är det tillräckligt att felet sannolikt inte skulle upptäckas vid den normala rutinmässiga kontrollen (prop. 1995/96:170 s. 95).

Det krävs uppsåt för att dömas för skattebrott

En förutsättning för att någon ska dömas för skattebrott är att personen har haft uppsåt (avsikt) till eget eller annans skatteundan­dragande. Det krävs inte att personen har en exakt uppfattning om vilka skatter som påverkas eller storleken av det belopp som riskerar att undandras. Se prop. 1995/96:170 s. 159 angående medhjälp till grovt skattebrott och betydelsen av likgiltighets­uppsåt.

Straffbar­heten påverkas inte av att personen samtidigt har lämnat felaktiga uppgifter till sin nackdel eller försummat att göra ett tillåtet avdrag. Hänsyn bör därför inte tas till kvittnings­invändningar i andra fall än då invändningen har omedelbart samband med den oriktiga uppgiften (prop. 1995/96:170 s. 98).

Medverkan till skattebrott

Medverkansbestämmelsen i 23 kap. 4 § BrB är tillämplig på skatte­brott eftersom fängelse finns med i straffskalan.

Särskild åtalsprövning i dubbelprövningssituationer

När det gäller skattebrott krävs det ibland särskilda skäl för att en åklagare ska få väcka åtal för brottet (13 § SkBrL). Särskilda skäl krävs om

  • det undandragna skattebeloppet understiger två prisbasbelopp, och
  • en felaktighet eller passivitet som skulle omfattas av åtalet även kan läggas till grund för beslut om skattetillägg för samma person.

Den särskilda åtalsprövningsregeln påverkar Skatteverkets skyldighet att brottsanmäla, eftersom Skatteverket inte ska göra anmälan till åklagare om det kan antas att brottet inte kommer att medföra påföljd enligt skattebrottslagen (17 § SkBrL).

Skatteförseelse är den ringa varianten av skattebrott (3 § SkBrL)

Om ett skattebrott anses som ringa, döms personen för skatteförseelse (3 § SkBrL). Det är ett brott som ger böter.

Gränsdragningen mellan skattebrott och skatteförseelse sker genom en bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Någon beloppsgräns kan inte anges men det ligger i sakens natur att skatte- eller avgiftsbeloppets storlek är av stor betydelse när det gäller att avgöra om ett skattebrott ska anses som ringa eller inte.

Åklagaren får bara väcka åtal för en skatteförseelse om det är påkallat av särskilda skäl (13 § SkBrL).

Grovt skattebrott (4 § SkBrL)

Om ett skattebrott är att anse som grovt, döms personen för grovt skattebrott (4 § SkBrL). Det är ett brott som ger fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Gränsdragningen mellan skattebrott och grovt skattebrott sker genom en bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet (prop. 1995/96:170 s. 111). Det ska särskilt beaktas

  • om det rör mycket betydande belopp
  • om personen har använt falska handlingar eller vilseledande bokföring
  • om förfarandet har ingått som ett led i en brottslighet som har utövats systematiskt eller i större omfattning
  • om förfarandet har varit av synnerligen farlig art.

Uttrycket ”synnerligen farlig art” avser i första hand personens tillvägagångssätt (prop. 1971:10 s. 365).

Förberedelse, stämpling och medverkan till grovt skattebrott

Förberedelse eller stämpling till grovt skattebrott är straffbelagt (11 § SkBrL). Det är dock bara vissa ageranden som kriminaliseras som förberedelse alternativt stämpling till brott (se 23 kap. 2 § BrB).

Lagstiftningen utgör ett led i genomförandet av rådets rambeslut om kampen mot organiserad brotts­lighet (2008/841/RIF). Rambeslutet har ansetts kräva att straffansvar införs även för förberedelse av grovt skattebrott (prop. 2010/11:76 s. 26 ff.) Som ett led i kampen mot den organiserade brottsligheten har även stämpling till grovt skattebrott kriminaliserats. Bestämmelsen trädde i kraft den 1 juli 2016 (prop. 2015/16:113 s. 34).

Vårdslös skatteuppgift (5 § SkBrL)

Brottet vårdslös skatteuppgift (5 § SkBrL) motsvarar skattebrott med den avgörande skillnaden att det inte behöver styrkas något uppsåt hos förövaren. En annan skillnad mot skattebrott är att passiva brott inte är straffbelagda.

En person kan dömas för vårdslös skatteuppgift om personen på annat sätt än muntligen lämnar en oriktig uppgift till en myndighet av grov oaktsamhet. För att det ska räknas som ett brott ska agerandet ha gett upphov till fara för att skatt undandras det allmänna eller felaktigt tillgodoräknas eller återbetalas till personen själv eller någon annan.

Brottet vårdslös skatteuppgift kan ge böter eller fängelse i högst ett år.

Om gärningen med hänsyn till skattebeloppet och övriga omständigheter är av mindre allvarlig art, ska personen inte dömas till ansvar enligt första stycket.

Det krävs grov oaktsamhet för straffansvar

För att det ska räknas som grov oaktsamhet måste personen ha

  • slarvat i högre grad vid upprättandet av en deklaration eller annan handling, eller
  • visat uppenbar likgiltighet för att sätta sig in i de skatteregler som personen skulle tillämpa.

Se SOU 1969:42 s. 186 ff. och prop. 1971:10 s. 256.

Glömska, förhinder, oföretagsamhet eller nonchalans bör som regel inte medföra ansvar. I dessa fall utgör skattetillägg en tillräcklig sanktion (prop. 1995/96:170 s. 164).

Gärning av mindre allvarlig art undantas från straffansvar

Gärningen undantas från straffansvar om den är av mindre allvarlig art. Vid denna bedömning ska hänsyn tas, förutom till skatte- eller avgiftsbeloppet, även till övriga objektiva omständigheter.

Särskild åtalsprövning i dubbelprövningssituationer

När det gäller vårdslös skatteuppgift krävs det ibland särskilda skäl för att en åklagare ska få väcka åtal för brottet (13 § SkBrL). Särskilda skäl krävs om

  • det undandragna skattebeloppet understiger två prisbasbelopp, och
  • en felaktighet eller passivitet som skulle omfattas av åtalet även kan läggas till grund för beslut om skattetillägg för samma person.

Den särskilda åtalsprövningsregeln påverkar Skatteverkets skyldighet att brottsanmäla, eftersom Skatteverket inte ska göra anmälan till åklagare om det kan antas att brottet inte kommer att medföra påföljd enligt skattebrottslagen (17 § SkBrL).

Skatteavdragsbrott (6 § SkBrL)

En person kan dömas för skatteavdragsbrott om personen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att fullgöra sin skyldighet att göra skatteavdrag på det sätt som föreskrivs i skatteförfarandelagen (6 § SkBrL). Det är ett brott som kan ge böter eller fängelse i högst ett år.

I ringa fall ska personen inte dömas till ansvar enligt första stycket.

Skatteförfarandelagen omfattar även skatteavdrag för dem som är skyldiga att betala skatt enligt

  • lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta, SINK
  • lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl., A-SINK (prop. 2010/11:165 s. 1213).

Det finns inget straffansvar för underlåtenhet betala in skatt som har hållits inne för någon annan (prop. 1996/97:100 s. 449 f.). I stället finns risken att denne kan drabbas av företrädaransvar enligt 59 kap. 12–15 §§ SFL.

Särskild åtalsprövning i dubbelprövningssituationer

När det gäller skatteavdragsbrott krävs det ibland särskilda skäl för att en åklagare ska få väcka åtal för brottet (13 § SkBrL). Särskilda skäl krävs om

  • det undandragna skattebeloppet understiger två prisbasbelopp, och
  • en felaktighet eller passivitet som skulle omfattas av åtalet även kan läggas till grund för beslut om skattetillägg för samma person.

Den särskilda åtalsprövningsregeln påverkar Skatteverkets skyldighet att brottsanmäla, eftersom Skatteverket inte ska göra anmälan till åklagare om det kan antas att brottet inte kommer att medföra påföljd enligt skattebrottslagen (17 § SkBrL).

Skatteredovisningsbrott (7 § SkBrL)

Bestämmelsen om skatteredovisningsbrott i 7 § SkBrL är tänkt att tillämpas i de situationer där bestämmelsen om skattebrott i 2 § SkBrL inte är tillämplig. Skatteredovisningsbrottet är subsidiärt till skattebrottet. En person kan dömas till skatteredovisningsbrott om personen på något annat sätt än muntligen uppsåtligen lämnar en oriktig uppgift till

  1. en myndighet, om uppgiften rör förhållanden som har betydelse för skyldigheten för personen eller någon annan att betala skatt
  2. någon som är skyldig att hålla inne skatt för personen eller lämna kontrolluppgift eller motsvarande underrättelse, om uppgiften rör förhållanden som har betydelse för skyldighetens fullgörande eller för skyldigheten för personen eller någon annan att betala skatt.

Skatteredovisningsbrott kan ge böter eller fängelse i högst sex månader.

Detsamma gäller även för en person som uppsåtligen underlåter att lämna en föreskriven uppgift om ett sådant förhållande som räknas upp i punkt 1 och 2 till någon som avses där. Detta gäller dock endast under förutsättning att uppgiften ska lämnas utan föreläggande eller anmaning och inte avser egen inkomstdeklaration.

I ringa fall ska personen inte dömas till ansvar enligt första eller andra stycket.

Gränsdragningen mellan skattebrott och skatteredovisningsbrott

När det gäller gränsdragningen mellan skattebrott och skatteredovisningsbrott finns det anledning att särskilt framhålla tre viktiga skillnader mellan de båda straffbestämmelserna:

  1. Bestämmelsen om skatteredovisningsbrott har till skillnad mot bestämmelsen om skattebrott inte något krav på att förfarandet ska innebära fara för skatteundandragande.
  2. Skatteredovisningsbrott omfattar inte bara ett oriktigt uppgiftslämnande till myndighet utan även ett oriktigt uppgiftslämnande till arbetsgivare eller uppdragsgivare.
  3. Underlåtenhet att lämna egen inkomstdeklaration undantas från tillämpningen av bestämmelsen om skatteredovisningsbrott.

Uppgiftslämnanden och underlåtenheter som kan utgöra skatteredovisningsbrott

En person kan dömas för skatteredovisningsbrott om personen underlåter att lämna en kontrolluppgift eller lämnar oriktiga uppgifter i en kontrolluppgift. Oriktiga uppgifter vid ansökan om jämkning (ändring av preliminär A-skatt) och oriktiga uppgifter vid ansökan om godkännande för F-skatt kan också falla in under bestämmelsens tillämpningsområde.

Ett annat exempel på uppgiftsskyldighet som bestämmelsen är tänkt att omfatta är skyldigheten för den som har haft vissa skattepliktiga förmåner att underrätta den kontrolluppgiftsskyldiga om förmånernas existens (prop. 1996/97:19 s. 78 f.) Det kan t.ex. vara personaloptioner eller förmåner i form av rabatter eller bonus p.g.a. kundtrohet (34 kap. 6 och 7 §§ SFL)

Skatteredovisningsbrott kan också bestå av att en person felaktigt i en faktura påstår att det finns ett godkännande för F-skatt trots att så inte är fallet.

Vårdslös skatteredovisning (8 § SkBrL)

En person som begår skatteredovisningsbrott av grov oaktsamhet i enlighet med första stycket 2 eller andra stycket kan dömas för vårdslös skatteredovisning (8 § SkBrL). Det är ett brott som kan ge böter eller fängelse i högst sex månader.

Ringa gärningar är straffria

I ringa fall ska personen inte dömas till ansvar enligt första stycket. Vid bedömningen av om en gärning är att anse som ringa bör även konsekvenserna av förfarandet kunna tillmätas betydelse (prop. 1995/96:170 s. 167).

Försvårande av skattekontroll (10 § SkBrL)

En person kan dömas för försvårande av skattekontroll (10 § SkBrL)om personen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet

  • åsidosätter sin bokföringsskyldighet
  • åsidosätter en skyldighet att föra och bevara räkenskaper, som föreskrivs för vissa uppgiftsskyldiga.

För att det ska räknas som försvårande av skattekontroll ska agerandet ha gett upphov till fara för att myndighets kontroll­verksamhet vid beräkning eller uppbörd av skatt eller avgift allvarligt försvåras.

Brottet försvårande av skattekontroll kan ge böter eller fängelse i högst två år. Om brottet är grovt kan det ge fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

I ringa fall ska personen inte dömas till ansvar enligt första stycket.

Det räcker att det finns en fara för att kontrollen ska försvåras för att det ska vara straffbart

Försvårande av skattekontroll är ett så kallat farebrott. Det innebär att det inte krävs att någon kontroll har kommit till stånd eller att skattekontrollen faktiskt har försvårats för att det ska vara straffbart. För straffbarhet räcker det att det har uppkommit en fara för att myndighetens kontroll allvarligt försvåras.

Det krävs att det har funnits en konkret fara för att kontrollverksamheten ska försvåras (NJA 2013 s. 1067).

Vad menas med bokföringsskyldighet eller annan skyldighet att föra och bevara räkenskaper?

Med bokföringsskyldighet avses den skyldighet att föra och bevara räkenskaper som finns i bl.a. bokföringslagen (prop. 1971:10 s. 260). När det gäller skyldighet att föra och bevara räkenskaper, som finns för vissa uppgiftsskyldiga kan som exempel nämnas den skyldighet för konkursbo som föreskrivs i 7 kap. 19 § KonkL.

Vad kan åsidosättandet bestå av

Bestämmelsen straffbelägger både åsidosättande av bokföringsskyldigheten och försummelser av sådan skyldighet att föra och bevara räkenskaper som föreskrivs för vissa uppgiftsskyldiga.

Bestämmelsen omfattar den som överhuvudtaget inte har fört några räkenskaper eller som har fört dem på ett ofullständigt eller bristfälligt sätt. Vilseledande bokföring, t.ex. med stöd av falska eller osanna verifikationer, faller också under det straffbara området. Detsamma gäller den som förstör eller undanskaffar räkenskapsmaterial som hen är skyldig att bevara (prop. 1995/96:170 s. 132).

Grovt brott

För grovt brott måste det enligt förarbetena vara fråga om systematisk och uppsåtlig brottslighet som avsett särskilt höga belopp (prop. 1981/82:85 s. 34).

Det finns en skyldighet att anmäla skattebrott

Skatteverket har en skyldighet att anmäla brott enligt skattebrottslagen (17 § SkBrL). Skatteverket har även en skyldighet att anmäla vissa andra brott (18 kap. 8 § SFF). Skatteverket ska dock inte anmäla ett brott om det kan antas att brottet inte kommer att medföra någon påföljd eller om anmälan av något annat skäl inte behövs

Annan ekonomisk brottslighet

Nedan följer några exempel på ekonomisk brottslighet som kan sägas ligga nära Skatteverkets verksamhet och som handläggare kan komma att särskilt uppmärksamma i arbetet.

Överträdelse av näringsförbud

Ett näringsförbud innebär att personen inte får bedriva näringsverksamhet. Den som har näringsförbud får inte heller vara bolagsman i handelsbolag, ledamot i ett aktiebolags styrelse eller teckna firma i något bolag. Hen får inte heller arbeta i någon närståendes verksamhet.

Det vanligaste är att ett näringsförbud ges i samband med att någon döms för grova ekonomiska brott. Men näringsförbud kan också dömas ut till någon som i sin näringsverksamhet grovt har åsidosatt sina skyldigheter och inte betalat skatt eller avgifter eller drivit företag som försatts i konkurs.

Överträdelser av näringsförbud ska beivras på olika sätt. Den som uppsåtligen gör sig skyldig till en överträdelse av näringsförbud kan dömas till fängelse i högst två år (47 § lagen [2014:836] om näringsförbud).

Missbruk av lönegaranti

Lönegaranti innebär att staten betalar arbetstagarens fordringar på lön m.m. hos en arbetsgivare som har försatts i konkurs eller är föremål för en företagsrekonstruktion.

Det finns olika varianter av felaktigheter som förekommer. Nedan följer några exempel:

  • Förfalskade beslut om lönegaranti. Konkursförvaltarens brev och namnteckning förfalskas och ett förfalskat beslut skickas in till länsstyrelsen.
  • Anställningsförhållanden fabriceras (se t.ex. HovR SoB 2015-11-25, mål nr B 2255-14). Bolagsföre­trädarna ändrar i bokföringen och andra dokument för att det ska se ut som att företaget har haft fler anställda eller betalat ut mer i lön än vad det i verkligheten har gjort.
  • Identitetsfusk i samband med konkurser och lönegaranti. De anställda existerar inte utan det är fråga om påhittade eller falska identiteter.

Vissa sekretessbelagda uppgifter i beskattningsverksamheten kan lämnas ut till konkursförvaltare vid misstanke om missbruk av lönegaranti.

Användande av s.k. målvakter

För att komma till rätta med problemet med s.k. målvakter är det förbjudet att utse en person till styrelseledamot eller suppleant respektive vd eller vice vd, om personen inte avser att ta del av den verksamhet som hör till rollen (8 kap. 12 och 32 §§ ABL).

Den som uppsåtligen medverkar till ett sådant beslut eller åtar sig ett sådant uppdrag kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år (30 kap. 1 § tredje stycket ABL).

Referenser på sidan

Domar & beslut

  • NJA 1976 s. 60 [1]
  • NJA 1986 s.779 [1] [2]
  • NJA 1988 s. 481 [1]
  • NJA 1993 s. 687 [1]
  • NJA 1996 s. 384 [1]
  • NJA 2004 s. 618 [1]
  • NJA 2005 s. 252 [1]
  • NJA 2006 s. 627 [1]
  • NJA 2008 s. 848 [1]
  • NJA 2012 s. 247 [1]
  • NJA 2013 s. 1067 [1]
  • NJA 2013 s. 822 [1] [2] [3]
  • NJA 2016 s. 169 [1]
  • RH 1995:102 [1]
  • RH 2013:11 [1]

Lagar & förordningar

Propositioner

  • Proposition 1971:10 med förslag till skattebrottslag, m.m. [1] [2] [3]
  • Proposition 1975/76:119 om godkännande av överenskommelse mellan Sverige och Canada om utlämning [1]
  • Proposition 1981/82:85 om ändring i brottsbalken m.m. (bokföringsbrott) [1]
  • Proposition 1985/86:30 om ändring i brottsbalken m.m (om brott mot borgenärer) [1] [2] [3] [4]
  • Proposition 1995/96:170 Översyn av skattebrottslagen [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7] [8]
  • Proposition 1996/97:100 Ett nytt system för skattebetalningar, m.m. kap. 12–29 [1]
  • Proposition 1996/97:19 Beskattning av bilförmån, m.m. [1]
  • Proposition 2004/05:69 Bokföringsbrott och andra brott mot borgenärer [1]
  • Proposition 2010/11:76 Genomförande av rådets rambeslut om kampen mot organiserad brottslighet [1]
  • Proposition 2015/16:113 Bättre straffrättsliga verktyg mot organiserad brottslighet [1]

Övrigt

  • Brå rapport 2015:8 Intyget som dörröppnare till välfärdssystemet, s. 46 f [1]
  • Ds 1996:1 Effektivare brottsbekämpning [1]
  • Ds 2016:36 Bokföringsbrott i filialer [1]
  • EBM:s rapport RUBICON 2011 s. 11 [1]
  • Regleringsbrev för budgetåret 2017 avseende Skatteverket, Fi2016/04489/S3 [1]
  • ”Myndighetsgemensam lägesbild om grov organiserad brottslighet 2016–2017” s. 6 [1]