Med borgenärsbrott menas i allmänhet vissa gärningar som riktar sig mot borgenärskollektivet genom att minska borgenärernas möjligheter till betalning. Gärningarna ska vara sådana att de inte kan försvaras ekonomiskt när de görs. Även brott mot upplysningsplikten vid bl.a. konkurs samt bokföringsbrott räknas som borgenärsbrott.
De olika brotten mot borgenärer har det gemensamt att någon inför t.ex. en utmätning eller konkurs agerar på ett sådant sätt som normalt innebär en risk för skada för borgenärerna. Det är dock viktigt att komma ihåg att brotten inte kräver att det finns något samband mellan gärningen och en uppkommen skada för någon borgenär. Det behöver inte ens konstateras att det faktiskt har uppkommit någon sådan skada. Det räcker att gärningen företogs under en mycket svår ekonomisk situation.
Brotten begås av någon som antingen är på obestånd eller är i påtaglig fara för att komma på obestånd, dvs. fokus är på åtgärder som försämrar gäldenärens förmögenhet. Begreppet obestånd definieras på samma sätt som i konkurslagen (NJA 2013 s. 822). Obeståndsrekvisitet kräver med andra ord ingående kunskaper om gäldenärens ekonomiska situation. Brottet försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning har fokus på brott mot upplysningsplikten och bokföringsbrott handlar om att en person med avsikt eller på grund av slarv låter bli att bokföra enligt bokföringslagen. Bokföringsbrott kan vara ett sätt att dölja andra brott mot borgenärer. Se mer om dessa brott nedan.
Skatteverket ska anmäla till åklagaren så snart det finns anledning att anta att ett bokföringsbrott eller grovt bokföringsbrott har begåtts (18 kap. 8 § SFF). Som huvudregel kan Skatteverket inte anmäla misstänkta brott som inte omfattas av verkets anmälningsskyldighet. Men det finns sekretessbrytande regler som gör det möjligt för Skatteverket att även i andra fall anmäla misstanke om ett begånget brott.
Förutom att Skatteverket kan upptäcka borgenärsbrott så upptäcks brotten ofta av konkursförvaltare eller andra som granskar företags bokföring och affärer.
Om det finns anledning att anta att ekonomisk brottslighet förekommer eller har förekommit samtidigt som näringsidkaren har skulder till staten kan Skatteverket ansöka om konkurs för att få en utredning inom konkursens ram.
Under vissa förutsättningar kan en borgenär få ett beslut om offentligt ackord förverkat. Bestämmelserna finns i 3 kap. 27 § första stycket 1 a–c lagen 1996:764 om företagsrekonstruktion. Tingsrätten kan förklara att den eftergift som gäldenären fått genom ackordet har förfallit om gäldenären gjort sig skyldig till brotten oredlighet mot borgenär (se nedan), uppsåtligt försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning (se nedan) eller otillbörligt gynnande av borgenär vid offentligt ackord (se nedan).
På motsvarande sätt kan en domstol på begäran av en berörd part eller en tillsynsperson helt eller delvis upphäva en fastställd rekonstruktionsplan (4 kap. 34 § första stycket 1 – 3 lagen [2022:964] om företagsrekonstruktion).
Det är inte bara den person som har utfört gärningen som kan dömas till ansvar för brott mot borgenärer. Även den som inte är att anse som gärningsman men som ändå medverkat till gärningen kan dömas. Om hen har förmått någon annan till att utföra gärningen, döms hen för anstiftan av brottet och i andra fall för medhjälp till brottet (23 kap. 4 § BrB ). Ansvaret för medverkan till otillbörligt gynnande av borgenär (se nedan) är dock begränsat.
En person kan göra sig av med värdefull egendom av betydande värde när hen är på obestånd eller när det finns påtaglig fara att hen hamnar på obestånd, t.ex. genom att förstöra egendomen eller genom gåva. Personen ska då dömas för oredlighet mot borgenär. Brottet kan ge fängelse i högst två år. Samma sak ska gälla för den som i och för sig varit solvent och inte ens hotats av obestånd men som genom agerandet försätter sig på obestånd eller framkallar påtaglig fara för att komma på obestånd (11 kap. 1 § första stycket BrB).
Det som kriminaliseras är alltså att personen gör sig av med värdefull egendom som tillhör hen eller någon som hen företräder (t.ex. ett aktiebolag).
Genom uttrycket ”egendom av betydande värde” markeras att det främst är det absoluta ekonomiska värdet som är avgörande för bestämmelsens tillämplighet. Att en rörelse har en stor omsättning eller betydande tillgångar innebär inte att gäldenären straffritt kan göra sig av med tillgångar i väsentligt större omfattning än vad som är möjligt för en gäldenär som har mer begränsade ekonomiska möjligheter.
Men samtidigt sägs i förarbetena att bedömningen inte kan göras helt oberoende av sådana omständigheter som åtgärdens karaktär, syfte och samband med den verksamhet som personen bedriver. Oredlighet mot borgenärer kan exempelvis begås genom försäljning till underpris, förvärv till överpris, omotiverat högt löneuttag eller genom benefika åtgärder som delvis kan ses som ett led i en legitim marknadsföring. Det är i sådana sammanhang svårt att utgå från någon mer bestämd värdegräns vid den straffrättsliga bedömningen (prop. 1985/86:30 s. 36).
Enligt bestämmelsen är det i regel fråga om handlingar av gåvoliknande (benefik) karaktär. Några exempel på sådana handlingar är (RH 1995:102)
Till de gåvoliknande åtgärderna hör även sådana förfaranden som i anglosaxiska länder betecknas som ”long firm fraud” eller ”scam” och som består i ett utnyttjande av kreditvärdigheten hos ett företag för inköp av stora varupartier på kredit följt av snabb utförsäljning till underpris och en planerad konkurs.
En gåvoliknande åtgärd är även när någon överför tillgångar till aktieägarna utöver vad som enligt 17 kap. 3 § ABL får delas ut som vinst. En sådan överföring till en aktieägare kan bakas in i någon annan transaktion, t.ex. genom att aktieägaren får en räntefördel, får sälja egendom till bolaget till överpris eller får köpa egendom av bolaget till underpris. Utdelningen kan också betecknas som lön eller arvode som saknar verklighetsunderlag.
Det har ansetts vara förtäckt olovlig vinstutdelning i fall av företagsöverlåtelser där bolagets tillgångar har använts till att betala köpeskillingen. Om köparen inte varit solvent för den fordran som bolaget genom detta har fått mot hen har transaktionen ur företagets synpunkt en gåvoliknande (benefik) karaktär och ansvar för oredlighet mot borgenärer kan komma i fråga (t.ex. NJA 1976 s. 60).
Se även Bäcklund m.fl. Brottsbalken m.m. (2021, JUNO) kommentaren till 11 kap. 1 § BrB.
Att en ägare av ett aktiebolag en viss tid arbetar i bolaget utan att ta ut någon lön, och sedan gör löneuttag trots att verksamheten inte kan bära löneuttag innebär, enligt Högsta domstolen, inte att uttagen är att anse som benefika. Att uttagen motsvarade en högre månadslön än den ägaren tidigare hade tagit ut hade ingen betydelse så länge lönen var marknadsmässig. Domstolen ansåg att det inte var fråga om att göra sig av med bolagets egendom i den mening som avses i 11 kap. 1 § BrB. Löneuttagen var däremot att anse som ett otillbörligt gynnande av borgenär (se nedan) (NJA 2013 s. 822).
Det är inte heller fråga om oredlighet mot borgenärer när gäldenären använder sin egendom till mycket riskfyllda affärstransaktioner (se NJA 2008 s. 848). I stället kan det komma att bedömas som vårdslöshet mot borgenärer (se nedan).
Skatteverket ansöker ibland om att en gäldenär ska försättas i konkurs för att konkursförvaltaren ska utreda möjligheterna till återvinning av en gåva enligt 4 kap. 6 § KonkL. Konkursförvaltarens utredning kan även mynna ut i en brottsanmälan mot gäldenären (eller den konkursförsatta juridiska personens ställföreträdare) för oredlighet mot borgenär.
Möjligheten att återvinna rättshandlingen till konkursboet inverkar inte på bedömningen av om gäldenärens agerande även är straffbart.
En gäldenär kan dömas för oredlighet mot borgenär i dessa situationer (11 kap 1 § andra stycket BrB):
En gäldenär som inför en kommande konkurs för bort en tillgång av betydande värde utomlands och har ett uppsåt att hålla tillgången borta från konkursen, döms för oredlighet mot borgenär (11 kap. 1 § andra stycket första meningen första ledet BrB). Även om gäldenärens handlande inte innebär att hens förmögenhet minskar, så innebär det en risk att borgenärerna inte kan komma åt tillgångarna.
För att handlandet ska vara straffbart krävs att gäldenärens ekonomiska läge är så dåligt att konkurs är nära. Som regel kan denna förutsättning inte styrkas om inte konkurs verkligen inträffar inom kort tid. En ytterligare begränsning ligger i kravet att bortförandet ska avse en tillgång av betydande värde.
En gäldenär som i konkurs gömmer undan tillgång från konkursförvaltningen döms för oredlighet mot borgenär (11 kap. 1 § andra stycket första meningen andra ledet BrB).
Bestämmelsen är subsidiär till brottet försvårande av konkurs enligt i 11 kap. 2 § BrB. Om det gäller egendom som gäldenären ägde vid konkursbeslutet betyder detta som regel att gäldenärens undangömmande i stället kommer att bedömas som försvårande av konkurs (se nedan). Detta beror på att gäldenären avlägger ed på en konkursbouppteckning där egendomen inte har tagits upp.
Bestämmelsen om oredlighet mot borgenär har i stället betydelse när det gäller egendom som gäldenären tar emot under konkursen och undanhåller från konkursförvaltningen.
Även fallet att gäldenären tar tillbaka tillgångar som ingår i konkursboet och som har tagits ifrån hen för boets räkning faller under bestämmelsen (Bäcklund m.fl. Brottsbalken m.m. [2021, JUNO] kommentaren till 11 kap. 1 § BrB).
En gäldenär som inte medverkar till att, så långt det är möjligt, ställa tillgång i utlandet som ingår i konkursen till konkursförvaltningens förfogande, kan dömas till ansvar för oredlighet mot borgenärer (11 kap. 1 § andra stycket andra meningen BrB).
För att kunna dömas till ansvar måste gäldenären vara försatt i konkurs och tillgången måste ingå i konkursen. Så är fallet om det inledda konkursförfarandet är ett huvudinsolvensförfarande enligt insolvensförordningen. Ett huvudinsolvensförfarande har rättsverkan inom hela unionen, d.v.s. det omfattar gäldenärens alla tillgångar (och skulder) inom hela unionen. Om insolvensförordningen inte är tillämplig måste gäldenären ha sitt hemvist i Sverige (s.k. domicilkonkurs), annars omfattar konkursen endast egendom i Sverige.
Tillgångarna måste vara kända och kunna preciseras i någon mån. Gäldenärens medverkansplikt ska därmed inte kunna användas av konkursförvaltningen som ett sätt att få reda på om gäldenären har okända tillgångar som ska ingå i konkursen.
Skyldigheten inträder när konkursförvaltaren har uppmanat gäldenären att medverka. Det straffbara området omfattar endast sådan bristande medverkan som har ett otillbörligt syfte. Med otillbörligt syfte avses en passivitet där själva motivet för gäldenärens underlåtenhet framstår som illojalt. Ett typiskt exempel på illojalt syfte är att någon är passiv i avsikt att själv eller genom någon närstående fysisk eller juridisk person kunna förfoga över den aktuella tillgången.
Om en gäldenär på grund av straffbestämmelser eller andra tvingande bestämmelser, t.ex. det aktuella landets konkurslagstiftning, är förhindrad att medverka till att tillgången tillförs den svenska konkursen kan något straffansvar inte utkrävas. Den bristande medverkan har då ett legitimt syfte. Om gäldenären saknar praktisk möjlighet att medverka eller har gjort sitt bästa men det visar sig att hens åtgärder inte är tillräckliga föreligger inte heller något brott (Bäcklund m.fl. Brottsbalken m.m. [2021, JUNO] kommentaren till 11 kap. 1 § BrB).
En gäldenär som vid konkurs, skuldsanering, F-skuldsanering eller förhandling om offentligt ackord uppsåtligen eller av grov oaktsamhet håller tyst om en tillgång, uppger en skuld som inte finns eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, döms, om uppgiften inte rättas innan den beedigas eller annars läggs till grund för förfarandet, för försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning (11 kap. 2 § första stycket BrB).
Bestämmelsen handlar om brott mot upplysningsplikten till skillnad från borgenärsbrott som huvudsakligen fokuserar på åtgärder som försämrar gäldenärens förmögenhet.
Beskrivningen av brottet omfattar följande situationer:
Gäldenären ska ha framställt sin förmögenhet som sämre än den är i verkligheten. Framställs den som bättre är det inte fråga om brott enligt 11 kap. 2 § BrB (Bäcklund m.fl. Brottsbalken m.m. [2021, JUNO ] kommentaren till 11 kap. 2 § BrB).
Gäldenären kan undvika straff om uppgiften objektivt sett var betydelselös för borgenärernas rätt till utdelning i konkursen (11 kap. 2 § tredje stycket BrB). Det krävs då att skillnaden i belopp mellan t.ex. en fordrans verkliga belopp och det oriktiga beloppet är mycket liten (prop. 2004/05:69 s. 57).
Om den oriktiga uppgiften rättas innan gäldenären går ed på uppgiften eller den annars läggs till grund för förfarandet undviker gäldenären straff.
Under vissa förutsättningar kan en borgenär få ett beslut om offentligt ackord förverkat. Tingsrätten kan förklara att den eftergift som gäldenären fått genom ackordet har förfallit om gäldenären gjort sig skyldig till uppsåtligt försvårande av konkurs eller en exekutiv förrättning (3 kap. 27 § första stycket 1 b FrekL).
I en konkurs ska gäldenären lämna de upplysningar av betydelse för konkursutredningen som begärs (6 kap. 2 § första stycket KonkL). Upplysningsskyldigheten gäller mot konkursförvaltaren, rätten, tillsynsmyndigheten och eventuella granskningsmän.
En gäldenär som har försatts i konkurs har en omfattande upplysningsskyldighet. Skyldigheten är förenad med sanktioner, t.ex. hämtning eller häktning (6 kap. 9 § KonkL). Upplysningsskyldigheten omfattar alla upplysningar av betydelse för konkursutredningen, som tillgångar och skulder som ingår i konkursen, men även t.ex. sådant som kan ge en förklaring om orsakerna till obeståndet och på vilket sätt gäldenären skött sina åligganden i olika hänseenden av betydelse för konkursutredningen. Gäldenären är även skyldig att uppge sådana tillgångar som inte ingår i boet på grund av att de finns utomlands (prop. 1994/95:189 s. 54).
Konkursgäldenären ska lämna en bouppteckningsbekräftelse, d.v.s. skriftligen bekräfta riktigheten av uppgifterna i bouppteckningen på heder och samvete (6 kap. 2 a § KonkL). Bekräftelsen ska göras vid ett bouppteckningssammanträde inför konkursförvaltaren (6 kap. 2 b § KonkL). Om konkursförvaltaren begär det, ska gäldenären i stället avlägga bouppteckningsed inför tingsrätten (6 kap. 3 § KonkL). Bekräftelsen respektive edgången är obligatorisk. Syftet är att gäldenären genom straffhot ska förmås att lämna korrekta och fullständiga uppgifter om sina tillgångar och skulder. Om så inte sker, t.ex. därför att gäldenären undviker att lämna en bouppteckningsbekräftelse eller avlägga bouppteckningsed, jämställs med beedigande att uppgiften annars har lagts till grund för förfarandet (11 kap. 2 § första stycket BrB).
Att konkursförvaltaren kunnat få fram den riktiga uppgiften på annat sätt befriar i sig inte gäldenären från ansvar (prop. 2004/05:69 s. 64).
Om en gäldenär har undanhållit tillgångar från konkursförvaltningen och Kronofogden kan det vara fråga om indrivningssabotage och utgöra grund för preskriptionsförlängning.
Om gäldenären hade haft rätt att vägra yttra sig och omständigheterna innebär en skälig ursäkt för hen så ska hen inte dömas till ansvar (11 kap 2 § tredje stycket BrB). Bestämmelsen är en anpassning till Europakonventionen och rätten att inte tvingas lämna uppgifter som senare kan läggas till grund för ett straffrättsligt förfarande. Bestämmelsen är tillämplig på alla uppgifter som lämnas enligt konkurslagen, oavsett om de lämnas under ed eller inte (prop. 2004/05:69 s. 56 f.).
Skuldsanering innebär att en gäldenär helt eller delvis befrias från ansvar för betalningen av de skulder som omfattas av skuldsaneringen (1 § NSksanL). Gäldenärens ansökan om skuldsanering ska innehålla uppgifter om gäldenärens inkomster, tillgångar och utgifter samt en uppskattning av skulden till varje borgenär (12 § NSksanL).
De uppgifter som lämnas vid skuldsanering faller under straffbestämmelsen försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning trots att uppgifterna inte lämnas under ed.
Ansvarsfrihetsgrunden (se ovan) i 11 kap. 2 § tredje stycket BrB gäller bara vid konkurs och alltså inte för uppgiftsskyldighet vid skuldsanering. Uppgiftsskyldigheten är i dessa fall är inte förenad med några sanktioner.
F-skuldsanering innebär att en gäldenär delvis befrias från ansvar för betalningen av de skulder som omfattas av F-skuldsaneringen (1 § FSksanL). En ansökan om F-skuldsanering ska innehålla uppgifter om gäldenärens inkomster och utgifter samt tillgångar och skulder (13 § FSksanL).
De uppgifter som lämnas vid F-skuldsanering faller under straffbestämmelsen försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning trots att uppgifterna inte lämnas under ed.
Ansvarsfrihetsgrunden (se ovan) i 11 kap. 2 § tredje stycket BrB gäller bara vid konkurs och alltså inte för uppgiftsskyldighet vid F-skuldsanering. Uppgiftsskyldigheten är i dessa fall är inte förenad med några sanktioner.
Från och med den 1 augusti 2022 gäller en ny lag (2022:964) om företagsrekonstruktion. För rekonstruktioner som beslutats före detta datum gäller fortfarande den gamla lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion. Förhandling om en rekonstruktionsplan (planförhandling) kan beslutas i ett ärende om företagsrekonstruktion enligt 4 kap. lag (2022:964) om företagsrekonstruktion, tidigare 3 kap. lag (1996:764) om företagsrekonstruktion. En begäran om planförhandling ska bl.a. innehålla en förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder (4 kap 8 § lag [2022:964] om företagsrekonstruktion samt 3 kap. 10 § andra stycket lag [1996:764] om företagsrekonstruktion). Enligt den gamla lagen kunde en borgenär begära att gäldenären skulle avlägga bouppteckningsed enligt 3 kap. 18 § lag (1996:764) om företagsrekonstruktion, där gäldenären ska intyga att ingen tillgång eller skuld oriktigt har utelämnats eller tagits med. Om edgång inte sker, jämställs detta med beedigande att uppgiften annars har lagts till grund för förfarandet (11 kap. 2 § första stycket BrB).
Möjligheten att begära edgång har inte förts över till den nya lagen. I insolvensdirektivet som ligger till grund för denna saknas motsvarande möjlighet för en berörd part att begära att gäldenären avlägger bouppteckningsed. Detta torde dock inte vara av någon större betydelse, eftersom även uppgifter som inte har beedigats omfattas av straffansvaret för brottet försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning enligt ovan (prop. 2021/22:215 s. 196 f.).
Uppgiftsskyldigheten vid offentligt ackord omfattas inte av den särskilda ansvarsfrihetsgrunden vid konkurs (se ovan).
En gäldenär som i samband med exekutiv förrättning (t ex. utmätning, exekutiv försäljning eller kvarstad) hindrar att egendom används för att ge en borgenär betalt eller säkra borgenärens fordran döms för försvårande eller grovt försvårande av exekutiv förrättning till fängelse i högst två år (11 kap. 2 § andra stycket BrB). Bestämmelsen tar sikte på olika förfaranden där gäldenären med avsikt åberopar osanna uppgifter eller handlingar för att sabotera förfarandet. För att brottet ska vara fullbordat krävs att förrättningen helt eller delvis misslyckats.
Om brottet har begåtts uppsåtligen och är grovt, döms för grovt försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska hänsyn särskilt tas till om gärningsmannen avlagt ed på en oriktig uppgift eller använt falsk handling eller vilseledande bokföring eller om brottet varit av betydande omfattning (11 kap. 2 § fjärde stycket BrB).
En person som är på obestånd eller riskerar att hamna på obestånd kan dömas för vårdslöshet mot borgenär om hen uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet avsevärt försämrar sin förmögenhet genom att t.ex.
Detta gäller även om personen inte insåg, men hade skälig anledning anta, att hen var på obestånd eller riskerade att komma på obestånd (11 kap. 3 § BrB).
Vårdslöshet mot borgenär är ett brott som kan ge fängelse i högst två år.
Brottet vårdslöshet mot borgenär kännetecknas av att personen lever riskfyllt under en längre tid på ett sådant sätt att ekonomin kraftigt försämras när hen borde ha förstått att hen skulle komma på obestånd.
Det är inte fråga om någon allmän kriminalisering av slösaktighet eller dåliga affärer (prop. 1985/86:30 s. 25). Bestämmelsen pekar därför ut vissa beteenden som typiskt sett framstår som särskilt illojala.
När det gäller frågan om fortsatt drift av en rörelse kan medföra straffansvar så har lagstiftaren framhållit att ansvaret uttryckligen förutsätter ett förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen. Ett företags förmögenhetsställning är beroende bl. a. av hur företagets tillgångar värderas enligt företagsekonomiska principer. Om ett företag t.ex. skaffar tillgångar som företaget, med hänsyn till en förestående konkurs, inte kan dra nytta av så kan företagets förmögenhetsställning försämras även om tillgångarna inte betingat något överpris (prop. 1985/86:30 s. 35). En annan situation är när någon fortsätter sin förlustbringande rörelse och tar upp nya krediter utan någon nytta för verksamheten.
De åtgärder som räknas som vårdslöshet mot borgenär är normalt sådana som framstår som oförsvarliga med hänsyn till den ekonomiska situationen, men som inte avser att gäldenärens egendom ska förstöras eller direkt överföras till någon annan. Det är ofta fråga om åtgärder som sträcker sig över en längre tid. Enligt förarbetena är det därför inte möjligt att i samma utsträckning som vid brottet oredlighet mot borgenär (se ovan) bortse från gäldenärens ekonomiska förhållanden och boets ställning. Vad som i ett företag med liten förmögenhetsmassa och liten omsättningsvolym kan innebära en dramatisk förändring i förmögenhetsställningen kan i ett stort företag vara av helt marginell betydelse. Aktsamhetskravet kan inte bedömas oberoende av rörelsens omfattning och ställning. Straffansvaret begränsas därför till åtgärder som klart försämrar förmögenheten när man gör en bedömning enligt företagsekonomiska värderingsprinciper (prop. 1985/86:30 s. 37).
Vårdslöshet mot borgenärer får åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt (11 kap. 8 § första stycket BrB).
Åklagaren kan låta bli att väcka åtal exempelvis då gärningsmannen fortsätter sin rörelse, särskilt om det kan antas vara omtanken om de anställda som har varit anledning till lagöverträdelsen eller om en konkurs haft ingripande konsekvenser för gärningsmannen och hens familj (prop. 1975/76:82 s. 98).
Skatteverket ansöker ofta om att en gäldenär ska försättas i konkurs för att förhindra fortsatt skuldsättning till staten. Konkursförvaltarens utredning kan även i allvarliga fall mynna ut i en brottsanmälan mot gäldenären (eller den konkursförsatta juridiska personens ställföreträdare) för vårdslöshet mot borgenärer.
Om en person som är på obestånd gynnar en viss borgenär, kan personen dömas för otillbörligt gynnande av borgenär. Det kan t.ex. ske om personen
För att dömas för otillbörligt gynnande av borgenär räcker det att det finns en påtaglig risk för att andra borgenärers rätt till betalning minskar avsevärt. Brottet kan ge fängelse i högst två år (11 kap. 4 § BrB).
Brottet otillbörligt gynnande av borgenär omfattar alltså handlingar som kan innebära återvinning av betalning och återvinning av överlämnad säkerhet. Den som medverkat till återvinningsbara transaktioner kan alltså åtalas för detta brott eftersom det innebär en betalning i strid med förmånsrättsordningen. Åtgärden är brottslig om åtminstone en borgenär har blivit gynnad på så sätt att en annan borgenärs utdelning vid en tänkt konkurs har blivit mindre p.g.a. åtgärden.
Förutom rena återvinningstransaktioner kan det förekomma andra sätt att gynna någon i ett otillbörligt syfte.
Vid en betalning på vanligt sätt av en förfallen skuld så har gäldenären i regel inte något särskilt intresse av borgenärens förmögenhetsställning. Vad som kriminaliseras är de fall då själva syftet med betalningen kan betecknas som otillbörligt. Med otillbörligt syfte menas att gäldenärens handlande styrs av en önskan att när han är på obestånd visa välvilja mot en speciell borgenär och att det sker på någon annan borgenärs bekostnad (jfr prop. 1975/76:82 s. 119 f.).
Som exempel på situationer som uppfyller förutsättningen nämns bl.a. att ställföreträdaren för ett gäldenärsbolag låter detta betala en förfallen skuld till ett bolag där hen själv har intressen. Högsta domstolen har ansett att när ställföreträdaren för ett bolag i en obeståndssituation låter detta betala en förfallen, oprioriterad skuld till ställföreträdaren själv så bör kravet på otillbörligt syfte som regel anses uppfyllt (NJA 1986 s. 779).
Att en ägare av ett aktiebolag en viss tid arbetar i bolaget utan att ta ut någon lön för att sedan göra löneuttag trots att verksamheten inte kan bära något löneuttag har i NJA 2013 s. 822 inneburit ett otillbörligt gynnande av borgenär.
Skatteverket ansöker ibland om att en gäldenär ska försättas i konkurs för att konkursförvaltaren ska utreda möjligheterna till återvinning av t.ex. en betalning enligt 4 kap. 10 § KonkL. Konkursförvaltarens utredning kan även mynna ut i en brottsanmälan mot gäldenären (eller den konkursförsatta juridiska personens ställföreträdare) för otillbörligt gynnande av borgenär.
Möjligheten att rättshandlingen återvinns till konkursboet inverkar inte på bedömningen av dess straffbarhet.
En gäldenär, som för att främja ackord i hemlighet lämnar eller utlovar betalning eller annan förmån, döms för otillbörligt gynnande av borgenär (11 kap. 4 § andra stycket BrB).
Bestämmelsen beskriver ett särskilt straffansvar för en gäldenär som handlar ohederligt när hen ska förhandla om en ekonomisk uppgörelse med sina borgenärer vid ett offentligt ackord. Bestämmelsen gäller även vid underhandsuppgörelser (Bäcklund m.fl. Brottsbalken m.m. [2021, JUNO ] kommentaren till 11 kap. 4 § BrB).
Ett exempel på ett otillbörligt gynnande är att gäldenären i hemlighet skriver upp en viss borgenärs fordran för att förmå hen att gå med på ackord. Detta gäller oberoende av om en utomstående person skjuter till den merkostnad som uppkommer för gäldenären. Uttrycket främja ackord innebär ett krav på uppsåt.
Det medför inget ansvar för gäldenären om någon utomstående köper upp fordringar som tillhör sådana borgenärer som inte vill godkänna ackordet och därefter i egenskap av fordringsägare godkänner ackordet (Bäcklund m.fl. Brottsbalken m.m. [2021, JUNO] kommentaren till 11 kap. 4 § BrB).
Bestämmelsen har även viss motsvarighet i bestämmelserna i 4 kap. 23 § lagen 2022:964 om företagsrekonstruktion och 3 kap. 25 § lagen [1996:764] om företagsrekonstruktion). Enligt dessa finns hinder mot att ett ackord eller en rekonstruktionsplan fastställs bl.a. då det finns skälig anledning anta att gäldenären i hemlighet har gynnat någon berörd part för att inverka på planförhandlingen eller att något annat svek har inträffat vid denna.
Det finns möjlighet att ompröva en skuldsanering om gäldenären i hemlighet har gynnat någon borgenär för att inverka på skuldsaneringsfrågans avgörande (48 § första stycket 3 NSksanL och 50 § första stycket 3 FSksanL). Bestämmelserna anknyter i viss mån till brottet otillbörligt gynnande av borgenär. För att ompröva en skuldsanering på grund av hemligt gynnande av borgenär krävs dock inte att gäldenären har gjort sig skyldig till brott. Lagstiftaren har tvärtom tagit avstånd från ett förslag om att göra bestämmelsen om ohederligt förfarande vid ackord tillämplig också vid skuldsanering. Omprövningsregeln vid skuldsanering/F-skuldsanering har alltså ett något mer självständigt innehåll i förhållande till straffbestämmelsen. Det är t.ex. enligt omprövningsbestämmelsen tillräckligt att gäldenären genom gynnandet försökt inverka på skuldsaneringsfrågans avgörande. Det krävs inte att försöket har haft viss effekt, medan det för straffansvar krävs att gynnandet av en viss borgenär medfört fara för att andra borgenärers rätt ska förringas avsevärt (Hellners & Mellqvist, Skuldsaneringslagen: En kommentar till 2006 års lag, kommentaren till 24 § SksanL).
Borgenärer som har blivit gynnade genom gäldenärens brottsliga handlande bör normalt inte straffas. I allmänhet bör en borgenär kunna ta emot betalning eller säkerhet utan att behöva pröva om andra borgenärer blir lidande genom detta. Enligt sakens natur bör en borgenär också inom vissa gränser kunna öva påtryckningar på gäldenären för att förmå hen att fullgöra sin förpliktelse. Det är bara om borgenären har varit uppenbart illojal mot andra borgenärer som det kan komma i fråga med straff för medverkan.
En borgenär som tar eller låter åt sig utlova betalning, säkerhet eller annan förmån, kan därför dömas för medverkan till brottet. Förutsättningen är att hen brukar otillbörligt hot eller otillbörligt löfte om förmån eller handlar i hemligt samförstånd med gärningsmannen (11 kap. 7 § andra stycket BrB).
Om en berörd part inte kan dömas till ansvar för medverkan till gynnandebrott så kan det ändå hända att denne kan dömas med stöd av 8 kap. 4 § lagen 2022:964 om företagsrekonstruktion om den berörda parten har betingat sig en särskild förmån av gäldenären för sin röst vid ett plansammanträde. Detsamma gäller för en borgenär som agerat på motsvarande sätt vid ett borgenärssammanträde (4 kap. 13 § lagen [1996:764] om företagsrekonstruktion).
Se även Bäcklund m.fl. Brottsbalken m.m. (2021 JUNO) kommentaren till 11 kap. 7 § BrB.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1999:1078) kan dömas för bokföringsbrott. Man brukar tala om tre olika typer av bokföringsbrott:
För att dömas för bokföringsbrott måste personens agerande ha lett till att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning inte i huvudsak har kunnat bedömas med ledning av bokföringen (huvudsaklighetsrekvisitet). Huvudsaklighetsrekvisitet innebär att bokföringen inte måste återge exakt vad som har inträffat. Det räcker att det är möjligt att med ledning av bokföringen i huvudsak få en rättvisande bild av rörelsen.
Om brister i fakturor, som utgör verifikationer i bokföringen, är så omfattande att verifikationerna inte alls medger en bedömning av bakomliggande affärshändelser så är huvudsaklighetsrekvisitet uppfyllt (NJA 2020 s. 497).
Underlåtenhet att bevara verifikationer avseende varje enskilt köruppdrag i taxirörelse har stått i strid med bokföringslagen, men har inte ansetts medföra att rörelsens förlopp inte i huvudsak kunnat bedömas med ledning av bokföringen. Åtal för bokföringsbrott har därför ogillats (NJA 2005 s. 252).
Bokföringsbrott kan leda till fängelse i högst två år. Om brottet är ringa kan det leda till böter eller fängelse i högst sex månader (11 kap. 5 § BrB).
Bokföringsbrott förutsätter inte obestånd men utgår självfallet från att någon är bokföringsskyldig. Även för utländska juridiska personer som bedriver näringsverksamhet i Sverige genom en filial gäller bokföringsskyldighet.
En person kan även dömas för bokföringsbrott om hen inte har följt normen för ”god redovisningssed”. Ett exempel på detta är tidpunkten för när bokföring ska upprättas. I bokföringslagen regleras att bokföring ska upprättas så snart det kan ske. Bokföring får upprättas senare om det finns skäl för detta (5 kap. 2 § BFL). Om företaget inte följer dessa normer kan ansvar för bokföringsbrott föreligga. Enstaka felaktigheter kan i stället medföra ansvar för försvårande av skattekontroll.
Enligt Högsta domstolen kan en verksamhets ekonomiska resultat och ställning i ett aktiebolag inte i huvudsak bedömas utan årsredovisningen. Underlåtenhet att upprätta årsredovisning i aktiebolag i rätt tid har bedömts som bokföringsbrott. Bland annat påverkar förseningens längd om bokföringsbrottet ska bedömas som ringa eller av normalgraden. Skillnaden påverkar bl.a. straffskalan. En kanske viktigare skillnad är att en åklagare endast ska väcka åtal vid ringa bokföringsbrott om det finns särskilda skäl, d.v.s. personen blir inte dömd för ringa bokföringsbrott om det saknas särskilda skäl (11 kap. 8 § andra stycket BrB). Högsta domstolen har i ett antal fall prövat gränsdragningen mellan bokföringsbrott av normalgraden och ringa bokföringsbrott (NJA 2018 s. 77, se även NJA 2004 s. 618 och NJA 2007 s. 451).
En övervärdering av tillgångar eller underlåtenhet att skriva ned t.ex. en fordran kan medföra ansvar för bokföringsbrott (se NJA 2006 s. 627 och RH 2013:11).
Bokföringsbrottet kan bedömas som grovt
Vidare nämns i förarbetena (prop. 2004/05:69 s. 67) särskilt förslagna beteenden som att bokföringsskyldigheten har åsidosatts i syfte att förhindra upptäckt av annan brottslighet, t.ex. i ett annat bolag i samma intressesfär. Det kan t.ex. handla om oredlighet mot borgenärer eller trolöshet mot huvudman.