OBS: Detta är utgåva 2022.9. Visa senaste utgåvan.

När någon har drabbats av en skada, som t.ex. en ekonomisk förlust eller kränkts, p.g.a. Skatteverkets åtgärder och beslut, kan hen i vissa situationer ha rätt till skadestånd.

Var finns reglerna om skadestånd?

Regler om skadeståndsansvar för Skatteverket finns bl.a. i skadeståndslagen och i flera andra lagar. Här följer några exempel.

Regler om skadestånd gällande felaktig personuppgiftsbehandling finns i EU:s dataskyddsförordning och lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning.

I den numera upphävda personuppgiftslagen (PUL) finns bestämmelser om skadestånd för felaktiga behandlingar av personuppgifter som har inträffat innan EU:s dataskyddsförordning trädde i kraft den 25 maj 2018.

Det finns även regler om skadestånd för felaktig personuppgiftsbehandling som görs av Skatteverket i brottsbekämpande syfte i brottsdatalagen (2018:218).

Det finns också särskilda regler om skadestånd i skatteförfarandelagen (SFL) som rör ärenden om betalningssäkring.

Frågor om skadeståndsansvar kan också komma upp i samband med konkursärenden. Specialbestämmelser om borgenärers skadeståndsansvar vid obefogade konkursansökningar finns i konkurslagen (KonkL).

Skadeståndsansvar kan också uppkomma med stöd av Europakonventionen, EU-rätten och regeringsformen (RF).

Skatteverket kan även bli skadeståndsskyldigt vid brott mot avtal eller enligt arbetsrättsliga bestämmelser m.m.

Skadeståndsrättsliga huvudprinciper

Inom skadeståndsområdet finns det vissa allmänna huvudprinciper som ska tillämpas vid bedömningen av Skatteverkets skadeståndsansvar.

Orsakssamband ska finnas

En allmän förutsättning för skadeståndsansvar är att det ska finnas ett samband mellan Skatteverkets skadegörande handling och skadan. För skadeståndsansvar krävs inte bara ett orsakssamband utan också att sambandet är adekvat. Det innebär att orsakssambandet mellan handlingen och skadan inte får vara alltför svårförutsebart, säreget eller avlägset – då ersätts inte skadan.

Att låta bli att begära omprövning av Skatteverkets beslut eller att låta bli att överklaga ett beslut kan ses som en brist i orsakssambandet (se t.ex. beslut av JK 2015-03-27, dnr 584-14-40, EU-domstolens dom den 24 mars 2009, Danske Slagterier mot Förbundsrepubliken Tyskland, C-445/06, punkt 58–64, samt NJA 2013 s. 842 punkt 42).

Tredjemansskador ersätts normalt inte

Som huvudregel gäller att bara den som direkt har drabbats av en skada kan kräva skadestånd. Personer som har drabbats av t.ex. en ekonomisk förlust p.g.a. att en annan person har drabbats av en skada, kan i allmänhet inte få skadestånd. Så kallade tredjemans­skador ersätts alltså normalt inte (SOU 1993:55 s. 233). I rättspraxis finns det ett fåtal undantag från denna princip. Det har då gällt ekonomiska skador som har uppstått som en följd av att en annan person har drabbats av en person- eller sakskada (se NJA 1975 s. 275, NJA 1988 s. 62 och NJA 2004 s. 609).

Beviskrav

Det är den som har drabbats av en skada som ska visa eller styrka att det finns förutsättningar för skadeståndsskyldighet. Beviskravet kan variera och det finns exempel i praxis på att beviskravet har lindrats i vissa situationer när uppgifterna är klart sannolika och inte motsägs av omständigheterna i övrigt (JK 2009-06-12, dnr 981-08-40).

Jämkning av skadestånd vid medvållande

Huvudregeln är att den som har drabbats av en skada ska få full ersättning för sin ekonomiska förlust. Det finns dock regler om att skadeståndet kan sättas ned – jämkas – om den som har drabbats har medverkat till skadan, se t.ex. 6 kap. 1 § skadeståndslagen, 48 § PuL , 46 kap. 21 § SFL och 17 kap. 1 § KonkL.

Skadestånd med stöd av skadeståndslagen

Regler om det allmännas (staten eller kommunen) ansvar för skadestånd finns främst i 3 kap. 1–4 §§ skadeståndslagen. Vilken bestämmelse i skadeståndslagen som är tillämplig beror bl.a. på vilken skada det handlar om och vad skadan har orsakats av, t.ex. en arbetstagares fel eller försumlighet i tjänsten, fel eller försummelse vid myndighetsutövning, felaktiga upplysningar eller råd eller överträdelser av rättigheter enligt Europakonventionen.

Vilka skador kan ersättas?

Inom skadeståndsrätten skiljer man mellan olika kategorier av skador. I skadeståndslagen kategoriseras de olika skadorna som personskada, sakskada, förmögenhetsskada eller skada p.g.a. kränkning. Dessa olika skador kan i sin tur beskrivas som ekonomiska skador (ekonomiska förluster av olika slag) eller ideella skador (förluster som inte är av ekonomisk natur).

För att skadan ska ersättas får den inte heller anses försumbar. JK har i ett beslut (2014-09-22, dnr 7466-14-40) kommit fram till att en begäran om skadestånd på 14 kr för portokostnader avser ett så litet belopp att förmögenhetsskadan får anses försumbar och för liten för att ersättas.

Personskada

Skadeståndslagen innehåller ingen definition av begreppet personskada. Hur begreppet ska tolkas framgår i stället av förarbeten och praxis. Begreppet personskada omfattar kroppsliga och psykiska sjukdomstillstånd orsakade av en skadehändelse. Även psykisk chock eller depression utan annat kroppsligt men kan bedömas som personskada (se t.ex. prop. 2000/01:68 s. 17 f. och NJA 1971 s. 78).

Reglerna om vilka kostnader som ersätts vid personskada finns bl.a. i 5 kap. 1 § skadeståndslagen. Enligt denna bestämmelse ska kostnader för sjukvård och andra kostnader, inkomstförlust, sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt särskilda olägenheter ersättas.

Skada p.g.a. kränkning räknas inte som en personskada, även om skadorna har vissa likheter. Skillnaderna består bl.a. i vad ersättningen ska kompensera hos den skadelidande men även hur ersättningens storlek bestäms.

Sakskada

Skadeståndslagen innehåller ingen definition av begreppet sakskada, utan hur begreppet ska tolkas framgår av förarbeten och praxis. Begreppet sakskada kan likställas med egendomsskada. Även förlust av föremål är en sakskada, även om förlusten bara är tillfällig (prop. 1972:5 s. 579 f.).

Reglerna om vilka kostnader som ersätts vid sakskada finns i 5 kap. 7 § skadeståndslagen. Enligt denna bestämmelse ska kostnader för sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning, annan kostnad till följd av skadan samt inkomstförlust eller intrång i näringslivet ersättas.

Förmögenhetsskada

Förmögenhetsskador delas upp i allmänna förmögenhetsskador och rena förmögenhetsskador. Begreppet ren förmögenhetsskada är definierat i skadestånds­lagen som en sådan skada som kan uppkomma utan att någon lider person- eller sakskada (1 kap. 2 § skadeståndslagen). En allmän förmögenhetsskada är i stället en ekonomisk följdskada av en person- eller sakskada.

Definitionen innebär att om en person t.ex. drabbas av en personskada som sedan leder till en ekonomisk skada för hens arbetsgivare, så är arbetsgivarens ekonomiska skada inte att anse som en ren förmögenhetsskada. Skadan ses i stället som en allmän förmögenhetsskada, även kallad en tredjemansskada, som normalt inte ger rätt till ersättning enligt skadeståndslagen.

Om en person däremot drabbas av en personskada som sedan leder till en ekonomisk skada för hen själv (t.ex. inkomstförlust) så bedöms skadan som en följdskada. Följdskador av detta slag kan ge rätt till ersättning (se 5 kap. skadeståndslagen).

Skada orsakad genom kränkning

Ersättning enligt skadeståndslagen för kränkning avser att kompensera känslor hos den skadelidande som rädsla, förnedring, skam eller liknande som inte tar sig medicinska uttryck (prop. 2000/01:68 s. 51).

För att kunna få ersättning enligt skadeståndslagen måste den som har drabbats av en skada ha utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa integritetskränkande brott (2 kap. 3 § skadeståndslagen). I tidigare lagstiftning har man i stället för kränkning använt begreppet lidande.

Skada p.g.a. kränkning enligt skadeståndslagen är en ideell skada, vilket även gäller personskador som inte är ekonomiska. Sådana personskador är vanligtvis sveda och värk. Skada p.g.a. kränkning och personskada i form av sveda och värk skiljer sig dock åt på flera sätt. Ersättning för sveda och värk kan endast ges om den skadelidande drabbats av en personskada, vilket inte är ett krav för kränkningsersättning. Personskadeersättningens syfte är att kompensera för följdverkningar efter skadehändelsen, medan kränkning ska kompensera upplevelsen vid och karaktären av själva skadehändelsen. Kränkningsersättningen bestäms dessutom schablonmässigt, medan ersättning för personskada ges helt efter subjektiva förhållanden.

Skatteverkets principalansvar som arbetsgivare

En arbetstagares ansvar för skador i tjänsten är starkt begränsat i skadeståndslagen. Skadeståndslagen föreskriver ett s.k. principalansvar för arbetsgivare. För Skatteverket som arbetsgivare innebär det att verket ska betala sådana skadestånd som en anställd på Skatteverket orsakar i sin tjänst (se 3 kap. 1 § skadeståndslagen). Skatteverket kan även bli ansvarigt när vissa andra personer än anställda orsakar skadan, t.ex. en regelbundet anlitad uppdragstagare som är oberoende och relativt osjälvständig i förhållande till Skatteverket som uppdragsgivare (se 6 kap. 5 § skadeståndslagen).

Om skadan har vållats vid Skatteverkets myndighetsutövning är det i stället 3 kap. 2 § skadeståndslagen, om fel och försummelse vid myndighetsutövning, som i första hand ska tillämpas.

Vilka skador ersätts?

Enligt bestämmelsen om arbetsgivarens principalansvar ska Skatteverket ersätta personskada eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten.

För att en arbetsgivare ska vara ansvarig att ersätta en ren förmögenhetsskada krävs det dock att arbetstagaren i tjänsten vållat skadan genom brott.

Skada p.g.a. kränkning är Skatteverket skyldigt att ersätta om arbetstagaren genom fel eller försummelse i tjänsten kränkt någon annan genom vissa integritetskränkande brott som framgår av 2 kap. 3 § skadeståndslagen.

I vissa speciella fall kan Skatteverket återkräva skadeståndsbeloppet av arbetstagaren.

Fel eller försummelse vid myndighetsutövning

Regeln om Skatteverkets ansvar för skadestånd som vållats vid fel eller försummelse vid myndighetsutövning finns i 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Vilka skador ersätts?

Enligt bestämmelsen om fel eller försummelse vid myndighetsutövning ska Skatteverket ersätta skador i form av personskador, sakskador, rena förmögenhetsskador och i vissa fall kränkning.

För att skador för kränkning ska ersättas måste kränkningen ha varit allvarlig och ha uppkommit till följd av vissa typiskt sett integritetskränkande brott

Vad menas med fel eller försummelse?

Kravet på fel eller försummelse innebär ett krav på att Skatteverket ska ha varit oaktsamt. Med fel avses oaktsamma handlingar och med försummelse avses oaktsam underlåtenhet att handla. Att Skatteverkets handläggningstid har varit lång kan vara ett exempel på fel eller försummelse.

Vållandebedömningen är objektiv och myndighetsutövningen bedöms från den enskildas, inte Skatteverkets, synpunkt (NJA 1990 s. 137). Skatteverket kan t.ex. inte undgå skadeståndsansvar p.g.a. att handläggaren varit oerfaren. Likaså kan flera mindre förbiseenden begångna av flera befattningshavare tillsammans (kumulerande fel) innebära en försummelse. Kumulerande fel kan även ske mellan olika myndigheter. Skatteverket kan t.ex. inte skylla ett misstag på att Skatteverket fått felaktiga uppgifter från en annan myndighet (NJA 1987 s. 954).

Vid bedömningen av om det funnits fel eller försummelse är det av stor betydelse vilken typ av fel som begåtts från Skatteverkets sida. Om ett felaktigt beslut berott på förbiseende av en lagregel eller ett klart och obestritt prejudikat finns det i allmänhet en skadeståndsskyldighet. Om Skatteverket däremot medvetet avviker från ett prejudikat och ger en rimlig motivering för detta, är det mer troligt att Skatteverket inte anses ha begått något fel eller försumligt. När det gäller bedömningsfrågor, t.ex. skönsmässiga prövningar, bevisprövning eller prövning av rättsliga frågor som lämnar tolkningsutrymme, brukar endast uppenbart oriktiga bedömningar medföra skadeståndsansvar (se t.ex. NJA 1994 s. 654, NJA 2002 s. 88 och NJA 2003 s. 285).

Vad menas med begreppet myndighetsutövning?

En förutsättning för att Skatteverket ska bli ersättningsskyldigt enligt bestämmelsen i 3 kap. 2 § skadeståndslagen är att felet eller försummelsen har inträffat vid myndighets­utövning. Begreppet myndighetsutövning är inte definierat i skadestånds­lagen. Av lagens förarbeten framgår det att det ska vara fråga om beslut eller åtgärder som ytterst är uttryck för samhällets maktbefogen­heter, som karakteriseras av att de får rättsverkningar för eller emot den enskilda i kraft av offentligrättsliga regler, och inte p.g.a. avtal (prop. 1972:5 s. 311 f.).

Genom uttrycket ”vid” myndighetsutövning markerar man att skadeståndsskyldigheten kan uppkomma redan om felet eller försummelsen har ett visst samband med myndighets­utövningen.

Som myndighetsutövning räknas som huvudregel inte rådgivning och annan serviceverksamhet.

Åtgärder som inte har ansetts ske vid myndighetsutövning är Skatteverkets åtgärder vid registrering av sekretess­markering eller åtgärder som har samband med att Skatteverket tar bort en sådan markering. Detta konstaterar JK i ett beslut (2010-12-17, dnr 7714-10-42).

JK har i flertal sammanhang även uttalat att åtgärden att ge in en konkursansökan inte utgör myndighetsutövning i skadestånds­lagens mening (se bl.a. JK:s beslut 2015-04-29, dnr 3333-14-40 och NJA 2004 N 58 och 2006 N 52).

JK har även gjort bedömningen att Skatteverkets postförmedlingstjänst inte innefattar myndighetsutövning (JK:s beslut 2010-01-15, dnr 4551-10-40 och 2017-05-30, dnr 5311-16-40).

Felaktiga upplysningar eller råd

Skadeståndslagen innehåller en särskild bestämmelse om statens skadeståndsansvar för felaktiga upplysningar och råd (3 kap. 3 § skadeståndslagen).

Bestämmelsen gäller utan krav på myndighets­utövning, men innehåller flera andra avgränsningar för att ett skadeståndsansvar ska inträda för Skatteverket. Av bestämmelsen framgår att det krävs att skadan har vållats genom fel eller försummelse och att det finns särskilda skäl.

Vilka skador ersätts?

Bestämmelsen om skadeståndsansvar vid felaktiga upplysningar och råd omfattar endast ersättning för ren förmögenhetsskada.

Vad menas med att upplysningarna eller råden ska vara felaktiga?

Den information som Skatteverket har lämnat ska vara felaktig för att kunna föranleda ett skadeståndsansvar. Med det avses att den information som lämnas inte är korrekt objektivt sett. Det innebär att något skadeståndsansvar inte kan komma i fråga p.g.a. information som enbart är missvisande. Korrekt information som kan föranleda mottagaren att själv dra felaktiga slutsatser medför inte något skadeståndsansvar.

Vad menas med särskilda skäl?

Enligt bestämmelsen i 3 kap. 3 § skadeståndslagen krävs också, utöver att felaktig information har lämnats, att det finns särskilda skäl för skadeståndsansvar. När man bedömer om det finns särskilda skäl ska man ta särskild hänsyn till upplysningarnas eller rådens art, omständigheterna när informationen lämnades och sambandet med Skatteverkets verksamhetsområde. Den enskilda har nämligen en särskild anledning att förlita sig på information som myndigheter lämnar inom sitt specialområde.

När man bedömer om särskilda skäl finns ska man ta hänsyn till samtliga omständigheter som är relevanta i det enskilda fallet. Det kan vara avgörande i vilken mån den enskilda haft skäl att förlita sig på informationen. Den enskilda har också enligt lagens förarbeten ett ansvar för att kontrollera information som används som underlag för viktiga beslut (prop. 1997/98:105 s. 39).

Även om det inte finns någon formell skillnad mellan skriftliga och muntliga meddelanden, kan det finnas större anledning för den enskilda att lita på ett skriftligt besked än ett muntligt svar, men även muntliga upplysningar kan grunda skadeståndsansvar.

När upplysningar lämnas vid enkla telefonförfrågningar eller mer eller mindre i förbigående, bör skadestånd enligt lagens förarbeten så gott som aldrig komma i fråga (prop. 1997/98:105 s. 61).

Frågan om det finns särskilda skäl behandlas i NJA 2017 s. 824. Domen gäller en felaktig uppgift som hade lämnats av en kommuns bygglovschef till ett bolag om att strandskyddet hade upphävts på fastigheter som bolaget avsåg att förvärva. Domstolen anförde i domen att om en kommuns företrädare till en enskild har lämnat ett entydigt och konkret besked som har varit felaktigt, bör utgångspunkten vara att detta har berott på fel eller försummelse. Det ligger då på kommunen att visa på omständigheter som innebär att det trots den felaktiga uppgiften inte kan anses vara fel eller försummelse från det allmännas sida. Det som talar emot skadeståndsansvar får då beaktas inom ramen för prövningen av om det finns särskilda skäl för ansvar.

Skadestånd vid felaktig behandling av personuppgifter

Om Skatteverket behandlar personuppgifter felaktigt kan Skatteverket bli skadeståndsansvarigt.

För att Skatteverket ska bli skadeståndsansvarigt krävs att det är Skatteverket som behandlat uppgiften felaktigt. Om en personuppgift förvisso är felaktig, men Skatteverket har registrerat den korrekt utifrån det underlag Skatteverket hade tillgång till, är Skatteverket normalt inte skadeståndsansvarigt.

Skadestånd enligt EU:s dataskyddsförordning och kompletterande lagstiftning

Skatteverket är ansvarigt för de behandlingar av personuppgifter som görs i Skatteverkets verksamhet. Om Skatteverket har behandlat personuppgifter i strid med någon av följande författningar ska Skatteverket ersätta den registrerade för sådan skada och kränkning som den felaktiga behandlingen har orsakat:

Se t.ex. artikel 82.1 EU:s dataskyddsförordning och 7 kap. 1 § kompletterande dataskyddslag.

Det krävs inte att den personuppgifts­ansvariga har haft uppsåt att handla i strid mot dataskyddsförordningen eller varit oaktsam. Skadeståndsansvaret är alltså rent strikt.

Skatteverket kan undgå ansvar om myndigheten visar att den inte på något sätt är ansvarig för den händelse som orsakade skadan. Detsamma gäller för ett personuppgiftsbiträde, d.v.s. den som behandlar personuppgifter för Skatteverkets räkning (artikel 82.3 EU:s dataskyddsförordning). Bestämmelsen förutsätter att det är en händelse som orsakat skadan.

I förarbeten till EU:s dataskyddsförordning finns uttalanden om att tidigare lagstiftning och tidigare praxis bör vara vägledande även vid prövning av skadestånd enligt EU:s dataskyddsförordning, se SOU 2017:39 s. 304.

Skador för materiella eller immateriella skador ersätts

Den registrerade har rätt till ersättning för materiella eller immateriella skador (artikel 82.2 EU:s dataskyddsförordning). Begreppet skada bör tolkas brett mot bakgrund av EU-domstolens praxis och på ett sätt som fullt ut speglar förordningens mål. Regeringen likställer begreppet materiell och immateriell skada i EU:s dataskyddsförordning med termerna ekonomisk och ideell skada (prop. 2017/18:105 s. 149).

Alltför obetydliga kränkningar ger inte rätt till ersättning

För att få ersättning för kränkning krävs att kränkningen inte är alltför obetydlig (NJA 2013 s.1046). I rättsfallet sägs att ersättningsnivån i fall som inte kan anses allvarliga bör ligga under 5 000 kr. Ersättning för kränkningar som bedöms som mindre allvarliga men inte helt obetydliga bör normalt bestämmas till ett schablonbelopp på 3 000 kr. JK har ansett att ett felaktigt förnamn i folkbokförings­­registret under ca en vecka enbart var en obetydlig kränkning (2015-04-20, dnr 2046-15-42) som inte medförde någon ersättning. Skatteverket hade medgett sitt misstag. Enligt JK var medgivandet av misstaget en tillräcklig upprättelse.

JK har gjort motsvarande bedömning i ett likartat fall om ett felaktigt förnamn där EU:s dataskyddsförordning var tillämplig (2019-03-26, dnr 6028-18-4.2).

Skatteverket kan också bli ansvarigt för ett personuppgiftsbiträdes felaktiga behandlingar

Skatteverket kan också bli skadeståndsskyldigt för behandlingar av ett så kallat personuppgiftsbiträde. Ett personuppgiftsbiträde är den som behandlar personuppgifter för Skatteverkets räkning. Ett personuppgiftsbiträde kan vara en fysisk eller juridisk person, offentlig myndighet, institution eller annat organ. Ett personuppgiftsbiträde kan också bli skadeståndsskyldigt (artikel 82.1 EU:s dataskyddsförordning och 7 kap. 1 § kompletterande dataskyddslag). Det gäller om biträdet har brutit mot de bestämmelser som gäller särskilt för personuppgiftsbiträden och om ombudet brutit mot Skatteverkets anvisningar om behandling av personuppgifter.

Skadestånd enligt personuppgiftslagen (PuL)

Personuppgiftslagen upphörde att gälla den 25 maj 2018 då EU:s dataskyddsförordning trädde i kraft.

Om en felaktig behandling har inträffat innan EU:s dataskydds­förordning trädde ikraft kan personuppgiftslagen dock fortfarande bli tillämplig.

Om den omständighet som begäran om skadestånd hänför sig till, t.ex. en felaktig registrering, har inträffat innan personuppgiftslagen trädde i kraft ska datalagens bestämmelser om skadestånd i stället tillämpas.

Vilka skador ersätts?

Skatteverket ska ersätta den registrerade för den skada och kränkning av den personliga integriteten som en felaktig behandling av personuppgifter har orsakat (48 § PuL).

Av bestämmelsen framgår också att ersättningsskyldigheten kan jämkas om Skatteverket visar att felet inte berodde på Skatteverket.

Det är bara den registrerade och inte någon annan, t.ex. dennas anhöriga, som kan få ersättning enligt personuppgiftslagen.

Skadestånd enligt brottsdatalagen m.fl.

Brottsdatalagen (2018:1177) trädde i kraft den 1 augusti 2018. Syftet med lagen är att skydda fysiska personers grundläggande rättigheter och friheter i samband med behandling av personuppgifter och att säkerställa att behöriga myndigheter kan behandla och utbyta personuppgifter med varandra på ett ändamålsenligt sätt (1 kap. 1 § BDL).

Skatteverkets brottsdatalag (2018:1696) gäller utöver den generella regleringen i brottsdatalagen.

Om Skatteverket behandlar personuppgifter i strid med brottsdatalagen och Skatteverkets brottsdatalag och behandlingen orsakar den registrerade skada eller kränker den personliga integriteten, ska Skatteverket ersätta den registrerade (7 kap. 1 § BDL och 5 kap. 2 § SBDL).

Exempel på felaktigheter som kan leda till skadestånd är bristande gallringsrutiner och felaktiga personuppgifter i register.

Vilka skador ersätts?

Den registrerade har rätt till skadestånd för skada och för kränkning av den personliga integriteten. Med skada menas personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada. Med kränkning menas ideell skada i form av att den enskildas integritet kränkts genom behandlingen.

Skadestånd vid betalningssäkring

Betalningssäkring är en tvångsåtgärd som kan användas för att säkra betalning från betalningsskyldiga som kan betala skatter och avgifter, men där det finns en påtaglig risk att de inte vill.

För betalningsskyldiga som drabbats av skador genom beslut vid betalningssäkring finns specialbestämmelser om skadestånd i skatteförfarandelagen (46 kap. 20–22 §§ SFL).

Beslut om betalningssäkring fattas oftast i ett tidigt stadium och utan att den enskilda har fått yttra sig och det avser i regel fordringar som ännu inte har fastställts. Förhållandena vid betalningssäkring för fordringar som inte är fastställda har bedömts som så speciella att staten har fått ett skadeståndsansvar som sträcker sig längre än det som enligt skadeståndslagen gäller för myndighetsutövning i allmänhet.

Förutsättningar för att få ersättning vid betalningssäkring

För att få ersättning måste följande förutsättningar vara uppfyllda (46 kap. 20 § första stycket SFL):

  • Beslutet om betalningssäkring ska avse en sannolik fordran.
  • Fordringen fastställs inte eller fastställs till ett väsentligt lägre belopp än det som har betalningssäkrats.
  • Ren förmögenhetsskada ska ha uppkommit.

Vad menas med väsentligt lägre belopp?

Väsentlighetskravet anses i regel vara uppfyllt om mindre än tre fjärdedelar av det belopp som har betalningssäkrats fastställs. Gäller beslutet om betalningssäkring mycket stora belopp kan avvikelsen vara väsentlig även om en större andel än tre fjärdedelar av det belopp som betalningssäkrats fastställs.

Bedömningen av om fordringen fastställts till ett väsentligt lägre belopp än det som har betalningssäkrats ska inte göras för varje delfordran avseende olika skatte- och avgiftsslag eller olika tidsperioder för sig utan för samtliga fordringar som inte är fastställda och som avses med beslutet.

Bedömningen av väsentlighetskravet ska baseras på det belopp som beslutet om betalningssäkring avser. Att beslutet inte har kunnat verkställas fullt ut eller att egendom har säkrats till ett högre belopp än det som fick betalningssäkras saknar betydelse i detta sammanhang (prop. 1989/90:3 s. 48).

Vilka skador ersätts?

För att skador vid betalningssäkring ska ersättas ska skadan vara en ren förmögenhetsskada. Det finns även en möjlighet att få ersättning för vissa indirekta skador.

Även vid skador vid betalningssäkring ska det finnas ett orsakssamband mellan den skadegörande handlingen och skadan och ersättningen kan även jämkas i vissa situationer.

Ren förmögenhetsskada ersätts

Rätten till ersättning vid betalningssäkring omfattar alla former av ren förmögenhetsskada. Med ren förmögenhetsskada avses sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada (1 kap. 2 § skadeståndslagen). Det innebär att ersättning kan medges för

  • förlorad arbetsinkomst
  • intrång i näringsverksamhet
  • kapitalförluster
  • uteblivna kapitalvinster
  • minskad eller utebliven avkastning
  • minskade eller uteblivna kostnader.

Exempel på kostnader som kan ersättas är kostnader för säkerhet som har framtvingats av beslutet om betalningssäkring, vanligen en bankgaranti. Den betalningsskyldiga ska försättas i den ekonomiska situation som hen skulle ha varit i om beslutet inte hade meddelats (prop. 1989/90:3 s. 40–41 och s. 48).

Skador som är en indirekt följd av beslutet om betalningssäkring

Ersättning kan medges även för en skada som indirekt har orsakats av beslutet om betalningssäkring. Har t.ex. en näringsidkares goda renommé skadats p.g.a. att det har blivit allmänt känt att ett beslut om betalningssäkring har meddelats kan den omständig­heten i sin tur leda till försämrad lönsamhet i verksamheten. Det kan vara en grund för ersättning. Det kan emellertid vara svårt att utreda om det är just betalningssäkringsbeslutet som har medfört skada på näringsidkarens goda renommé. Den betalningsskyldiga måste visa att så är fallet för att ha rätt till ersättning. All förmögenhetsskada ersätts oberoende av skadans storlek. Det krävs inte något minsta belopp för att en skada ska ersättas (prop. 1993/94:151 s. 146–147).

Skador som inte ersätts

Precis som vid skadestånd enligt skadeståndslagen ska det finnas ett adekvat orsakssamband mellan den skadegörande handlingen och skadan, d.v.s. det ska finnas ett orsakssamband mellan betalningssäkringsbeslutet och skadan (prop. 1989/90:3 s. 49). Ett beslut om betalningssäkring som inte har orsakat kostnaderna för arvode till konkursförvaltaren har t.ex. inte medfört rätt till ersättning (JK 2002-12-20, dnr 2213-00-40).

Rätten till ersättning omfattar inte heller s.k. sekundär skada, d.v.s. skada som drabbar en annan person än den betalningsskyldiga (prop. 1989/90:3 s. 49). Rätten till ersättning omfattar inte heller sådana kostnader som omfattas av bestämmelserna i 43 kap. SFL om ersättning för ombud, biträde eller utredning (46 kap. 20 § andra stycket SFL).

Jämkning av ersättning vid betalningssäkring

Ersättning kan vägras eller sättas ned (jämkas) om den betal­ningsskyldiga har medverkat till skadan (46 kap. 21 § 1 SFL). Om den betalningsskyldiga t.ex. inte har deklarerat eller inte har lämnat sådana uppgifter som behövs för att fastställa skatt eller avgift har hen många gånger själv medverkat till skadan på ett sådant sätt att rätt till ersättning inte finns. Samma sak gäller om den betalningsskyldiga har underlåtit att se till att det finns underlag för deklarations- och uppgiftsskyldigheten och för kontroll av den.

Ersättning kan också jämkas när det av något annat skäl är oskäligt att ersättning lämnas (46 kap. 21 § 2 SFL). Ett exempel på detta är när det gäller att avgöra till vilket av två beskattningsår en oredovisad inkomst är hänförlig. Om ett betalningssäkringsbeslut har avsett år 1 och det senare visar sig att inkomsten i stället avser år 2, bör ersättning kunna vägras. Detsamma kan gälla om två makar som driver näringsverksamhet tillsammans har utelämnat intäkter i verksamheten i sin redovisning och beslutet om betalningssäkring bygger på en annan fördelning mellan makarna av den oredovisade intäkten än det slutliga beskattningsbeslutet (prop. 1989/90:3 s. 42).

En ytterligare anledning att sätta ned ersättningen kan vara att Kronofogden inte har betalningssäkrat egendom till ett sådant värde att hela fordringsbeloppet täcks. Om värdet av den betalningssäkrade egendomen inte uppgår till den senare fastställda fordringen bör normalt ingen ersättning lämnas (prop. 1989/90:3 s. 49–50).

Skadestånd enligt konkurslagen

I konkurslagen finns specialbestämmelser om skadestånd. En borgenär som ger in en obefogad konkursansökan kan bli skadeståndsskyldig (17 kap. 3 § KonkL).

Konkurslagens bestämmelser om skadestånd har företräde framför skadeståndslagens bestämmelser, eftersom konkurslagen är en speciallagstiftning (1 kap. 1 § skadeståndslagen).

Skadestånd vid obefogad konkursansökan

Innan en borgenär gör en konkursansökan måste borgenären ha en skälig anledning att anta att gäldenären är på obestånd. Om en borgenär lämnar in en konkursansökan som inte bifalls, riskerar borgenären att få betala skadestånd till gäldenären (17 kap. 3 § KonkL). En borgenär kan bli skadeståndsskyldig även i de fall en konkursansökan har återkallats.

För att borgenären ska bli skadeståndsskyldig krävs att hen saknat skälig anledning att anta att gäldenären var på obestånd när konkursansökan lämnades in. Dessutom krävs att gäldenären kan visa att konkursansökan har medfört skada för honom eller henne (HovR VS 2014-05-22, mål nr T 1905-13 och Svea HovR 2011-06-28, mål nr T 926-10).

Talan om skadestånd ska väckas vid den tingsrätt där ärendet om gäldenärens försättande i konkurs har varit eller är handlagt. En sådan talan får väckas utan stämning.

Om ett konkursbeslut har upphävts kan den borgenär som ansökt om konkurs under vissa förutsättningar bli ersättningsskyldig för konkurskostnader som betalats ur boet.

Skadestånd p.g.a. rättighetskränkningar

Kränkningar av enskildas fri- och rättigheter kan ge den enskilda rätt till skadestånd från staten.

Skadeståndslagens bestämmelse om ersättning vid överträdelser av rättigheter enligt Europakonventionen

Europakonventionen innehåller en bestämmelse som kräver att konventionsstaterna ska tillhandahålla nationella rättsmedel som innebär att man kan få påståenden om kränkningar av rättigheter enligt konventionen prövade (se artikel 13).

En bestämmelse om rätt till skadestånd vid överträdelser enligt Europakonventionen återfinns i 3 kap. 4 § skadeståndslagen. Bestämmelsen riktar sig till svensk domstol. Av bestämmelsen framgår att skadestånd ska ges om det är nödvändigt att gottgöra en överträdelse av Europakonventionen.

Vilka skador ersätts?

Skadeståndsansvaret omfattar personskada, sakskada, ekonomisk skada, skada p.g.a. kränkning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen och annan ideell skada.

Ett exempel på ekonomisk skada vid överträdelse av Europakonventionen är ersättning för förlorad egendom eller för egendom som har minskat i värde p.g.a. olika åtgärder från statens sida (SOU 2010:87 s. 188).

Ideellt skadestånd omfattar ersättning för både fysisk och psykisk skada eller smärta p.g.a. kränkning av Europakonventionen. Hur skadeståndet för annan ideell skada ska bestämmas framgår av 5 kap. 8 § skadeståndslagen.

Av Högsta domstolens dom NJA 2005 s. 462 framgår att ett ideellt skadestånd kan medges även av en svensk domstol till den som drabbats av ett brott eller överträdelse av Europakonventionen. I målet beviljades ersättning för ideell skada p.g.a. kränkning av rätten enligt artikel 6.1 till prövning inom skälig tid.

Europakonventionen innehåller en bestämmelse om skälig gottgörelse (just satisfaction), artikel 41. Bestämmelsen riktar sig till Europadomstolen. Om ett brott mot Europakonventionen eller något av konventionens tilläggsprotokoll har ägt rum kan domstolen tillerkänna klaganden skälig gottgörelse eller ekonomisk kompensation. Den ekonomiska kompensationen omfattar skadestånd och ersättning för rättegångskostnader.

Även företag kan medges ideellt skadestånd

Av Europadomstolens avgörande i ECHR 35382/97 Comingersoll S.A. v. Portugal framgår att även juridiska personer kan medges ett ideellt skadestånd enligt artikel 41 i Europakonventionen.

Att juridiska personer kan medges ersättning framgår även av Högsta domstolens dom NJA 2013 s. 842 punkt 63 där det bl.a. anförs att ideell ersättning för en rättighetskränkning kan medges till ett företag, t.ex. vid långsam handläggning av ett rättsligt förfarande som berör företaget, se även Högsta domstolens dom NJA 2012 s. 211.

Ersättning för lång handläggningstid

JK har i flera fall kommit fram till att lång handläggningstid kan vara skadeståndsgrundande enligt artikel 6.1. i Europakonventionen, se t.ex. beslut (2008-06-05, dnr 3345-07-40) som delvis rör Skatteverket. Den totala handläggningstiden som bedömdes i ärendet uppgick till drygt sju år och nio månader fram till och med dåvarande Regeringsrättens beslut. Vid handläggningen hos Skatteverket hade det under en period på två år och fem månader inte skett någon aktivitet.

Förbud mot dubbel lagföring och dubbla straff

Enligt artikel 4.1 sjunde tilläggsprotokollet i Europakonventionen får ingen lagföras eller straffas på nytt för ett brott som hen redan blivit slutligt frikänd eller dömd för. Högsta förvaltningsdomstolen har därför konstaterat att det svenska systemet – att bli fälld för skattebrott och att bli skyldig att betala skattetillägg i två olika förfaranden när förfarandena grundas på samma oriktiga uppgifter (HFD 2013 ref. 71) – inte är förenligt med Europakonventionens förbud mot dubbel lagföring och dubbla straff (ne bis in idem). Samma ställningstagande har även Högsta domstolen gjort den 11 juni 2013 i NJA 2013 s. 502.

JK har beslutat (2015-03-31, dnr 6528-13-40) att avslå en begäran om skadestånd från en man som dömts för grovt skattebrott och som påförts ett skattetillägg för samma gärning. Mannen hade beviljats resning av Högsta domstolen i enlighet med principerna i NJA 2013 s. 502 och NJA 2013 s. 746 mot dubbel lagföring och dubbla straff.

JK ansåg inte att det fanns någon anledning att ge mannen skadestånd, eftersom den dubbla lagföringen och det dubbla straffet avsåg tid före den 11 juni 2013, d.v.s. när Högsta domstolen meddelade domen NJA 2013 s. 502. Enligt JK ska det som Högsta domstolen bestämt i domen inte tillämpas retroaktivt när det gäller skadestånd.

Överträdelse av regeringsformen (RF)

Det finns inte någon särskild lagreglering om rätten till ersättning vid överträdelser av de grundläggande fri- och rättigheterna i 2 kap. RF.

Det kan dock finnas en rätt till ersättning vid sådana överträdelser genom tillämpning av skadeståndslagen. Exempelvis kan vissa skador som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning ersättas i enlighet med 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Det finns även en möjlighet att beviljas skadestånd p.g.a. överträdelser av rättigheter enligt Europakonventionen.

Det har inte utvecklats någon rättspraxis som ger en generell rätt till ersättning vid överträdelser av de grundläggande fri- och rättigheterna i 2 kap. RF.

Högsta domstolen har dock i en dom den 23 april 2014 (NJA 2014 s. 323) uttalat att en felaktig avregistrering av medborgarskap är en sådan överträdelse av 2 kap. 7 § andra stycket RF att skadestånd kan ges ut.

JK har den 13 november 2015 meddelat beslut i två ärenden avseende ersättning p.g.a. överträdelse av 2 kap. 7 § andra stycket RF (2015-11-13, dnr 6971-14-40) och (2015-11-13, dnr 3440-14-40). JK konstaterar bl.a. att kränkningen bör anses allvarligare för den som har varit medveten om att hen har avregistrerats och som har vidtagit aktiva åtgärder för att återfå sitt svenska medborgarskap än för den som har saknat sådan kännedom eller har förhållit sig helt passiv i frågan. Ersättningen har fastställts till 100 000 kr (ärende nr 6971-14-40) respektive 25 000 kr (ärende nr 3440-14-40). I båda ärendena aktualiseras även frågor om preskription av skadeståndsanspråk som grundas på överträdelser av RF.

Högsta domstolen har därefter i en dom fastställt en ersättning till 150 000 kr. Den skadelidandes krav på ersättning bedömdes inte till någon del vara preskriberad (NJA 2018 s.103).

Skadeståndsansvar m.m. enligt unionsrätten

Enligt de principer som framgår av EU-domstolens praxis kan skadeståndsskyldighet för en medlemsstat uppkomma på unionsrättslig grund.

Det unionsrättsliga skadeståndsinstitutet är i svensk rätt inte reglerat i lag. Det innebär dock inget hinder för en skadeståndsprövning som direkt grundas på unionsrätten. Det unionsrättsliga skadeståndsinstitutet gäller alltså vid sidan av det allmännas ansvar enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Vid överträdelser av unionsrätten är det i vissa fall möjligt att få skadestånd med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Ansvaret enligt denna lag är begränsat till fel eller försummelse vid myndighetsutövning (se t.ex. beslut av JK 2009-04-06, dnr 2409-08-40).

Förutsättningar för ersättningsskyldighet

För att en medlemsstat ska vara skadeståndsskyldig måste följande tre materiella villkor vara uppfyllda:

  • Staten har överträtt en unionsrättslig regel som är avsedd att skapa rättigheter för enskilda.
  • Överträdelsen är tillräckligt allvarlig (klar).
  • Det finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och skadan eller skadorna.

Skadestånd enligt unionsrätten kan bli aktuellt framför allt när medlemsstaten inte har genomfört (implementerat) ett beslutat EU-direktiv i rätt tid eller när staten har genomfört direktivet på ett felaktigt sätt, se t.ex. C-150/99, Lindöpark, som gäller skadeståndsansvar för Sverige till följd av felaktig implementering av mervärdesskattedirektivet.

Skatteverket har i ett stort antal fall beslutat att tryckerikunder ska betala tillbaka ingående mervärdesskatt som kunderna tidigare har gjort avdrag för. Skatteverkets rätt att följdändra har ifrågasatts bl.a. mot bakgrund av att vissa tryckerier har vägrat att lämna tillbaka den skatt som de har fått tillbaka. I några fall har tryckerikunder begärt skadestånd hos JK med åberopande bl.a. av att Skatteverkets beslut att betala tillbaka utgående mervärdes­skatt till tryckerierna strider mot unionsrätten. JK har i två beslut (2016-09-30, dnr 7671-16-40 och 2016-09-30, dnr 3649-16-40) gjort bedömningen att staten inte har gjort sig skyldig till överträdelser av EU-rätten.

Hur begär man skadestånd?

Man kan begära skadestånd antingen genom att stämma staten vid domstol eller genom ett skriftligt förfarande enligt förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten s.k. frivillig skadereglering.

Väcka talan mot staten genom stämning

Den som vill väcka talan mot staten ska göra det genom att ansöka om stämning vid en allmän domstol enligt reglerna i 13 kap. 4 § rättegångsbalken.

Frivillig skadereglering

Ett alternativt till att väcka talan i domstol är att begära skadestånd med stöd av förordningen (1995:1301) om handläggning av skadestånds­anspråk mot staten, s.k. frivillig skadereglering.

Detta är en kostnadsfri möjlighet att begära skadestånd. Begäran ska vara skriftlig och lämnas till JK eller till den förvaltningsmyndighet som har orsakat skadan, t.ex. Skatteverket om skadan bestått i ett felaktigt beslut om beskattning.

Vilken myndighet handlägger en begäran om frivillig skadereglering?

JK handlägger anspråk i vissa situationer, t.ex.

  • om anspråket grundas på ett påstående om ett felaktigt myndighetsbeslut eller underlåtenhet att meddela beslut
  • om anspråket grundas på felaktigheter i en statlig myndighets register
  • vid anspråk på ersättning i ärenden om betalningssäkring enligt 46 kap. 20 § SFL
  • vid anspråk på ersättning som grundas på en överträdelse av en unionsrättslig regel (3 § förordningen [1995:1301] om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten).

Kammarkollegiet handlägger anspråk på ersättning för personskador. Om ärendet avser även anspråk på någon annan skada ska hela ärendet överlämnas till Kammarkollegiet (9 § förordningen [1995:1301] om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten).

Skatteverket får handlägga anspråk som avser en skada som har inträffat inom Skatteverkets verksamhetsområde och som avser t.ex. ett påstående om att verket har lämnat felaktig information eller brustit i handläggningen av ett ärende.

JK får ge en förvaltningsmyndighet, t.ex. Skatteverket, i uppdrag att fullgöra de uppgifter som JK har enligt förordningen. JK får också ta över handläggningen av skadeståndsärenden från Skatteverket (10 § förordningen [1995:1301] om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten).

Justitiekanslerns och Skatteverkets beslut om frivillig skadereglering kan inte överklagas

Ett beslut om skadestånd som har fattats enligt förordningen kan inte överklagas (15 § förordningen [1995:1301] om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten). Den som är missnöjd med ett beslut kan ansöka om stämning mot staten vid en allmän domstol och yrka på skadestånd.

Referenser på sidan

Domar & beslut

  • C-445/06 [1]
  • EU-dom C-150/99 [1]
  • HFD 2013 ref. 71 [1]
  • NJA 1987 s. 954 [1]
  • NJA 1994 s. 654 [1]
  • NJA 2002 s. 88 [1]
  • NJA 2003 s. 285 [1]
  • NJA 2005 s. 462 [1]
  • NJA 2012 s. 211 [1]
  • NJA 2013 s. 1046 [1]
  • NJA 2013 s. 502 [1] [2] [3]
  • NJA 2013 s. 746 [1]
  • NJA 2013 s. 842 [1] [2]
  • NJA 2014 s. 323 [1]
  • NJA 2017 s. 824 [1]
  • NJA 2018 s. 103 [1]

EU-författningar

  • Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) [1] [2] [3] [4] [5]

Lagar & förordningar

  • Brottsdatalag (2018:1177) [1] [2]
  • Förordning (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten [1] [2] [3] [4] [5] [6]
  • Konkurslag (1987:672) [1] [2] [3]
  • Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform [1] [2]
  • Lag (1998:527) om det statliga personadressregistret [1]
  • Lag (2001:181) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet [1]
  • Lag (2001:182) om behandling av personuppgifter i Skatteverkets folkbokföringsverksamhet [1]
  • Lag (2015:898) om behandling av personuppgifter i Skatteverkets äktenskapsregister- och bouppteckningsverksamheter [1]
  • Lag (2015:899) om identitetskort för folkbokförda i Sverige [1]
  • Lag (2018:1696) om Skatteverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område [1]
  • Lag (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning [1] [2] [3]
  • Rättegångsbalk (1942:740) [1]
  • Skadeståndslag (1972:207) [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7] [8] [9] [10] [11] [12] [13] [14] [15] [16] [17] [18] [19] [20] [21] [22]
  • Skatteförfarandelag (2011:1244) [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7]

Propositioner

  • Proposition 1989/90:3 om ändringar i betalningssäkringslagen [1] [2] [3] [4] [5] [6]
  • Proposition 1972:5 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 [1] [2]
  • Proposition 1993/94:151 Rättssäkerhet vid beskattningen [1]
  • Proposition 1997/98:105 Det allmännas skadeståndsansvar [1] [2]
  • Proposition 2000/01:68 Ersättning för ideell skada [1] [2]
  • Proposition 2017/18:105 Ny dataskyddslag [1]

Övrigt